Här sitter jag och håller på att avlida.
Jag hoppas vid min gud att det är svininfluensa. OM det är svininfluensa fyller mitt lidande ett syfte - jag är influensafri i tio år. Om inte, om det bara är en jävla vanlig bonnförkylning, då blir jag SUR. Allt detta lidande till ingen nytta. Då är det bara att vänta på när Tyohoid Anton kommer hemglidande med ytterligare ett virus som förtär mina slemhinnor, min hjärnceller och min tillvaro. Dessutom kommer väl Grisen och slår mig i huvudet strax innan vår solsemester som vi ännu inte hunnit boka och som kan ödeläggas av att jag numer är lagd på "jour" veckovis och jag drog vecka 51 på min lott.
Fördelen med att åter vara döende är att jag för första gången på en månad hade tid att gå hit. Inte för att jag tror att någon annan lär göra det nuförtiden - det är ju inte så himla inspirerande att läsa samma inlägg om och om och om igen. Men jag passar på när jag har tid. Jag har redan haft tid att säga upp Lotten. Det fanns ingen tid att plocka av allt jag sådde i våras och det är time to say goodbye.
Så - time to say goodbye. Kattbloggen kommer väl att uppdateras då och då, i synnerhet om jag tar någon mer kull, och i vart fall tills de jag har här hemma har levererats (alla tre ser ut att ha hittat hem, i alla fall...) och jag har väl något litet, litet, mikroskopiskt litet hopp om att en dag åter få tid, kanske inte till att fylla ut massa sidor på internet med bokstäver, men att göra NÅGOT som inte bara är av sur plikt.
Tjing!
lördag 5 september 2009
lördag 8 augusti 2009
Oh, en sådan dag!
Jag skulle ju se Ivan Drago i går.
Jag såg lite av Ivan Drago. Rocky hade kommit till innersta Sibirien och tränade med stockar medan Ivan Drago var på sitt hightechgym med blinkande lampor. Rockys fru kom till innersta Sibirien och stod vid timmerhusstugan, det minns jag. Jag minns att jag lade mitt trötta huvud i min makes knä.
Därefter vaknade jag av att jag låg i soffan och min make förflyttat sig till golvet och det var något som inte var ens i närheten av Ivan Drago på tv. Jag somnade om.
Min make gick upp tidigt från golvet och gick för att åka rullbräda. När han kommit hem därifrån berättade han för mig att även hans sista minne från gårdagen hade varit Rockys frus anländande till timmerhuset i innersta Sibirien. Därefter hade han vaknat och det hade varit golf på tv. Han hade beslutat sig för att gå och lägga sig, men kom inte längre än till framför tvn där han åter somnade.
Vi åkte till Näset för att bada vår son. Vår son ville inte bada men familjen från helvetet ville lägga sig på våra grejjer och droppa från helvetesfaderns våta badbrallor ner i vår matpåse.
På väg från Näset så lyssnade vi på P3 som hade någon liten sändning från reggeafestivalen i Uppsala. SÅÅÅÅ kul! OM det går att ladda ner - GÖR DET!
En norrländsk kille med tioåriga dreads talade med en utsökt Skelleftedialekt (eller vaffan vet jag - det kunde varit Sorlträsk-dialekt, eller Umä-dialekt eller Brölträskdialekt - I don´t know, I don´t care). Han sade bland annat:
"Vi säääjr int 'PÅÅÅÅLITICKS', vi säääjr 'PÅÅÅÅÅLITRICKS'" och fortsatte, "Vi sääääjr int 'Primeminister', vi sääääjr 'Crimeminister'. Jag tänkte att det var mae mae markligt, ty jag säger politik och statsminister jag. Men i Norrland så är de ju så originella. Jag frågade min make vad de sade. Han påstod att den norrländska befolkningen oftast använde samma uttryck som mig. Killen med de tioåriga dreadsen (det var HAN som sade att dreadsen var tio år - inte jag!) fortsatte med att fördöma polisen som gjorde razzior på Uppsala reaggefestival istället för att ta riktiga brottslingar. Jag antar att han menar da Crimeminister som säljer baaaaad ganja till oskyldiga tanter som inte bor på Östermalm.
Fader kom därefter på besök men stannade inte länge.
Vi gick på picknick vid Ullevi. Då gjorde min son något oh så gulligt. Han stuffade runt bland de öldrickande snåla typerna som inte ville betala för att höra Madonna (VI är ju inga snåla typer - vi gillar ju helt enkelt inte Madonna! Och vi drack bara folköl!). Han tittade på oss och sade bestämt:
"Jag kommer strax".
