Billigt grus...

En liten varning utfärdas till dig som jag vet är i kattköpartagen... Eller kanske inte. Men det är aldrig FEL med lite nyvunnen kunskap.

Keep så jääääävla långt away från billig kattsand som du bara kan!

Nu kanske du tycker att detta låter som ett vansinnigt LITET I-landsproblem, men jag vill verkligen, verkligen VERKLIGEN förmå dig att förstå vidden av problemet. ALLA som har katt har vid någon tidpunkt köpt billig jävla kattsand bara för att antingen testa skiten eller för att det inte finns något annat att tillgå på den nattöppna jourbutiken eller semesterkiosken.

Billig kattsand är sämre än billiga blöjor. Sämre än chokladen i billiga adventskalendrar. Sämre än billigt vin i Puttgarten. Sämre än Linda Rosing, ta mig tusan.

Billig sand är straffet för att du inte tar dina katters välmående på allvar.

Billig sand är en skymf, inte bara mot dina fyrfota vänner utan även mot dig som människa. Det är en skymf för ditt luktsinne och det är en skymf för allt vad ett ärligt och hårt arbetande paket med kattsand i till och med medelprisklass kämpar för - att bilda klumpar som inte luktar och som katterna gillar att gå till.

Billig kattsand. Varför FINNS det?

Varför, frågar du dig, varför har jag KÖPT billig kattsand? (För jag förmodar att du genomskådat att jag gjort ytterligare ett felköp i mitt liv...)

Jo, serru. Netto har öppnat runt hörnet. Jag gick dit. En felmanöver som jag tvivlar på kommer att upprepas. Visserligen GILLAR jag Netto big time - endast Lidl kan mäta sig med detta paradis av Akzofärger och konserveringsmedel och roliga etiketter (Och naturligtvis alla azraazrabutiker - men de är liksom en klass för sig. Och dessutom ett utdöende släkte efter rivningen av Gazaremsan. Jovisst finns Orienthuset, men det ÄR inte lika roligt. Lite för civiliserat om du förstår vad jag menar...) men nu är detta cityNettot liksom ett Netto i miniatyr. Alla roliga pryttlar får liksom inte plats. Anyway, när jag konstaterat detta så konstaterade jag att jag inte orkade gå tillbaks till Willys (som iofs OCKSÅ är en skitbutik, men de har i alla fall riktig kattsand) utan jag fick köpa den enda kattsanden som fanns på Netto.

Fem kilo för - 18.50.

Varför har jag fetmarkerat undrar du som inte äger katt. Jo, serru. En femkilos påse med Pussi kattsand (JAAAA, det är ett pervo namn. Men det är knappast JAG som har kommit på det) kostar 54. Och Pussi är ett medelprisalternativ. Ett mycket BRA medelprisalternativ, måste jag säga. Nästintill lika bra som Everclean, som är ett utomordentligt alternativ, dock tre gånger så dyrt.

Så jag visste vad jag köpte. Jag köpte inte grisen i säcken. Jag visste att det var en jävla dålig kattsand, men samtidigt - om Netto, som ju är ett ställe som torde dra åt sig alla galna kattanter med sjukpension, bara har EN sorts kattsand, så tycker man ju att den åtminstone borde vara lite mindre dålig än de allra dåligaste kattsand...erna? arna? Jag hade fel. Det var den värsta jävla smörja jag lagt i mina katters låda. Någonsin. Och då har jag varit i nattöppna jourbutiker och campingkiosker. Och handlat skitdålig kattsand för priset av ett paket Everclean. Sådetså.

Klumpar - my ass. Geggigt och jävligt. Luktar fan. Är svart, vilket gör att det ser extremt mycket mer osmakligt ut än små, runda, luktfria klumpar som kan misstagas för att vara grå snöbollar.

Men - säger du som inte bara hatar katter och underskattar dessa underbara djurs behov av intimhygien (tänk dig själv att få torka rumpan med smörgåspapper! En realitet på vissa offentliga toaletter i vissa underutvecklade länder - typ England) utan även är miljömupp - är det inte så att just de klumpbildande kattsand...erna? arna... är elaka mot miljön? Är det inte så, min vän, argumenterar du, att samma sorts lera används vid tunneltätning? VA?

Må så vara, säger jag. Må så vara. Jag hoppas i alla fall, särskilt av de skälen, att producenten av billig "klumpbildande" kattsand måste äta klumpbildande kattsand av mellanpriskvalitét till både frukost, lunch och middag i en hel vecka. Världen är mycket vackrare, mer välluktande och mindre enerverande utan billig kattsand.

4 real.

Och - trots idogt letande hittar jag inga rosa tuttar.

Jag har ingen bebis längre!

På gränsande till panikångest konstaterar jag detta faktum. Ingen bebis. En ung man, tammefan.

Hans ilskna NEEEEEEEEEEJn som ljuder i lägenheten som svar på alla frågor utom "Vill du ha en pepparkaka" och hans raseriutbrott över alla skändliga handlingar man påtvingar honom (såsom att byta blöja, ta på sig byxor eller inte läsa Bussboken för sextionionde gången på fem minuter) skulle kunna förklaras bort med dagisabstinens och inte alls trots.

Hans fixering vid lyftkranar, bilar, lastbilar, traktorer (nu fick jag avbryta min skrivsession för att bildgoogla "buss" och "bil" för att slippa laga mina trumhinnor med Karlssons Klister...) skulle kunna förklaras av att jag indoktrinerat honom i genusstereotyper, inte av att barnet har en egen vilja.

Men dessvärre. Dagens inköp gjorde det så tydligt för mig. Alltför tydligt. Jag har ingen bebis längre. Min bebis är borta. Weck. Hans barnvagn skall förpassas till källarförrådet. Nästa anhalt är Apoteket där jag måste köpa Absolut Torr och Clearasil till honom för att han skall kunna dra hem någon blond fjortis.

Ein Stück Brio Sitty mit sufflett, meinen Damen und Herren. Ein Stück Brio Sitty. En vagn för de stora grabbarna som man inte ens MISSTÄNKER skall behöva ha fullt liggläge.

Liket har varit vaket hela tiden...

Asch... Vad kan jag säga?

Kill your darlings... Kill`em well... I höst har mina prioriteringar tvingats till följande:

1. Jobb
2. Son
3. Katt
4. Uppdrag
5. Mat
6. Hygien
7. Städning
8. Tv
9. Äktenskap

Jag är en dålig mor. En dålig hustru. Och framför allt - en jäääääävligt dålig kattavlare. Inga rosa tuttar här, inte. Jag vänder på Pester tio gånger om dagen för att se om hennes tuttar blivit rosa, men inte fan. Nu får jag alltså vänta till att hon börjar löpa igen och så får jag hoppas att min lånade katt 1) hittar rätt den här gången, 2) inte krävs hem av sina ägare.

Och why, oh why, frågar du, WHY har jobbet varit #1 när alla vet att det enda man inte ångrar när man ligger på dödsbädden är att man har jobbat för lite? Det säger alla kloka människor i alla fall. Tja, säger jag, det är vällan en fråga om... Äh... vi har varit tvugna. Helt enkelt. Och man har liksom inte tid att reflektera heller när man jobbar i trehundrafemtiknyck.

Tomten har varit här. Och gjort inbrott, tror jag, ty det ligger leksaker utspridda i hela lägenheten. Jag måste åtgärda.

Innan jag börjar prioritera min make litegrann. Kvällens priolista:
1. Hänga upp tvätt
2. Vända på Pester för att kolla tuttstatus
3. Plocka ihop alla leksaker
4. Leta undangömda torkade brödskivor
5. Vända på Pester för att kolla tuttstatus
6. Dra i mig ett par glas rödtjut
7. Fixa hemmapizza
8. Vända på Pester för att kolla tuttstatus
9. Dra i mig ytterligare några glas rödtjut (Jag var faktiskt HELT nykter på jul, sådetså. Om man inte räknar ett glas öl till sillen och en liiiiiiten snaps till kvällens jansson. Så jag är VÄRD lite lördagstjosan!)
10. Vända på Pester för att kolla tuttstatus
11. Pussa min make på höger kind.
12. Lite lätt slirigt förklara för min make att jag är upprörd över att Pesters tuttar inte är rosa
13. Vända på Pester för att kolla tuttstatus
14. Två glas rödtjut och en koll i cd-skåpet efter lite trevlig nostalgimusik
15. Somna med min hand på makens sovande rygg

Lägg märke till att jag fått in lite amour!

Alltid redo

Mina väskor är inte packade, men min Powerpointpresentation är nere på 40 bilder, samtliga laddade på mitt USBminne och mailade till backup.

Jag har döpt mina 40 bilder till "showversion" - det tyckte jag lät coolt.

Mina biljetter är funna.

Min tvätt hänger på tork.

Jag har fortfarande inte en susning om vad jag skall säga, egentligen, men det ger väl sig.

Jag har mailat till mina kollegor i kattsvängen och vi har bestämt date, klockan nio på lördag morgon för förberedelser.

DESSUTOM har jag förberett mig för den stora arbetsrelaterade resan på måndag - alla hålltider och dagordningar och färdlistor är klara. Vi skall till STENUNGSUND, minsann. Bo på STENUNGSBADEN, minsann. Och tala VISIONER.

Men innan jag sätter mig på planet i morgon så skall jag gå till jobbet. Där skall jag svettas, minsann, ty jag är lite bizzi där med. Har jag nämnt det?

Därefter skall sonen hämtas klockan tolv på dagis. Den friske sonen. Sonen, som fick beröm av Überdagisfrökenförskolepedagogen idag. Synd att man inte får skriftliga omdömen förrän... vad är det i? Sjuan? För sent, i alla fall. Jag vill ha mina skriftliga omdömen NU, ty min son är bäst i klassen...

Ok, tanten SADE inte det. Hon sade att min son var så GO och så LÄTT och så TRYGG och att allt flöt så BRA med honom. Inskolningen hade gått så FANTASTISKT bra, SÅÅÅÅ mycket lättare än med många andra. Och att han var VAKEN och att han LÄRDE sig snabbt. Och att han var GLAD.

Det där med "trygg" och "glad" tog jag verkligen åt mig av. Ty det är ju en liiiiiten reflektion av mig som morsa, eller hur? Allt annat är liksom en del av personligheten, men ärligt talat - jag hade kunnat fucka upp Albert Einstein (eller var han uppfuckad?) så att han kissade på sig av nervositet och ångest om jag hade varit en kass mamma. Det är nog inte lika lätt att ta åt sig äran för att ungen är INTELLIGENT och VAKEN. (Även om jag ju vet att det är mig han har ärvt det från...)

Hur som helst. Det verkar som att Pester börjar löpa. Mycket lämpligt. Det betyder att när hon MÅSTE bli påsatt så är jag i Umä. Och katten och hennes partner är här. Nu är det för sent att ringa hankattsägaren och i morgon har jag ju knappast tid. Men jag får väl ta mig tid. Om jag hämtar ongen vid tolv, som var sagt, så kan jag ringa till S, hoppas att han också bara jobbar halvdag, slänga in Pester i transportburen, åka till Majorna och dessutom hoppas att inte S har några andra planer i helgen och därefter packa mina då förhoppningsvis torra kläder i väskan och flyga till Umä. I en obekväm flygstol. Med en krängande ettochetthalvtåring i knäet och ett icke ännu läkt diskbråck.

Fan, nu har det gått mer än tre veckor sedan första smällen i ryggen. PSYKOSOCIALA ORSAKER - säger socialstyrelsen.

Men jag är inte sjukskriven. Nä. För jag är ingen ryggtant. Nä.

Om åtta besökare tickar min besöksräknare över 10000-strecket. Det du! Med hänsyn till att det i dagarna har angivits i media att bloggarna är de nya maktmänniskorna så är jag alltså en människa med makt nu, efter denna dramatiska händelse. Det är Reinfeldt, Linda Rosing, Blondinbella och så jag.

Och - Mikebike. Naturligtvis.

Sign o the times

Vi går mot paradiset. Med sång.

I enlighet med den Jehovas Vittneska läran, sanna mina ord.

Alternativt börjar Sveriges reklammakare sakta övergiva de tyska influenserna och börja snegla åt det stora landet i väster när man skall göra riktigt, riktigt sunkig reklam.

Idag gick jag, som vanligt, mellan hotell Opalen, som håller på att byggas om av Skanska och Odinsgatan. Byggbyschan vid byggkranen pryds av byggnadsarbetarnas standardikon - den kvinnliga ingenjören i hjälm. Med ett frikyrkligt leende skådar hon ned på oss dödliga och inbjuder oss till att joina hennes värld - SKANSKA. (Helt ärligt KAN det vara något annat byggbolag också...) (Eller någon sjuk sekt.)

Lite längre bort på Skånegatan passerar man Skånegatans pride and joy. Nä, inte Ullevi. SKÅNEGATAN. Skånegatan skall ju nu utvecklas till något annat. Större. Ett RÄTTSCENTER, minsann. Och vad gör man för att visa allvaret i situationen?

