Spis

På min tid, för länge sedan, var lekspisarna utrustade med påmålade plattor. Det var innan hällspisarnas tid.

Nu för tiden, när de vanliga spisarna är absolut utdöende (men fortfarande billigare och mer energikrävande - alltså införskaffade min hyresvärd just en sådan när den gamla spisen från -83 självdog förra året) (Jag väntar på att kylskåpet och frysen från samma år saligen skall insomna så att vår elräkning kan halveras) så är lekspisarna utrustade med upphöjda plattor.

Ur led är tiden.

Och varför pratar jag om detta?

Jo.

Min son fick idag av sin morfar en spis. En röd Micki-spis som jag, trots allvarliga smärtor monterat ihop.

Sonen ville inte sova, utan stod i sin säng och skrek "JagvillkommaOPP, jagvillOPP" och eftersom jag var så vansinnigt stolt över mitt fantastiskt praktiska sinnelag, OCH jag ville se min son lycklig, OCH jag tyckte att spisen var så fin, så offrade jag ytterligare rygg på att lyfta honom ur sängen och beröva honom den nödvändiga sömnen, och han stod och lagade mat. Massa mat. Han skar sin aubergin, han skar sin morot och han skar sin tomat. Han skar inte sin citron, ty jag hittade bara två delar av den. Han lagade mat. Han var lycklig.

Och nu ligger han i sin säng och skriker icke längre "JagvillkommaOPP, JagvillkommaOPPnu, jagvillkommaOPP".

Vilar hans söta huvud på Shere Khan? Är hans pepparkaksögon slutna och har han ett litet leende på sina nöjda små barnläppar?

Nä. Han vrålar "Jag vill laga MAT NU, jag vill laga MAAAAAAAT, Jag vill laga mat NU".

Chef Ramsey har NOTHING on min son. NOTHING - I tell U!

Kommer surt efter...

Vad få vet är att jag och maken var nära att bli hemmansägare i dagarna. Eller hemmansägare och hemmansägare, det var en arrendetomt, men ändå.

Det började redan i början av juni. Jag hittade en liten västkuststuga mellan Getinge och Steninge som var ofattbart billig. Misstänkt billig. Vissa saker kunde förklara ett lågt pris, bland annat fanns det bara en grävd brunn på tomten och den enda elen som fanns kom från en solcell på taket. Å andra sidan - dricksvatten kan man ta med sig och gasolspis funkar fint. Men arrendet var bara på hundra spänn - PER ÅR. Anade ugglor i mossen och beslutade oss för att vänta. Om den inte var såld efter brorsans bröllop så skulle vi kontakta mäklaren.

Vilket vi inte gjorde. Och stugan kom ut igen. Det var visning dagen innan midsommarafton. Vi åkte inte dit.

Stugan kom ut IGEN. Två nya visningar, den ena i torsdags, den andra idag. Så vi mailade till mäklaren i onsdags om intresse och om att vi ville kolla stugan idag. Vi frågade om arrendet, dock. Inget svar. I fredags ringde maken till mäklaren och fick höra att stugan var såld.

Då hade vi ju redan bestämt att vi skulle åka till Halmstad, så när vi ändå var på väg ner så tänkte vi att vi kan ju svänga om den där stugan. För att muntra upp oss över att vi inte ville haft skiten i vilket fall som helst. Så det gjorde vi.

DET VAR MITT FUCKING SEMESTERPARADIS! På riktigt! Både jag och maken blev helt förälskade och vi förbannade vår... vad det nu är som gör att vi inte får tummen ur... och vi bad om ursäkt till vår son att vi nu konstaterat förstört hans barndom.

Och åkte vidare till Östra stranden. Där var sonen lycklig och som en fisk i vattnet. Jag lekte med honom och hans badring. Jag drog runt honom och lät honom "åka båt". Jag kastade med honom. Vi plaskade. Han ville åka mer båt och det fick han. Jag tog ut en sväng och kände hur min ryggrad frös till is. Kylan vandrade fort som attans över i magen och så tillbaks till ryggraden där det nu inte var is - det var flytande lava och jag insåg att mitt diskbråck nu kommer att bråka med mig hela semestern (som jag - by the way - förmodligen får spendera med enbart min son, ty min makes semester blir förmodligen partiellt inställd, fick han veta i torsdags).

Lam ryggtant, tjock, dessutom. Utan sommarparadis... Å andra sidan. Jag har det här! (Och smärtstillande medel en masse.)

Bättre och bättre...

Det hela började väl i förrgår, tror jag. Vi var varma, vi var trötta och vi orkade inte gå till affären.

"Vad skall vi äta" sade maken. Jag låg i soffan, halvt medvetslös av värmeslag.
"Vi har färsk pasta i kylen" sade jag. "Vi tar den, persilja och vitlök och lite oliver och parmesan" sade jag. Därefter satt vi pustandes och åt jordnötter till aftonvard.