Och pinnade iväg. Jag och maken tyckte att det var ofantligt roligt sagt och tittade efter vår son när han självständigt tog en promenad bland de ganjarökande ynglingar, dock utan dreads men med rastafärgade accessoarer och reaggetischor, som var våra närmsta grannar. Jag undrade varför de satt och lyssnade på djävulens musik.
Efter fyra låtar upphörde mitt intresse för att lyssna på djävulens musik och vi gick hem med en sovande son i Briovagnen.
Jag såg lite av Ivan Drago. Rocky hade kommit till innersta Sibirien och tränade med stockar medan Ivan Drago var på sitt hightechgym med blinkande lampor. Rockys fru kom till innersta Sibirien och stod vid timmerhusstugan, det minns jag. Jag minns att jag lade mitt trötta huvud i min makes knä.
Därefter vaknade jag av att jag låg i soffan och min make förflyttat sig till golvet och det var något som inte var ens i närheten av Ivan Drago på tv. Jag somnade om.
Min make gick upp tidigt från golvet och gick för att åka rullbräda. När han kommit hem därifrån berättade han för mig att även hans sista minne från gårdagen hade varit Rockys frus anländande till timmerhuset i innersta Sibirien. Därefter hade han vaknat och det hade varit golf på tv. Han hade beslutat sig för att gå och lägga sig, men kom inte längre än till framför tvn där han åter somnade.
Vi åkte till Näset för att bada vår son. Vår son ville inte bada men familjen från helvetet ville lägga sig på våra grejjer och droppa från helvetesfaderns våta badbrallor ner i vår matpåse.
På väg från Näset så lyssnade vi på P3 som hade någon liten sändning från reggeafestivalen i Uppsala. SÅÅÅÅ kul! OM det går att ladda ner - GÖR DET!
En norrländsk kille med tioåriga dreads talade med en utsökt Skelleftedialekt (eller vaffan vet jag - det kunde varit Sorlträsk-dialekt, eller Umä-dialekt eller Brölträskdialekt - I don´t know, I don´t care). Han sade bland annat:
"Vi säääjr int 'PÅÅÅÅLITICKS', vi säääjr 'PÅÅÅÅÅLITRICKS'" och fortsatte, "Vi sääääjr int 'Primeminister', vi sääääjr 'Crimeminister'. Jag tänkte att det var mae mae markligt, ty jag säger politik och statsminister jag. Men i Norrland så är de ju så originella. Jag frågade min make vad de sade. Han påstod att den norrländska befolkningen oftast använde samma uttryck som mig. Killen med de tioåriga dreadsen (det var HAN som sade att dreadsen var tio år - inte jag!) fortsatte med att fördöma polisen som gjorde razzior på Uppsala reaggefestival istället för att ta riktiga brottslingar. Jag antar att han menar da Crimeminister som säljer baaaaad ganja till oskyldiga tanter som inte bor på Östermalm.
Fader kom därefter på besök men stannade inte länge.
Vi gick på picknick vid Ullevi. Då gjorde min son något oh så gulligt. Han stuffade runt bland de öldrickande snåla typerna som inte ville betala för att höra Madonna (VI är ju inga snåla typer - vi gillar ju helt enkelt inte Madonna! Och vi drack bara folköl!). Han tittade på oss och sade bestämt:
"Jag kommer strax".
Och pinnade iväg. Jag och maken tyckte att det var ofantligt roligt sagt och tittade efter vår son när han självständigt tog en promenad bland de ganjarökande ynglingar, dock utan dreads men med rastafärgade accessoarer och reaggetischor, som var våra närmsta grannar. Jag undrade varför de satt och lyssnade på djävulens musik.
Efter fyra låtar upphörde mitt intresse för att lyssna på djävulens musik och vi gick hem med en sovande son i Briovagnen.
fredag 7 augusti 2009
Иван Драго
Ja, jag är tillbaks till jobbet. Men anledningen till att jag ikväll vill dryfta Иван Драго är att om en liten, liten stund börjar en högtidsstund. Jag, eller vi, kanske man skall säga, eftersom det omfattade 2/3 av familjen Bra initialt, men faktiskt hela familjen efter en stund då sonen fått komma OPP, redan sett Mumien II och således upplevt en cinemastisk njutning.
