Alltid redo

Mina väskor är inte packade, men min Powerpointpresentation är nere på 40 bilder, samtliga laddade på mitt USBminne och mailade till backup.

Jag har döpt mina 40 bilder till "showversion" - det tyckte jag lät coolt.

Mina biljetter är funna.

Min tvätt hänger på tork.

Jag har fortfarande inte en susning om vad jag skall säga, egentligen, men det ger väl sig.

Jag har mailat till mina kollegor i kattsvängen och vi har bestämt date, klockan nio på lördag morgon för förberedelser.

DESSUTOM har jag förberett mig för den stora arbetsrelaterade resan på måndag - alla hålltider och dagordningar och färdlistor är klara. Vi skall till STENUNGSUND, minsann. Bo på STENUNGSBADEN, minsann. Och tala VISIONER.

Men innan jag sätter mig på planet i morgon så skall jag gå till jobbet. Där skall jag svettas, minsann, ty jag är lite bizzi där med. Har jag nämnt det?

Därefter skall sonen hämtas klockan tolv på dagis. Den friske sonen. Sonen, som fick beröm av Überdagisfrökenförskolepedagogen idag. Synd att man inte får skriftliga omdömen förrän... vad är det i? Sjuan? För sent, i alla fall. Jag vill ha mina skriftliga omdömen NU, ty min son är bäst i klassen...

Ok, tanten SADE inte det. Hon sade att min son var så GO och så LÄTT och så TRYGG och att allt flöt så BRA med honom. Inskolningen hade gått så FANTASTISKT bra, SÅÅÅÅ mycket lättare än med många andra. Och att han var VAKEN och att han LÄRDE sig snabbt. Och att han var GLAD.

Det där med "trygg" och "glad" tog jag verkligen åt mig av. Ty det är ju en liiiiiten reflektion av mig som morsa, eller hur? Allt annat är liksom en del av personligheten, men ärligt talat - jag hade kunnat fucka upp Albert Einstein (eller var han uppfuckad?) så att han kissade på sig av nervositet och ångest om jag hade varit en kass mamma. Det är nog inte lika lätt att ta åt sig äran för att ungen är INTELLIGENT och VAKEN. (Även om jag ju vet att det är mig han har ärvt det från...)

Hur som helst. Det verkar som att Pester börjar löpa. Mycket lämpligt. Det betyder att när hon MÅSTE bli påsatt så är jag i Umä. Och katten och hennes partner är här. Nu är det för sent att ringa hankattsägaren och i morgon har jag ju knappast tid. Men jag får väl ta mig tid. Om jag hämtar ongen vid tolv, som var sagt, så kan jag ringa till S, hoppas att han också bara jobbar halvdag, slänga in Pester i transportburen, åka till Majorna och dessutom hoppas att inte S har några andra planer i helgen och därefter packa mina då förhoppningsvis torra kläder i väskan och flyga till Umä. I en obekväm flygstol. Med en krängande ettochetthalvtåring i knäet och ett icke ännu läkt diskbråck.

Fan, nu har det gått mer än tre veckor sedan första smällen i ryggen. PSYKOSOCIALA ORSAKER - säger socialstyrelsen.

Men jag är inte sjukskriven. Nä. För jag är ingen ryggtant. Nä.

Om åtta besökare tickar min besöksräknare över 10000-strecket. Det du! Med hänsyn till att det i dagarna har angivits i media att bloggarna är de nya maktmänniskorna så är jag alltså en människa med makt nu, efter denna dramatiska händelse. Det är Reinfeldt, Linda Rosing, Blondinbella och så jag.

Och - Mikebike. Naturligtvis.

Sign o the times

Vi går mot paradiset. Med sång.

I enlighet med den Jehovas Vittneska läran, sanna mina ord.

Alternativt börjar Sveriges reklammakare sakta övergiva de tyska influenserna och börja snegla åt det stora landet i väster när man skall göra riktigt, riktigt sunkig reklam.

Idag gick jag, som vanligt, mellan hotell Opalen, som håller på att byggas om av Skanska och Odinsgatan. Byggbyschan vid byggkranen pryds av byggnadsarbetarnas standardikon - den kvinnliga ingenjören i hjälm. Med ett frikyrkligt leende skådar hon ned på oss dödliga och inbjuder oss till att joina hennes värld - SKANSKA. (Helt ärligt KAN det vara något annat byggbolag också...) (Eller någon sjuk sekt.)

Lite längre bort på Skånegatan passerar man Skånegatans pride and joy. Nä, inte Ullevi. SKÅNEGATAN. Skånegatan skall ju nu utvecklas till något annat. Större. Ett RÄTTSCENTER, minsann. Och vad gör man för att visa allvaret i situationen?

Jo, man slänger upp världens billboard med tre, frikyrkligt leende personer. En av annat etniskt ursprung än majoritetsbefolkningen, en avart från normen, på det sätt att hon har bröst, samt en acnefri och välvårdad man i trettifemårsåldern ler ner på oss. POLIS, ÅKLAGARE och KRIMINALVÅRD skall de representera. Undrar vem som är vem.

Om man bara ser på placeringen av orden skall killen med det annorlunda etniska ursprunget vara snut, tanten åklagare och den sympatiske halvunge mannen kriminalvårdare. Om man ser det reellt och statistiskt så torde kvinnan vara åklagare, den halvunge mannen ordningsman och ickeariern kriminalvårdare.