Idén släppte dock inte, så ikväll gjorde jag det. Inte med våra Eldorado-oliver och inte med den lilla skalk torkad parmesan som låg i kylen och såg ledsen ut, utan vi hade minsann uppgraderat oss på väg från Liseberg.

Medans vattnet kokade upp för pastan så fräste jag en STOOOOOR vitlöksklyfta i olivolja och kastade i ett rejält knippe persilja och lite, för ändamålet införskaffade svarta oliver (urkärnade - och DYRA) i olja (utan marinad), svartpeppar och chilipeppar. Mosade till oliverna medelst trägaffel. Tog ett par matskedar av pastavattnet och hällde i vitlöks/persilje/olivfräset för att reda av. Hällde lite extra olivolja över pastan när den kokat klart, blandade "såsen" med pasta och toppade med parmesan.

Så JÄÄÄÄÄÄÄÄVLA gott. VärldsIpromise! Skall aldrig glömma bort! Tänk vad lite värmeböljeslöhet kan väcka för banbrytande idéer!

Bokslut - eller i vart fall preliminärredovisning

Dygnet är inte slut ännu. Något kan hända, MEN so far - en toppendag.

Liseberg! Kaninernas och byfånarnas förlovade land!

Sonen krockade, bokstavligen, med ett nyutryckt brandmanskanintåg på väg in. De vinkade och hejade och sonen blev överlycklig. Han satt därefter och gossade med en helt annan kanin alldeles själv vid kaninhuset.

Han åkte Cirkuskaffekopparna. Han åkte Cykelflygplanen. Han drack saft. Och - och det här kommer jag att få brinna i helvetet för... Han fick jordnötter. (Jag uppmanade honom att TUGGA ORDENTLIGT för varenda nöt. Sonen tuggade ordentligt. Maken trodde att jordnötternas dödsbringande förmåga kom ifrån allergi. Oh, nej, säger jag som vet, och som inte kan dra mig till minnes att jag fick äta en enda av dödsmaskinerna förrän jag var typ... 18 för mina egna föräldrar, det är ju NOTORISKA FAKTA att ett barn som äter en jordnöt sätter den i halsen och kvävs!)

Fatta! 40 cl rent paradis! OCH jordnötter på detta!


Vi vann ingenting på varken leksakshjulet eller djungelhjulet, men vem bryr sig... Sonen var lycklig.
Oh så lycklig vid den halva veteranforden vid Jukebox. Han glömde NÄSTAN att han inte fick åka Jukebox.

På väg hem fick han ett nytt paket med tigerblöjor och fick välja kattmat.

I korthet - sonen har haft en magnifik dag.

Och vet du? Jag med. Inte BARA för att jag och Hans kunde sitta ner, för första gången sedan... typ sonen FÖDDES och ta en öl i hyfsat lugn och ro medans vår lille prins drack saft.

Nu är det vino på balkongen som gäller. Och i morgon bär det söder ut. En dag på stranden. I Halmstad.

A good day - so far

Jag satt uppe för länge igår och jag drack dessutom för mycket rödvin när jag gjorde det. Och jag vet inte ens VARFÖR, för jag har redan sett Almost Famous och jag gillade den inte särskilt mycket första gången ens en gång. Jag störde mig så ofantligt mycket på utseendet på snorungen som spelar huvudrollen.

Och när Almost Famous var slut så började... det här är alltså anledningen till att jag inte kom i säng förrän vid typ halv tre... A league of their own... Ärligt talat - är jag psykotisk? Eller i vart fall masochistisk?

Så det var inte med ett leende jag vaknade klockan halv åtta av det muntra budskapet att min make återigen skulle uppsöka Actionparken i ottan för att undvika barnen med sparkcyklarna.

Väl uppe så talade jag med min son om att åka och bada och när fadern till barnet anlöpte hemmet var vi i princip redo.

NÄSET!

Klanton har fått plaska och bada och titta på krabbor och kasta sand och det var bra!

Vad som inte var så himla lustigt var att jag är en konstig klump med knölar överallt och att jag tillhör den skara som jag för ett decennium sedan på fullaste allvar ansåg skulle straffbeläggas för att de störde den estetiska ordningen på offentlig plats.

På väg från stranden, med en son som ville fortsätta bada med sin flodhästsbadring så stoppade vi på den skottske restaurangen i Västra Frölunda. Vi åt massor. Därefter fick sonen, som tidigare bara velat fortsätta bada, leka lite i deras lekpark med en JÄÄÄÄÄÄTTEskojig rutschbana. Då ville han inte bada längre. Han ville åka mer. Det fick han inte.

