lördag 31 juli 2010

Husdjur

I familjen finns ju i vanliga fall vissa husdjur.

TjockisEllis. Han har lärt sig att uppskatta Buena Vista Social Clubs omedelbara omgivningar. Dock håller han sig mest kring altanen.

EstherPester. Det tog tid för denna bruna skönhet att våga sig ut på gräset - men nu uppskattar hon det. Inte lika mycket som hon uppskattar att ligga på en mjuk kudde inomhus, men hon backar inte för en trädgårdspromenad.


EmmaPemma. Hon är den av katterna som mest drar nytta av den nyvunna, relativa, friheten. Här ses hon socialisera med sonen.
.
EmmaPemma var också bärare av familjens nya husdjur. Fästingarna. En har tagits ifrån Emma. En från sonens bröstkorg och en har tagits innan den fäst sig vid min make. Mysigt.



Den uppmärksamme kan se motivet i denna tavla. Jupp. En styck ruvande duva. En ringduva. Dagen efter att denna bild togs ruvade inte ringduvan på något ägg längre utan en ullig liten skalle stack istället upp.
.
Det var på håret att vi inte upptäckt det här boet när vi just skulle såga av grenen det ligger på. För grenen sticker ut över uteplatsen på ett ganska besvärande sätt. Själva björken står på grannens tomt, om det inte vore för det så skulle björken varit grillkol vid det här laget.

Fruktträdgård

I den här snårskogen döljes det massor...

För alla och envar är det ju övertydligt att planteringen hyser en ormbunke och en lupin. Jag hävdar att det även finns röda vinbär (se till vänster). Min syster hävdar att jag har fel. Onekligen finns det hallon.


Se själva. Prima hallon - flera stycken har avnjutits. Kanske inte tillräckligt för att ställa sig på torget för att sälja sylt, men tillräckligt för att man skall oroa sig för att sonen skall stoppa en geting i munnen. Häcken till grannen är också ganska befolkad av hallonplantor. Häcken är för övrigt en sådan där vinbärswannabehäck, där bären är ätbara, men inte särskilt goda. Jag fattar inte logiken. Varför plantera något som ger bär som man inte vill äta? Det enda som händer är att GETINGARNA vill äta. Och getingar, det gillar inte jag.


Bakom huset så finns det HUR MYCKET blåbär som helst. Här skulle jag, om jag vore lagd åt det hållet, kunna ställa mig och sälja sylt på torget för att försörja mig. Nästa år, kanske... Det är ganska gott med blåbär. Bakom huset finns också ett vildsmultronställe. Dessvärre var bären övermogna nu. Men NÄSTA år!!! (Tills vidare får sonen nöja sig med det nyss planterade, av min fader givna, smultronbeståndet som lär bära frukt om en vecka eller så)


Det är inte MÅNGA svarta vinbär på världens mest patetiska och ynkliga svartvinbärsbuske. Men några är det.
.
Vidare finns det massor av rönn på tomten. Det kan man ju göra gelé av, har jag hört. Det kanske man skulle prova?

fredag 30 juli 2010

I begynnelsen...

Trädgården var, och är fortfarande, något eftersatt. I den övervuxna häcken av Ölandstok (en växt jag hatar! En häck som skall häck väck våt fläck så snart alla getingar lämnat den!!!) återfinnes en av naturens sanna skönheter...

Maken vägrar ta bort den, så den står där fortfarande. Och fröar av sig.

Gissningsvis så var det någon gång på sjuttiotalet som någon lätt berusad trädgårdsinnehavare kom på att det vore en GENIALISK idé att smälla upp en liten barrträdsinstallation i mitten av gräsmattan. Två cypresser, en liten en och så lite sten.
På nyare tid har en liten buxbom tillkommit. Och prydnadsgräs. Som har tagit över halva gräsmattan. Och, gissa vad? Cypresser och prydnadsenar växer. Mycket.

Efter att trimmern gjort sitt så ser det ut så här. Bakifrån, alltså. Lägg märke till prydnadsdinosaurieägget och prydnadsproslinssvampen.
Jag beskar den hemska enen mycket, mycket brutalt. Jag läste i en trädgårdsbok att enar inte tål sådant. Vi får väl se. Enen hämnas väl genom att sticka ihjäl mina och sonens och katternas fötter. Maken har lovat att jag får ta bort EN av cypresserna. Han är ju från Norrland, och i Norrland plågades inte innevånarna under ett decenium av prydnadsbarrträd. Så han finner dem dekorativa.