Om man är lite avant garde så önskar man naturligtvis att mannen med det ickesvenska ursprunget vore åklagare, den välartade mannen homosexuell och föräldraledig polis och kvinnan väktare på Hall.

Eller att den mörkhyade mannen var åklagare, kvinnan väktare på Hall och den välartade mannen seriemördare på Säter.

Men nu är det tammefan bara lejonet och lammet i ömsint omfamning som skiljer den där bilden från ett omslag till Vakttornet.

Så går man vidare hundra meter. Där är NCC i färd med att bygga en ny framtid. Eller ett rättcenter. Var pryder DERAS byschor?

Jorå. En frikyrklig KVINNA med obligatorisk hjälm bygger. Leende. Så klart skall hon stå symbol för det kvinnligaste av alla yrken. Byggbranchen.

Rygg- och kattant på väg upp...

Sterling kursade idag.

Det var inte bara detta faktum som fick mig att leta efter mina flygbiljetter, jag tänkte att det är nog BÄST att skriva ut dem redan idag, för om jag inte gör det så kommer det bli något vajsing på datorn eller mailen i morgon och i övermorgon vilket kommer att göra att jag står på Landvetter och inte kommer med flyget.

Illa nog är att jag inte har en giltig idhandling för mig och Infant Anton. Mitt hopp står dock till personnummersystemet.

Anyhooo, när jag öppnade min mail fick jag en chock. Eller inte när jag ÖPPNADE mailen utan en sisådär en kvart efteråt. Ty då hade jag ögnat igenom alla mail och mina biljetter stod ej att finna. Jag tittade och jag tittade, men inte fan fanns där några biljetter.

Smått gråtande inombords knäppte jag mina händer och bad att kansliet skulle ha bokat Sterlingbiljetter, ty då vore det ju inte MITT fel att jag och Infant Anton var strandade i södern medans seminariet stod utan mig i det nordliga norr.

Jag sände ett panikmail till kansliet där jag blottade min strupe, efter kontorstid, men jag ville göra det DIREKT.
"JAG HAR SUPIT BORT MITT BILJETTMAIL" erkände jag. "BOKNINGSNUMMER - NÅGON" befallde jag. (Nä - jag använde inte dessa ord bokstavligen. Jag körde väl en något mer nedtonad variant, men jag nämnde ordet PANIK, i alla fall)

Och så kollade jag IGEN. Jag VISSTE att jag fått biljettmailet någon gång efter den 25:e för då fick jag ett mail som svar på mitt "Jag har redan bokat biljetter, men jag löser boendet själv"-mail där det poängterades att jag minsann skulle bo där alla andra bodde, antydande att jag hade tänkt att vräka mig på något lyxhotell som var lyxigare än det lyxhotell de andra skulle bevista. Alternativt så ville ordföranden betona att jag inte alls behövde bo i armodet hos svärisarna.

Inget biljettmail.

Jag tittade igen.

Och igen.

Och igen.

Jag gick ut i vardagsrummet med gråten i halsgropen och lekte Björnen Sover med min son. Han uppskattar det. Han tycker att Björnen Sover är skitkul. Han FUSKAR i Björnen Sover. Man tror inte att det är möjligt, men han gör verkligen det. Han ställer sig upp redan på FÖRSTA "men man kan dock, men man kan dock" och så står han och väntar. På att bli överfallen. Så han fattar nog inte reglerna helt och hållet.

Barnet skrattade så att han kiknade. Min iskalla själ tinade lite grand.
"Sterling" tänkte jag och korsade fingrarna och gick tillbaks till datorn för det fanns några dispensansökningar att ta ställning till på mailen också.

OCH så var biljetten där! Ett sådant mirakel! Och det VAR inte Sterling! Nu är jag således på väg till Umä. På fredag kväll.

Problemet är bara det att det material jag gjort för föreläsningen tar 2 och en halv timme att läsa igenom. Om man läser allt i en enda mening, utan paus. Typ; Duharettansvaratthålladinkattundersådantillsynsommedhänsyntilldessnaturochövrigaomständigheterbehövsförattförebyggaattdenorsakarskadorelleravsevärdaolägenhetteromdinkattförstörnågotsåärduansvarigförattersättaskadan.

Vem som helst kan förstå att det knappast går ihop med vare sig ett pedagogiskt förhållningssätt ELLER den avsatta timmens föreläsning. MEN, och det måste jag säga, jag har åstadkommit en fantastiskt fin Powerpointpresentation... Nu skall jag bara försöka hitta ett USB-minne till min fina presentation på 102 bilder och hålla tummar och tår för att det kommer att finnas en dator och en kanon i Umä.

Jag har inte tvättat. Jag har däremot lite ågren för vad jag skall ha PÅ mig. Nu är jag presenterad med "yrke jurist". Betyder det att jag inte kan ha på mig jeans och tischa? Jag skall tala för en massa kattmänniskor. Betyder det att jag måste ha något leopardfärgat? Skall jag således ha på mig lilla svarta powersuiten med en leopardfärgad scarf runt halsen?

Är det kallt i Umä?

Vad skall jag stryka i min presentation?

Kommer min rygg att palla flyget upp och flyget ner med Infant Anton i knät?

Det skall snöa fan och blåsa på östkusten på fredag - tänk om det blir förseningar! Hur kommer Infant Anton att klara det?