När vi var vid Bältesspännarparken frågade vi vår son om han var trött.
"INTE trött" försäkrade sonen med ögonen halvstängda, men med en bestämdhet i rösten som inte kunde ifrågasättas.

När vi svängde in på Hedens parkering stensov han.

Och han sover fortfarande.

När han vaknar skall han duscha och därefter skall familjen Bra gå till Liseberg. Mamma Bra har lite lätt röd ton i ansiktet och den degiga magen som så sent som i morse var kritvit har börjat anta en rosa-beige färg. Jo - jag använde SPF. Sådetså. Jag är inte illröd. Jag är solkysst!

En actionspäckad dag

Jojomensan. Här händer det grejjer.

Igår fick jag ju inte sonen till Liseberg. Maken fick inte komma till Stenkullen heller. Imorse väcktes jag av det muntra tillkännagivandet att min make skulle åka skateboard och att jag skulle vara ensam med sonen.

Sonen kollade tv. Jag stapplade ut i köket och drack en liter kaffe. Jag frågade sonen en gång. Jag frågade honom två gånger. Jag frågade honom TRE gånger om han ville stänga av tvn och hitta på något kul.

Nä. Det ville han inte. Jag blev trumpen.

Jag lade mig i sängen och smsade ERJO en stund. ERJO är rolig. ERJO satte igång mina livsandar. Resolut stampade jag in i vardagsrummet och stängde av tvn. Sonen blev inte glad. Jag satte på barnet tröjan med Musse-flyger-flygplan-broderiet och hans trekvartsshorts. För det var vad han kunde acceptera att bära. Jag frågade om vilka strumpor han skulle ha.

"Strumpor med flygplan på" svarade sonen.
"Det blir lite svårt, gubben" sade jag. "För du har inga sådana strumpor" Min son var inte nöjd med det svaret utan var av diametralt motsatt åsikt och började böla och ville inte ha några strumpor alls. Men jag hade bestämt mig. Inget kunde stoppa mig.

Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna.
"Skall du följa med" frågade jag. Retoriskt, för min son vill följa med. I vanliga fall. Inte idag.
"Amen, gubben, kom igen nurå, vi skall ju hälsa på KANIIIIIINEN" lockade jag.
Sonen meddelade att han ville kolla på Mammut. Inte filmen av von Trier, om det var han som gjorde den, jag är lite osäker, utan på Ice Age. Sonen hade kollat på Ice Age i alla fall en gång den här morgonen och nu fick det satan i gatan vara nog kollat på Ice Age, hur kul den än är.
"Kom IGEEEEEEN" sade jag. Sonen ville inte.

Jag lyckades trycka på honom brandbilspjuksen och sätta honom i vagnen. Han var motsträvig.

Jag trodde att Liseberg öppnade klockan elva. Jag hade fel. Liseberg öppnar tolv. Och när de väl har öppnat så öppnar allt utom Farfars bilar och Karusellen halv ett eller ett. Och KANIIIIIINEN, som jag hade lockat med ligger tydligen bakfull fram tills ett han med. Ingen kanin. Men farfars bilar och karusell. Efter att ha gått runt och runt och runt i jakt på den där jävla kaninen så kunde vi ta en sväng i cykelflygplanen också. Det gillade sonen, men jag tyckte att det var lite väl högt.

Kaninen gick på sitt skift, och jag gick av mitt. Vi lämnade parken halv två. Jag rasade i säng och stensomnade och vaknade tio över tre när familjen Bra skulle gå och grilla hos en tysk skateboardkollega till maken. Vi fick slåss med hundratusen miljarders ganska fula människor som hade AC/DCtishor på. Grillade på en underbar innergård till ett av stans mer kända, men ändock undangömda hus, vars fasad jag varit begeistrad i sedan... Tja... jag såg den första gången.

Det började spöregna och familjen Bra gick genomvåta hem och slogs med hundratusen miljarders ganska fula människor i AC/DCtishor.

Actiondag för en trettiplussare.

DAMN U barnalstringshormoner!

Amenvaffan ÄR det här?

Bara för att man har kläckt en unge tycks man alltså ha blivit fullkomligt jävla rubbad.

Här har jag laddat upp med chips för att kolla hur Hannibal Lecter blev ond och hemsk. Vad händer?

BARA för att hans söta, blonda lilla lillasyster Mischa just skall bli bbq åt några plundrande SS-wannabes så håller jag på att börja LIPA.

Skall det vara på det här viset? VA?

Dagen efter...

...är det inte roligt att vara människa, det vet vi ju alla. Idag lider partykungen lite mer än resten av familjen. Han sitter hålögd och tittar på Ice Age, som han sett ett antal gånger förut tillsammans med delar av familjen.

Jag försökte locka med en slackerdag på Liseberg. Det föll inte i god jord.