Ivan Drago... Иван Драго, what a man, what a man, what a mighty mighty good man... Eller inte. Men åttital, det är det!
Tillsammans med sonen, som borde sovit, tittade vi inte bara på mumifierade mördarhundar ("Dom har TÄNNER", sade sonen. "Jaaaaa", svarade vi pedagogiskt. "De har tänder!" Jag poängterade för min son att det säkert var en femtonårsgräns och att han inte borde titta på mumifierade mördarhundar, men sonen lyssnade inte. Han var begeistrad av monsterskorpionen. Jag, eller snarare föräldrarna i familjen Bra, tror på det där med eget ansvar.) medans vi, främst föräldradelen av familjen Bra glufsade i oss havskräftor en masse. JÄÄÄÄVLAR vad gott det är med havskräftor!
Ett rättviseproblem finns när 2/3 av familjen Bra käkar kräftor. Mamma bra käkar kräftor. Pappa Bra käkar kräftstjärtar. Detta innebär att Pappa Bra hinner glufsa i sig typ 3 havskräftor på den tid det tar för Mamma Bra att käka 1 havskräfta. Dessutom tillkommer problematiken med Mamma Bras snålhet/frosseri - att tillåta att Pappa Bra slänger hälften av den goda (och dyra) maten är ett brott mot Gud. På detta tillkommer det lilla abret SONEN Bra, som också vill äta kräftor. Pappa Bra snålar med sina havskräftor, så det är Mamma Bra som får sitta och rensa SINA stjärtar och klor för att stoppa i gapet på sonen Bra.
Som om inte detta vore nog så är det lakterande Kattmamma Bra som även hon tarvar fredagsmys och kalcium och behöver lite kräfta. Och gamla Kastratmamma Bra som bara gillar skaldjur. Tro inte att Pappa Bra bryr sig om deras behov inte!
Kort sagt - Mamma Bra debiteras för ett kilo havskräftor men får inte skörda den ekonomiska, emotionella och kulinariska vinning hon så väl förtjänar efter en veckas yrkesarbete.
Na, ja. Nu skall Mamma Bra i vart fall studera Иван Драгоs fysik och Doffans gestaltningsförmåga. Riktigt kul, skall Mamma Bra ha. I morgon stundar salta bad och morfäders ankomst.
Och som du förmodligen har anat så tar kattungarna såå mycket tid och lust från mig att jag inte hinner mer än att jobba, vara mamma, städa hemmet, vara hustru, fixa hemsida, annonser, maila runt, gå på möten och följaktligen är en mae, mae sporadisk bloggare!
Ivan Drago... Иван Драго, what a man, what a man, what a mighty mighty good man... Eller inte. Men åttital, det är det!
måndag 3 augusti 2009
tisdag 28 juli 2009
Semester Schesmester
I morse när jag vaknade hade jag inte ont någonstans.
Jag tror inte att du anar vad detta betyder för mig.
Jag har varit en ryggtant hela semestern. Sedan fick jag urinvägsinfektion. Sedan lyckades jag sparka mig själv på fotknölen (eftersom jag är en ryggtant och inte har full koll på nerverna i benen längre) så jag fick jävligt ont i foten. Sedan fick jag skoskav, ordentigt. Nu kanske du tycker att jag gnäller, för skoskav är ju ingenting. I kombo med ryggtanteri, urinvägsinfektion och hälta av andra orsaker så är det jättesyndigt om mig. Och igår gick jag med lapp för ögat för jag hade superont i höger öga, kunde inte se på det och det var syndigt om mig för den sakens skull. Funderade lite på om jag skulle bli blind och om jag eventuellt skulle ringa tant doktorn men näe. Tammefan. Nu får det vara slut, tänkte jag. Det är inget större fel med att ha en lapp för ögat, tänkte jag. Med lapp för ögat KAN man sitta framför datorn och tvn. (Utan lapp går det inte.) Att laga mat med lapp är emellertid inte att rekommendera för man tappar allt sinne för djup och skär sig ganska lätt.