På den här bilden skall du lägga märke till fyra ting. Dels sockertoppsgranen i hörnet av tomten. Den är den mest gigantiska sockertoppsgran jag någonsin skådat. Den skulle kunna lämna rum för ett... låt säga körsbärsträd? Plommonträd? Något träd som jag vill ha? Men maken finner sockertoppsgranen dekorativ. Han vill behålla den.
Han har lovat mig att jag i utbyte mot sockertoppsgranen istället skall få göra sagan all med den gigantiska rosenbusken som syns längst bak i mitten. Den skall VÄCK.
Mitt emellan sockertoppsgranen och rosenbusken finns en liten grupp. Den innehåller bland annat... håll i dig nu, för detta är nästintill otroligt... BERBERIS! Hur i hela friden, hur kan NÅGON plantera berberis (reservation för felstavning...) i en stugträdgård? Hur mycket hatar man då barn, hundar, ja, livet? Endast en person som planterar idegran i rabatten kan begå en sådan synd. Jupp. I rabatten fanns till i förrgår kväll en idegran. Hur som helst. Berberisen skall bort. Och i dess ställe SKALL det stå ett körsbärsträd. Så småningom. Förmodligen kommer avloppsledningen läggas just där, så det får avvakta i något år.
Och det där havet av... vad det nu kan tänkas vara... Ställer man sig inte frågan; VARFÖR?
Jag har påbörjat arbetet med att ta bort havet av okänt. Det har i nuläget fortskridit till att vara i princip avklarat, det är bara en tunn linje som ersätter den kvävda häcken till grannen kvar nu. När den här bilden togs så hade jag inte tillgång till en häcksax utan fick klippa med sekatör. Det gjorde det lite... svårjobbat.

Klimatflykting

Igår började det regna. Det fortsatte idag.

Igår gick jag och sonen, som annars klättrar på väggarna i den lilla tvlösa stugan, på promenad. Han hittade världens största vinbärsbuske. Igen. Han har väl hittat den sisådär tusen gånger innan.

Jag hittade ett körsbärsträd. Det var uppenbarligen inte SÅ många som hittat det före mig.

Sonen hittade en vattenpöl. Den satt han i, länge och väl.

Idag spöregnade det. Det ÖSTE ner. Det regnade så jäkligt att katterna inte ens ville ta en morgonpromenad på den av tak täckta uteplatsen.

Maken beslöt att vi skulle ta en bilutflykt. Han tror inte att jag fattade att han ville ta en utflykt ner till Apelviken för att titta på vindsurfare och vågsurfare och vågor. Jag fattade. Han tror att jag gick på den lätta luringen att vi skulle åka och se om någon bonde vägannonserade efter matjord till mig. Jag vill inte krossa hans hjärta. Jag gick inte på den.

Nåväl. Vi kom fram till ett spöregnigt och vindpinat Apelviken där strandkrogen Solsidan öppnar först 14.00. Vi häpnade.

Jävligare väder har sällan skådats i Sverige i juli. Vi slet barnet ur bilen, för nu skulle det upplevas vågor och vind!

Barnet hade inga stövlar på sig, för de hade blivit våta på förmiddagen. Inte heller regnbyxor. Min regnjacka har en trasig dragkedja och går inte att stänga. Makens vindjacka är inte hundra vattentät. Vi stod och såg och blev våta. Jag blev supervåt. Maken blev supervåt. Sonen blev supervåt. Jag och maken var imponerade över vädret. Sonen var inte SUR men inte alltför positiv. Vi beslöt att gå till bilen.

Då dök en man med Hallands Nyheter-logga på sin insladdade bil upp. Han hade en vindjacka där det stod Hallands Nyheter på. Han hade en stor kamera med sig. Jag drog slutsatsen att han arbetade för Hallands Nyheter.

Han verkade inte alltför imponerad över vädret och förklarade skyndsamt att han skulle göra en regngrej och att han sett att vi tittade på vattnet. Så han frågade om han kunde ta en bild på familjen. Jag undanbad mig men skuffade fram maken och sonen. Min son har ju tidigare fotograferats i ett reportage där den betungande PLIKTEN skulle illustreras av ett barn som plumsade runt i isvakar och fadern får stå brevid och lida. Nu tyckte jag att det ju kunde vara en tanke att min son skall illustrera det bistra sommarvädret, svenskarnas eviga lidande...