Jag försökte locka med lite finfin frulle, jag bredde till och med mackan åt honom och lade på ost och serverade på en liten assiett. Han tittade på den full av avsmak. Några skedar yougurt lyckades han i alla fall få i sig. Likblek.

Igår tog vi alltså tåget till Kungsbacka. Jag införskaffade ett hundrakort enkom för resan och jag stämplade samvetsgrant. Ingen kontrollant kom och tittade på min välstämplade biljett. Jag surade lite för det, för om ingen kollar så känns det ju som att man gjort det förgäves.

Midsommar var ju ingen solochbadmidsommar. Trots det bristande vädret så lyckades vi i vart fall spela crocket (E vann) och spela fotboll (utan mål) och dricka grogg och äta sill och grilla och äta salta pinnar. Inga kransar fanns emellertid, men det uppvägdes å andra sidan av bordsdekorationen. Vi lyssnade på nostalgimusik (har Paula Abduls "Straight up" på skallen nu - må den försvinna... DododoUloveme doUloveme daddadaddadadaddadaddadaDA) Det var vodka, det var schnapps, det var varmkorv till barnen och det var allt som hör till. Innan vi gick hem konstaterade vi emellertid att snyftandet i köket hade uteblivit, tillika sägandet av sanningar. Och så hade ju ingen kräkts i en buske heller.

Min son var dock den som tillsammans med sällskapets yngsta dam partade hårdast. De sprang runt till nästan tolv, därefter somnade lilltjejen. En minut över tolv somnade sonen på golvet. Vi baxade in honom i vagnen och gick mot bussen. På väg till bussen kom jag på att mitt lilla hundrakort som jag köpt ju inte räckte för en nattaxetur till Göteborg, och kontanter, det hade vi ju begränsat med.

Så, bussen kom. Den var tom, sånär som på en polare till chaffisen. Jag frågade hur man löste SMS-biljett och fick höra att det kunde man inte göra på bussen. Ve och fasa.

Chaffisen var emellertid på ett strålande midsommarhumör och såg väl på oss att vi inte var några förhärdade tjyvåkarbrottslingar och sade att det var ok utan biljett, att vi skulle lösa det där på tåget.

På Kungsbacka Centralstation (sic) så flockades de femtonåriga fyllona på perrongen. Det var de, och det var vi. Och några stackars förvirrade medelålders resenärer. Tåget kom in och ett gäng fullkomliga zombies raglade ut. Man kunde sluta sig till att festandet på den norra sidan Kungsbacka hade varit hårdare än på destinationsorten. Helt klart. Vi tittade efter en konduktör för att lösa vår nattaxebiljett. Ingen fanns att uppbringa. Jag tittade på taxeskylten. Noga. Jättenoga, faktiskt. Jag hittade INGENTING om varken smsbiljetter eller nattaxa. Så jag stämplade fem kuponger och satte mig ner och väntade, i full förvissning om att jag inte kunde drabbas av tilläggsavgift eftersom jag faktiskt KUNDE hänvisa till Värsttrafiks egen lista.

Sällskapet bakom oss TJYVÅKTE faktiskt. Ett gäng på sex pers i ålder mellan femton och förtio. De var nervösa. De var on edge. De hade en plan för hur de skulle göra när konduktören kom. De skulle gå och gömma sig på toaletten. Mitt inre öga såg framför sig hur sex pers i full panik springer in på tågtoaletten obemärkt samtidigt som konduktören öppnar dörren till vagnen. Vattentät plan. Vattentät.

Det kom ingen och tittade på min stämplade biljett. Ingen kom och såg att jag varit nästanduktig och faktiskt försökt göra rätt för mig. Kände mig dubbelt lurad.

Vi vaknade i morse vid niotiden, jag och maken. Det var tyst. Vi käkade frukost tillsammans och läste tidningen. Vi pratade lite och allt var lugnt och skönt och lite tomt. Sonen sov och sov och sov. Nästan som i mitt gamla liv.

Det är regntunga skyar utanför fönstret. Maken hade tänkt att åka skateboard i Stenkullen idag. Hrmmm. JAG är ju inget skateboardpro, men jag anar det omöjliga i ett sådant uppdrag. Sonen vill kolla Ice Age, igen och igen och igen. Jag å andra sidan hade tänkt att gå på Liseberg. Emellertid är jag motarbetad av både min son och min make. Mina planer går dock att verkställa medelst regnställ och påpekande av att det inte går att åka skateboard i regn. Jag är därför segerviss.

Midsommar!

Jag har införskaffat jordgubbar. Tre lådor med halvtaskiga bärrys, som jag försökte välja med omsorg, för nästan tvåhundra spänn.

Jag har varit vid lotten och tagit upp två gigantiska salladshuvud.