Det börjar bli läge att ta itu med frågor som dessa. Frågan är bara när. Ty på jobbet är jag mer skållad än en mandel i sockerlag. Har blåslampan under mig. MEN får ändå inget gjort ty allt bara xploderar i ansiktet på mig.

Talade med föredetta kollegan E på telefon idag. Anledningen till att jag i panik ringde honom var att han en gång i tiden jobbade på en annan avdelning vilkas råd jag var i desperat behov av men som jag inte kunde få tag på. E vet dock alltid på råd. Han hade gått hem tidigare från sitt jobb där han får bordsstandar och t-shirts för att han var tvungen att hamra. I hans bostadsrättsförening är det ett förbud att hamra från klockan 16.00 på vardagar. Han hade fått skäll för att ha överträtt detta förbud tidigare. Detta, och vad som gällde vid skriftliga medgivanden från föräldrar fick jag veta när jag ringde honom.

Det slog mig att jag SAKNAR kollegan E.

Ryggtant lever upp till sitt rykte

Mitt barn var sjukt. Jag var stressad, jag var trött, jag var såååå frustrerad över att jag inte heller idag kunnat göra en hel dag på jobbet och att när jag väl är där så blir det liksom aldrig något gjort för det är alltid något som exploderar i ansiktet.

Überdagisfrökenförskolepedagogen, som var den som inte köpte "tröttsometttroll-teorin" tipsade om att köpa lite glass. För att muntra upp oss.

Vi gick hem. Barnet hade bara "orkat" "smaka" på maten på dagis. Han hade fått fisk och potatis. "Han ville inte äta AAAAALLS" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen till mig. "Fisk och potatis" förtydligade hon.

Jag mötte Dagisfrökenförskolepedagogen som är ansvarig för den gröna gruppen, det vill säga den min son tillhör, i hallen på väg ut. Jag suckade och sade att jag väl fick försöka trycka i honom liiiiiite mat. "Han åt ju all fisk" sade dagisfrökenförskolepedagogen, "men han gillar ju inte potatis i vanliga fall heller".

Trött som ett troll, trött som ett troll, trött som ett troll, for genom mitt huvud. Inte sjuk. Blott trött som ett troll.

Avaffan, tänkte jag. Det är GLASS för godnessake - inte knark. Så jag kilade in på Willys och köpte vanilj och jordgubbsglass och sådan där retrofruktsallad på burk som förgyllde mina barndoms måltider. Avaffan tänkte jag vidare, ungen är ju SJUUUUK, så jag slängde in en rulle Mariekex också. Willys egna Mariekex. Bara för att ungen är sjuk och således skall förgylla sina sjuka ögonblick med lite guldkant på tillvaron så behöver man ju inte lyxa till det ALLT för mycket.

Väl hemma delade vi på den mat jag hade tänkt att intaga på jobbet. Korv stroganoff och makaroner. Uphottat med lite mamma scan-köttbullar för att vi båda skulle bli mätta och belåtna. Barnet åt mer än vad jag gjorde. Barnet satte i sig enorma mängder glass och fruktsallad. SAMT en festis. Jag slog sockerdemondåligasamvetet i huvudet med en glassked.

Glamourös känner jag mig. Verkligen inte. Trött som ett troll. Det är jag det. Klockan är nästan nio och barnet ligger och babbelibabblar i sin säng. Han är inte trött som ett troll, ty han somnade efter lunchen. Det gjorde jag med. Han vaknade halv sex. Det gjorde jag med. Så nu är han väl trött som Linda Rosing en tisdagseftermiddag efter en hård helg i morgon också.

En medelålders ryggtant, boende i hyresrätt tillsammans med massa katter, som trycker i sin unge mängder med socker och FÄRDIGKÖTTBULLAR och låter ungen vara uppe halva nätterna och fullkomligt saboterar en normal dygnsrytm, det är jag det.

Halloweenfesten är ett icke!

Igår var min son i händerna på sina kusiner och kom inte hem förrän vid sex. Han var som en Linda Rosing på Spyan. Ärligt.

Han rusade upp och ner och ner och upp och hoppade och vrålade och skrattade och busade och lekte med sitt nya Briotåg och vi sjöng Imse och han Imsade och han lade sig på golvet och ville sjunga Björnen sover och vi ville OCKSÅ sova... Vid åtta utbröt ett hysteriskt anfall av sällan skådat slag när vi tog makten över vårt liv och tvingade sonen in i sin blå pyjamas med gula kronor på. Vår lille prins.

Vi lade den vilt skrikande, gråtande och snorande sonen i sängen.

Barnet vägrade.

Vi plockade upp honom efter en halvtimme. Dels för att våra trumhinnor var nära att brista av alla ilskemanifestationer och dels för att han börjar bli som en liten apa. En kombo av ohejdad aggressivitet och aptendenser gjorde att vi bedömde att risken var ganska stor att han skulle falla face down i golvet och skada de små tansingarna.

Jag läste "UPP hoppar lilla kanin", en sedelärande historia om lilla kanin som inte vill sova och som dansar en sen Bossanova.

UPP hoppade lilla Anton.