När mannen med Hallands Nyheterjackan fotograferat färdigt bad han om namn på de förevigade. Maken svarade lydigt. Därefter fick han frågan om var han bodde.

Jag vet inte om du minns det - men min make underströk vikten för mig att INTE säga att stugan ligger i Kärradal, för då kommer the true locals att bli förnärmade. Men när han fick frågan så svarade han:

"Vi har stuga i Kärradal"

Det kanske var vågorna och vinden och hans självbedrägliga surfego som gav honom modet.

Jag måste hitta någon som kan köpa en Hallands Nyheter åt mig.

Nu skall jag sätta mig och sortera de bilder jag tagit på Buena Vista Social Club!

torsdag 22 juli 2010

Det brann i knuten...



Idag var det inte någon särdeles stressig dag, egentligen. Eftersom det spöregnade på morgonen så ställdes badplanerna in och därmed var den enda punkten på dagordningen en anställningsintervju jag skulle göra klockan halv tre.
.
Jag hade gott om tid. Jag fixade till och med håret. Jag gick med min välartade son och min orakade make ut på lekplatsen, kysste min make adjö, och han informerade mig om att han inte hade mobiltelefonen med sig, och jag sade till sonen att han ju kanske skulle kolla fotbollen som försigick precis framför ögonen på honom på Heden. Maken sade att de skulle till Trädgårdsföreningen.
.
Jag satte mig i bilen, och det var inte helt enkelt att komma ut från parkeringsplatsen, ty turism och Gothia Cup gör gatan utanför vårt hus extremt vältrafikerad just nu.
.
Jag stannade vid tusen rödljus och väjade för Gothia Cupianer och andra som virrade ute i gatan. Jag tittade på klockan och insåg att jag hade såååååå gott om tid.
.
Telefonen ringde. Jag övervägde att inte svara, för jag vill inte svara när tusentals irrande turister misstar en gågata med Södra Vägen, men så tänkte jag att det kanske var Matz och att det då vore så oartigt att inte svara. Så jag svarade. Det var inte Matz.
.
Det var en dam från banken som undrade varför de inte fått lånehandlingarna. Jag svarade att det berodde ju på att vi skulle lämna dem i morgon. För det var ju så vi kommit överens om. Damen förklarade att så inte alls var fallet - om inte handlingarna kom in till henne ABSOLUT senast klockan tjugio i fyra så bidde det inget lån.
.
Jag körde ett varv, med puls på hundrafemtionitton, runt Heden och vilken tur hade jag när min gamla parkeringsplats fortfarande var ledig!!!! (Snåla turister vill inte stå på Dyrgatan och kan bergis inte fickparkera heller....) Jag sprang över gatan, in i porten, skrev min kråka lite här och var och SPRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANG ut på Heden med lånehandlingar och objektsbeskrivningar och säkert några ICAkvitton också i högsta hugg. Det enda jag visste säkert var detta:
Min make hade ingen mobiltelefon med sig och
Jag skulle bli sen till anställningsintervjun.
.
Jag SPRANG, med Hitta-make-radarn påslagen mot Trädgårdsföreningen. Jag höll på att krocka med hundrafemtioarton Gothia Cupister och dussintalet bilar. Jag flämtade när jag höll upp mitt årskort till Trädgårdsföreningen.
.
"Det är förra årets kort" sade kassakillen. Jag stirrade på honom. Och såg förmodligen galen ut. Och insåg att han hade rätt.
.
"Men släng det då" sade jag, lite för snabbt och jag förmodar att det lät som att jag snäste, men jag var faktiskt bara anfådd.
.
Jag letade i plånkan.
.
"HELVETE" svor jag, och framstod förmodligen som än galnare "VAD MYCKET KORT MAN HAR"
.
Jag hittade tillslut mitt kort och sprang in i parken. Springandes tittade jag åt höger, tittade åt vänster. Förstå min lycka när jag såg min son sitta vid kanalkanten! Han HADE ju kunnat kolla fotboll någonstans på Heden, eller sitta i Bältesspännarparken och köra barkbåt eller uppe vid Näckrosdammen och gungat. Men närå. Min make gick PRECIS dit han skulle! (För en gångs skull...)
.
Jag överlämnade pappren till maken och flämtade budskapet att han omedelbart måste springa till banken och lämna dem, annars så blev det inget Buena Vista Social Club, och flämtade vidare att jag måste springa för jag var redan sen. Sade till maken att jag nu valt mellan jobb och stuga och stugan vann. Och jag sprang, samtidigt som jag försökte få tag på personerna jag skulle intervjuas av. Det gick sådär. För man stänger ju av telefoner när man är upptagen. Till slut så lyckades jag, åtta minuter innan min intervju skulle börja.
.
"Jag blir max sex minuter sen" flämtade jag. (För i vanliga fall tar sträckan sexton minuter att köra) Sprang i ytterligare tre minuter. Och slängde mig i bilen, kom inte ut från parkeringen, men körde ändå efter någon minut, höll på att köra över några Gothia Cupister och ut på motorvägen...
.
Vad har jag framför mig?
.
En polisbil.
.
Femton minuter försenad så kom jag svettig med håret stående åt alla håll in i ett rum där folk hade väntat väldigt länge på mig och den ursäkt jag hade att komma med var värre än alla hundar som ätit läxor tillsammans.
.
Och intervjun gick... om jag skall vara positiv... åt h-e.
.
Kom hem. Maken berättade om sina eskapader på banken med en otålig son som tydligen vält soptunnor. Och eftersom maken varit lätt uppstressad när han flög in på banken och knappt visste vem han skulle fråga efter så hade han väl nästan misstagits för en orakad rånare. Saker blev ju inte bättre av att jag skrivit under en handling där jag angav att jag var säljare, inte köpare. Men det hade i alla fall gått bra i slutändan.
.
Så i morgon så har vi nästan tillräckligt mycket pengar på kontot för att slutföra transaktionen. Nästan, säger jag, för på avräkningsnotan från mäklaren så har det tillkommit en tusenlapp för fastighetsavgiften... Sätter min skalle på att internetbanken jäklas med mig ikväll och bankomaterna är stängda i morgon.
.
Så - idag ställdes jag inför ett viktigt val: Jobb eller fritid. Uppenbarligen valde jag fritiden. Och jag är ganska nöjd över det valet när saker verkligen kommer till kritan.
Och i morgon så är det
TILLTRÄDE!!!!