Jag har köpt två burkar matjesill och en liten burk senapssill, för ingen i sällskapet tycker om sill - men sill skall det ätas!

Jag har köpt en liten kjol, i khaki. Jag har köpt ett litet linne, i korall. Jag har insett att jag typ... varje år köper någon liten underdel i khaki och någon liten överdel i korall. Jag har insett att jag är så trist, så trist och har fastnat i ett timewarp och således är en gammal kärring.

Jag skulle plocka blommor på lotten och jag tänkte att jag skulle knyta lite kransar, men när jag var där och precis hade skördat sallad så började det ösregna.

Jag har just smort min son och satt på honom en tigerblöja och nu skall vi hitta midsommarkläder till honom innan vi åker tåg till Kungsbacka där det väntar midsommarfirande av rang och klass. Ryktet har nått mig att ett krocket är införskaffat. Nog blir det midsommar i år med. Regnig, men ändock!

GLAD MIDSOMMAR!

Simma lugnt, Larry

Trots den töntiga titeln så är detta i särklass något av det absolut bästa som sänts på tv under modern tid.

Fika med CAVV

Jag stod och valde mellan en krusbärspaj och en jordgubbscheesecake på Vanilj. De andra sade till mig att ta cheesecaken, så då gjorde jag det, ty jag har ingen egen vilja. Den var helt ok, men jag undrade ändå, innerst inne om jag inte skulle ha litat på mina omedelbara instinkter och gått på pajen.

Oaktat detta så var det ofantligt trevligt att slå sig i slang med personer man träffar alltför sällan.

CEBJ - this one goes out for you!

Inte i min plånbok, men alltid i mitt hjärta!

Borås retur och tur

Knappt hann man hem innan man var där igen. Och visst hade det med katter att göra idag också.


Fast stora katter. Shere Khan och grabbarna. Och Noshörningen och Elifanten och Giraffen. Om girafferna kan förtäljas att min son fick sitt livs första avancerade biologilektion idag, ty två giraffer idkade älskog framför typ... många perverterade, videofilmande småbarnsföräldrar.


"Get a room" fräste jag och Heinz och filmade INTE.


STOOOORA ögon vid Savannen


Vår son fick även se lejon vräka i sig kött. Och vargar göra det samma.


Något av de mest spännande djuren på hela Borås djurpark var för övrigt en spindel som kom krypande över vägen.

En nyfunnen bekantskap utan gummistövlar. Trots att han plaskade i pölen (som han dessutom kissade tämligen ymnigt i). "FYYYYY" sade sonen rörande det stövellösa tillståndet (kisseriet lade han inga värderingar på). "Ajabaja" fortsatte han strängt.


Jag slabbade mjukglass med tuttifruttiströssel över hela mig. Jag klappade även en get och en minigris på barnens zoo, och jag var helt begeistrad över tigern och lejonet och getterna på barnens zoo så jag antar att jag hade en heldag.

Saker jag lärt mig under dagen:

Afrikanska vildhundar luktar FRUKTANSVÄRT illa. Så illa att man håller på att spy.

Giraffer har mycket... märklig är kanske fel ord... anatomi.

Familjen Bra kan nu gå på Borås djurpark hur ofta vi vill, ty vi införskaffade oss ett LEJONKORT var. Att ha LEJONKORT är något stort.

I kön till kassan rabblade vi vilka kort vi har nuförtiden. Lisebergskort. Trädgårdsföreningskort. Årskort på Universeum. LEJONKORT. Småbarnsförälderns substitut för vipkorten, antar jag. För något sådant har jag inte överhuvudtaget längre.


(MEN - jag har minsann både Åhlenskort och Medmerakort. Dock inget bensinkort...)

Avslöjad

Igår efter att ha varit på ett möte med mingel på min arbetsplats centralt belägna avdelning körde vi en gemensam AW på ett schapp. Jag säger schapp, för det VAR ett schapp. Det var vi och fyra alkisar i sextioårsåldern som satt på det lilla haket. Ölen kostade förtio kronor styck, men då ingick jordnötter en masse. Vi kom dit vid halv fem. Schappet stängde åtta. Bara en sådan sak!!!

Hur som helst. Vid halv sju stod jag och en kollega på den minimala uteserveringen, säkert lite lätt glansiga i ögonen. Jag hade en cigarett i handen. Vem kommer då ut från porten brevid den minimala uteserveringen? Jo. En av de sötaste ungarna på Antons dagis.