Jo, man slänger upp världens billboard med tre, frikyrkligt leende personer. En av annat etniskt ursprung än majoritetsbefolkningen, en avart från normen, på det sätt att hon har bröst, samt en acnefri och välvårdad man i trettifemårsåldern ler ner på oss. POLIS, ÅKLAGARE och KRIMINALVÅRD skall de representera. Undrar vem som är vem.

Om man bara ser på placeringen av orden skall killen med det annorlunda etniska ursprunget vara snut, tanten åklagare och den sympatiske halvunge mannen kriminalvårdare. Om man ser det reellt och statistiskt så torde kvinnan vara åklagare, den halvunge mannen ordningsman och ickeariern kriminalvårdare.

Om man är lite avant garde så önskar man naturligtvis att mannen med det ickesvenska ursprunget vore åklagare, den välartade mannen homosexuell och föräldraledig polis och kvinnan väktare på Hall.

Eller att den mörkhyade mannen var åklagare, kvinnan väktare på Hall och den välartade mannen seriemördare på Säter.

Men nu är det tammefan bara lejonet och lammet i ömsint omfamning som skiljer den där bilden från ett omslag till Vakttornet.

Så går man vidare hundra meter. Där är NCC i färd med att bygga en ny framtid. Eller ett rättcenter. Var pryder DERAS byschor?

Jorå. En frikyrklig KVINNA med obligatorisk hjälm bygger. Leende. Så klart skall hon stå symbol för det kvinnligaste av alla yrken. Byggbranchen.

Rygg- och kattant på väg upp...

Sterling kursade idag.

Det var inte bara detta faktum som fick mig att leta efter mina flygbiljetter, jag tänkte att det är nog BÄST att skriva ut dem redan idag, för om jag inte gör det så kommer det bli något vajsing på datorn eller mailen i morgon och i övermorgon vilket kommer att göra att jag står på Landvetter och inte kommer med flyget.

Illa nog är att jag inte har en giltig idhandling för mig och Infant Anton. Mitt hopp står dock till personnummersystemet.

Anyhooo, när jag öppnade min mail fick jag en chock. Eller inte när jag ÖPPNADE mailen utan en sisådär en kvart efteråt. Ty då hade jag ögnat igenom alla mail och mina biljetter stod ej att finna. Jag tittade och jag tittade, men inte fan fanns där några biljetter.

Smått gråtande inombords knäppte jag mina händer och bad att kansliet skulle ha bokat Sterlingbiljetter, ty då vore det ju inte MITT fel att jag och Infant Anton var strandade i södern medans seminariet stod utan mig i det nordliga norr.

Jag sände ett panikmail till kansliet där jag blottade min strupe, efter kontorstid, men jag ville göra det DIREKT.
"JAG HAR SUPIT BORT MITT BILJETTMAIL" erkände jag. "BOKNINGSNUMMER - NÅGON" befallde jag. (Nä - jag använde inte dessa ord bokstavligen. Jag körde väl en något mer nedtonad variant, men jag nämnde ordet PANIK, i alla fall)

Och så kollade jag IGEN. Jag VISSTE att jag fått biljettmailet någon gång efter den 25:e för då fick jag ett mail som svar på mitt "Jag har redan bokat biljetter, men jag löser boendet själv"-mail där det poängterades att jag minsann skulle bo där alla andra bodde, antydande att jag hade tänkt att vräka mig på något lyxhotell som var lyxigare än det lyxhotell de andra skulle bevista. Alternativt så ville ordföranden betona att jag inte alls behövde bo i armodet hos svärisarna.

Inget biljettmail.

Jag tittade igen.

Och igen.

Och igen.

Jag gick ut i vardagsrummet med gråten i halsgropen och lekte Björnen Sover med min son. Han uppskattar det. Han tycker att Björnen Sover är skitkul. Han FUSKAR i Björnen Sover. Man tror inte att det är möjligt, men han gör verkligen det. Han ställer sig upp redan på FÖRSTA "men man kan dock, men man kan dock" och så står han och väntar. På att bli överfallen. Så han fattar nog inte reglerna helt och hållet.

Barnet skrattade så att han kiknade. Min iskalla själ tinade lite grand.
"Sterling" tänkte jag och korsade fingrarna och gick tillbaks till datorn för det fanns några dispensansökningar att ta ställning till på mailen också.

OCH så var biljetten där! Ett sådant mirakel! Och det VAR inte Sterling! Nu är jag således på väg till Umä. På fredag kväll.

Problemet är bara det att det material jag gjort för föreläsningen tar 2 och en halv timme att läsa igenom. Om man läser allt i en enda mening, utan paus. Typ; Duharettansvaratthålladinkattundersådantillsynsommedhänsyntilldessnaturochövrigaomständigheterbehövsförattförebyggaattdenorsakarskadorelleravsevärdaolägenhetteromdinkattförstörnågotsåärduansvarigförattersättaskadan.

Vem som helst kan förstå att det knappast går ihop med vare sig ett pedagogiskt förhållningssätt ELLER den avsatta timmens föreläsning. MEN, och det måste jag säga, jag har åstadkommit en fantastiskt fin Powerpointpresentation... Nu skall jag bara försöka hitta ett USB-minne till min fina presentation på 102 bilder och hålla tummar och tår för att det kommer att finnas en dator och en kanon i Umä.

Jag har inte tvättat. Jag har däremot lite ågren för vad jag skall ha PÅ mig. Nu är jag presenterad med "yrke jurist". Betyder det att jag inte kan ha på mig jeans och tischa? Jag skall tala för en massa kattmänniskor. Betyder det att jag måste ha något leopardfärgat? Skall jag således ha på mig lilla svarta powersuiten med en leopardfärgad scarf runt halsen?

Är det kallt i Umä?

Vad skall jag stryka i min presentation?

Kommer min rygg att palla flyget upp och flyget ner med Infant Anton i knät?

Det skall snöa fan och blåsa på östkusten på fredag - tänk om det blir förseningar! Hur kommer Infant Anton att klara det?

Det börjar bli läge att ta itu med frågor som dessa. Frågan är bara när. Ty på jobbet är jag mer skållad än en mandel i sockerlag. Har blåslampan under mig. MEN får ändå inget gjort ty allt bara xploderar i ansiktet på mig.

Talade med föredetta kollegan E på telefon idag. Anledningen till att jag i panik ringde honom var att han en gång i tiden jobbade på en annan avdelning vilkas råd jag var i desperat behov av men som jag inte kunde få tag på. E vet dock alltid på råd. Han hade gått hem tidigare från sitt jobb där han får bordsstandar och t-shirts för att han var tvungen att hamra. I hans bostadsrättsförening är det ett förbud att hamra från klockan 16.00 på vardagar. Han hade fått skäll för att ha överträtt detta förbud tidigare. Detta, och vad som gällde vid skriftliga medgivanden från föräldrar fick jag veta när jag ringde honom.

Det slog mig att jag SAKNAR kollegan E.

Ryggtant lever upp till sitt rykte

Mitt barn var sjukt. Jag var stressad, jag var trött, jag var såååå frustrerad över att jag inte heller idag kunnat göra en hel dag på jobbet och att när jag väl är där så blir det liksom aldrig något gjort för det är alltid något som exploderar i ansiktet.

Überdagisfrökenförskolepedagogen, som var den som inte köpte "tröttsometttroll-teorin" tipsade om att köpa lite glass. För att muntra upp oss.

Vi gick hem. Barnet hade bara "orkat" "smaka" på maten på dagis. Han hade fått fisk och potatis. "Han ville inte äta AAAAALLS" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen till mig. "Fisk och potatis" förtydligade hon.

Jag mötte Dagisfrökenförskolepedagogen som är ansvarig för den gröna gruppen, det vill säga den min son tillhör, i hallen på väg ut. Jag suckade och sade att jag väl fick försöka trycka i honom liiiiiite mat. "Han åt ju all fisk" sade dagisfrökenförskolepedagogen, "men han gillar ju inte potatis i vanliga fall heller".

Trött som ett troll, trött som ett troll, trött som ett troll, for genom mitt huvud. Inte sjuk. Blott trött som ett troll.

Avaffan, tänkte jag. Det är GLASS för godnessake - inte knark. Så jag kilade in på Willys och köpte vanilj och jordgubbsglass och sådan där retrofruktsallad på burk som förgyllde mina barndoms måltider. Avaffan tänkte jag vidare, ungen är ju SJUUUUK, så jag slängde in en rulle Mariekex också. Willys egna Mariekex. Bara för att ungen är sjuk och således skall förgylla sina sjuka ögonblick med lite guldkant på tillvaron så behöver man ju inte lyxa till det ALLT för mycket.

Väl hemma delade vi på den mat jag hade tänkt att intaga på jobbet. Korv stroganoff och makaroner. Uphottat med lite mamma scan-köttbullar för att vi båda skulle bli mätta och belåtna. Barnet åt mer än vad jag gjorde. Barnet satte i sig enorma mängder glass och fruktsallad. SAMT en festis. Jag slog sockerdemondåligasamvetet i huvudet med en glassked.

Glamourös känner jag mig. Verkligen inte. Trött som ett troll. Det är jag det. Klockan är nästan nio och barnet ligger och babbelibabblar i sin säng. Han är inte trött som ett troll, ty han somnade efter lunchen. Det gjorde jag med. Han vaknade halv sex. Det gjorde jag med. Så nu är han väl trött som Linda Rosing en tisdagseftermiddag efter en hård helg i morgon också.

En medelålders ryggtant, boende i hyresrätt tillsammans med massa katter, som trycker i sin unge mängder med socker och FÄRDIGKÖTTBULLAR och låter ungen vara uppe halva nätterna och fullkomligt saboterar en normal dygnsrytm, det är jag det.

Halloweenfesten är ett icke!

Igår var min son i händerna på sina kusiner och kom inte hem förrän vid sex. Han var som en Linda Rosing på Spyan. Ärligt.

Han rusade upp och ner och ner och upp och hoppade och vrålade och skrattade och busade och lekte med sitt nya Briotåg och vi sjöng Imse och han Imsade och han lade sig på golvet och ville sjunga Björnen sover och vi ville OCKSÅ sova... Vid åtta utbröt ett hysteriskt anfall av sällan skådat slag när vi tog makten över vårt liv och tvingade sonen in i sin blå pyjamas med gula kronor på. Vår lille prins.

Vi lade den vilt skrikande, gråtande och snorande sonen i sängen.

Barnet vägrade.

Vi plockade upp honom efter en halvtimme. Dels för att våra trumhinnor var nära att brista av alla ilskemanifestationer och dels för att han börjar bli som en liten apa. En kombo av ohejdad aggressivitet och aptendenser gjorde att vi bedömde att risken var ganska stor att han skulle falla face down i golvet och skada de små tansingarna.

Jag läste "UPP hoppar lilla kanin", en sedelärande historia om lilla kanin som inte vill sova och som dansar en sen Bossanova.

UPP hoppade lilla Anton.

Jag läste "Hur skall vi trösta den ledsna bebin", en sedelärande historia om ett ack så olyckligt barn som Ankan, Hunden, Kossan och Katten försöker trösta. De matar honom (check!), de badar honom (check), de leker med honom (check!, check!) och till sist lägger de honom, varpå den ledsna bebin icke längre är ledsen. Klanton skrattade så att han skrek när bebisen (det är jag det) upplät sina förtvivlade "BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN", men kunde inte applicera historien på sitt eget turbulenta privatliv, så när jag slängde honom i säng igen så lät han "BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" fram tills att jag veknade i mammasjälen och åter plockade upp honom.

Vid halv elva eller nåt så somnade han under protest vid den femtisjätte sängläggningen med tillhörande "Och så säger Jättebizzi godnatt" (NÄÄÄÄÄÄÄÄ - med frenetiskt huvudskakande), "Och så säger Nalle godnatt" (nähe - med frenetiskt huvudskakande), "och så säger COCA godnatt" (BUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ - med tårar sprutande), och tittande på lakanskrokodilen, och lakanselefanten och lakanszebran....

I morse när jag kom till jobbet och har så fantastiskt mycket att göra gick jag inte till kollegan M och ondgjorde mig över en massa saker och avslutade min gnällsession med "och så ringer väl de från dagis och säger att ungen är sjuk, bara för att han är trött som ett troll" och klockan 11.07 kom samtalet (som jag naturligtvis missade eftersom jag var annorstädes) om att mitt barn var sjuuuuukt.

Så jag fick gå och hämta honom.

Han var speedad som Linda Rosing i taxin hem från Spyan. Värsta partykillen! Han hoppade och babblade och ville absolut inte hem. Jag suckade och gick hem med honom. En god natts sömn, sade jag till dagisfröken, en god natts sömn, och därefter mår han bra. Dagisfröken höll inte med. Sonen är portad från dagis under morgondagen. Fadern får ta sitt ansvar. Jag måste få jobbat något.