fredag 16 juli 2010

Barnkammare

Pepparmynta. Det är något det. Jag fick ett gäng utlöpare i presang igår, och jag har bäddat ned dem på min balkong. Det doftar tuggummi på min balkong!


Igår åt jag en vansinnigt god flädersorbet med jordgubbs- och myntasalsa. Det var ju inte DET som gjorde att jag placerade även jordgubbslöparna i jorden idag, det var mer att jag ju ändå var igång med myntan. Men, hur som helst - nästa år så kan jag göra jordgubbs- och myntasalsa från egen täppa.
Återstår flädern...

onsdag 14 juli 2010

Dilemma

Som jag lät påskina i förra inlägget så är det inte helt okomplicerat det här med stugan och hur den skall vara. Vi är trots allt en familj som har den här i vardagsrummet...

Den tyder ju på ett visst intresse för dekadens på det där bonniga sättet. Trasiga shorts, billiga cigg (utan filter och som luktar liiiiite sötare än andra), barfotabarn, solblekta slingor, ravioli på burk... Handdukar som hänger på ospända linor och sand i sängen.

Samtidigt finns det ju sådana här pryttlar som nu äntligen skall få hitta ett värdigt hem. En resande drömmare. En sann romantiker. Någon som gått på sammetslena stränder i Thailand och på Filipinerna och plockat minnen... Någon som INTE hänger handdukar på slaka linor och drar in sand, utan tvärt om ser till att sanden stannar utomhus eftersom fötterna torkas av på den trevliga dörrmattan som skiljer ute från inne. Någon som har strukit de vita frottéhanddukarna med blomsterbård innan de hängs upp invid tvättstället.

Samma personlighet köpte en gång de här två vaserna i en second handaffär i Trollhättan. Vad utstrålar de mer än idyllisk femtiotalsgulligull? Här andas det inte något sand i sängen och vardagsrum på trädäck, inte. Här andas det ORDNUNG. Och en enkel liten vit ros eller en liten pion. Oh, vad pluttinuttigt.