Vad gör jag, när jag står på en minimal uteservering till ett riktigt schapp, med lätt glansiga ögon klockan halv sju på en eftermiddag och med en cigg i näven?
Jag hejdar mig inte, kan jag informera om. Närå. Först när jag tjoat "HEEEEEEEJ A" och således ådragit mig flickans propra moders uppmärksamhet inser jag att jag står på en minimal uteservering med en cigg i näven mitt på blanka eftermiddagen och att det är ett ställe som frekventeras av samhällets olycksbarn. I den propra moderns ögon inte "samhällets olycksbarn OCH JAG" som meningen låter i MITT huvud, utan bara "samhällets olycksbarn". Med en giftpinne i handen. Jag är avslöjad. Jag kan ALDRIG mer lämna min son på dagis. Jag vill dö av skammen.

Vi hade i vart fall riktigt trevligt, där på schappet. Vi var väl en femton pers. Vi började tala om flyktplanen. Jag berättade att jag minsann skulle starta en handelsträdgård, ha tio får och fem bufflar och framställa mozzarella och feta, driva ett pensionat med ett kök som var tämligen självförsörjande. En kollega berättade att hon skulle bli författare. Hon skulle skriva en filosofisk roman i världsklass. En annan kollega berättade att hon skulle bli journalist. Sportjournalist. En tredje att han skulle bli golfproffs. En fjärde... håll i dig.. hade flyktplanen att.... Det här är så bra!

Jobba på Försäkringskassan.

Jag förringar VERKLIGEN inte arbete på Försäkringskassan, det vet du. Men det kändes så... jag vet inte... MÄRKLIGT att när man får välja PRECIIIIIIS vad man vill som flyktplan - man kan bli astronaut eller polis eller grönsaksodlare - så väljer man just att arbeta på Försäkringskassan...

När klockan slagit åtta och stället stängt tog vi vårt pick och pack och åkte taxi till Ritz. Då hade jag redan planerat att vara hemma, ty jag skulle jobba i Borås i morse. Jag var inte hemma. Närå. För av någon anledning tyckte jag att det var en god idé att bara ta EN öl till. Och sedan kom jag på att det var LÄÄÄÄÄÄNGE sedan jag drack en GT. På krogen. Och det var lika LÄÄÄÄÄÄNGE sedan jag drack två GT. På krogen.

Så i morse när klockan ringde kvart över sex hjälpte det inte att jag var hemma klockan elva igår. Jag var trött. Och jag har fortsatt vara trött hela dagen. Tror till och med att jag gjorde ett tämligen mediokert arbete. Jag har nog framstått som mer alert i mitt liv.

Gäst hos verkligheten

Nu har jag blivit patetisk. Vart och vartannat inlägg handlar om min OH så fantastiske son. Sorry. Men glädjs vid att katterna är förpassade härifrån...

Så, dagens lärdomar om barndom...

Min son fick ju den där brandmansregnrocken i födelsedagspresent. OJ vad han har tjatat om att få ha på sig den. Igår var det nära, men när jag propsade på att han skulle ha en hood under så blev han vansinnig och skulle plötsligt inte ha något alls på sig. Så det blev en medelst våld påsatt hood som fick vara det hele.
Idag var det annat ljud i skällan. Nästan. Han VILLE verkligen ha på sig sin brandmansregnrock och mössa.

"Bjandmansjengjacka" sade han uppfordrande. "Och mössa"

Så då fick han det. Utan hood under. Barnet var ett ljus. 90 cm ren lycka. Han stod framför spegeln och ögonen lyste. Jag blev tammefan så rörd att jag höll på att börja lipa.

Jag fortsatte morgonen med rörd lycka. Tänk att få vara SÅÅÅÅ glad! Tänk att JAG hade en liten kille som kunde bli SÅ GLAD.

Strax innan jag var framme på jobbet kom dock slaget i magen.

TÄNK första gången min son går hemifrån och är uppfylld av lycka över att han har fått något så FIIIIIIIIIIIIIIIINT och han känner sig så FIIIIIIIIIIN och glad och nöjd med sig själv - och möter någon elak jävel som trycker till honom och säger att hans jacka/tröja/skor/mamma/leksaksbil är FUL och TÖNTIG och att han är FUL och TÖNTIG och tänk så besviken och ledsen han kommer bli då, och tänk att det finns INGENTING jag kan göra för att förhindra det och då kommer han att få ärr i sin lilla själ och allt bara för att han var sådär glad och nöjd från början. Min gråtmildhet över lyckans mirakel byttes mot en nära gråtaupplevelse av ren sorg och smärta.

Jag skall ALDRIG mer göra min son glad. Nope. Han skall få ett tjyvnyp till kvällsmat och en kommentar om hur ful han är till godmorgon varje dag. Och mitt återkommande ledord till honom skall hädanefter vara "Du är ju förihelvete HELT dum i huvudet". Då blir han aldrig ledsen och besviken.
Det är inte lätt att fånga en överlycklig brandman i flykten. Nota bene pjuksen. De är marinblå. Med brandbilar och polisbilar och helikoptrar på. Rent objektivt sett så är de bland de fulaste skor jag någonsin sett, men min son älskar dem. De har ju brandbilar och polisbilar och helikoptrar på. Vill min son ha ett par fula pjuks, så får han ha ett par fula pjuks. I alla fall fram tills att de andra barnen är stora nog att börja säga till min son att han har fula pjuks. Då kommer han inte att få ha dem mer och hans små kamrater kommer att få stryk av mig.

