Intet nytt under solen

Idag har solen skinit från en klarblå himmel. Jag har haft sprittande vårkänslor i hela kroppen, hela dagen, eller i alla fall de delar av dagen då jag inte har behövt att sätta näsan utanför skalskyddet på jobbet.

MINUS NIO GRADER!!!!!! Wottefuch?

Inget mer har grott.

Ingen kamera har installerats.

MEN jag och sonen har gjort världen bästa, eller i vart fall MIN bästa turkiska gryta! (fast naturligtvis får sonen full cred muntligen - det var trots allt han som slängde lammgrytbitarna i het olja, grovskar såväl aubergine som champinjoner, krossade stora vita bönor till redning, hällde i bönorna, löken och paprikan och den passerade tomaten. Och överdoserade minsann inte alls citronjuicen, även om jag trodde det då. Det enda jag egentligen gjorde var att skära vitlök, paprika och lök och röra lite då och då) (Och så kryddade jag väl också. Och hällde i persiljan. Hade han sett det hade han blivit vansinnig...)

Här går vi igen.

Jag har fortfarande inte fixat kameran. Och mörkt är det ute. Så några bilder på mina små plantor kan jag inte stoltsera med, trots att det rycker i skryttarmen.

Ett visst mått av besvikelse har samtidigt infunnit sig. Vad har grott?
ETT ynka Jamaican Bell frö. Av åtta!
FEM paprikafrön, av sex, hämtade ur kylskåpet.
NOLL gräslök
NOLL kronärtskocka
NOLL kylskåpschili

Ok för att paprikafröerna till skillnad från gräslök, jamaican bell och kronärtsskockorna var färska, men DET VAR CHILIN OCKSÅ.

Darn.

I söndags (igår alltså - när jag tänker efter...) var jag ute på Gunnebo och fikade med A som hade med sig frökataloger liksom varje år. Eller, vi sitter väl inte på just Gunnebo varje år, men vi tittar i frökataloger. Tror inte att det resulterade i så mycket (EFTERSOM JAG ERBJÖD HENNE MINA EXTRA CHILI OCH JAMAICAN BELL-PLANTOR SOM JAG INTE HAR, thank U very much....) men jag tror i alla fall att det finns en MÖJLIGHET att det blir äppelgurka och en skojsig sort till av squash på Buena Vista Social Club i sommar. Det fullkomligt kliar i försåfingrarna, och jag vet att man måste besinna sig. Det är inte dags än. Snön ligger vit på fur och gran, snön ligger vit på taken, och det är bara korkat att så nu. Lika korkat som att sitta och glo på ett gäng såkrukors svarta jordyta i timtal bara för att hoppas att det hoppar fram ett litet gräslöksstrå. Eller en ynka jamaican bell, eller varför inte en liten jävla kronärtskocka????????

I morgon tror jag att jag skall lägga in en stöt på det där med kameran.

Konstigt barn

Jag blir ofta imponerad av min son. Men ibland är han bara underlig.

Vi gick från dagis. Vi skulle gå och handla, för det ville han. Han var mycket bestämd på vad han ville ha att äta.

En normal unge vrålar om korv. Köttbullar. Kanelbullar. Godis. Min son vill ha...

Broccolisoppa.

Vi gick förbi juicehyllan. Han ville ha "blodjuice". Jag frågade honom om han verkligen tyckte det var lämpligt. Han sade:
"Nej" Han var tyst en stund, och därefter; "idag är det inte lördag"

Vi plockade åt oss en trea matgrädde till den beställda soppan. Min son är på gott humör. Men inte helt nöjd. Min son ställer glatt frågan, men med viss underton:
"Vilken dag får man dricka "blodjuice"

Någonstans får man dra gränsen. Min son är så fantastiskt skötsam och väluppfostrad och fantastisk. Ja, det är torsdag, men två jäkla glas med blodapelsinjuice har inte skadat någon ändå.

Broccolisoppan var god. Jag vet att jag ALDRIG hade ätit broccolisoppa om ingen hade tvingat mig, dock...

Trött

Som rubriken.

Tydligen skall man gå och lägga sig senast tio varje kväll. Annars blir binjurarna sura, för de jobbar mellan 23.00 och 01.00, så då skall man sova för man skall inte störa dem. Lucky bastards. Jag jobbar mellan 8.00 och 18.00, och under den tiden är det minsann ingen som tar hänsyn till MIG.

Show lady

Det var länge sedan nu, men idag minsann...