Jag läste "Hur skall vi trösta den ledsna bebin", en sedelärande historia om ett ack så olyckligt barn som Ankan, Hunden, Kossan och Katten försöker trösta. De matar honom (check!), de badar honom (check), de leker med honom (check!, check!) och till sist lägger de honom, varpå den ledsna bebin icke längre är ledsen. Klanton skrattade så att han skrek när bebisen (det är jag det) upplät sina förtvivlade "BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN", men kunde inte applicera historien på sitt eget turbulenta privatliv, så när jag slängde honom i säng igen så lät han "BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" fram tills att jag veknade i mammasjälen och åter plockade upp honom.

Vid halv elva eller nåt så somnade han under protest vid den femtisjätte sängläggningen med tillhörande "Och så säger Jättebizzi godnatt" (NÄÄÄÄÄÄÄÄ - med frenetiskt huvudskakande), "Och så säger Nalle godnatt" (nähe - med frenetiskt huvudskakande), "och så säger COCA godnatt" (BUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ - med tårar sprutande), och tittande på lakanskrokodilen, och lakanselefanten och lakanszebran....

I morse när jag kom till jobbet och har så fantastiskt mycket att göra gick jag inte till kollegan M och ondgjorde mig över en massa saker och avslutade min gnällsession med "och så ringer väl de från dagis och säger att ungen är sjuk, bara för att han är trött som ett troll" och klockan 11.07 kom samtalet (som jag naturligtvis missade eftersom jag var annorstädes) om att mitt barn var sjuuuuukt.

Så jag fick gå och hämta honom.

Han var speedad som Linda Rosing i taxin hem från Spyan. Värsta partykillen! Han hoppade och babblade och ville absolut inte hem. Jag suckade och gick hem med honom. En god natts sömn, sade jag till dagisfröken, en god natts sömn, och därefter mår han bra. Dagisfröken höll inte med. Sonen är portad från dagis under morgondagen. Fadern får ta sitt ansvar. Jag måste få jobbat något.

Men, sade jag till dagisfröken, intet ont som inte har något gott med sig. Nu behöver jag inte klä ut mitt barn. De andra ungarna vinner på walk over. På grund av sjukdom. De behöver ALDRIG få veta att jag står utan dräkt eller idéer.

Mer dagisfunderingar

När jag nu började tänka i banor av Damien och dagis och Fritzl, så måste jag bara säga några ord om föräldramötet jag var på häromsistens.

Man har ju blivit varnad. Men först när man upplever det på riktigt så förstår man...

Innan mötet så kom ett par in med sin lille son. Jag hade aldrig sett barnet förut. Barnet var YTTERST propert klädd. Lite som Damien, fast ett och ett halvt år gammal.

Alla andra föräldrar verkade känna varandra. Det var bara jag som satt lite ensam och tyst och blyg och försynt för mig själv. Och så det här paret. Det lustiga med dem var att medans jag trots allt försökte se sådär vänlig och vän ut så såg paret med den pedantpropra sonen ut att aktivt vägra kontakt med andra. De hälsade tillexempel inte på oss andra när de kom in. Men jag tolkade det som att de var som jag. Lite lätt osäkra på sociala konventioner.

Dagisfrökenförskolepedagogen kom ut från lekrummet, där barnen huserade. Han bar på en förpackning med Päronsplit. När han såg det bistra paret med pedantbarnet så märkte jag hur han riktigt stelnade till. "Heeej" sade han, med nästan målbrottsröst. Jag tolkade det som att han kände sig lite obekväm med glassförpackningen i högsta hugg när det nu satt ett barn som inte fått någon glass. Han frågade om barnet fick en glass. Fadern muttrade att barnet fick en glass, och utan att säga tack eller något så tog fadern en glass från dagisfrökenförskolepedagogens hand.

Märkligt, tänkte jag, men återgick till att läsa "Boken om Anton" där min son förevigats på massa kort när han äter, skitar ner sig, gräver, snorar och bygger med klossar. Mamman i bistra familjen hittade "Boken om Pedantbarnet" och började bläddra i. Det var inte så många kort på Pedantbarnet. Detta påtalades av föräldrarna i en något upprörd stämma. Men med tanke på att barnet ju uppenbarligen inte gick så långa dagar på dagis (And hoooooo do I know this? Undrar du. Jo - för jag har som sagt inte sett barnet förut. Jag lämnar min son relativt tidigt. Då är inte Pedantbarnet där. Jag hämtar min son relativt sent. Då är inte barnet där. Pedantbarnet måste sålunda komma EFTER halv nio och gå INNAN halv fem de flesta dagarna. Dessutom så var föräldramötet klockan tre. Och barnet var uppenbarligen inte inom barnomsorgen vid denna tidpunkt. Alltså lämnas barnet EFTER klockan halv nio och INNAN klockan tre i alla fall någon dag i veckan...) så tyckte jag inte att det var så konstigt. Jag menar - min son är ju ett av få fotoobjekt som finns kvar på dagisförskolan vid de tidpunkter som dagisfrökenförskolepedagogerna har tid att använda en kamera.

Überdagisfrökenförskolepedagogen kom ut för att säga att vi skulle börja. Jag är lite rädd för Überdagisfrökenförskolepedagogen för hon synes sträng. Inte mot barnen, men mot föräldrarna. Hon morrar en del om märkning av kläder och snor i näsan och extrakläder och blöjtillgång och tiominutersförseningar och frukosttider. Jag har respekt för Überdagisfrökenförskolepedagogen. Det hade inte Bistra Pappan.