På min lott

Årets första bildbombning - helt obeskuret och naturligt. Ty mina svärföräldrar väntar på att få gå och lägga sig och jag har inte tid...

Björnbär i fronten. Där bakom syns smultronen blomma. Bakom dem bondbönor och ärtor, och de där benen som jobbar så hårt - det är svärfar det. Det var ett nyttigt trädgårdsredskap, vid min ära, som gärna används igen.

Rabarberna har tagit sig efter senaste skörden. Ogräset likaså.

Här ser du min spirande baltiska röda grönkål sida vid sida med den asiatiska Mizunakålen som såddes två veckor senare. Men asiater är ju snabbare än balter, det vet vi ju alla.

Bondbönor. Mitt i mitt bondbönsland hade de äckliga och övervuxna lanthönsen från djurgårdarna varit och sprätt. Hur vet jag det? De hade lagt ägg... Gigantiska fåglar som utöver att gräva upp mina bönland även knipsar av toppskotten på de vanliga bönorna. Coq au vin (stavas det så?) är snart ett faktum.

Delar av min amerikanska salladsdröm. I mitten står mina silverlökar och väntar på att även de få joina hamburgerbrödet.

Grannarnas eländiga och vanskötta komposter i bakgrunden. Ett av de sämre salladshuvudskorten jag tog. Vilket innebär att jag förmodligen raderade ett av de bättre. Nyss. Av misstag. Scheisse.

Ett coss-salladshuvud. Du anar inte hur SNYGGT det är i verkligheten.

Och där stannar jag för den här gången. Tvn är avständ. Tydligt tecken på att svärisarna vill få ut mig ur det sovrum som för närvarande kallas deras.

Tjing.

Hektiskt

Jag fick tag på en trehjuling. Min son blev överlycklig. Idag har han stolt trampat runt kvarteret två varv, i ett rasande tempo. Tack Cykelringen för att ni finns!

I köpet av trehjulingen ingick även en olycksfallsförsäkring. För både sonen och trehjulingen. Bådar sådär gott. Jag och fadern diskuterade om hjälptvång gäller även på trehjulingar? Vi enades om att så inte var fallet.

Det är helt otroligt. Jag, JAG, har en son som CYKLAR!

Och en bror som är gift. Bröllop igår, lite stressigt sådär.

Klänningen var struken och påsatt, jag skulle bara mumsa lite smörgåstårta från svågerns examensfest, som han hade i förrgår. (Mycket nu...) Vi hade typ 15 minuter på oss innan vi var tvugna att ila allesammans.

"Jag står och äter" sade jag, av omsorg till min strukna klänning.
"FAAAAAN" vrålar svågern när han tappar colaflaskan.

Jag rycker till och hör ett RATCH från dragkedjan samtidigt som min rosa klänning fylls av colafläckar.

Byta klänning och försöka parera alla jävla goda råd som haglar. Humöret inte på topp. Inte på topp. Hittade en puderrosa klänning som jag hade på väninnan S:s bröllop för tio år sedan. Nope. Det var solklart att den var tio år för gammal. För lång, för genomskinlig och så hade den av okänd anledning krympt där den hängt i garderoben.

"FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN" vrålade jag. Jag hade verkligen ingenting att ta på mig!

"Den här då" frågade maken och pekade på än det ena än det andra i garderoben.
"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" vrålade jag och de goda råden haglade.

Hittade min gamla svarta klänning med cerisa rosor på. Du har sett den. Typ tusen gånger, tror jag. Den fick det bli.

De goda råden haglade så till den milda grad att jag aggressivt vrålade till folk att HÅLLA KÄFT och inte säga ETT ORD TILL OM KLÄDER, INTE ETT ENDA JÄVLA OOOOOOOORD till om kläder. Detta förhindrade dock inte lite goda råd och tips samt några glada tillrop om att jag faktist var mycket FIIIIIIINARE i den här klänningen än i den andra, vilket ju bara sade att jag hade rätt - jag såg ut som ett svårt överviktigt luder från Amsterdam.

Bröllopet var super. På riktigt. Min bror var stilig och bruden var vacker och allt var frid och fröjd. Vacker miljö, god mat och rikligt med dricka. Såpass rikligt med dricka att min käre make idag ropade på Ralph. Och jag har varit piggare.