Men, sade jag till dagisfröken, intet ont som inte har något gott med sig. Nu behöver jag inte klä ut mitt barn. De andra ungarna vinner på walk over. På grund av sjukdom. De behöver ALDRIG få veta att jag står utan dräkt eller idéer.

Mer dagisfunderingar

När jag nu började tänka i banor av Damien och dagis och Fritzl, så måste jag bara säga några ord om föräldramötet jag var på häromsistens.

Man har ju blivit varnad. Men först när man upplever det på riktigt så förstår man...

Innan mötet så kom ett par in med sin lille son. Jag hade aldrig sett barnet förut. Barnet var YTTERST propert klädd. Lite som Damien, fast ett och ett halvt år gammal.

Alla andra föräldrar verkade känna varandra. Det var bara jag som satt lite ensam och tyst och blyg och försynt för mig själv. Och så det här paret. Det lustiga med dem var att medans jag trots allt försökte se sådär vänlig och vän ut så såg paret med den pedantpropra sonen ut att aktivt vägra kontakt med andra. De hälsade tillexempel inte på oss andra när de kom in. Men jag tolkade det som att de var som jag. Lite lätt osäkra på sociala konventioner.

Dagisfrökenförskolepedagogen kom ut från lekrummet, där barnen huserade. Han bar på en förpackning med Päronsplit. När han såg det bistra paret med pedantbarnet så märkte jag hur han riktigt stelnade till. "Heeej" sade han, med nästan målbrottsröst. Jag tolkade det som att han kände sig lite obekväm med glassförpackningen i högsta hugg när det nu satt ett barn som inte fått någon glass. Han frågade om barnet fick en glass. Fadern muttrade att barnet fick en glass, och utan att säga tack eller något så tog fadern en glass från dagisfrökenförskolepedagogens hand.

Märkligt, tänkte jag, men återgick till att läsa "Boken om Anton" där min son förevigats på massa kort när han äter, skitar ner sig, gräver, snorar och bygger med klossar. Mamman i bistra familjen hittade "Boken om Pedantbarnet" och började bläddra i. Det var inte så många kort på Pedantbarnet. Detta påtalades av föräldrarna i en något upprörd stämma. Men med tanke på att barnet ju uppenbarligen inte gick så långa dagar på dagis (And hoooooo do I know this? Undrar du. Jo - för jag har som sagt inte sett barnet förut. Jag lämnar min son relativt tidigt. Då är inte Pedantbarnet där. Jag hämtar min son relativt sent. Då är inte barnet där. Pedantbarnet måste sålunda komma EFTER halv nio och gå INNAN halv fem de flesta dagarna. Dessutom så var föräldramötet klockan tre. Och barnet var uppenbarligen inte inom barnomsorgen vid denna tidpunkt. Alltså lämnas barnet EFTER klockan halv nio och INNAN klockan tre i alla fall någon dag i veckan...) så tyckte jag inte att det var så konstigt. Jag menar - min son är ju ett av få fotoobjekt som finns kvar på dagisförskolan vid de tidpunkter som dagisfrökenförskolepedagogerna har tid att använda en kamera.

Überdagisfrökenförskolepedagogen kom ut för att säga att vi skulle börja. Jag är lite rädd för Überdagisfrökenförskolepedagogen för hon synes sträng. Inte mot barnen, men mot föräldrarna. Hon morrar en del om märkning av kläder och snor i näsan och extrakläder och blöjtillgång och tiominutersförseningar och frukosttider. Jag har respekt för Überdagisfrökenförskolepedagogen. Det hade inte Bistra Pappan.

"Vi saknar FORTFARANDE ett par mockasiner" röt han så fort Überdagisfrökenförskolepedagogen visade sig. Något oerhört inträffade. Jag såg att Überdagisfrökenförskolepedagogen hukade sig. Men SAMTIDIGT att hon snörpte på munnen i något som jag uppfattade som ogillande. Hon sade ingenting utan gick bara in i blöjrummet och kom strax ut med ett par blå och grå mockasiner. Hon gav dem till Bistra Pappan och sade
"Här. De är inte namnmärkta" I en, vad jag uppfattade som, ganska bitsk ton till och med för att vara Überdagisfrökenförskolepedagogen. Bistra Pappan förvånade mig än mer. Han tackade nämligen inte. Han ryckte åt sig mockasinerna och FNÖS.

Istället för att låta barnet leka med de andra barnet tog Bistra Paret med sig sin son in på mötet. Där utbrast Bistra Fadern plötsligt, och föga oaggressivt, mitt i en utläggning om svinkoppors smittsamhet att han minsann behövde hushållspapper för att hans son spillde med glassen. Überdagisfrökenförskolepedagogen räckte honom en rulle papper som han tog emot utan att säga tack. Han torkade Pedantbarnets knappt kladdiga händer och knycklade ihop pappret som en tuss och slängde bakom sig. Überdagisfrökenförskolepedagogen fortsatte sin smittspridarinfo.

"Några frågor" undrade hon därefter.

Bistre fadern harklade sig och tog till orda.
"Jaaaa" sade han och såg noggrant på varenda förälder i rummet innan han fortsatte "Jag vet inte om det är andra föräldrar som också känner som jag" (NEEEEEEEEEEEJ tänkte jag - inte en "många-med-mig"-utläggning! Jag HATAR "många-med-mig"-utläggningar!) "men jag vill diskutera den där tavlan ni har i entrén". Han såg åter igen på varje liten förälder som ANTINGEN reagerade med förvåning eller med att göra som jag - undvika ögonkontakt.

Überdagisfrökenförskolepedagogen såg ut att veta vad som komma skulle. Hon såg ut att tycka att det var en långtråkig, ongoing, diskussion.

Pappan fortsatte "De barn som står nederst på den tavlan får ytterst sällan några anteckningar". Jag funderade och kom på att Klanton var ungefär på mitten av tavlan och att han därför inte var ett av de utpekade barnen. "Jag tycker, som jag tidigare sagt till både dig OCH DIN CHEF att detta är upprörande"

Überdagisfrökenförskolepedagogen såg less ut.

"Jag förstår inte varför dessa sex barn uppenbarligen inte får samma omsorg som alla andra barnen" fortsatte pappa Sur.

Här härsknade Überdagisfrökenförskolepedagogen till.
"Nääää" sade hon. "Vi har diskuterat det här förut. Jag ser inte att de sex sista namnen får färre anteckningar än de andra barnen. Och ÄVEN om det skulle slumpa sig så så är det ju inget tecken på att barnen inte får OMSORG - de får lika mycket mat, de får sova de också och vi byter blöja på dem med" sade hon.

Bistre Fadern nöjde sig inte.
"Det är viktig information till oss föräldrar, det tror jag att vi alla tycker. Jag vill veta hur mycket min son har ätit, eller om han ens HAR ätit" Han såg sig åter omkring med en självbelåten min som implikerade att alla som inte såg allvaret i att få reda på hur många portioner barnet ätit genom att titta på en whiteboardtavla var dååååååliga föräldrar.

"Man kan ju FRÅGA" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen. "Och är det så att något är FEL så SÄGER VI DET utan att föräldrarna måste fråga"

"Jag tycker ändå, som jag ju även diskuterat MED DIN CHEF, att det är ytterst olyckligt att inte alla barn får samma uppmärksamhet" sade Bistre Fadern.

Stämningen i rummet var så tryckt att det var löjligt. Jag var stum.

En modig mamma räckte upp handen som en förstakladdare och fick ordet av Überdagisfrökenförskolepedagogen.
"Mitt barn står ju SIST på listan" sade mamman. Jag tycker att det oftast står både om mat och sömn och bajs." Bistre Pappan bemötte henne med en blick som fick henne att tystna.

"Det är en klar indikation på att alla barn inte får samma uppmärksamhet" fortsatte pappan.
"NÄÄÄÄÄÄÄ" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen, "Det är det VERKLIGEN inte"
"Jo, det är det, och det har jag talat med din chef om. Och är det så att vissa barn inte anses värda att tas notis om då tycker jag i rättvisans namn att INGA barn skall få några fördelar. Då tycker jag att tavlan skall BORT"

"I framtiden" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen, "så skall jag se till att (barnets namn) ALLTID får en fullständig notering"

Überdagisfrökenförskolepedagogen bytte därmed raskt ämne och hon informerade om att en ny tavla skulle sättas upp med upplysningar om vad som händer på bygget.

Jag noterade att Fadern från Helvetet nöjde sig med detta. Jag var såååå på vippen att sträcka upp handen och protestera eftersom detta beslut ju innebar att MITT barn kanske inte alltid fick en fullständig notering. Och det skulle ju innebära att jag var tvungen att ringa till Überdagisfrökenförskolepedagogens chef och diskutera och det har jag ju inte tid med.

När vi lämnade rummet lade jag märke till att Bistre Fadern INTE plockade upp papperstussen han torkat sin blazer-och skjortklädda Pedantsons nästan rena händer med.

Sympatisk herre. Med sunda värderingar och principer.

Tavlan ifråga?
På den står hur många portioner barnet har ätit till lunch. Hur länge barnet har sovit efter lunch, samt hur många gånger under dagen barnet har bajsat. Jag har verkligen börjat studera den där tavlan. Ofta fattas en notering av tre. Inte så konstigt. Jag ser hellre att dagisfröknarna tar hand om ungarna istället för att skriva på en whiteboardtavla varje gång någon av dem har bajsat. Men det är ju bara jag. Jag kanske är en dålig förälder.

Halloween - prestationsångest ål over

På onsdag så är det Halloweenfest på dagis. Mellan 9.30 och 10.30. Nice. Barnen får "gärna" klä ut sig. De skall få äta popcorn och dricka något gott.

Vilket ju väcker frågor, oh, så många frågor, bland annat:
1. Skall jag klä ut barnet redan på morgonen?
2. Förväntas JAG deltaga i halloweenfesten?
3. Vad menas med "något gott"? Är det RIKTIG Bloody Mary? samt, mest centralt:
3. HUR VINNER MAN DET HÄR?

Jag och Heinziman började spåna. Det kommer ju ganska hastigt på, om man säger så. Vi diskuterade. Heinz tyckte att man skulle vattenkamma barnet, ge honom mittbena och måla honom vit i ansiktet och sätta på honom svarta kläder. Jag tyckte det var ganska mesigt, men kom på den briljanta idén att sätta på honom en gråblå kostym i 70-talssnitt och VIPS så var han Damien. Men vi enades båda om att det var för subtilt för de säkert helt obevandrade klasskamraterna.

Brandoffer! Tänkte jag. Alternativt en riktigt bra lik-makeup. Min gamla sjöhäxeidé torde funka även på ett barn - göra honom till ett blekt, grönt vattensjukt lik... Med trasiga kläder.

Eller göra honom till Freddie! Vi har ju faktiskt handsken, eller i alla fall en nästanhandske (tack, syrran). Visserligen är den av röd plysch och har fjädrar i fingerspetsarna och är menad som kattleksak, men ändå... Tänk om man kan liksom utveckla idén... Freddie leker med kattungar!

Trollkarl. Ingen sådan där mesig Harry Pottertyp utan en vrålelak sak...

Heinz kom på det mest briljanta. Fritzl. Kan något BLI bättre på ett dagis än att vara Fritzl? Även den idén föll på subtilitet.

Vi diskuterade hur vi skulle kunna få barnets make-up att stanna kvar ända fram till 9.30.

Så poängterade Heinz att det på dagis finns restriktioner på "Max lampa". De större barnen blir rädda när det kommer blod när Max slår sig.

Hela min världsbild rasade när jag insåg att utklädning för dagisbarn förmodligen inskränker sig till att de unga får klä ut sig till en pumpa eller en krokodil.

Fan också.

Jag vill inte få och köpa någon töntig piratdräkt på Featter BR eller vad det nu heter. Jag har ytterst begränsad tid att skrädda en godtagbar dräkt fram tills på onsdag. DESSUTOM består mitt tyglager blott av silverfärgad krossad sammet och roströd krossad sammet och svart satintyg. Vad gör man med det?

Man SKULLE kunna få ihop en kattenEllisdräkt. Men NÄ. Orkar inte. Göra ungen till en rymdrobot? Kan hända.

Men jag VILL att min son skall vara en blodig varelse helt igenom ansatt av ondska. Ingen töntig pumpa eller gullig hundvalp.

Prestationsångest

NU har jag lugnat mig såpass att jag kan yppa min prestationsångest.

I går fick jag ett meddelande om att jag skulle skriva en presentation av mig själv inför seminariet i Umä. Det här var mailet jag fick:
Hejsan, (följt av lite socialt blablabla)

Har du en lite presentation om dig själv?

Bifogar Ss (som jag skrev förra året) så du får en idé… // C

Dr SL erhöll sin fil. kand. 1983 från Dalhousie University i Nova Scotia, Canada och 1988 blev hon doktor i Veterinärmedicin vid Ontario Veterinary college.