MEN det gjorde jag inte. För jag använde nyporna, OCH hade ingen lapp när jag RENSADE DILL. Kleptomanåldringsparet hade snott alla mina krusbär i år igen (jag skall sno ALL deras grönkål i vinter. Ja, jag har egen. Men jag skall sno deras. För de snor mina krusbär, år ut och år in) men jag kom hem med typ tusen kilo dill som skulle repas. (Och svarta vinbär som åkte direkt i frysen. Och bondbönor som sprittades och förväldes. Och sparrisärter som åkte in i kylen för att förmodligen ruttna. Och världens sötaste lilla squash som jag skall ge till syrran i tribut.) Men så upptäckte Heinziman att lilla Al Capone behövde akut sjukvård och så fick jag lämna tusen kilo dill i en vas för att åka till Blå Stjärnan. När jag kom hem var jag håglös. Och halt.
Igår så var jag blind. Men dillhelvetet behövde åtgärdas. Jag var generös. Jag struntade i allt som blivit halvgult. Jag kan ändå äta dill till huvudrätt för resten av mitt liv.
Dill luktar ju sååååå gott och fräscht, säger du. Och sade jag i förrgår. Efter igårkväll, där jag stod, enögd och repade dill så säger jag näppeligen. När man håller på med sådana mängder dill så blir det en frän lukt. Lite desinfektionsmedeldoft över det hela. Kanske var det ångorna som botade mitt infekterade öga?
Jag kom i säng vid tolv. I säng, men inte sov jag. Jag lekte med kattungen Apple Pie. Jag somnade väl vid ett.
Och vaknade av att solen sken. Klockan var åtta, solen sken, jag hade vaknat (av solen i kombination med att Esther vrålade av hunger, som vanligt...) och nu skulle jag bara mata katterna och få upp sonen så skulle familjen Bra åka till Falkenberg och bada och JAG HADE INTE ONT NÅGONSTANS. Fatta lyckan!
Gick för att väcka sonen. Det gick trögt. Efter två timmar stod det lika klart som solen sken på himmelen där ute att vår son var sjuk.
Så att jag var frisk och skadeslös denna o så ovanliga soliga dag spelade ingen roll. Någon dag på stranden fick jag inte.
Blä.
MEN - jag fick det här! (Har du varit inne på hemsidan eller kattbloggen så har du sett det här kortet - men batteriet på kameran tog slut och det är de enda fotona som jag har laddat ner till datorn...) (Fast det visste du ju redan om du läst kattbloggen...)
Lilla Amelia Earhart. Hon är något så fantastiskt förtjusande att något mer fantastiskt förtjusande sällan har skådats. Med undantag av hennes syster Aloha, naturligtvis. Och brorsan Apple Pie (NEJ det är inget tjejnamn. Jag har bestämt att det inte är något tjejnamn!)
Jag tror inte att du anar vad detta betyder för mig.
Jag har varit en ryggtant hela semestern. Sedan fick jag urinvägsinfektion. Sedan lyckades jag sparka mig själv på fotknölen (eftersom jag är en ryggtant och inte har full koll på nerverna i benen längre) så jag fick jävligt ont i foten. Sedan fick jag skoskav, ordentigt. Nu kanske du tycker att jag gnäller, för skoskav är ju ingenting. I kombo med ryggtanteri, urinvägsinfektion och hälta av andra orsaker så är det jättesyndigt om mig. Och igår gick jag med lapp för ögat för jag hade superont i höger öga, kunde inte se på det och det var syndigt om mig för den sakens skull. Funderade lite på om jag skulle bli blind och om jag eventuellt skulle ringa tant doktorn men näe. Tammefan. Nu får det vara slut, tänkte jag. Det är inget större fel med att ha en lapp för ögat, tänkte jag. Med lapp för ögat KAN man sitta framför datorn och tvn. (Utan lapp går det inte.) Att laga mat med lapp är emellertid inte att rekommendera för man tappar allt sinne för djup och skär sig ganska lätt.
MEN det gjorde jag inte. För jag använde nyporna, OCH hade ingen lapp när jag RENSADE DILL. Kleptomanåldringsparet hade snott alla mina krusbär i år igen (jag skall sno ALL deras grönkål i vinter. Ja, jag har egen. Men jag skall sno deras. För de snor mina krusbär, år ut och år in) men jag kom hem med typ tusen kilo dill som skulle repas. (Och svarta vinbär som åkte direkt i frysen. Och bondbönor som sprittades och förväldes. Och sparrisärter som åkte in i kylen för att förmodligen ruttna. Och världens sötaste lilla squash som jag skall ge till syrran i tribut.) Men så upptäckte Heinziman att lilla Al Capone behövde akut sjukvård och så fick jag lämna tusen kilo dill i en vas för att åka till Blå Stjärnan. När jag kom hem var jag håglös. Och halt.