Sedan tillkommer något sånthäringa. Som jag skrev innan så sade säljaren att vi kunde få behålla det. Tack. Tack, jättemycket, för vi har ingen kamin att elda upp det i och vi har inget drag på bilen för att frakta bort det. Men med lite färg så kanske det blir godtagbart... Missförstå mig inte. Jag tycker det var HELT ok att få ett finfint furuhörnskåp från sjuttiotalet. Men det passar ju INTE i min Mad Men-dröm. Eller min surfbum-dröm. Eller min Svenska arbetare har fått en veckas lagstadgad semesterdröm.



ORDNUNG sade jag ju innan. Denna vackra skapelse som jag fick av min mamma och hennes make i bröllopspresang är inte stämplad, men av formen att döma, och av färgsättningen att döma så är den ju betydligt äldre än förtiotal. Därefter skulle formen kanske ansetts provokativ. Jag älskar min fina ljusstake. Jag har sedan jag fick den så innerligt önskat att jag kan hitta en plats till den. Nu skall den stå i fönstret i Stämmet.

Idag när jag vankade på stan, detta var innan maken fått samtalet från säljaren så läget kändes helt ovisst, så funderade jag och funderade jag. Jag känner att familjen L mer är sand överalltfamiljen än Mad Men. Och så gled jag in på Indiska. OJ vad mycket roliga saker det finns på Indiska!
.
Så jag tänkte så här... Och försök att följa min tanke och komma med goda råd!
.
Någon köper en sommarstuga i slutet av förtiotalet, början på femtiotalet. Låt oss säga för enkelhetens skull att hon heter Moster Märta, men bara kallas för Märta. Märta vårdar sin lilla stuga iklädd en klockad, sval sommarklänning, ljusblå med små prickar på. Märta älskar sin lilla stuga, sin dvärgpudel Sessan och sin make Gunnar som kommer till familjens sommarnöje så ofta som han kan under sommaren (hans arbete som kartritare på kommunen i Borås gör det svårt att vara där oftare). Märta och Gunnar njuter gärna av en droppe starkt på altanen på lördagkvällen. Märta har bakat jitterbuggare allt som oftast. Gunnar och Märta har det bra, tycker de, men det är ändå ett öppet sår det där med att de aldrig fick några barn. Åren går. Först dör Sessan, sedan Gunnar. Märta orkar inte sköta om stugan som hon borde, men med tanke på alla lyckliga minnen hon har därifrån så vill hon heller inte sälja den. Någon gång i slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet trillar Märta av pinn.

Hon hette ju MOSTER Märta, right? Den som får nycklarna till stugan som Märta bara låste för vintern något år tidigare är enda barnet till Märtas syster Gun-Britt, som var en sladdis. Gun-Britts son, Johan, kallad Jonte, var ofta hos moster Märta på sommaren när han var liten. Märta och Gunnar gladde sig SÅ åt honom så det var självklart att han skulle få stugan när de gått vidare.
.
Jonte har en fabläss för Amerika. Och surf. Och skateboard. Så när han får stugan av Märtas dödsbo så har han INGET intresse av att fixa eller byta ut eller något alls. Han är nöjd med att väggarna står kvar. Han har vaga planer på att bygga en betongböj på tomten, men ger upp dem då han inser att tomten är för liten och att grannarna lär bli skitsura. (Vem som helst med half a brain vet varför jag fetade det stycket) Istället hänger han sin handduk på slak lina och sitter på sitt trädäck som han använder som vardagsrum. Han skulle gärna velat ha en sådan där fräck sammetsplanch, men får nöja sig med färggranna glasljuslyktor som hänger från taket (han fick dem av sin flickvän Åsa. Åsa tröttnade dock på att han hela tiden tjatade på om vindriktningar så hon drog en dag efter blott tre och ett halvt år. Han kunde INTE riktigt glömma henne, och det var med en tagg i hjärtat som han såg henne dra runt på en barnvagn några år efter det. Men han såg, på lutningen av den blå blend som vilade i hennes mungipa, att riktigt lycklig, det var hon inte...)
.
Nåväl. Jonte. Åttiotalet kom ju, som sagt. Jonte kom från en ganska god familj. Jonte hade liksom råd att vara bum innan begreppet ens uppstod. Detta var nämligen på tiden innan SLACKERN uppfanns - ja, då fattar ni. Det är ju rena rama En förlorad värld vi talar om. Jonte, i alla fall, han läste på Handels efter gymnasiet och efter att han återkommit från sin surfresa på Bali (den glömmer han aldrig) 1987 så var han bara sporadiskt i stugan. Mest nostalgi. Det ÄR bra vågsurf i Halland, det är det, men ärligt talat - man måste växa upp! Jonte, numera vid namn Johan, skaffade sig istället sommarhus på Marstrand. Men han kunde ju inte skiljas från stugan i Varberg ändå, yuppie-mentaliteten till trots! Så han lät den stå.
.
Och nu vill jag hitta nycklarna på något sätt, tänkte jag.
.
Kan det i sig vara ett tema?
.
Men hur i helvete kommer furuhörnskåpet in? Och om vi inte lyckas få in det - hur får vi det därifrån????