Hon har arbetat med katter sedan 1990 och är specialist inom kattens hälsa och sjukdomar och är delägare av två djurkliniker i Ottawa, Canada med särskild inriktning på katt.

Hon är medförfattare till ett flertal publikationer bland annat till ”Cat Fanciers’ Association Complete Cat Book” (2004) och ”Royal Canin Practical Guide to Cat Breeding” (2005). En mängd veterinärartiklar har också publicerats av henne.

Utöver detta är hon är en mycket internationellt erkänd föreläsare rörande katt och katters hälsa och ordförande i Winn Feline Foundation

Ursäkta? Är det en "idé"? Vad skall JAG skriva?

"A är en nybliven ryggtant i yngre medelåldern som sitter hemma och ojar sig. Hon jobbar statligt och är bosatt i hyresrätt och har, enligt många hon känner, alldeles för många katter. Lite lätt överviktig är hon också. Och snuvig till råga på allt.Den litterära karriären utsträcker sig till att hon ibland skriver inköpslistor. Hennes största juridiska bedrift, förutom att hon med hjälp av ombud lyckades behålla den ovan nämnda hyresrätten, är att hon lyckats få radioprogramet "Transit" fälld i radionämnden". Vad nu det har med katter att göra...

Jag skrev ihop summa fyra rader och mailade över till C innan idag. Nu behöver jag inte oroa mig för det. Nu behöver jag mest oroa mig för att flyga till Umä. Klarar min rygg av det? Hittar jag biljetten i min enorma inhög i mailboxen?

Tänkte...

...skriva något om prestationsångest, men så blev jag avbruten av telefonen.

Jag skall vara kattvakt. Åt en kille som annars skulle fått kulorna bortmonterade PÅ TISDAG, visade det sig.

Men nu skall jag vara kattvakt istället.

Vilket betyder...

TADA

Att Pester kommer att bli mor. Om Gud vill. Herren är nådig. Och främst - hormonerna börjar rusa i den lilla chokladpralinen. Vilket man tycker de borde göra, för om JAG hade varit burmahona, eller förresten, skit samma vilken ras av katt som helst, så hade jag DEFINITIVT lyft på svansen för den här stilige herren.

OH, vad jag är spänd och förväntansfull!

Men det är inte min man.

Han tycker att det kanske blir lite jobbigt att ha en husgäst. Som är herre. Och katt. Och kommer att förvisa vår son till vårt sovrum.

Jag FRÅGADE faktiskt Heinziman innan jag erbjöd den brune herren husrum. Och Heinz sade ja. Då får han skylla sig själv.

Talets gåva

Min son är bra på många olika sätt, det är han. Alla kan inte vara bra på allt och min son kanske inte är den största retoriken i världen. Han laddar ett ord som han kör stenhårt med i flera dagar, och sedan faller det i glömska. Just nu är det "BOOOOORTA" (kombinerat med att han slår ut med armarna och ser ytterst förvånad ut) som är ordet med stort O.

Men så igår läste vi "VAD SÄGER DU", eller som den heter på mammaspråk "Vad-säger-DU-boken" och Klanton klarade aaaaalla djuren. Han psssssade på ormen, han iaaaade på åsnan, han mooooade på kossan och han wrawade på lejonet och han vinkade lite pliktskyldigast till lilla fisken. Mamma var stolt som en tupp. (Kuckelikun)

Idag så skulle jag byta blöja (eller, som det heter på mammaspråket "blöjsa") ty min son hade gjort stora a när hans fader var utanför lägenheten. Attans, tänkte jag. Attans, attans, attans, ty min son brukar inte uppskatta att byta blöjsa. Han brukar vrida sig som en mask och jag har inte bytt blöjsa sedan jag fick diskbråcksa. Men nu var jag tvungen. Jag tänkte att jag ju hade mina droger att ta till efteråt, suckade och sade:
"KOM ANTON" och så såg jag sådär superentusiastisk ut, "Så går vi och byter BLÖJSA".

Min son log med hela ansiktet och började dra i sina illaluktande byxor. Eller brallorna luktade väl inte så illa, men det som fanns under. Så småsprang han till toan och ställde sig framför toastolen och öppnade locket och sade, klart och tydligt, "BAJS, BAJS, BAJS", och så log han och knep tumme och pekfinger om näsan och sade med eftertryck: "BLÄÄÄÄÄÄ".

Vad ger du mig för den?

Inte klokt vad han lär sig på dagis. Och nyttiga saker. Dagis is GOOOOOD. När pappa kom hem så fick min son frågan "Hur luktar BAJS" tusen gånger, för att vi verkligen skulle insupa vidden av hans utveckling. Men jag fick inte skitungen att säga BAJS så att hans far hörde.

I alla fall, ungen var så GLAD över att få byta blöja att han samarbetade på alla upptänkliga sätt. JAG blev så glad över detta att jag yppade en replik jag aldrig trott att en levande människa skulle säga, någonsin, men jag kan kanske skylla på drogerna...

"ANTON, vad det var ROLIGT att byta blöja på dig idag" sade jag. Och bara för att jag var så glad så förärade jag honom med en rosa blöja med ALLA tre Disneyprinsessorna på. Min son blev skitstolt.

(När jag kom till dagis häromdagen var han iklädd en rosa och lila kjol i krossad sammet. Samtidigt så är han ju helt såld på lyftkranar och grävskopor, så någon mer metrosexuell unge får man leta efter...)

Nåväl. Jag har varit en hemmafru av rang idag. Nej, jag har inte satt in disk i diskmaskinen, men jag HAR faktiskt matat en maskin tvätt. Jag har heller inte plockat upp på golvet eller dammsugit. MEN jag har gjort broccolisoppa. BROCCOLISOPPA, I say. Och den var fantastisk!

Så - hur har jag gjort min broccolisoppa?

Jo, så här har jag gjort min broccolisoppa.

Jag fräste en lök i margarin. Jag hällde i en ansenlig mängd grönsaksfond och strax över en halvliter vatten. Koka, koka upp. Därefter slängde jag i ungefär två liter broccoli.(Färsk. Från egen odling. Så fick jag det sagt.) Koka upp - koka färdigt. Sedan kom mixerstaven fram. Därefter kladdade jag i lite mer än en deciliter riccotta och ungefär lika mycket riven brännvinsost, en dl vispgrädde (jaaaaa, jag får brinna i helvetet...) och ungefär lika mycket mjölk. Så fick det koka upp. Så i med lite vitpeppar. Och käkade med fusknybakt bröd med ost.

Så jäääääääävla gott. På riktigt. Så jäääääävla gott.

Ryggtant

Jaaaaaa, vad skall man säga?

.

Vill du ha en update? Jag hade minsann ingen aning om att DU skulle göra en Julia Andrews och hoppa upp i alperna, så kom inte och anklaga MIG för att hålla dig in da dark, inte!

.

Nu har jag nästan glömt bort alla roliga Schweizvitsar som jag kom på, men det kan ju vara drogerna... Både som gjorde att jag tyckte att de var roliga, och att jag har glömt bort dem.

.

Nåväl - var skall jag börja...

.

Jag har hittat en FANTASTISK hane till Pester! YEEEEEEY - säger jag. Inte.

.

Warum denn? Därför att katten vägrar löpa och hankatten har börjat kissa inne och hans kulors dagar är räknade. Så det verkar inte bli några ungar i alla fall.

.

Vilket är ett scheisse multum, då jag ju är rädd att Pesters dagar är räknade.

.

Varför vågar jag droga? Tror jag att jag är tuff? Är det en regression? Vill jag vara som Linda Rosing och andra balla brudar med billiga naglar?

.

Nä. Jag har inte ens plockat ögonbrynen på typ tusen år. Naglarna bryts hela tiden och med tanke på mitt estrellaintag de senaste veckorna, i kombo med Quattro från Papa Joes så är jag mer en aspirant för Tjockholmen än någon flashig dokusåpa.

.

Enligt socialstyrelsens rekommendationer, som jag ju naturligtvis lusläst då jag vägrar vara ett offer för en sjukskrivningsglad doktor eller framstå som simulant, så är det helt ok att ha en arbetsnedsättning i tre veckor på grund av diskbråck.

.

Så här skriver de bland annat. Jag tar bort lite oväsentlig skit. Och jag kommenterar kursivt:

Rekommendationer gällande bedömning av arbetsförmåga:
Vid fysiskt lätta arbeten (med få lyft, böjningar och vridningar) Här räknar jag in mig och mitt leverbröd kan arbetsförmågan vara nedsatt i upp till 3 veckor. och jag blev minsann bara sjukskriven i två och en halv. HA! I AM NOT a simulant!!!

Symtom, prognos och behandling
Diskbråck är den vanligaste orsaken till ischiassmärta. Som gamla människor får. Tjoho. Och så jag då... Patienten får smärtor i ryggen samt smärtutstrålning i ett ben no shit? Värkar var en barnlek! och symtom som känselbortfall, onormala känselförnimmelser hej då höger ben och fot... och ibland muskelsvaghet Skillnad mot vanliga fall? Nä. Jag är en sparris. I sanning en sparris. Det är den kliniska bilden och hur besvären påverkar funktionen som är viktigast vid bestämning av lumbago-ischias, inte de radiologiska fynden. Behandlingen går främst ut på att anpassa den fysiska belastningen. I övrigt behandlas lumbago-ischias medicinskt droger, droger, droger! Tjoho. Fast inte. Mina läppar domnar..., sjukgymnastiskt skall beställas så fort jag kan börja röra mig igen! Hur många pansjopoäng är det på det? och i vissa fall kirurgiskt.

Förväntad konsekvens för funktionstillstånd
Patientens förmåga att lyfta, böja sig och vrida kroppen kan vara begränsad till följd av smärta, stelhet och neurologiska bortfall. Mycket svåra smärtor kan påverka sömnen och den kognitiva funktionen (exempelvis koncentrationsförmågan). Här har du min nya vardag. På riktigt. Jag vet inte om det är smärtan som gör mig till en lallande idiot eller om det är las drogas... Men tänka, det KAN jag inte!

Bedömd tid för återvunnen funktion och normal läkning
Oberoende av vilken behandling som används läker de flesta besvären ut inom 3 veckor. En mindre grupp patienter kan ha nedsatt funktion betydligt längre. Ett fåtal utvecklar kroniska besvär. Och jag är INTE en av dem. HEEEEEEEEELL NO!

Åtgärder vid sjukfall som inte avslutats inom ramen för rekommendation
Långvariga ryggbesvär är ofta förknippade med psykosociala faktorer du fattar varför jag måste till jobbet? Snart? Jag är en RYGGTANT annars. En gulblendrökande tjockis med för många katter som har en son som heter Kevin och en dotter som heter Melissa och som väntar min tredje tjej som jag bestämt skall heta Liza-Marie och Kevins pappas nya flickvän är släkt med Liza-Maries pappa... och arbetsrelaterade problem. Det är därför viktigt att gå igenom patientens arbetsplatsförhållanden och psykosociala situation.

.

Vid förnyad/fortsatt kontakt
Patienter med kronisk lumbago-ischias har ofta återkommande akuta besvär. ÅÅÅÅÅÅ DEN LJUSNANDE FRAMTID ÄR MIN! Dessa uppträder oftast utan något direkt samband med oförsiktiga rörelser eller andra tänkbara belastningar. Nä, så Antons tjurrusning mot den rullande Volvon hade INGENTING med det här att göra...

.

Sur? Jag? Nä. Inte ens närmelsevis. Idag mår jag ju så mycket bättre, jö. Jag kan ju till och med sitta. I tio minuter.

.

Och vet du vad? Jag har fått bilder från bröllopet. Det du.

Oh, happy day. (Nä. Jag är faktiskt inte alltid sarkastisk eller ironisk. Sådetså.)

Religiösa fanatiker...

Häromdagen så var jag på Coop i Kållered. Där var även en slöjklädd moder med sin helt odräglige son på en fem sex år.

Våra vägar möttes inte förrän jag svettig av stress stod i kassan. Hon var inte direkt bakom mig, för bakom mig stod, vad jag uppfattade det som, en local. En sann Kålleredsbo. En i urbefolkningen. Missförstå mig inte, det finns en massa normala människor i Kållered. Men den här var liksom GENUIN, på något sätt. I femtiårsåldern. Snus, lätt överviktig på magen. Stentvättade jeans. Han hade varit och shoppat loss med frugan.

Bakom honom stod alltså den sjalklädda modern till ungen från helvetet. Han var ooooooolidlig. Han var viiiiiiidrig. Han var... en hårsmån från att jag skulle hamna på kåken i tio år. Det enda som stoppade mig var vetskapen om att jag dagen innan stått och maktlöst tittat på min son som låg skrikande på golvet av ingen anledning alls, och min son är bara snart sexton månader, och det faktum att jag vill träffa min son någon gång innan han fyller sexton år.