Igår så var jag blind. Men dillhelvetet behövde åtgärdas. Jag var generös. Jag struntade i allt som blivit halvgult. Jag kan ändå äta dill till huvudrätt för resten av mitt liv.
Dill luktar ju sååååå gott och fräscht, säger du. Och sade jag i förrgår. Efter igårkväll, där jag stod, enögd och repade dill så säger jag näppeligen. När man håller på med sådana mängder dill så blir det en frän lukt. Lite desinfektionsmedeldoft över det hela. Kanske var det ångorna som botade mitt infekterade öga?
Jag kom i säng vid tolv. I säng, men inte sov jag. Jag lekte med kattungen Apple Pie. Jag somnade väl vid ett.
Och vaknade av att solen sken. Klockan var åtta, solen sken, jag hade vaknat (av solen i kombination med att Esther vrålade av hunger, som vanligt...) och nu skulle jag bara mata katterna och få upp sonen så skulle familjen Bra åka till Falkenberg och bada och JAG HADE INTE ONT NÅGONSTANS. Fatta lyckan!
Gick för att väcka sonen. Det gick trögt. Efter två timmar stod det lika klart som solen sken på himmelen där ute att vår son var sjuk.
Så att jag var frisk och skadeslös denna o så ovanliga soliga dag spelade ingen roll. Någon dag på stranden fick jag inte.
Blä.
MEN - jag fick det här! (Har du varit inne på hemsidan eller kattbloggen så har du sett det här kortet - men batteriet på kameran tog slut och det är de enda fotona som jag har laddat ner till datorn...) (Fast det visste du ju redan om du läst kattbloggen...)
Lilla Amelia Earhart. Hon är något så fantastiskt förtjusande att något mer fantastiskt förtjusande sällan har skådats. Med undantag av hennes syster Aloha, naturligtvis. Och brorsan Apple Pie (NEJ det är inget tjejnamn. Jag har bestämt att det inte är något tjejnamn!)
lördag 18 juli 2009
Akut sjuk!!!
I morse vaknade jag och var sjuk. Ajajaj-sjuk.
Jag ville INTE gå till Axess/Axxess/Axxes/Accex-akuten av två, mycket goda skäl:
1. Sist gång jag var akut sjuk så kom jag inte hem från sjukhuset förrän efter en vecka, och såg ut som en grav heroinist i armvecken och händerna av alla dropp och nålar och skit som de torterat mig med bara för att ha roligt.
2. Det är lördag (så arbetande människor har tid att kurera sina små åkommor). I semestertider (dvs massa sjuka turister som springer runt på gator och torg och i väntrummet på akuten). Det regnar (folk kan ju inte ligga på stranden och passar således på att kurera sina små åkommor). Semestertider (Nu tror du att jag missat att jag redan skrivit det, men ack nej. Här avses LÄKARNAS semestertider!). Summa sumarum: VÄNTETID.
Efter en timmes uppevaro insåg jag att det bara var att pallra sig iväg. Igår var det fint väder. Jag mådde bra. Igår var det fredag. OM igår hade varit idag hade jag bara behövt ringa till Torggatan och så hade de tagit emot mig direkt, för det gör de ALLTID på Torggatan. Idag är det lördag och Torggatan är stängd. Och det regnar så de som låg på stranden med mig igår masar sig iväg till akuten. Jag tjurade lääääänge i nattlinnet. Jag ville inte gå, alls. Jag vill inte spendera en hel dag på akuten, muttrade jag till min make. Min make sade till mig att gå till akuten. "Men tänk" sade jag, "Tänk om jag inte alls är sjuk" sade jag. "Fatta vad pinsamt om jag går till akuten och tar prover, får vänta i flera timmar, och dessutom åsamka att ANDRA får vänta i flera timmar, och så är jag inte SJUK?"
Maken erinrade sig att sist gång HAN var på akuten var när han hade brutit nyckelbenet. Då behövde han inte vänta så länge.
"Lite skillnad på prio" muttrade jag, som ju är döende fast det inte syns.
"Gå till akuten" sade maken. Då ringde svärmor. För att gratulera på bröllopsdagen. Hon frågade hur vi skulle fira. Jag informerade om mina planer på att gå till akuten. Jag hade glömt bort att det var min bröllopsdag, dessutom. Jag lade på luren och tog på mig kläder OCH min nya regnjacka och gick. Till akuten. Långsamt, ty jag är en ryggtant. Och dessutom har min hand varit domnad hela morgonen. Och så har jag urinvägsinfektion OCH är rynkig. Helt klart så har jag haft bättre dagar.