"Vi saknar FORTFARANDE ett par mockasiner" röt han så fort Überdagisfrökenförskolepedagogen visade sig. Något oerhört inträffade. Jag såg att Überdagisfrökenförskolepedagogen hukade sig. Men SAMTIDIGT att hon snörpte på munnen i något som jag uppfattade som ogillande. Hon sade ingenting utan gick bara in i blöjrummet och kom strax ut med ett par blå och grå mockasiner. Hon gav dem till Bistra Pappan och sade
"Här. De är inte namnmärkta" I en, vad jag uppfattade som, ganska bitsk ton till och med för att vara Überdagisfrökenförskolepedagogen. Bistra Pappan förvånade mig än mer. Han tackade nämligen inte. Han ryckte åt sig mockasinerna och FNÖS.

Istället för att låta barnet leka med de andra barnet tog Bistra Paret med sig sin son in på mötet. Där utbrast Bistra Fadern plötsligt, och föga oaggressivt, mitt i en utläggning om svinkoppors smittsamhet att han minsann behövde hushållspapper för att hans son spillde med glassen. Überdagisfrökenförskolepedagogen räckte honom en rulle papper som han tog emot utan att säga tack. Han torkade Pedantbarnets knappt kladdiga händer och knycklade ihop pappret som en tuss och slängde bakom sig. Überdagisfrökenförskolepedagogen fortsatte sin smittspridarinfo.

"Några frågor" undrade hon därefter.

Bistre fadern harklade sig och tog till orda.
"Jaaaa" sade han och såg noggrant på varenda förälder i rummet innan han fortsatte "Jag vet inte om det är andra föräldrar som också känner som jag" (NEEEEEEEEEEEJ tänkte jag - inte en "många-med-mig"-utläggning! Jag HATAR "många-med-mig"-utläggningar!) "men jag vill diskutera den där tavlan ni har i entrén". Han såg åter igen på varje liten förälder som ANTINGEN reagerade med förvåning eller med att göra som jag - undvika ögonkontakt.

Überdagisfrökenförskolepedagogen såg ut att veta vad som komma skulle. Hon såg ut att tycka att det var en långtråkig, ongoing, diskussion.

Pappan fortsatte "De barn som står nederst på den tavlan får ytterst sällan några anteckningar". Jag funderade och kom på att Klanton var ungefär på mitten av tavlan och att han därför inte var ett av de utpekade barnen. "Jag tycker, som jag tidigare sagt till både dig OCH DIN CHEF att detta är upprörande"

Überdagisfrökenförskolepedagogen såg less ut.

"Jag förstår inte varför dessa sex barn uppenbarligen inte får samma omsorg som alla andra barnen" fortsatte pappa Sur.

Här härsknade Überdagisfrökenförskolepedagogen till.
"Nääää" sade hon. "Vi har diskuterat det här förut. Jag ser inte att de sex sista namnen får färre anteckningar än de andra barnen. Och ÄVEN om det skulle slumpa sig så så är det ju inget tecken på att barnen inte får OMSORG - de får lika mycket mat, de får sova de också och vi byter blöja på dem med" sade hon.

Bistre Fadern nöjde sig inte.
"Det är viktig information till oss föräldrar, det tror jag att vi alla tycker. Jag vill veta hur mycket min son har ätit, eller om han ens HAR ätit" Han såg sig åter omkring med en självbelåten min som implikerade att alla som inte såg allvaret i att få reda på hur många portioner barnet ätit genom att titta på en whiteboardtavla var dååååååliga föräldrar.

"Man kan ju FRÅGA" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen. "Och är det så att något är FEL så SÄGER VI DET utan att föräldrarna måste fråga"

"Jag tycker ändå, som jag ju även diskuterat MED DIN CHEF, att det är ytterst olyckligt att inte alla barn får samma uppmärksamhet" sade Bistre Fadern.

Stämningen i rummet var så tryckt att det var löjligt. Jag var stum.

En modig mamma räckte upp handen som en förstakladdare och fick ordet av Überdagisfrökenförskolepedagogen.
"Mitt barn står ju SIST på listan" sade mamman. Jag tycker att det oftast står både om mat och sömn och bajs." Bistre Pappan bemötte henne med en blick som fick henne att tystna.

"Det är en klar indikation på att alla barn inte får samma uppmärksamhet" fortsatte pappan.
"NÄÄÄÄÄÄÄ" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen, "Det är det VERKLIGEN inte"
"Jo, det är det, och det har jag talat med din chef om. Och är det så att vissa barn inte anses värda att tas notis om då tycker jag i rättvisans namn att INGA barn skall få några fördelar. Då tycker jag att tavlan skall BORT"

"I framtiden" sade Überdagisfrökenförskolepedagogen, "så skall jag se till att (barnets namn) ALLTID får en fullständig notering"

Überdagisfrökenförskolepedagogen bytte därmed raskt ämne och hon informerade om att en ny tavla skulle sättas upp med upplysningar om vad som händer på bygget.

Jag noterade att Fadern från Helvetet nöjde sig med detta. Jag var såååå på vippen att sträcka upp handen och protestera eftersom detta beslut ju innebar att MITT barn kanske inte alltid fick en fullständig notering. Och det skulle ju innebära att jag var tvungen att ringa till Überdagisfrökenförskolepedagogens chef och diskutera och det har jag ju inte tid med.

När vi lämnade rummet lade jag märke till att Bistre Fadern INTE plockade upp papperstussen han torkat sin blazer-och skjortklädda Pedantsons nästan rena händer med.