Ungen slängde med grejjer. Han ryckte i mammans vagn så att den krockade med Kålleredsgubbens ben. Mamman log lite urskuldrande. Ungen fortsatte bete sig förjävligt. Modern väste till honom på arabiska. Ungen lyssnade inte ett dugg utan fortsatte. Jag såg inte så mycket men jag hörde en hel del.

Då sätter Kålleredsgubben igång med den där passivaggressiva utskällningen som kan vara såååå komisk, men sällan blir det när den passivaggressivt utskällde är från ett annat land.

"Det var då fan" sade Kålleredsgubben till sin fru "Kan inte de där hålla reda på sina ungar". Frun sade ingenting. Mannen gick loss.
"Du vet de har ingen respekt för någonting. Och de där pingvinerna låter dem göra precis vad de vill för de vågar inte göra någonting mot männen i familjen. Det är ju emot deras religion. Jävla idioter" Frun sade ingenting. Ungjävlen fortsatte sitt rabiesanfall.

"De borde lära sig att man beter sig inte hur som helst i det här landet" fortsatte jeansgubben. "De tror att de får göra hur de vill. Och om man säger något så är man rasist men man får bete sig hursomhelst" Frun sade ingenting. Jag kände att jag blev sådär omotiverat arg. Passivaggressivt arg. Knöt handen i fickan. Det var liksom inte mina strider. Och ungen var förjävladumihuvet och jag ville inte hamna i bråk heller, men jag tyckte SYND om mamman.

"Vet du att de måste knulla ifall mannen säger till dem att göra det" upplyste han sin fru om. "Du vet att de ser sina fruntimmer som djur. Det är religionen som gör det. Jävla djur är de" sade mannen.

Vad sade jag?

Vände jag mig om och sade:
"Och det skall komma från dig, din fete fan som förmodligen har, vad du tror är en son, som just nu sitter i sin epatraktor och försöker stava till sitt namn, och som förmodligen spöar din undergivna kärring varje fredag? Skall det komma från någon som uppenbarligen anser att det är helt normalt att bygga en hel kultur på en zombie från mellanöstern vars blod man dricker och kött man äter varje söndag som en god medborgare och som kan få en att leva för evigt om du accepterar honom som din härskare? En levande död som tar ur dig det onda du har i kroppen genom att lägga sin hand över dig? (Det onda som btw kommer sig av att en kvinna, gjord av ett revben, blev tilltalad av en orm som lurade på henne ett äpple och bara för därför så måste hon klämma ur sig avkommor i orgier av blod och smärta...)?

Sade jag det?

Nä.

Jag är en modig kvinna.

En svulst på samhället

Du kommer inte att tro det här - men jag har faktiskt inte alls varit helt passiv de senaste veckorna. MEN jag har skrivit hela TVÅ inlägg som inte ville spara sig. Sådetså.

Mår lite lätt illa från igår.

Du vet EEEEEEEngla. Jag har undvikit hela Englatjohosanet ty jag tycker att det är något djupt ovärdigt i hela cirkusen. Ärligt, alltså. Jag har inte läst om Engla. En liten flicka mördas av ett stort svin. Det räcker. Jag vill inte veta mer. (Har haft ungefär samma förhållningssätt till de där två, Max(?) Saga(?) som den där toktyskan tog ihjäl.)

Men så igår så satte min gamla illamåendemaskin verkligen igång. Jag har mått illa på honom under en femtontjugi år sådär. Men droppen i mitt illamående TRODDE jag kom när han raggade åt sig försvaret av en av Backabrandkillarna och därefter kom tidigare varje dag till domstolen bara för att chatta lite med media, trots att de andra killarnas försvarare enats om att det där, det var lite tacky och de nedlät sig inte åt det. Som grädde på moset, eller lök på laxen, orkade inte den där mediekåta gubbjäveln ta sig till Göteborg och underrätta sin klient om domen utan det fick minsann häktespersonalen göra. Illa, jag mår illa, illa, illa, illa.
(Nej, det är inget försvar för att killarna brände ihjäl en massa folk. Men det var ju förihelvete bara BARN(rumpor) och en smula jävla proffsighet kan man väl unna sig om man nu väljer att företräda en sådan liten skvätt!) (Undrar förresten vad som har hänt med de där killarna... Hrm... Vet du?)

Nä, men nu så är gubbjäveln i alla fall försvarare för det där överviktiga kräket som tog ihjäl den där blondinen och Engla. Alla har rätt till en försvarare. (Jag förstår bara inte varför man vill ha en gammal avdankad mediakåt och överreklamerad gubbe, men det får ju stå för den där fete fan. Det är inte mina problem.)

Men vad har gubben för moral? Etik? Ja, jag vet att han är advokat, och jag vet att han är en slempropp, och jag har tidigare redogjort för att jag tycker att han är mindre värd än avskrapet från ett par pjucks på soptippen, men NÅGON form av värdighet borde man väl kunna tänka sig bo i honom trots detta? En liten, liten gnutta?

Jag är övertygad om att han sover gott på nätterna. Snusar som ett litet barn, stolt över sig själv. Vilket gör saken ännu värre.

HUR, oh, HUR kan man överhuvudtaget ens tänka tanken att applicera Dagerman på den fete pedofilpsykopaten? Hur tänkte hr Advokaten där? Är han kanske inte alls ett omänskligt svin liksom sin klient, utan är det kanske, kanske, KANSKE så att han bara är helt och fullkomligt obenägen till att förstå någon form av litteratur som inte är Karnov?

Ett sådant lowlife KRÄK. En sådan mindre stående skapelse! Ett sånt jävla stolpskott! En skam för mänskligheten och på många sätt en lägre stående person än sin klient.

Saken fick mig i alla fall att läsa den där novellen för första gången på säkert 20 år. Jag gillade den, det är en sådan där som etsar sig fast. Men första gången jag läste den, och senaste också, så identifierade jag mig mer med den där lycklige mannen, han som inte alls var ond och som satt och lajjade i sin fina bil och var på väg till havet och var så lycklig och så POFF så var allt förstört. Barnet som dog och mamman som skickat ungen över gatan för att fixa socker var liksom bara statister. Det mest minnesvärda med dem var de där sockerbitarna som låg utspridda i blod... Men... allt förändras, visar det sig.

Jag blev lite nostalgilycklig med den där killen och hans tjej och deras resa till havet, även om jag visste vad som komma skulle. Jag tänkte att det var vällan bara just för att slutet den här gången var där hela fokus låg som jag inte direkt kände med dem. Men ack nej.

Jag har åter fått ett handfast bevis på att jag är en tunnhudad räka. En mes. En fjant. Ty när mamman säger till barnet att sticka över till grannen och orda socker så brast hela mitt hjärta och innan hr Dagerman ens uttalar det så kände jag att DET DÄR, tant lilla, DET DÄR kommer du att ångra att du någonsin gjort!

Och så ligger då lilla BAAAAAAARNET på vägen och har DÖÖÖÖÖÖÖÖTT, och skit i fanstyget som körde bilen, ärligt talat, vad har han för vikt, värde, betydelse? Ungen är döööööööööd för några jävla bitar sockers skull...

Det kanske är DET som är grejjen, förresten... Leffeboy kanske aldrig har haft ett barn som han älskat. I så fall så är det ju synd om Leffe.

Hrm... Tror att syrran har mitt exemplar av Mio min Mio, men det känns som att det är ytterligare referenslitteratur att ta till för att kunna förstå min omvärld.

Svulst

Så, där stod jag, med ett sovande, sjukt barn och med en agenda packad som en sill. (Eller inte. Fredagsmöten är så erbarmligt vansinnigt tidsspillande så det finns inte...) Jag var i vart fall tvungen att åka in till jobbet och fixa en halvtimmes jobb.

Barnet vaknade. Det rann grönt snor. Haha. Jag hade haft rätt! Min son var sjukt! Och trött. Triumfens sötma fanns dock inte på min tunga, ty jag var tyngd av eftermiddagens events.

Jag tog barnet till jobbet. Klockan nio var jag där. En halvtimmes jobb låg framför mig. Vid halv tolv fick jag gå till samordnaren och säga att en tvådecimeterstjock hög var kommuniceringsstämplade, men att jag inte hunnit kolla närmare vad de ville, men att det i vart fall var LIIIITE förberett för helgens övertidsinsats för assistenterna. Jag lade därefter ett brev på posten med fyra renskrivna protokoll samt information om homosexuellas situation i Bosnien och så tog jag barnet och åkte hem.

(Måste bara säga - jag är så STOLT över min son! Ok för att han är en vandrande naturkatastrof som inte ens i sjukt tillstånd kan låta bli att vara överallt och handha allting, men han är så DUKTIG, och KLOK, och SÖT! När jag satt och stämplade med den stora stämpeln satt han i mitt knä och stämplade med min lilla namnstämpel. Det var sååååå sött! Fast han förvandlade mitt rum till ett kaos som endast kan bräckas av Grozjny 99. Trevlig mot alla, är han. 4 real. Han satt i kollegans knä inne på hennes rum medans jag kopierade och rådgjorde i beslutsfattande. Klok, är han. Han hejade på gud och alla människor. Men han undlät, oh, min lille kloke guru, att ens bevärdiga frikyrkopastorn med en blick. )

Hemma igen.

Efter en stunds siesta var det så dags. Jag försökte få Esther att gå in i buren, jag försökte få Ellis att inte gå in i buren. Jag bar min son som en baguette och min katt som en hockeytrunk och for till Erik Dahlbergsgatan och kom dit tio minuter för tidigt.
"Jag kan ta dig direkt" sade sköterskan. (ÄRLIGT talat - om du skaffar djur - och behöver veterinär - gå till City Hund- och Kattklinik!) och så tog hon in mig, och sjuke sonen och Esther i klinikrummet och började fippla med ta-stygn-saxen.

Hon tog stygnen och sade att det såg såååå bra ut. Jag var lättad. För om sköterskan tar stygnen så är det inget att oroa sig för. Allt var bara ett stort missförstånd. Tro fan att inte en veterinär tar stygn!

"Du ville ju ha labbresultaten också" sade sköterskan och precis samtidigt öppnades dörren.
"Där ÄR du ju" sade sköterskan till min österrikiske veterinär.

Och polleten ramlade ner.

Anton stod vid mina fötter och var lycklig för det fanns bilder på hundar. Esther var återbördad i transportburen. Sköterskan lämnade rummet och det var bara den leende österrikiske veterinären där.

Jaha. Tänkte jag. Jaha. Nu, eller om en vecka?

Men man skall inte måla fan på väggen.

Esther har fibrossarkom. Sarkom betyder elakartad. Fibros fattade jag inte riktigt, men jag uppfattade det som "inte-i-organ". En inte alltför aggressiv cancerform, som hade upptäckts tidigt och vars tumör hade avlägsnats i sin helhet. Metastaser kunde finnas, men det fanns inga tecken på det nu. Det kunde vara en metastas som avlägsnats. Tumören hade varit mycket märklig, det hade varit en klump där de mittersta cellerna varit döda men omgärdade av levande cancerceller. Ovanligt. Märkligt. Allt var märkligt. Inget ärftligt. Kolla henne. Om två år förflyter så är hon frisk. Kolla henne. Para henne. Kommer det mer tumörer - tja - då är hon... kanske inte körd... men det finns liksom inget som talar för henne.

Jag skall para Esther.

Jag har en aspirant, eller hade en aspirant. Jag måste ju säga att tumören var malign, men om han kan godta att jag de facto VET att Esther inte kommer att dö av cancer under graviditeten så kanske han kan gå med på att para. Om inte har jag ytterligare en aspirant som arbetar inom det veterinärmedicinska området. Hon vet. Och hon har gjort en viljeyttring trots detta. Om det skiter sig så parar jag Pester med... vilken jävla straycat som helst. Jag vill ha lite av Esther kvar i jordelivet.

Cancer

Det är faktiskt inte alls av vrålpanik som jag inte givit ett livstecken ifrån mig. Jag har haft häcken full. Jag vill landa. Landa, landa, landa. I en mjuk säng utan oljud i ett välstädat rum och få sova utan att måsta en massa dagen därpå. En lyx som är endast typ... tja, jag vet inte... Reinfeldt förunnat.

Nåväl, utställningen tog mer eller mindre knäcken på mig. Därutöver var det jobb, jobb och jobb.

I måndags kom jag på att "ca" en vecka lika gärna kan betyda 4 arbetsdagar som 8. Så jag har gått med mobilen commando. Ingen har ringt. Magen har vridit sig. Inte en gång. Tusen gånger. Varje gång den helvetes mobilen har ringt, även sena kvällar, har hjärtat hoppat UPP i halsgropen fram tills att jag läst på displayen. Samtidigt så har jag ju velat, velat, velat VELAT att den skall ringa och någon snäll sköterska skall säga att "Ja, nu är analysen klar, och HOPPSAN vad dumt det kan bli, för det var bara chippet som hade vandrat och så hade det blivit en tillväxt omkring". Men det jävla samtalet har inte kommit.