Jag kom till akuten. Jag tog en lapp. 366 stod det på lappen. Det var inte så mycket folk i väntrummet, och på nummertavlan stod det 361.
"Lucky me" tänkte jag. Det går undan! Jag satte mig ned.
WALLENBERG - ploppade det upp i min hjärna. Det var inte ALLS Bonnier som verkade utan att synas, det var WALLENBERG! Jag och maken diskuterade vilka det var häromdagen, och jag sade Bonnier, men jag hade FEL. Kanske, tänkte jag, så är mottot för dagen "Att synas utan att verka". Men - näh. Det var bara fem nummer före mig.
Och där satt jag. I en timme. Det var inte så att jag blev utkonkurrerad av sjuka människor, folk som var sjuka på riktigt, alltså, utan det var så att de i receptionen stod och småpratade och fnittrade med varandra. Faktiskt. Det fanns säkert en god anledning till att de inte skrev in patienter, tänkte jag, för jag är positiv och vänligt inställd till min omgivning. Men onekligen så var mina tankar om omvända Wallenberg inte så verklighetsfrånvända, konstaterade jag nöjt i ett anfall av masochistiskt vad-var-det-jag-sade.
Så, till slut, var det jag. Jag kom fram till en sköterska som scannade mitt körkort och frågade om jag var jag och frågade vad som fattades mig. Jag svarade "ja" på fråga ett, och på fråga två svarade jag att jag hade urinvägsinfektion.
Hon frågade mig om jag hade tagit med mig ett prov.
"Ursäkta" undrade jag.
"Har du tagit med dig ett urinprov" förtydligade receptionisten. Som om jag vore HELT dum i huvudet. "Om du inte har ett prov så kan vi ju inte pröva..."
"Näe" knystade jag. "Det trodde jag att jag kunde göra här"
Det kunde jag. Jag fick kissa i en liten mugg och ställa i ett litet skåp där det stod syltburkar och marmeladburkar och väntade på att labb-personalen skulle komma tillbaks från var de nu befann sig. Jag kan inte låta bli att fundera på VARFÖR man kissar i en syltburk, skruvar på locket och tar med sig burken till akuten i sin handväska. Vad DRIVER sådana människor?
Änyho, receptionisten hade talat om för mig att det nog skulle dröja "några, ett par, timmar". Jag gick alltså hem. Långsamt, för jag är en ryggtant.
Jag kom hem. Vi tog på sonen regnkläderna för han ville plaska i pölar. Vi gick ut och sonen plaskade i pölar.
Jag hade hämtat en bok och jag linkade tillbaks till akuten med min pippigula regnjacka på. Det var bra att den var på, ty ett skyfall av sällan skådat slag utbröt över Göteborg. Jag hade mina vida jeans på mig när jag gick. När jag kom fram till akuten hade jag ett par tighta jeans på mig. Tighta och kalla. Men min överkropp var torr, minsann. Jag gillar min pippigula regnjacka. Synd bara att jag inte tog på mig mina nya, grå, regnbyxor, tänkte jag när jag satt och droppade av mig på akuten.
Jag läste. Och läste. Och läste. Och funderade på att fråga om de hade ropat upp mig under tiden jag var borta. Jag läste.
Och SÅ var det min tur. En sköterska visade mig till ett rum och sade till mig att... vänta.
Jag väntade, och väntade, och läste. Och läste. Och väntade. Till slut kom en läkare in i rummet. Han tittade på ett recept och sade mitt namn och jag sade ja och hej och sträckte fram handen och han sade sitt namn och jag svarade med mitt namn. Samtidigt slog det mig att eftersom han hade mitt namn på ett papper och jag för tre sekunder sedan bekräftat att det var jag som var jag var den verbala överföringen av information om mitt namn vid handskakningen tämligen... obehövlig. Lika obehövlig som att TRÄFFA en läkare, tänkte jag. Kunde de inte bara gjort en analys och så kunde läkaren skrivit ut receptet och så kunde jag gått ner till apoteket och hämtat ut ett e-postrecept på direkten, tänkte jag när jag tog läkarens helt avslappnade hand.
"Du har urinvägsinfektion" sade läkaren.
"Ja" svarade jag.