Surf´s up!

Vi är tillbaks på plan. På banan. Yes, we are. Maken ringde innan och säljarna hade ringt till honom och meddelat att om vi vill så får vi behålla en trimmer och gräsklipparen. Och ett hörnskåp i furu. Men mer om detta sedan. Nu går vi till pre-stugan. Nu går vi till min balkong.


Behold - kryddträdgården!
Detta är på riktigt min kryddträdgård i år. Sedan jag sade upp min odlingslott så är detta allt jag har att krydda min mat med. Oregano (den har jag skördat en omgång alldeles nyss, därav ynkedomen - men frysen är full!), slätbladig persilja (som aldrig skördats eftersom den inte tar sig...), dragon (som säljarbruden SVOR på var fransk, men den smakar I.N.G.E.N.T.I.N.G. så jag förmodar att hon antingen blåste mig och den är rysk ELLER att den vantrivs på det begränsade utrymmet och helt enkelt jävlas, och slutligen VÄRLDENS mest patetiska gräslök...

Vänta bara till den 23:e. Då skall det bli kryddträdgård av!!!


Jordgubbslandet, som i år hittills har bringat TVÅ sura gubbar. Snålt på tre plantor, tycker jag. Nu är det blommor på gång på två av dem, men ändå. Lycka, lycka, de skjuter revor så vi har ett helt fint och färskt och friskt jordgubbsland i Stämmet redan nästa år!

Nota bene att det längst in mot väggen minsann finns en liten smultronplanta också. Den får nog följa med den också. Det är ju synd om den om den skall bo ensam kvar här i skuggan i centrala stan när polarna får spendera sitt livs kommande somrar på landet...

Grönsakslandet är i år begränsat till en styck cocktailtomat. Tack vare den tropiska sommaren så har det blivit ganska mycket tomat på den, trots skuggan. (Det är sol på min balkong mellan fem på morgonen och halv elva på dagen...)

Den grå skuggan inomhus? Ellispellis som är skitsur för att han inte får gå ut. På Stämmet kommer han att få sträcka sina håriga ben.

Bakom trädgårdslandet skymtar fruktträdgården.


Physalisen. På samma sätt som tomaten så har physalisen älskat den här sommaren. Det är blommor och bär överallt. Nu är ju såväl tomat som physalis ettåriga, men jag kommer att ha båda sorter i stugan nästa år. Lite orolig är jag över temat på stugan, mer om det i nästa inlägg, men jag tänker att tomaten ju säkert kan gömmas undan vid någon vägg eller så i någon slags drivhus eller så, och jag vill ha ryska svarta och massa cocktail och så vill jag ha strimmiga, tänker jag. Och så tänker jag att jag vill ha MYCKET physalis. Inte så mycket för att det är GOTT utan mer för att folk tror att det är svårt och lite halvtufft. Inte kan de ana att min förra physalis bar tonvis (ok, lite överdrivet) med bär trots att den stod i skugga på en iskall balkong, under tak, och den fick därför inget vatten trots att det var den regnigaste sommaren på sextio år.


Altandelen/relaxdelen. Blomsterlandet.

Åter igen tangerar vi ett problemområde i vår stugplanering. Visst är pelagoner fina. Särskilt de blodröda. Och Mårbacka, som är rosa. Båda sorter signalerar väl svensk femtiotalsidyll, det vill säga den atmosfär som bör råda i en stuga som saluterar detta ädla årtionde. Å andra sidan, vi har den lite kaxigare lila afrikanska margeriten, som säkert huserade i friluftslivet även på femtiotalet. Vilken inriktning skall Buena Vista Social Club egentligen ha? På min balkong så känns det helt ok med den blodröda presangen från svärmor, mammas födelsedagsMårbacka till sonen och den lila margeriten som jag faktiskt inte kommer ihåg hur den kom hit, jag tror att det var sonen som fick den i belöning för att ha skött sig inne på Willys, men nu skall jag ju ha en konceptstuga... Då kan inte sådan anarki råda!!!!