I morse gick jag upp alldeles för tidigt, men kände mig ändå jättelyxig när jag gick till Berzeliigatans hållplats och tog VAGNEN till kattutställning. Putsade på katten mest hela dagen och fick för denna väntan såsmåningom en piccoloflaska bubbel och en nyckelring.

Och, för den sakens skull, en ny bajsskrapa. Men det fick alla.

Känns ganska bra att vara en crazy cat lady på riktigt igen. Det var ett tag sedan sist, och jag vill göra om det snart igen.

Efter fullgjort värv kom jag hem och var så jäkla trött att jag inte visste hur jag skulle ligga utan att ramla omkull. Stensomnade. Vaknade för en stund sedan av att en liten kissekatt försökte gräva sig in i min tröja från nacken. Blev riktigt varm i själen.

Esther hatade mig inte. Hon hade förlåtit mig för mitt putsande och trixande, för att jag drog in henne i Västtrafiks superskramliga spårvagnar mitt i natten. För att jag förnedrade henne genom att sätta henne på allmän display!

Sträckte handen bakom nacken för att försäkra mig om att det verkligen var hon och inte Emma. Kände en kort, kort glansig päls och blev nöjd med mig själv. Tro fanken att hon blev femma med den pälsen! Lyfte huvudet för att förklara min lycka över att ha blivit förlåten.

Det var Emma. Blev på ett sätt nöjd - jag har aldrig tyckt att Emmas päls är fantastisk, men här var den, kort, mjuk tätliggande. Stapplade ut i vardagsrummet. Där låg en blänkande, av sämskinn upputsad katt brevid sin astmasjuke polaren. Hon glänste i mörkret, pälsen låg så tätt mot hennes kropp som blott päls som systematiskt har trimmats under två veckors tid. Hon tittade på mig. Hoppade ner från soffan och gick högdraget härifrån.

Jag som bara vill hennes bästa. Jag som bara försöker få henne att förstå att en riktig kvinna ställer upp i skönhetstävlingar! Otacksamma kräk.

Får nästan ta och öppna upp den där skumpapiccolon och försöka dränka mina sorger.

Internationellt kök

Vi är så härligt kontinentala i vår familj - okonventionellt osvenska!

Till lunch blev det ett inhopp i det tyska köket, grå korv med sauerkraut.

Gissa vad? Sonen visade sig vara oimponerad av det germanska. Ikväll hoppar vi därför till det stora landet i väster. Har inte bestämt om det blir hamburgare, tacos eller pizza, men amerikanskt blir det!

(Estherpester ska ha sitt p-piller, och dessa dagar intar vi köttfärsrätter, då sådan färs är det som maskerar hormonintaget)

Bananrepublik

Aftonbladet utnämner Sverige idag till en bananrepublik av två skäl; dels så måste valet göras om, och dels har det snöat i Stockholm. (På nästa uppslag upprörs tidningen dock över att Assanges advokater anser att Sverige är en bananrepublik...)
Hur som helst, en ickebananrepublik utmärks väl främst av en fri och oberoende press av god kvalitet.
Jag vill ju inte säga att Aftonbladet kackar i eget bo eller kastar sten i glashus, men menar man verkligen att denna stackars dam satt fast i timmar med sin rullator i snödrivan? Kunde inte den vänlige fotografen i så fall gjort en samhällsinsats och hjälpt henne i så fall - eller kom han till platsen efter att katastrofen fullbordats?
Minns när klasskamraten kom tio minuter för sent på en historialektion. "Ledsen" sade han, "men rulltrappan i köpcentrat stod still"
Det tyckte vi alla var väldigt vitsigt.

Det växer och frodas...

I några dagar nu har jag väntat på det perfekta tillfället att avge fotografisk bevisning över naturens mirakel.

Men, si, dagsljuset har icke infunnit sig under de timmar jag befunnit mig i lägenheten, och även om blixt finnes på min mobiltelefon blir bilderna tämligen blaskiga. (Scrolla ner och kolla mina fiskbullar, så skall du se!) Nu kanske du frågar dig två saker:

1. Varför använder jag mobilkameran och inte någon av de otaliga digitalkameror som ligger runt omkring mig?

Svaret är att efter att min gamla dator dött av alkoholförgiftning så har jag helt enkelt inte haft tid att installera kameraprogramvarorna. Jag har därför blott min mailfunktion på mobilen att ta till vad gäller bildåtergivning.

