Show lady

Det var länge sedan nu, men idag minsann...

I morse gick jag upp alldeles för tidigt, men kände mig ändå jättelyxig när jag gick till Berzeliigatans hållplats och tog VAGNEN till kattutställning. Putsade på katten mest hela dagen och fick för denna väntan såsmåningom en piccoloflaska bubbel och en nyckelring.

Och, för den sakens skull, en ny bajsskrapa. Men det fick alla.

Känns ganska bra att vara en crazy cat lady på riktigt igen. Det var ett tag sedan sist, och jag vill göra om det snart igen.

Efter fullgjort värv kom jag hem och var så jäkla trött att jag inte visste hur jag skulle ligga utan att ramla omkull. Stensomnade. Vaknade för en stund sedan av att en liten kissekatt försökte gräva sig in i min tröja från nacken. Blev riktigt varm i själen.

Esther hatade mig inte. Hon hade förlåtit mig för mitt putsande och trixande, för att jag drog in henne i Västtrafiks superskramliga spårvagnar mitt i natten. För att jag förnedrade henne genom att sätta henne på allmän display!

Sträckte handen bakom nacken för att försäkra mig om att det verkligen var hon och inte Emma. Kände en kort, kort glansig päls och blev nöjd med mig själv. Tro fanken att hon blev femma med den pälsen! Lyfte huvudet för att förklara min lycka över att ha blivit förlåten.

Det var Emma. Blev på ett sätt nöjd - jag har aldrig tyckt att Emmas päls är fantastisk, men här var den, kort, mjuk tätliggande. Stapplade ut i vardagsrummet. Där låg en blänkande, av sämskinn upputsad katt brevid sin astmasjuke polaren. Hon glänste i mörkret, pälsen låg så tätt mot hennes kropp som blott päls som systematiskt har trimmats under två veckors tid. Hon tittade på mig. Hoppade ner från soffan och gick högdraget härifrån.

Jag som bara vill hennes bästa. Jag som bara försöker få henne att förstå att en riktig kvinna ställer upp i skönhetstävlingar! Otacksamma kräk.

Får nästan ta och öppna upp den där skumpapiccolon och försöka dränka mina sorger.