Vad vi vet med visshet är att man på trädäcket kommer att sitta och inmundiga iskallt rosévin, eller jordgubbsaft, eller vad man nu kan tänkas vilja ha. Varför inte skippa vinglasstuket och hälla upp en hederlig Seabreeze?

Hrm...

Jag vill ju ogärna måla fan på väggen. Det är ju inte det jag vill måla på väggen på Buena Vista Social Club, inte. Inte fan vill jag det.

Men ibland är det svårt att låta bli.

Jag kan ha ropat hej innan jag hoppade över bäcken, den där bäcken som går ner till Kärradal i det här fallet, det KAN jag ha gjort.

Detta KAN bli den kortaste stugprojektbloggen i Sveriges historia. Jupp, så KAN det bli.

Igår skulle ju säljarna ha kommit från sin semester och de skulle ha skrivit på. Vi skulle ha betalt dem. Det var så det skulle ha varit.

Istället så ringer mäklaren och säger till min make att säljarna inte går att nå.

SÅ; Har ni sett några förvirrade säljare som ser ut att leta efter den mäklare han och hon har anlitat, så påtala för dem att de skall TILL VARBERG. Till Borgmästaregatan 23, närmare bestämt.

måndag 12 juli 2010

Första inlägget i mitt nya liv!

Vad har jag tänkt mig med detta då, jag som ju inte har tid till att uppdatera min katterihemsida eller min kattblogg, knappt mitt Facebook-konto, och jag har ju till och med svårt att hinna med att slaviskt följa Linda Rosingtråden på Flashback...

Men - å andra sidan - nu har jag ju semester alldeles strax, och alldeles, alldeles strax även en sommarstuga!

Alldeles strax, säger jag, ty jag och maken skrev på papper i förra veckan. Då säljarna är/var på semester (men inte i stugan) så skall de skriva på i morgon, tisdagen den 13 juli. Det är även då som handpenningen skall erläggas. Detta möter vissa praktiska svårigheter för både jag och maken kommer att vara indisponibla vid olika tidpunkter under dagen, och när mäklaren har tänkt sig att ge oss säljarnas kontonummer - tja - det vet inte vi. Tänk om de ändrar sig???

Kort objektsbeskrivning:
Trätält, strax utanför Kärradal. Maken är väldigt mån om att understryka just det där- STRAX UTANFÖR Kärradal. Han är rädd att vi skall betraktas som galna wannabe- uppkomlingar om vi skulle säga att vi har en stuga I Kärradal.

Området har till och med ett eget namn, faktiskt. Huset har av oss fått ett passande namn: Buena Vista Social Club. Ett namn som förpliktigar!

Liten, nätt tomt, som skall omstruktureras. På tomten skall anläggas odlingsbäddar för att min son skall få det pedagogiska nöjet i att se hur en morot blir till och för att jag skall få stilla mina begär till egenhändigt odlade bönor. Jag är rätt manisk vad gäller egenodlade bönor. Och så skall det väl bli lite bärbuskar också. På baksidan av vårt lilla sommarresidens finns blåbär redan.Jordgubbar kommer att finnas redan i höst. Det och oregano. (Kryddträdgård skall anläggas första helgen, tänke jag)

Vatten? Nja.

Avlopp? Nja.

Ett förhållandevis gigantiskt trädäck finnes. Där är det meningen att hjärtat i vår sommar skall vara. För det är ärligt talat inte så mycket utrymme för hjärtan på insidan.

Maken skall bygga ett förråd.

Och så skall katterna få en utegård.

Och så skall vi köpa cykelkärra så vi kan cykla ner till stranden med son, bodyboard/luftmadrass/brassestolar och mat.

Och så skall vi lära sonen att fiska krabbor.

Det talas om att köpa en liten jolle att segla med.

Det talas om att köpa en liten moppe.

Det talas om mycket.

Vi får väl se hur det blir. Jag HOPPAS att jag kan lägga upp rätt många bilder.