(Och jag måste bara sticka in med att säga att jag på ett sätt är tacksam för att svågern tappade colaflaskan - för annars hade dragkedjan gått sönder på bröllopet istället för hemma och DÅ hade det varit katastrof på riktigt.)

Två år...

... för två år sedan låg jag i sängen och kved och vi ringde till bb lite då och då - för skulle det inte kanske möjligen vara så att man eventuellt kanske skulle få typ en bebis snart?

Om cirka en timme och tio minuter, för två år sedan så baxade jag in mig i bilen och de värsta 16 timmarna i mitt liv förlöpte.

Och i spjälsängen ligger just nu en koloss, en gigant, med pråmar istället för fötter och nanar gosigt. Samme lille koloss som idag tittade på sin far och frågade: Pappa, vad äter mammutar?

Upprepa frågan: Vad äter mammutar. Är man inte ganska... typ... utvecklad när man börjar ställa sådana frågor?

Hoppas bara att han inte är såpass utvecklad att han förstår att man skall få massa balla prylar när man fyller år - för jag har inte haft tid att köpa de balla prylar jag hade tänkt att ge honom. Jag hade inte ens köpt tillräckligt mycket presentpapper för att slå in den aptråkiga boken som jag tänker ge honom. Men gummistövlar får han. Men helikoptrar och flygplan på. Och en regnrock. Den gamla hederliga kondensversionen av en riktig ROCK. Med det lilla extra att det är en brandmansjacka med hatt. Och så får han ett par APFULA tygpjucks med ambulanser och brandbilar på. Och ett par strumpor med Stinky på. Och ett hantverksset med sticksåg. Inte en riktig sticksåg, men ändock. I kittet ingår även skyddsglasögon. Det är väl typ allt. På väg hem från jobbet i morgon så är det PANIKJAKT på en trehjuling, kan jag säga. För barnet SKALL ha en trehjuling I MORGON, so fucking help me God.

Småbarnsförälder

AAAAAAAAARGH beskriver ungefär hela föräldraskapet med ett ord.

Antons näsa är fylld av äckligt snor som han delger alla möbler och även sin mor en masse. Han hostar skrällande och har feber.

Detta innebär att jag är hemma idag, fast jag HAR INTE TID. Men, barnet framför allt, det är ju en SJÄLVKLARHET, en ändå... SÅ FRUSTRERANDE.

Dessutom... Klockan är bara kvart över nio. Jag är dödstrött. Ty bara för att man är sjuk innebär inte att man saknar energi när man är 1 år, 11 månader och 362 dagar. Närå.

Om mamma skall ringa till jobbet och säga att hon inte kommer dit - då skall man kladda med yougurt och kaviarmacka för att visa att man faktiskt BEHÖVER bli sedd och bekräftad.

Och blöja behöver man ju inte byta bara för att man har sovit i den. Det är ett högst integritetskränkande ingrepp att byta blöja. Men att vilja sitta på pottan istället för att använda blöja är inte något alternativ.

När mamma talar med kollegor om vad som skall göras under dagen då är man i än större behov av bekräftelse. Vad gör man då? Man nyper kärringen tills blodvite uppstår.

När mamma vill titta på nyheterna så är det ett lysande tillfälle att blaska med sina vattenmuggar. Man har ju två - en blå och en gul. För först ville man ha den gula och därefter ville man inte ha den gula utan den blå. När det är vatten i båda kan man hälla ut det, bara för att kolla reaktionen.

När mamma blir förbannad och sätter sig framför datorn så är det av yttersta vikt att komma och vilja sitta i knät. Och titta Elifant på Google. Och bil. Och lassbil. Och storleende titta på modern och säga. "Mamma GLAD" vilket får mamma att gå sönder av dåligt samvete, för så himla illa är det ju inte att hälla vatten över golv, sig själv och bord och kleta runt med det med kaviarkletiga fingrar. Det går ju liksom bort.

Och så skall allt slängas och slitas sönder.

Ute skiner solen, det skall bli 26 grader idag. Jippie. Således för varmt och soligt för att dra ut en förkyld unge.

AAAAAAARGH...

MEN... Igår när jag nattade honom (och han vägrade sova i sin spjälsäng utan ville sova i den stora sängen, eller snarare ville inte sova överhuvudtaget men accepterade att nästan ligga ner i den stora sängen) så låg vi och lajjade med tårna. Vad gör min unge då?

Räknar till tio.

Jupp. Han började med sitt ett-två-FEEEEEEM som vanligt, men så räknade jag ett- två- TRE och ungen börjar fylla på med fyra fem sex su åtta nio TIIIIIIIÅ. Så jag gjorde det igen, och igen, och igen... Stolt som en liten frustrerad tupp var jag. Och är jag när ungen just nu håller på att dra ner sina föräldrars bäddmadrasser.