Sympatisk herre. Med sunda värderingar och principer.

Tavlan ifråga?
På den står hur många portioner barnet har ätit till lunch. Hur länge barnet har sovit efter lunch, samt hur många gånger under dagen barnet har bajsat. Jag har verkligen börjat studera den där tavlan. Ofta fattas en notering av tre. Inte så konstigt. Jag ser hellre att dagisfröknarna tar hand om ungarna istället för att skriva på en whiteboardtavla varje gång någon av dem har bajsat. Men det är ju bara jag. Jag kanske är en dålig förälder.

Halloween - prestationsångest ål over

På onsdag så är det Halloweenfest på dagis. Mellan 9.30 och 10.30. Nice. Barnen får "gärna" klä ut sig. De skall få äta popcorn och dricka något gott.

Vilket ju väcker frågor, oh, så många frågor, bland annat:
1. Skall jag klä ut barnet redan på morgonen?
2. Förväntas JAG deltaga i halloweenfesten?
3. Vad menas med "något gott"? Är det RIKTIG Bloody Mary? samt, mest centralt:
3. HUR VINNER MAN DET HÄR?

Jag och Heinziman började spåna. Det kommer ju ganska hastigt på, om man säger så. Vi diskuterade. Heinz tyckte att man skulle vattenkamma barnet, ge honom mittbena och måla honom vit i ansiktet och sätta på honom svarta kläder. Jag tyckte det var ganska mesigt, men kom på den briljanta idén att sätta på honom en gråblå kostym i 70-talssnitt och VIPS så var han Damien. Men vi enades båda om att det var för subtilt för de säkert helt obevandrade klasskamraterna.

Brandoffer! Tänkte jag. Alternativt en riktigt bra lik-makeup. Min gamla sjöhäxeidé torde funka även på ett barn - göra honom till ett blekt, grönt vattensjukt lik... Med trasiga kläder.

Eller göra honom till Freddie! Vi har ju faktiskt handsken, eller i alla fall en nästanhandske (tack, syrran). Visserligen är den av röd plysch och har fjädrar i fingerspetsarna och är menad som kattleksak, men ändå... Tänk om man kan liksom utveckla idén... Freddie leker med kattungar!

Trollkarl. Ingen sådan där mesig Harry Pottertyp utan en vrålelak sak...

Heinz kom på det mest briljanta. Fritzl. Kan något BLI bättre på ett dagis än att vara Fritzl? Även den idén föll på subtilitet.

Vi diskuterade hur vi skulle kunna få barnets make-up att stanna kvar ända fram till 9.30.

Så poängterade Heinz att det på dagis finns restriktioner på "Max lampa". De större barnen blir rädda när det kommer blod när Max slår sig.

Hela min världsbild rasade när jag insåg att utklädning för dagisbarn förmodligen inskränker sig till att de unga får klä ut sig till en pumpa eller en krokodil.

Fan också.

Jag vill inte få och köpa någon töntig piratdräkt på Featter BR eller vad det nu heter. Jag har ytterst begränsad tid att skrädda en godtagbar dräkt fram tills på onsdag. DESSUTOM består mitt tyglager blott av silverfärgad krossad sammet och roströd krossad sammet och svart satintyg. Vad gör man med det?

Man SKULLE kunna få ihop en kattenEllisdräkt. Men NÄ. Orkar inte. Göra ungen till en rymdrobot? Kan hända.

Men jag VILL att min son skall vara en blodig varelse helt igenom ansatt av ondska. Ingen töntig pumpa eller gullig hundvalp.

Prestationsångest

NU har jag lugnat mig såpass att jag kan yppa min prestationsångest.

I går fick jag ett meddelande om att jag skulle skriva en presentation av mig själv inför seminariet i Umä. Det här var mailet jag fick:
Hejsan, (följt av lite socialt blablabla)

Har du en lite presentation om dig själv?

Bifogar Ss (som jag skrev förra året) så du får en idé… // C

Dr SL erhöll sin fil. kand. 1983 från Dalhousie University i Nova Scotia, Canada och 1988 blev hon doktor i Veterinärmedicin vid Ontario Veterinary college.

Hon har arbetat med katter sedan 1990 och är specialist inom kattens hälsa och sjukdomar och är delägare av två djurkliniker i Ottawa, Canada med särskild inriktning på katt.

Hon är medförfattare till ett flertal publikationer bland annat till ”Cat Fanciers’ Association Complete Cat Book” (2004) och ”Royal Canin Practical Guide to Cat Breeding” (2005). En mängd veterinärartiklar har också publicerats av henne.

Utöver detta är hon är en mycket internationellt erkänd föreläsare rörande katt och katters hälsa och ordförande i Winn Feline Foundation

Ursäkta? Är det en "idé"? Vad skall JAG skriva?

"A är en nybliven ryggtant i yngre medelåldern som sitter hemma och ojar sig. Hon jobbar statligt och är bosatt i hyresrätt och har, enligt många hon känner, alldeles för många katter. Lite lätt överviktig är hon också. Och snuvig till råga på allt.Den litterära karriären utsträcker sig till att hon ibland skriver inköpslistor. Hennes största juridiska bedrift, förutom att hon med hjälp av ombud lyckades behålla den ovan nämnda hyresrätten, är att hon lyckats få radioprogramet "Transit" fälld i radionämnden". Vad nu det har med katter att göra...