2. Vad är det jag har velat fotografera?
Krassen. Krassen som enligt fröpåsen var bäst före september 2002. Den min son fick glädjen att sprida över uppblött dasspapper. Den har grott. Det har doftat ljuvligt i hela lägenheten. När jag kom in genom dörren ikväll så slog krasselukten emot mig. Jag sade knappt hej till sonen (men jag överräckte de fodrade gummistövlar jag handlat till honom) innan jag var framme vid krasseodlingen för att se dagens makalösa tillväxt.

Det blir inget foto på krasseodlingen i morgon. När jag kom fram till det mycket spartanska drivhuset (fryspåse över minibricka) och andlöst tog av plasten så såg jag:
En centimeter mögeltillväxt över krassegrodden.

Fråga mig inte hur lång tid det tar för en lägenhet att fyllas av krassedoft. Men jag är glad att lukten av vitmögel inte spritt sig.

Det blev ingen krasseodling för min son, i alla fall ingen som man kunde använda till något utöver botemedel mot halsfluss.

Darn.

Men - detta måste framhållas; fröna, som grott till ett par centimeters höjd hade ett bäst föredatum i september 2002... På den tiden förstår man ju att de små sporerna legat och bidat sin tid, i längtan att EN dag, en VACKER dag, få ta ut sin frustration och motsträvighet på resten av världen, om resten av världen så är en treochetthalvårs ängel, ELLER ängelns frustrerade och motsträviga mor.

Drömhem. Och trädgård.

I julklapp fick jag en prenumeration av tidningen Drömhem och trädgård. Jag är tacksam, det är jag. Det är otroligt trevligt med ett magasin sådär en gång i månaden.

.

Alla som har varit hemma hos mig vet att inredning inte är mitt största intresse. Det fanns en tid då jag verkligen uppskattade det, men det fanns en tid då dinosaurer vandrade på jorden också (vilket sonen påminner mig om varje vaken minut...). Den tiden är över...

.

...men samtidigt. När jag slutade köpa inredningsmagasin för tio femton år sedan skulle allt vara shabby chick. Lite rustikt. Slitet. Och så skulle väggarna vara vita, och köken lantliga och franska.

.

Nu fick jag en Drömhem och Trädgård idag, igen.

.

Alla väggar är vita. Vita, vita, vita. Omslaget säger att man skall inreda vårfint i rött och vitt. Allt är vitt vitt vitt. Fan, en fondvägg i beige framstår som en färgklick!

.

Ett hemma-hos reportage i Helsingfors, som uppenbarligen är lika hjärntvättat vitt och shabby chic som de svenska hemmen. Vi snackar om schablontryck på IKEA-gardiner: Anno 1953 (I 1800talskursivst typsnitt... - i en trettiotalslägenhet...) CAFÉ DE PARIS står det på gardinen Som hänger, 2011, i Helsingfors. Så... Genomtänkt? (Det klart, IKEA öppnade faktiskt sin första butik 1953 såg jag just på Wiki...)

.

Om man vill sno stilen uppmanas man att med vackra, sirliga schablonbokstäver skriva något myspysigt på bordets underkant. Som Dinner is served. Så originellt. I dessa sista tio årens annars obligatoriska, men ack så obegripliga väggtexter där man konstaterar att detta är ett "HOME", eller att i detta vita hem råder "Happieness" eller "LOVE".

.

Jag vill inte sno stilen.

.

Lyssna på bildtexten om sovrummet:

AVKOPPLANDE. Sängen är bäddad i flera lager med ett virkat överkast som pricken över i. Fårfällarna på golvet fulländar den ombonade känslan i sovrummet.

.

Den ombonade känslan förstärks av fönstret. Vars bildtexter lyder: "ROMANTISKT. Det vita paraplyet är ett loppisfynd. Skrinet i bakgrunden innehåller vintagesmycken" och "KVINNLIGT. Spetshandskarna bidrar med ett stänk av romantik. Smyckesskrinet har fina detaljer och en sidenfodrad insida."

.

Om jag, Belladora, hade fått skriva bildtexterna om samma hem hade det låtit:

"HELVETE. Sängen är omöjlig att bädda och det virkade överkastet ligger ständigt halvvägs under sängen så dammet fastnar i varenda ögla och det går inte bort i tvättmaskinen. Fårfällarna på golvet är ypperliga damm- och katthårsmagneter och ser inte särskilt trevliga ut efter en kattspya.", "SKRUVAT. Endast en dement person fäller upp ett spetsparasoll och lägger det i rummets ljuskälla. Skrinet i bakgrunden innehåller massa skit man borde ha slängt för länge sedan.", samt till slut; "PRAKTISKT. Spetshandskarna kan användas som dammtrasor. Smyckesskrinet kommer att bli solblekt om det inte flyttas (om det inte ställs bakom det dementa parasollet)."