Under GD:s Eriksgata satt jag på front row med mobilen väl synlig. GD tittade barskt. Jag sket i GDs sura min, ty jag var övertygad om att vid detta tillfälle, under denna andaktsfulla timme, så skulle telefonen ringa och jag skulle antingen kastas in i inferno och ligga kräkandes och förstörd med snor och tårar rinnandes, eller så skulle jag börja steppa utanför (jag satt precis vid utgången till Japanska Trädgården, så det hade varit en panoramasikt för samtliga närvarande). Men telefonhelvetet var tyst.

Igår insåg jag att jag var tvungen att själv bita i det sura äpplet. Ta tjuren vid hornen. Vara en vuxen och ansvarsfull människa, ty idag är det tio dagar sedan Esther syddes. Jag ringde således upp veterinärmottagningen. Jag beställde tid för att ta stygnen. Sköterskan var vänlig (jävlar vilket bra ställe det är, på riktigt) och ordnade en tid, och var mån om att veterinären som haft Esther tidigare skulle ta stygnen. Hoppsan, tänkte jag, är det så jobbigt att ta stygn? Heinziman blev minsann uppmanad att själv ta stygn på sin katt, har han berättat. "Tack" sade jag. Och, i en bisats, där jag hoppas att det i min hesa förkylningsstämma inte hördes att jag gick upp i gråtläge, driftade mig till att säga:
"Labbrapporten skulle ta ca en vecka. Har ni hört något ännu"

Sköterskan letade i sin dator.
"Veterinären kommer prata med dig om det i morgon"
"Tack" pep jag.

Vad betyder det? Ärligt talat - vad betyder det? Jag visste vad det betydde, men jag tänkte att kanske, kanske, kanske så betyder det bara att hon har ingen jävla aning om det har kommit någon labbrapport eller ej. Eller om vad det står i den där jävla labbrapporten.

Igårkväll började Anton skrika. Inte normalt, eller vad man nu skall kalla det när ett barn som aldrig skriker börjar skrika, utan verkligen SKRIKA. Det lät som om någon långsamt drog ut hans naglar eller något.
"Inte ikväll" tänkte jag. "Snälla, älskade, lilla, underbara, gulliga, lidande, underbara, unge. Inte ikväll. Inte nu. För i morgon kommer jag att behöva ta ställning till om Esther skall fortsätta finnas eller ej, snälla älskade unge, inte ikväll. Det kan vara Pesters sista kväll i livet, och där sitter hon, livrädd på ekskåpet, snälla älskade unge, inte ikväll..." Men sonen han skrek och skrek och skrek och jag funderade på att åka till Axxessakuten men behärskade mig. Kolikbarn finns överallt. Inte fan åker de till akuten!

Men i morse var jag medveten om att det inte var tal om att Klanton skulle till dagis. Jag ringde och meddelade dagis.
"Vad är det för fel" undrade hans fröken.
"Vet ej" sade jag. "Han skrek hela natten och nu sover han. Det är nog inget smittsamt"
"Men vad är det för fel"
"Ont i magen" föreslog jag.
"Ont i magen" sade fröken tveksamt. "Menar du maginfluensa"
"NÄE" sade jag. "Jag menar att jag inte vet. Ont hade han. Jag vet inte var"
"Försäkringskassan vill veta" sade fröken
"Vad har försäkringskassan med det att göra" frågade en förvånad jag.
"De kollar" informerade fröken. "De vill veta orsak. Här finns två alternativ, ledig och sjuk. Och är man sjuk så skall det stå orsak"
"Men skriv 'odefinierat smärttillstånd' då" sade jag. "Eller POST odefinierbart smärttillstånd"
Fröken sade att hon skulle skriva maginfluensa. Jag suckade och sade att vi träffs på måndag. Fröken sade att hon önskade mig en trevlig helg och att jag skulle komma ihåg att Klanton var sjuk i maginfluensa när jag fyllde i pappren från FK. Som jag fortfarande inte meddelat.

Så, då vabbade jag för första gången. Vilket innebar problem.

Dels så hade jag igårkväll lämnat ett par grejjer därhän som jag var tvungen att fixa idag. Men igår, när jag lämnade dem, så var jag övertygad om att jag skulle hinna göra dem mellan klockan åtta och klockan nio, då vi börjar vårt fredagsmöte. Dels så skulle Pester ta stygnen. Ingen av aktiviteterna var avbokningsbara. Ingen av aktiviteterna var Antonvänliga.

Hua. Hur skall detta sluta? En riktig clliffhanger. I´ll be right back!

The end of the world

Alltså, hela den här Esthergrejjen har fått mig att totalt tappa konceptet. Inga världsnyheter har varit viktiga nog, och så har jag missat det viktigaste.

Jordens undergång.

Först vid åttatiden i en bilkö på väg till jobbet i morse fick jag höra att världen går under, med början idag. Detta på grund av en svarta-hål-maskin som tydligen togs i bruk i morse klockan 9.30.

Menvaffan, tänkte jag där i bilkön, då var det ju helt onödigt att betala över tretusen för att operera Esther. Så slog det mig att det ju faktiskt kunde kosta 100 000 kronor, ty pengar har ett mycket ringa värde den dagen då jorden går under. Var lite deppig över att jag hade opererat henne alls. Vi kunde ju haft en myskväll i går. Konstaterade nöjt att jag inte skulle behöva jobba häcken av mig hela helgen med start i morgon kväll.

Lite senare förtydligades nyheten med att svartahålapparaten skulle åstadkomma ett svart hål och att det skulle ta en månad ungefär till dess att vi upphörde med vår existens.

Jag är besviken på mig själv. Till och med Linda Rosing är bättre bevandrad i nutidskunskap än vad jag är. Hon skrev om det hela redan igår. http://www.hanky.se/LindaRosing/18632

Ja, ja. Frågan är om man skall vara supereffektiv i en månad framåt eller om man skall jazza runt och bara ha kul. Det är ju dumt att jazza runt om nu jorden, mot förmodan, inte förgås.

One down, ett gäng to go.

Dagen då Esther skulle halshuggas var så här idag. Den senaste veckan har jag sovit... sådär. Jag har varit... sådär. Jag måste skaffa lite hud, lite skinn på nosen, lite backbone, för fy i helvete vilken liten muchig fjolla jag är. Det kan man inte tro när man ser mig!

Dramatiken, och då menar jag inte den indirekta, mer själsliga dramatik som utspelat sig i mitt inre den senaste veckan utan den konkreta, den "idag-skall-Esther-skäras-upp-och-saker-plockas-ut"-dramatiken började redan igårkväll, ty då skulle Esther sättas på diet. Man får inte äta efter klockan tio om man är katt och skall opereras. Men man får dricka. Orättvist, säger jag, som ju har svultit i ett helt dygn och varit utan dryck lika länge. Orättvist, tyckte katterna Ellis och Emma som ju inte alls var inblandade i hela sjukvårdsdramatiken. Orättvist och obegripligt, ansåg Esther. Alla tre visade med all önskvärd tydlighet att de var hungriga och försmådda under natten.

Drömde skumma drömmar och vaknade, arg som ett bi. Arg på världen. Arg på Gud. Ty idag var dagen då min Pester skulle upphöra vara.

Fixade son, fixade (nästan) mig själv. Make tog son till dagis. Jag gick med tungt hjärta till garderoben och tog ner transportburen. Ellis sprang fram och ville åka med. Esther sprang och gömde sig. Jag fick slå bort Ellis och trycka in en motsträvig och svältande katt. Jag hällde upp mat till Ellis och Emma så fort buren var stängd. Emma hade svultit hårdast. Hon sprang till matskålarna och glufsade i sig. Ellis stod och såg avundsjuk ut utanför transportburen och de båda pussade varandra genom gallret.

Jag hade som sista aktiva handling mot min katt svultit henne, jagat henne och tryckt in henne i en bur. Nu skulle hon DÖÖÖÖÖ och detta var det sista jag gjorde mot henne. Kände mig... ynklig.

JAAAA, jag vet. De är katter. De hade ingen aning om vad som komma skulle. Anledningen till att jag svultit min katt var för att hon skulle bli frisk. Anledningen till att Esther gömde sig var inte att hon visste att hon skulle sövas och karvas i, utan att hon är trött på att bli dragen på utställningar, till veterinärer, till kattpang och till konstiga ställen. Ellis däremot ville åka till nya spännande platser. Därför ville han IN, Esther UT och de nosade avundsjukt på varandra. Men säg den ickesentimentalist som kunde låta bli att göra tolkningen "De säger adjööööööö till varandra".

"Skall du inte komma och säga hejdå till Esther" sade jag med grötig röst till den vilt glufsande Emma. Emma valde att ignorera mig. Jag tog buren och gick ut.

Åkte upp till Erik Dahlbergsgatan för att mötas av en oförstående receptionist, eller vem vet, hon kanske till och med var sköterska, vad vet jag. Med oförstående menar jag ingalunda empatilös, ty empati hade hon, men hon förstod för det första inte varför jag dykt upp på Erik Dahlbergsgatan om katten nu skulle opereras i Kållered. Dessutom förstod hon inte varför inte den vanliga veterinären inte kunde operera på Erik Dahlbergsgatan eftersom det fanns lediga tider.
Jag försökte förklara. Jag sade att veterinären hade sagt att DE skulle köra katten till Kållered och att anledningen var att den som skulle operera tydligen var väldigt duktig på att operera.

"Skall hon kastreras" undrade receptionisten då.
"Näe" svarade jag, "Hon har fått..." och så steg tårarna i ögonen på mig "...nån skit på halsen" sade jag sedan.

"Nämen, det borde vi kunna lösa här" sade receptionisten.
"Det är ingen fara" sade jag. "Jag skall ändå till Kållered"
"Nej, jag ringer och hör" sade receptionisten. Där stod jag. Inte bara med en cancersjuk katt som i mitt huvud redan var stendöd utan även med min bil parkerad på en tiominutersparkering. Tio minuter hade gått.
"Jag åker till Kållered" sade jag.
"Nej" sade receptionisten bestämt, "Jag ringer. För det finns lediga operationstider här idag och veterinären är jätteduktig"
I´M FUCKING SURE vrålade en röst i mitt inre, MEN NU SKULLE ESTHER OPERERAS AV EN KILLE SOM TYDLIGEN VAR SPECIALIST OCH SOM UPPENBARLIGEN VÄNTAR PÅ DUMDUMDUMMA MIG SOM INTE KAN TA EN ENKEL INSTRUKTION OM ATT ÅKA TILL RÄTT KLINIK MITT DUMMA FÖRBANNADE ARSLE OCH NU KOMMER JAG FÅ EN BOT OCKSÅ, LÄGG PÅ DEN FÖRBANNADE HELVETES JÄVLA FUCKING LUREN SÅ ATT JAG KAN ÅKA TILL KÅLLERED OCH FÅ MIN KATT OPERERAD OCH JAG SKALL SLÅ IHJÄL DEN JÄVLA LAPPLISAN SOM HAR SATT EN LAPP PÅ MIN BIL OM HON NU HAR GJORT DET OCH NU FÅR JAG TA MIG FAN LUGNA NER MIG.

Ungefär samtidigt så svarade kliniken i Kållered. Receptionisten förklarade sitt ärende. Att jag åkt dit av misstag när jag skulle åkt till Kållered, men när jag ändå var här så kunde ju operationen ske i stan?

Nä. Jag hade inte missuppfattat. Det var sagt att de skulle hämta Eshter i stan utläste jag av telefonsamtalet. Kände mig lite lättad, men lite till besvär också. Och så kom andra ledet i frågan.
"Jaha" sade receptionisten.
"JAha" sade hon därefter.
"JaHa" och efter en stund
"JaaHAAA". Inte JaaHAAA på ett positivt sätt utan ett sådant där "Jaha" som betyder att personen har verkligen, verkligen smält allvaret i alla andra jahan i hela samtalet och nu jävlar är det allvar och det är tragiskt. Men det skulle bli värre.

Hon lade på luren. Och tittade MEDLIDSAMT på mig.
"Vi kan köra katten åt dig" sade hon först.
"Nej, jag skall till Kållered" sade jag.
"Hon måste opereras i Kållered" fortsatte receptionisten, "eftersom det är en avancerad och komplicerad operation. Allvarlig" underströk hon som om det fanns den ringaste risk att jag skulle ha missat andemeningen. Dessutom lät hon som att det var JAG som propsat på operation i Vasastan. Och det var det inte alls.

Jag åkte med gråten ännu längre upp i halsen till Kållered och kliniken där. Möttes av en fantastisk sköterska som ullade och gullade med min Pester som faktiskt var någolunda avslappnad när jag gick därifrån.

Därefter så vidtog ett väntande och ett väntande.