Jag skrev ihop summa fyra rader och mailade över till C innan idag. Nu behöver jag inte oroa mig för det. Nu behöver jag mest oroa mig för att flyga till Umä. Klarar min rygg av det? Hittar jag biljetten i min enorma inhög i mailboxen?

Tänkte...

...skriva något om prestationsångest, men så blev jag avbruten av telefonen.

Jag skall vara kattvakt. Åt en kille som annars skulle fått kulorna bortmonterade PÅ TISDAG, visade det sig.

Men nu skall jag vara kattvakt istället.

Vilket betyder...

TADA

Att Pester kommer att bli mor. Om Gud vill. Herren är nådig. Och främst - hormonerna börjar rusa i den lilla chokladpralinen. Vilket man tycker de borde göra, för om JAG hade varit burmahona, eller förresten, skit samma vilken ras av katt som helst, så hade jag DEFINITIVT lyft på svansen för den här stilige herren.

OH, vad jag är spänd och förväntansfull!

Men det är inte min man.

Han tycker att det kanske blir lite jobbigt att ha en husgäst. Som är herre. Och katt. Och kommer att förvisa vår son till vårt sovrum.

Jag FRÅGADE faktiskt Heinziman innan jag erbjöd den brune herren husrum. Och Heinz sade ja. Då får han skylla sig själv.

Talets gåva

Min son är bra på många olika sätt, det är han. Alla kan inte vara bra på allt och min son kanske inte är den största retoriken i världen. Han laddar ett ord som han kör stenhårt med i flera dagar, och sedan faller det i glömska. Just nu är det "BOOOOORTA" (kombinerat med att han slår ut med armarna och ser ytterst förvånad ut) som är ordet med stort O.

Men så igår läste vi "VAD SÄGER DU", eller som den heter på mammaspråk "Vad-säger-DU-boken" och Klanton klarade aaaaalla djuren. Han psssssade på ormen, han iaaaade på åsnan, han mooooade på kossan och han wrawade på lejonet och han vinkade lite pliktskyldigast till lilla fisken. Mamma var stolt som en tupp. (Kuckelikun)

Idag så skulle jag byta blöja (eller, som det heter på mammaspråket "blöjsa") ty min son hade gjort stora a när hans fader var utanför lägenheten. Attans, tänkte jag. Attans, attans, attans, ty min son brukar inte uppskatta att byta blöjsa. Han brukar vrida sig som en mask och jag har inte bytt blöjsa sedan jag fick diskbråcksa. Men nu var jag tvungen. Jag tänkte att jag ju hade mina droger att ta till efteråt, suckade och sade:
"KOM ANTON" och så såg jag sådär superentusiastisk ut, "Så går vi och byter BLÖJSA".

Min son log med hela ansiktet och började dra i sina illaluktande byxor. Eller brallorna luktade väl inte så illa, men det som fanns under. Så småsprang han till toan och ställde sig framför toastolen och öppnade locket och sade, klart och tydligt, "BAJS, BAJS, BAJS", och så log han och knep tumme och pekfinger om näsan och sade med eftertryck: "BLÄÄÄÄÄÄ".

Vad ger du mig för den?

Inte klokt vad han lär sig på dagis. Och nyttiga saker. Dagis is GOOOOOD. När pappa kom hem så fick min son frågan "Hur luktar BAJS" tusen gånger, för att vi verkligen skulle insupa vidden av hans utveckling. Men jag fick inte skitungen att säga BAJS så att hans far hörde.

I alla fall, ungen var så GLAD över att få byta blöja att han samarbetade på alla upptänkliga sätt. JAG blev så glad över detta att jag yppade en replik jag aldrig trott att en levande människa skulle säga, någonsin, men jag kan kanske skylla på drogerna...

"ANTON, vad det var ROLIGT att byta blöja på dig idag" sade jag. Och bara för att jag var så glad så förärade jag honom med en rosa blöja med ALLA tre Disneyprinsessorna på. Min son blev skitstolt.

(När jag kom till dagis häromdagen var han iklädd en rosa och lila kjol i krossad sammet. Samtidigt så är han ju helt såld på lyftkranar och grävskopor, så någon mer metrosexuell unge får man leta efter...)

Nåväl. Jag har varit en hemmafru av rang idag. Nej, jag har inte satt in disk i diskmaskinen, men jag HAR faktiskt matat en maskin tvätt. Jag har heller inte plockat upp på golvet eller dammsugit. MEN jag har gjort broccolisoppa. BROCCOLISOPPA, I say. Och den var fantastisk!

Så - hur har jag gjort min broccolisoppa?

Jo, så här har jag gjort min broccolisoppa.

Jag fräste en lök i margarin. Jag hällde i en ansenlig mängd grönsaksfond och strax över en halvliter vatten. Koka, koka upp. Därefter slängde jag i ungefär två liter broccoli.(Färsk. Från egen odling. Så fick jag det sagt.) Koka upp - koka färdigt. Sedan kom mixerstaven fram. Därefter kladdade jag i lite mer än en deciliter riccotta och ungefär lika mycket riven brännvinsost, en dl vispgrädde (jaaaaa, jag får brinna i helvetet...) och ungefär lika mycket mjölk. Så fick det koka upp. Så i med lite vitpeppar. Och käkade med fusknybakt bröd med ost.

Så jäääääääävla gott. På riktigt. Så jäääääävla gott.