.

Alla som har varit hemma hos mig känner till mina gula vardagsrumsväggar. Om man tänker efter. I över ett decennium så skall alla väggar vara vita. Mina gula framstår som franska revolutionen! Eller, fan inte FRANSKA revolutionen. Då går tankarna till det RUSTIKA och LANTLIGA och GENUINA.

Nå´n revolution.

Tahiritorget - det är mitt vardagsrum!

My gula väggar are here to stay!

Vår strand

Ishavet såg ut såhär förra helgen. Det må låta lite Laura Ashley, men det var vackert.

Bullmamma

Åkej. Jag är en dålig dietist men en kreativ mor! Sonen ville ha bulle och saft till middag. Jag sade nej. Han sade jo. Så höll vi på ett tag. Liksom Baltazar så kom jag på det! Köpte torsk, ägg och smördeg. Gjorde en färs med massor av dill (nyttigt, nyttigt) och gjorde fiskbullar. Smart, va? Sonen sken som en sol, bullar till middag! Jag drabbades av stora snällheten och slängde fram en festis. Fett och socker, det är grejjer det! Och fisk.

Jinx?

Igår så skrev ju jag att jag inte alls varit säker på att stugan skulle stå kvar när vi åkte dit för att inspektera efter/under vintern...

Jag skrev att den ju gjorde det.

Så blev det en ny dag. Ny dag, nya rubriker.

På ett sätt så skulle det vara ganska ok om Buena Vista Social Club drogs upp med grunden i en svindlande orkan (se där! Att få in ett Carolacitat i min blogg tog mig mer än tre år, men det lyckades!) för då slipper man ju våndas över att det är dumt att göra om allt från grunden och dessutom så måste man väl lalla med byggnadsnämnder och grannar och jadajadajada.

Jag kan dessutom se mig själv när jag landat från virvelvinden, tryckandes Emma mot min kind, med stora ögon säga:
"OH EMMA! I don´t think we´re in Kansas anymore"
För det är ju så jag faktiskt känner mig överlag. Fast jag är i centrum, och då inte av en orkan. Men DET förutsätter ju att jag åker till Kärradal redan ikväll.

Och, ja just det ja... Kärradal ligger faktiskt inte i Kansas.

Det börjar våras!

Efter en lång tids bortavaro styrde vi förra helgen kosan mot stugan.

Den stod kvar. Det är faktiskt inget man tog för givet efter den här vintern!

Området befolkas så här års av rådjur och avkomlingarna från förrymda Klampe och Stampe. Jag är inte den som vanligtvis önskar livet ur små ulliga gulliga djur, det skall gudarna veta, men när förrymdtamkaninsspillning ligger i en hög under den skändade rödavinbärsbusken, ja då börjar man fundera på att preparera smakliga morötter med råttgift.

Hur som helst, idag var det i alla fall dags. Våren nalkas och den höga tid är redan passerad för att så vissa saker. Som:

Nu hade jag bara två små ynka fröer kvar sedan förrförra året, men förhoppningsvis gror ett av dem åtminstonde. Ett bestånd räcker. Jag har inte plats för något, egentligen. Men sådda är de.

Det är även hög tid för paprikan. Nu hade jag ju inga fancyschmancy paprikafröer från påse, jag öppnade bara kylskåpet och högg tag i några fröer. Det brukar ju funka, och jag hoppas att jag kan driva upp en rejäl buske åt mig och få sju till som jag kan byta bort mot någon rolig tomat, eller nåt. Om inte vanlig bonnpaprika funkar som bytesvaluta så kanske dessa gör det:

För 28 spänn påsen får man, och håll i er nu, FYRA frön. Jag tror att det var 28 spänn, egentligen. Jag fick två påsar gratis förra året. Nu hoppas jag alltså på åtta plantor. En till mig, sju att byta med. Eller ge bort.

Chilin såddes också. Sex av dem. Ja, du gissar rätt. En till mig, fem till andra. Förhoppningsvis. Vanlig bonnchili får man inte från påse. Nope. Det får man från kylen.

Och så har jag bredsått gräslök en masse. Sonen fick så smörgåskrasse. De fröerna var nio år gamla. Panteologiskt fynd från frökassen. Om de gror så är det ju ganska häftigt faktiskt. Det luktar krasse i hela lägenheten och det är väl ett gott tecken.