Väntandet avbröts dels av massa jobb och dels även av ett samtal från århundradets mest aggressiva socialkärring från en byhåla i sydsverige. Hon var som en terrier från första sekund av samtalet. Hon lät mig inte ens andas utan att detta skulle angripas.
"Men..." sade jag "Du måste förstå att vi omfattas av sekretess. STARK sekretess" sade jag. Hon skällde och hoppade kring mina fötter (bildligt) och moppsade och bjäbbade. "Alltså, jag FÅR inte säga något" ynkade jag. "Jag KAN inte uttala mig" sade jag sedan. "Det är sekretess på de uppgifterna" "Det kan jag inte uttala mig om" och så fortsatte det. Tills jag härsknade till. Vad i helaste helvetet höll kärringjävlen på med? Ok för att hon är socionom (förmodligen) men trots det så känns det som att hon borde VETA vad sekretess innebär. Annars så borde kärringhelvetet inte jobba där hon gör. Hon borde ha ett visst hum om hur gången går. JAG FÅR FAN I MIN LILLA LÅDA INTE SÄGA NÅGOT TY DET OMFATTAS AV SEKRETESS, SEKRETESS, SEKRETESS OCH MIN KATT LIGGER OCH DÖR PÅ ETT OPERATIONBORD OCH KÄRRINGEN SKÄLLER PÅ MIG SOM OM DET VAR MITT FEL OCH ESTHER KOMMER ATT DÖÖÖÖÖ OCH DET ÄR MITT FEL FÖR ATT JAG BORDE INTE HA OPERERAT HENNE FÖR DET ÄR EN SNÄLL TUMÖR OCH NU FÅR JAG SKÄLL UTAN ATT JAG FÖRTJÄNAR DET. Fast inget av detta sade jag.

Jag vidhöll bara SEKRETESS och informerade om regler.

Soc-kärringen avslutade samtalet med en konstruktiv demonstrativ SUUUUCK och lade på luren sådär passivaggressivt som blott klimakteriekärringar gör, du vet, "Ja, ja, men tack då KICK".

Samtalet hon därefter ringde torde ha varit till lokalblaskan för strax därefter ville de göra ett scoop. BRING IT ON sade jag. Inte. Ty frågan hänvisades till min chef. Men i alla fall, i en lokaltidning någonstans i sydsverige så kommer det kanske, inom kort, om de inte har något annat att trycka, ett snyftreportage där jag förmodligen framstår som satan. Funderar på att anmäla soctanten för vanvård av små ulliga gulliga kaniner eller nåt och ringa till lokalblaskan. Kan hon, kan jag, typ.

Anyways, vid lunch så resonerade jag såhär. Om Esther skulle lämnas in på morgonen så skulle operationen vara klar vid lunch. Om jag inte innan lunch fått något samtal om att hon avlidit på bordet så betydde det att operationen gått bra. Jag gick tämligen nöjd in i matsalen. (Fast jag var fortfarande bra sur på den där ohövliga socialtjänsttanten) Då ringde telefonen och jag höll på att spy.

Men det var bara den ulligagulliga sköterskan som ringde för att tala om att allt gått så bra så och att Esther hade vaknat och att allt hade gått bra, men att det var "märkligt" och att "tillväxten" (och så fort hon sade det ordet så försökte hon dra tillbaks det, men kunde inte hitta något bättre och hoppades nog på att jag inte skulle veta skillnad mellan "tillväxt" och "cysta" eller "fettknöl") förmodligen var helt borta och sedan lade hon snabbt till att "den såg inte superaggressiv ut" men så kom hon på att det var ju ett halvt löfte och lade snabbt som attans till "men det kan man ju förståss inte veta innan analysen är gjord".

Utöver att vara glad och tacka Gud och allt det där vanliga folk gör när någon närstående har överlevt en operation gick jag därefter runt hela eftermiddagen och funderade över hur en tumör egentligen ser ut. Det och tysta accepter och frånvaron av dem och lite annat mojs och grejs och så stämplade jag en massa och skrev lite granna och retade upp mig mer och mer över den elaka socialtanten som bussat lokalpressen på mig. Funderade på om de kommer att kräva ut en passbild på mig. Insåg att det isåfall var ett relativt lyckat passfoto. Det borde vara det,med hänsyn till att det togs för tio år sedan och det var det fjärde kortet som passerade min kritiska granskning. Jag kände mig nöjd över att jag inte har skaffat något nytt pass. Och konstaterade att jag inte skulle ha anledning att skaffa något nytt pass ty, trots att den underbara sköterskan inte kunnat yppa slutsumman så insåg jag att det inte blir någon utlandsresa för mig, inte.

Därefter åkte jag på utskrivningssamtal och hämtade min katt. Det blev inte så dyrt! Helt ärligt så har jag råd att köpa en dator, om jag vill. Notan slutade väl på strax under nio tusen, men med försäkringen så blev det bara typ... 3 å sju. Kände att jag älskade Agria. Jag älskade sköterskan och jag älskade min österrikiska veterinär som var där och som fick upprepa frasen "Det gick bra" tre gånger innan jag förstod vad han sade.

Så nu ser Esther ut som en rex. Det säger inte dig så mycket, men hon är rakad på halsen så hon ser liksom... ut som en rex.

Så här ser Esther ut. Typ. Fast med mer päls på kroppen. Katten på bilden är sålunda en rex.

När jag stod i kassan på Konsum gjorde jag en deal med Gud. Jag sade till honom att ifall jag tar en trisslott och vinner så kan vällan Pesters analys vara positiv då, då. (Och då menar jag positiv såsom i att "tillväxten är malign") Om jag inte vann, så skulle Pester bli frisk. Det var ett sunt tänkande. Ett klart tecken. Jag vinner aldrig på triss. Och att Esther nu hade klarat operationen var ju som att vinna på triss. Det gör man inte två gånger på samma dag. Inte ens under samma sekel. Jag sade att jag ville ha en lott. Jag fick en lott i handen.

"Hörru Gud" tänkte jag, "Jag hoppas att du fattar att med 'vinna på triss' så menar jag VINNA på triss. Typ massa pengar". Jag fick inget svar och blev lite nervös. Jag skrapade först rutan om hur många gånger pengarna jag skulle vinna. Fasade för att summan skulle vara 10. Det var den inte. Men det var illa nog. Det var 2.

Skrapade första rutan. En tv-apparat. Andra rutan 100 000. Tredje rutan en tv-apparat. Fjärde 100 000. Nu mådde jag inte bra, Jenny. Nu mådde jag inte bra alls. Femte; 25 spänn. Pustade ut lite. Sjätte blev 25 spänn igen. Kände mig orolig. Smått skakande och fast jag inte ville så skrapade jag sjunde rutan. Jorå. 25 spänn. Jag vann på triss.

Jag slutade vara vidskeplig och tro på att man kan göra deals med da big guy.

Eller inte.

Nu återstår en veckas väntan på en glad österrikares samtal som informerar mig om att Esther mår så bra, så bra så bra och att det var en snäll men märklig "tillväxt" och så kan jag para henne, för den andra snälla sköterskan som jag hade utskrivningssamtal med sade att det inte var något ärftligt. Jag räknar med det. Iskallt. 2x25 kronor GILLS INTE.

Sådetså.

Amenvaffan

Nu har jag läst mig till att kemoterapi inte alls har samma biverkningar hos djur som hos människor (eftersom behandlingen inriktar sig på livskvalitet och inte på livslängd... sug på den!) och att det är jättebra.

Jag har vidare läst att snabbväxande tumörer på unga katter oftast är maligna.

Såååååå....

Jag fortsätter att vara positiv. Jag har varit beredd på att sova under en bro med min då nyfödda son förut. I can do it again. Fast jag kanske bara har TVÅ katter att bekymra mig om då!

Och, dessutom, här finns inga maligna tumörer. Nope. No way.

FUCKFUCKFUCKFUCKFUCKFUCK

säger jag. Ty jag är en mogen småbarnsmor.

Schisse fucking scheisse...

... fast kanske inte.

Jag har tagit mod till mig och kollat om Agria täcker cancer. Agria täcker cancer. Om man har en basförsäkring så täcker de operationen. Om man har en plusförsäkring så täcker de kemoterapi.

Jag har tagit mod till mig och kollat vad jag har för försäkring.

Esther har en basförsäkring. Jag drar mig till minnes att försäljaren rådde mig till att ta en basförsäkring eftersom hon är ung och för att jag ännu inte avlat på henne. Det var dumt gjort av mig att lyssna på en seriös och välvillig försäkringssäljare. Det var klokt av Agria att ge ärliga och seriösa råd. Där ser man! Försäljningskarma!

Men, det är skit samma om jag inte får kemoterapi täckt. För:
1. Esther har ingen malign tumör. Det har jag bestämt.
2. OM Gud skulle vilja mig så illa så finns det ingenting på jorden som säger att jag skulle utsätta min lilla bruna pälsängel för onödigt lidande. Hon skall inte behöva få kemoterapi. Alltså är det BRA att jag inte har en Plusförsäkring, för då skulle jag låta massa blödiga buhubuhukänslor styra över mina val. Nu får jag välja mellan att sätta min son på gatan ELLER låta min katt somna. Eller rättare sagt, något sådant val behöver jag inte alls göra, för min katt har ingen malign tumör. Sådetså.

Nu skall jag kolla överlevnadsfrekvens. SEDAN skall jag ta ett glas dricka och gå på toa.

Sjukvårdstips

På väg hem från Elite Plaza där jag spenderat dagen bland lyxiga mackor, goda luncher, kakbufféer och mer godis än vad jag kunnat trycka i mitt nervösa mig, passerade jag en kiosk som sålde tidningar av diverse slag.

Jag läste på en löpsedel, minns ej vilken, att cancerremisser inte sändes till SU. Jag relaterade fast inte ändå.

Nej, veterinären ringde inte igår. Jag gav upp mina förhoppningar därom runt halv tio. Istället lade jag mina oroliga hårtestar på kudden och somnade frysande ty tre katter låg på mitt täcke, varav en förmodligen döende och jag ville inte störa. Sov skitdåligt och vaknade innan väckan ringde halv sju. Likväl kom jag inte iväg i tid.

Jag skulle lämpa av barnet på dagis. Heinz skulle inskola mig i hur man lämpar av barn på dagis. Det gick sådär. Jag missade att dagisgruppen var ute och lekte och att Klanton inte skulle gå in trots att barnen praktiskt taget sprang ner mig där ute på gården, och jag missade att observera var vagnen skulle stå. Jag lyssnade efter en telefonsignal från en veterinär.

Min son betedde sig inte alls som han gör när Heinziman lämnar. Han klängde sig fast vid mitt ben och ville inte alls gå till förskolepedagogfröken Erik. Han ville vara med mig. Han SKREEEEEK och jag kände hela mitt hjärta rämna när jag vände mig och gick. Jag gick runt ett hörn och barnskriket upphörde.

Den lille manipulative rackarn!

Nåväl, sprang till Elite och meddelade chefen att jag ämnade ha på min telefon för jag väntade på ett viktigt samtal. Vi åt frukost.

"Blablablablabla" sade chefen och kollegorna. Jag lyssnade stint efter en ringsignal. Ingen kom.

Vi gick upp i vårt gigantiska konferensrum och jag tror säkert att alla kände sig som styrelseprofs. Vi fick papper och grejjer. Och karameller. Detta ökade min uppmärksamhet på arbetet något men i alla fall 75% av min hörsel var koncentrerad till min väska.

RINGFÖRIHELVETE ropade en liten hysterisk röst i mitt huvud i kapp med de andra rösterna i lokalen.

Telefonen var tyst. Tyst, tyst, tyst.

Jag sparkade av mig skorna.

Telefonen ringde. Jag hoppade tio meter upp i luften. När jag landat gjorde jag en djupdykning ner under bordet och grävde fram mina skor och därefter rusade jag ut ur rummet och började fippla efter telefonhelvetet som jag naturligtvis inte hittade. Telefonen ringde och ringde och SÅ fick jag tag i den. Naturligtvis samtidigt som personen i andra änden lade på. Jag ringde upp numret omedelbums. Upptaget. Jag väntade i trettio sekunder och ringde upp ånyo. INGEN SVARADE!

Jag återgick till mötandet och tuggade godis frenetiskt för att hålla tårarna borta för det hade varit lite pinsamt att börja lipa över produktionsmål.

Lunchen kom, jag ringde. Inget svar. Lunchen avverkades (mae mae god mat. Jag FÖRSÖKTE vara social. Men lyckades nog sådär. Framstod nog som lite smått sinnesförvirrad och tjurig, tror jag) och jag ringde därefter. Fortfarande inget svar. Ringde hysteriskt till min make som fick kontrollera att jag hade rätt nummer. Inget svar. Jag gick disträ in på Antikhallarna och försökte förevisa fossilbutiken för kollegan M, men den jävla butiken hade blott en ynka liten skiten dinosaur och massa stenyxor, och därefter fanns det ingen vapenbutik eller uniformsbutik längre och klockbutikerna var stängda. Eftersom kollegan M är man så upphörde hans intresse ungefär där. Inte ens några roliga serietidningar lyckades vi finna.