Ryggtant

Jaaaaaa, vad skall man säga?

.

Vill du ha en update? Jag hade minsann ingen aning om att DU skulle göra en Julia Andrews och hoppa upp i alperna, så kom inte och anklaga MIG för att hålla dig in da dark, inte!

.

Nu har jag nästan glömt bort alla roliga Schweizvitsar som jag kom på, men det kan ju vara drogerna... Både som gjorde att jag tyckte att de var roliga, och att jag har glömt bort dem.

.

Nåväl - var skall jag börja...

.

Jag har hittat en FANTASTISK hane till Pester! YEEEEEEY - säger jag. Inte.

.

Warum denn? Därför att katten vägrar löpa och hankatten har börjat kissa inne och hans kulors dagar är räknade. Så det verkar inte bli några ungar i alla fall.

.

Vilket är ett scheisse multum, då jag ju är rädd att Pesters dagar är räknade.

.

Varför vågar jag droga? Tror jag att jag är tuff? Är det en regression? Vill jag vara som Linda Rosing och andra balla brudar med billiga naglar?

.

Nä. Jag har inte ens plockat ögonbrynen på typ tusen år. Naglarna bryts hela tiden och med tanke på mitt estrellaintag de senaste veckorna, i kombo med Quattro från Papa Joes så är jag mer en aspirant för Tjockholmen än någon flashig dokusåpa.

.

Enligt socialstyrelsens rekommendationer, som jag ju naturligtvis lusläst då jag vägrar vara ett offer för en sjukskrivningsglad doktor eller framstå som simulant, så är det helt ok att ha en arbetsnedsättning i tre veckor på grund av diskbråck.

.

Så här skriver de bland annat. Jag tar bort lite oväsentlig skit. Och jag kommenterar kursivt:

Rekommendationer gällande bedömning av arbetsförmåga:
Vid fysiskt lätta arbeten (med få lyft, böjningar och vridningar) Här räknar jag in mig och mitt leverbröd kan arbetsförmågan vara nedsatt i upp till 3 veckor. och jag blev minsann bara sjukskriven i två och en halv. HA! I AM NOT a simulant!!!

Symtom, prognos och behandling
Diskbråck är den vanligaste orsaken till ischiassmärta. Som gamla människor får. Tjoho. Och så jag då... Patienten får smärtor i ryggen samt smärtutstrålning i ett ben no shit? Värkar var en barnlek! och symtom som känselbortfall, onormala känselförnimmelser hej då höger ben och fot... och ibland muskelsvaghet Skillnad mot vanliga fall? Nä. Jag är en sparris. I sanning en sparris. Det är den kliniska bilden och hur besvären påverkar funktionen som är viktigast vid bestämning av lumbago-ischias, inte de radiologiska fynden. Behandlingen går främst ut på att anpassa den fysiska belastningen. I övrigt behandlas lumbago-ischias medicinskt droger, droger, droger! Tjoho. Fast inte. Mina läppar domnar..., sjukgymnastiskt skall beställas så fort jag kan börja röra mig igen! Hur många pansjopoäng är det på det? och i vissa fall kirurgiskt.

Förväntad konsekvens för funktionstillstånd
Patientens förmåga att lyfta, böja sig och vrida kroppen kan vara begränsad till följd av smärta, stelhet och neurologiska bortfall. Mycket svåra smärtor kan påverka sömnen och den kognitiva funktionen (exempelvis koncentrationsförmågan). Här har du min nya vardag. På riktigt. Jag vet inte om det är smärtan som gör mig till en lallande idiot eller om det är las drogas... Men tänka, det KAN jag inte!

Bedömd tid för återvunnen funktion och normal läkning
Oberoende av vilken behandling som används läker de flesta besvären ut inom 3 veckor. En mindre grupp patienter kan ha nedsatt funktion betydligt längre. Ett fåtal utvecklar kroniska besvär. Och jag är INTE en av dem. HEEEEEEEEELL NO!

Åtgärder vid sjukfall som inte avslutats inom ramen för rekommendation
Långvariga ryggbesvär är ofta förknippade med psykosociala faktorer du fattar varför jag måste till jobbet? Snart? Jag är en RYGGTANT annars. En gulblendrökande tjockis med för många katter som har en son som heter Kevin och en dotter som heter Melissa och som väntar min tredje tjej som jag bestämt skall heta Liza-Marie och Kevins pappas nya flickvän är släkt med Liza-Maries pappa... och arbetsrelaterade problem. Det är därför viktigt att gå igenom patientens arbetsplatsförhållanden och psykosociala situation.

.

Vid förnyad/fortsatt kontakt
Patienter med kronisk lumbago-ischias har ofta återkommande akuta besvär. ÅÅÅÅÅÅ DEN LJUSNANDE FRAMTID ÄR MIN! Dessa uppträder oftast utan något direkt samband med oförsiktiga rörelser eller andra tänkbara belastningar. Nä, så Antons tjurrusning mot den rullande Volvon hade INGENTING med det här att göra...

.

Sur? Jag? Nä. Inte ens närmelsevis. Idag mår jag ju så mycket bättre, jö. Jag kan ju till och med sitta. I tio minuter.

.

Och vet du vad? Jag har fått bilder från bröllopet. Det du.

Oh, happy day. (Nä. Jag är faktiskt inte alltid sarkastisk eller ironisk. Sådetså.)