In i konferensrummet igen. Denna gång lade jag telefonen framför mig, behöll skorna på, och knaprade karameller med samma frenesi som en klimakteritant i skilsmässotvist knaprar valium.

Telefonen ringde. Jag flög tre meter upp i luften och när jag landade så slet jag upp telefonen och svarade trots att jag genom detta, och rummets fantastiska akustik överröstade en diskussion om produktionsmål och effektiviseringar.

Det var, mücket ricktigt, den Österreichiske feterinäären. Er ville tala mit mig om Esther. Ja?

Ja?

Ja.

Alles profen hade visat att det inte var någon nemnvert forändring av köldkörtelens fünktion, ja.

Nein?

Nein.

Sooo, det var ganska gut. MEN det var nicht so gut att hon hatte den tomör. Ja?

Ja?

Ja. So, det er veldikt viktigt att man tar bort den tomör så fort, ja?

Ja?

Föer den sitter mücket dåligt till med manga blotkerl och annat, ja?

Ja?

Och den har jo växt veldikt snabbt, ja?

Ja?

So, kann jag komma nesta vecka, ja?

Ja!

Ja, då opererar vi bort den tomör so fort vi kann, ja?

JA.

Sedan så analyserar vi denn, ja?

Ja?

For det kann man inte göra utan att operera bort den, ja? Och så får vi se om den är malign, ja?

Nu kanske du tycker att jag är elak som raljerar över min österrikiske veterinärs svenska. Mind U, jag håller denne underbare man på min "Älskalista" just nu. Igår, när han yttrade ordet TUMÖR så ville jag slå honom över munnen och jag kallade honom för Fritzl i huvudet. Man SÄGER inte så om min bebis. Idag fanns det något förtroendeingivande i hans "ja?n". SAMTIDIGT så kan jag liksom inte bortse ifrån att han FORTFARANDE yrar om tumörer och syftar på min Katze. Ja?

Så, den nionde skall Pester opereras för sin tumör.

Det var en lättnad, fast ändå inte. Jag menar, såååå skönt att hon inte behöver operera bort sköldkörteln (vi diskuterade igår om det överhuvudtaget var MÖJLIGT att ge henne medicin en gång om dagen resten av hennes liv med hänsyn till hur svårt det är att få i henne ett p-piller en gång i veckan...) men jag har ju fortfarande ingen aning om något. Inte priset heller... Det är ju skit samma, egentligen, det får kosta vad det kosta vill, men jag har en liten, liten, liten gnagande aning om att jag har läst att Agria inte ersätter cancersjukdom. Är inte säker, vågar inte kolla, men med tanke på att hon 1. skall sövas, 2. opereras och 3. tumören skall analyseras, så tror jag inte att det blir någon BILLIG historia.

Kommer hon att få synliga ärr?

Är det risk att det är ärftligt, alltså, kan jag avla på henne nu?

Ah, skit samma. Hon får snabbare vård än vad jag skulle fått i samma situation. Om du oroar dig för cancer - uppsök då alltså hellre en veterinärmottagning än en vårdcentral!
Sååå liten hon var! Och såååå söt! Och det är hon ju fortfarande... Och skall så förbli.


Nåväl, lite blod hade jag fått tillbaks i ansiktet när jag gick ner till kakbuffén. Kvittrade glatt till kollegan C, som naturligtvis fått höra om hela katastrofen när jag kom på morgonen, att Esther skall opereras den nionde och att man först därefter kan se om det är en malign tumör. Då studsade chefen.

Det visade sig att min chef inte vet om att jag har katter. Hon visste än mindre om att jag hade tre katter. Där ser du! Jag är ganska diskret! No crazy catwoman här, inte. No more!

Kom hem till en vrålilsken son som jag har haft högljudda bataljer med hela kvällen för Heinziman har sin heliga skateboardkväll och är nu så trött i huvudet att jag inte vet vad som är upp eller vad som är ned. Nu har den lille marodören somnat i alla fall. Skulle så himla gärna vilja sitta och gulla med Pester, men Emma skriker och Ellis vill busa och jag vill ha ett glas dricka och kanske gå på toa. Tror att jag skall ta mig tid till det nu, efter att jag fixat med dispensansökningar och utställningsgrejjer och andra mail.

Avslutande liten rolig grej, bara:

Jag sade att min son skrek när jag gick i morse. Jag sade att han inte brukade göra det när Heinziman lämnade honom. Heinziman berättade att när han skulle HÄMTA lillgubben från dagis idag så hade min son börjat tokgråta.

Betyder det att han gillar dagis eller ogillar Heinz?

Piggt och raskt

Nu skulle jag vilja skriva ett käckt och glatt litet inlägg om hur fantastiskt livet är.

Det skulle jag visst vilja.

Men nu förhåller det sig som så att livet ingalunda är fantastiskt just nu.

På riktigt så.

Vad har hänt, säger du, har du PMS och är sådär överdramatisk som du alltid är?

Ja, måhända.

Men jag har för det första en sådan fruktansvärt förlamande huvudvärk. Det kanske inte är för det första i och för sig. Det är kanske är allt annat som har givit mig en jävla huvudvärk.

Två jobbrelaterade ting lägger sordi på stämningen. Och dessa kan jag ju inte yppa. Ty då måste jag döda dig. Och det vill jag ju inte.

Klanton är på sitt allra pissigaste humör. Det KAN bero på att han har käkat cirka ett kilo vindruvor (av skörd från god vän, btw, lite coolt med stora fina blå klasar odlade strax utanför Götet. Som inte är sura heller!) i tre dagar på raken, men det kan också bero på något annat. Om ungen inte får äta sina vindruvor ställer han till med ett mindre helvete. Tro mig. Värre än allt.

Så är det trixande med arbetstid för att mitt barn skall komma ihåg vem jag är. Problemet är att min arbetstid borde trixas till åt andra hållet. Somethings gotta give... Och vad är då somethings? Tja, det är vällan jag det.

Så är det lite annat grejsimojs av mer privat karaktär. Inte mer än det gamla vanliga.

Så har sonen lyckats ändra hela datorn. Bland annat logga ur mig från sidor som jag inte har lösenordet till utom på min GAMLA mail som jag ju inte kommer åt.

Så är det dags för årets utställning. I kombo med jobbet så går det greeeaat. Särskilt i kombo med styrelsearbetet.

Så. Lite tjurig var jag allt i lördags när jag försökte stänga mina öron och vara mentalt ensam i fem minuter. Pester hoppade upp till mig och vi låg och mös och hon kurrade och lyfte på hakan som hon brukar och jag strök fingret över strupen på henne och mys och pys och vad trevligt allt är om man inte känner något hårt och stort som en böna inne i hennes hals. Känna, känna lite till.
Jorå.
Inte i huden, utan innanför huden. Den där fanns där inte förra veckan, hörruru. Men men, det är väl ingen fara det är väl bara att ringa veterinären på måndag och få höra att det är en helt normal liten fettknuta som man kan lämna utan avseende och så kanske man skall höra med någon domare om det kan vara så att den påverkar bedömningen. Attans.

Så kommer måndag och man ringer till veterinären och får komma in samma dag. För att det låter bråttom. För fettknutor växer inte så fort. Först till läkaren med sig själv klockan 15.00. Därefter bokad till veterinären en timme därefter. Det hinner man. Om man springer från Engelbrektsgatan och hela vägen till Vasastan (eftersom de jävla treorna vägrade gå) och kan med att komma alldeles genomsvettiga till veterinären. Så hinner man. (med lite minus på flexen, eller som den nu heter "Antontid" eller snarare "Brist på Antontid)

Om man inte är sådär überdramatisk så tar man inte ord som "tumör" och "sköldkörtel" så särskilt allvarligt heller. Om man är riktigt cool så säger man till veterinären att VÄNTA med att dra blod och köra ultraljud fram tills förste oktober, för då har man intjänat 300 spänn i självriskrabatt OCH kunnat vara med på utställningen. Om man inte är cool får man tårar i ögonen och går glatt med på att raka benet på sin lilla bebis, se två sköterskor dra blod medans man sitter med händerna för öronen och rör munnen i mantran, tyst, tills man blir ombedd att lämna rummet. Så betalar man tvåochfem (nä- nu överdrev jag 2448 kr) och får reda på att detta bara är den första räkningen och så sitter man och väntar fast klockan är åtta på att veterinären skall ringa och ANTINGEN säga att sköldkörteln är kass och bör opereras bort (TJOHO) alternativt att det inte alls är så att det är något typ VANLIGT på g, utan det måste utredas och biopsas och ha sig (TJOHO) och oavsett vad så vet man att man kommer att gråta ögonen ur sig och oroa sig och inte fan kan man köpa någon ny dator den här månaden heller.

Och så får man ju vara glad och tacksam över att det ju nästan är ett år sedan den förra katten låg på Blå Stjärnan och man höll på att gå av av oro och ångest och überoro.


Dagens problem att hantera. Min lilla stolthet! När man ser Pester skritta över golvet med svansen högt upp i vädret och hakan stolt i skyn så blir man varm i hjärtat. Och nu skall hon bli patient på radiumhemmet? VAD FAN ÄR DET FÖR JÄVLA FUCKING I HELVETE RÄTTVISA, VA?
(Veterinären sade att det är mycket vanligt med uppfuckad sköldkörtel och tumörer därpå på katter som är över tio år. MEN han sade samtidigt att eftersom Pester är blott tvåochetthalvt så är hon allt annat än normal och att det då inte kan uteslutas att det är något allvarligt. Kunde han inte ha undanhållit den infon och låtit mig stå glad och stolt med en i förtid åldrad katt med lite krämpor? VA? Och kan fanstyget inte ringa snart?)



Hur har du det?

Pyssel och papp

Inte min bästa dag i livet, kan jag säga...

Inatt kunde jag inte sova eftersom jag låg och grubblade på det där med hämtning och lämning av son på dagis. Insåg att det enda sättet att lösa problemet är att snabbt som fan skaffa en till och bli föräldraledig, alltså inte behöva utsätta min son för långa dagar på dagis. Insåg dock att nya problem kommer att uppstå cirka ett och ett halvt år efter att nykomlingen fötts, med den förändringen att man då måste hämta och lämna TVÅ ungar på dagis, bergis olika dagis. För att lösa den situationen måste man alltså skaffa en unge till. Men efter cirka ett och ett halvt år så börjar det om igen. Men då är det TRE ungar som skall hämtas och lämnas på dagis, som bergis blir olika dagis, om man inte kör ett varv till.

Och jag ORKAR inte vara gravid tills jag är 65. Pallar inte. Nope. Dessutom bor vi bara på 90 kvadrat. Och har tre katter. Kanske fler, för nu jävlar måste Esther paras, men var skall hon ha sin barnkammare? Och vem skall hon paras med?

Så. Aptrött i morse.

Jobbat, jobbat.

Jag hade skrivit en massamassamassa och sade till E att det skulle ligga och vänta på henne i morgon bitti innan klockan nio, ty då har hon en sammankomst.

Datorhelvetet kraschar vid fyra.

Ringa, ringa, ringa helpdesk, som är jättetrevliga och jättehjälpsamma och jätteempatiska, men vad hjälper det? Allt jag gjort under eftermiddagen var väck konstaterades efter över en timmes sök. OCH mitt finfina skrivbordsunderlägg med Emma som bebis när hon är jättearg och spottar och fräser och har tjocksvans är väck. Jag har inte det kortet kvar.

Så. Alldeles försenad satte jag mig i bilen, jag skulle bara svänga hemom och säga hej till min son och svälja lite mat och därefter skulle jag på "Kickoff" för utställningen. Men det var köer. Oh vilka köer. Så jag hann inte hem utan fick åka till mötet direkt.

Möta, möta, möta.

Och när jag kom hem sov naturligtvis mitt lilla ättelägg så sött så sött.

Heinziman är satt att göra "Boken om Klanton" på dagis. Heinziman har varit jätteduktig. Han har konturklippt kort med slöa saxar och limmat in i en liten bok bestående av olika färgade A4-papper som skall häftas ihop. Nu saknades bara foton på morfar och på mormor.

Det finns inga kort på mormor.

Så vi tog morbror Kalle istället.

Jag fick limma in morfar och morbror Kalle. I mina uppgifter ingick även att texta fint under bilderna så att Heinziman kunde fylla i med svart penna i morgon, och komplettera med glitter och stjärnor och andra dekorationer. Den enda blyertspennan jag hade var en sådan där gul sak som jag hade i grundskolan, du vet med extremt tjockt stift. Dessutom vässad med en kökskniv. Det går inte att texta med en sådan penna. Det ser ut som en femåring har textat.

Heinziman berättade att en mamma som han har suttit och pysslat med har bilder på den mammans unge i segelbåtar och exotiska stränder.

Vi har bilder på Katten Emma, Katten Ellis och Katten Esther.

Vår bok om Klanton förlorar hela jävla dagisbarnsbokracet.

Fan. Jag vill ju vinna.