"Jag har skrivit ut ett recept till dig" sade läkaren.
"Bra" sade jag.
"Det är samma som du haft tidigare" sade läkaren och började lämna rummet.
"Super" sade jag och tog receptet. På väg till dörren så kom läkaren på något. Han vände sig om, snabb som en iller.
"Hur känns det" frågade han.
Hur känns vad? Att just ha fått vänta i en hel dag för en skitåkomma bara för att det är lördag och det regnar i semestertider och min kropps aptaskiga immunförsvar beslutar sig för att ge upp just DÅ? Jag förstod inte frågan.
Så beskrev han symptomen på urinvägsinfektion. Jag insåg vad det var frågan om. DE OBLIGATORISKA FRÅGORNA. Jag vet inte om det är någon LAG eller så, men jag vet att sist gång jag suttit på Axessakuten för att jag hade urinvägsinfektion (även det på helgen och med ett stängt Torggatan...) så fick jag mig en utskällning av en läkare för att andra tjejer sprang till läkaren så fort det började svida minsta lilla, och detta otyg var ett otyg. Och DET skulle jag ha klart för mig, att om man inte hade haft besvär, och då menade han riktiga besvär, i minst tre dagar, så skulle man inte GÖRA sig besvär med att uppta massa läkartid. Inte. Dessutom så skulle man på ett begripligt sätt kunna beskriva sina kroppsliga besvär. För det är minsann inte så att minsta lilla svid är urinvägsinfektion, det kan vara annat också. Så det så. Och då skall man inte springa till läkare och beklaga sig inte. Jag hade i och för sig turen att inte behöva bli ifrågasatt den gången, ty läkaren konstaterade att jag hade en KRAFTIG infektion, men han kunde liksom inte låta bli att lägga över all frustration över klemiga fruntimmer på mig ändå. Och detta har jag i minnet.
Så på väg till akuten på morgonen så hade jag övat. Jag hade formulerat mina symptom så fint, så fint. Och jag upprepade i mitt sinne "tre dagar, tre dagar, tre dagar" i huvudet för att jag verkligen inte skulle GLÖMMA att detta var tidsgränsen. Även om det faktiskt bara var i morse som jag vaknade upp och kissade blod och det gjorde så ont att jag höll på att gråta. Sedan - i all väntan - så glömde jag bort alltihop.
Men nu rabblade läkaren upp symptomen åt mig. Det var ju praktiskt. Hans ramsa var, av förståeliga skäl, mycket bättre än min. Å andra sidan utelämnade han "ömhet över nedre delen av buken" som jag har på min lista. Den hade den arge läkare nämligen på sin lista, och det är den listan jag använder mig av.
"Ja" sade jag, när han slutat.
"Och när började besvären" frågade läkaren.
Jag kan fan inte ljuga. Jag är helt VÄRDO på att ljuga. Genom mitt inre öga såg jag läkaren rycka åt sig receptet och fnysa hånfullt när jag sade, eller snarare pep;
"För tre dagar sedan"
"Tre dagar" frågade läkaren. Jag nickade. Och kände att jag rodnade.
"Du fick alltså besvären för tre dagar sedan, säger du"
Jag insåg att han genomskådat mig. Men HA - han kan aldrig bevisa något. Jag vet att han vet och han vet att han inte kan göra något åt det. Haha. Jag vann. Skulle jag ha kunnat tänkt. Men det gjorde jag inte. Jag skämdes. Inte för att jag ljög, utan för att jag ljuger så jävla dåligt att jag blir avslöjad varenda gång.
"Ja, ungefär" pep jag. VADDÅ UNGEFÄR? Antingen är det tre dagar eller så är det inte tre dagar. Inget UNGEFÄR.
"Bra" sade läkaren. "Hej då" sade läkaren, och var borta. Jag fick själv försöka hitta ut i väntrummet.
Jag kom på att jag skulle ha frågat honom om min avdomnade arm också. Den hade fortfarande inte vaknat. Och nu var det faktiskt eftermiddag.
Så gick jag till apoteket och där behövde jag inte vänta länge alls.
Det var hela min spännande dag, det.
Och vad kan vi lära oss av detta? Naturligtvis det självklara: BADA ALDRIG MED VÅTA KLÄDER!
En sak till gjorde jag faktiskt. Jag knatade ner på Konsum Avenyn och köpte tre kvarts kilo färska räkor och fyra kräftor för att fira bröllopsdag. 308 spänn är min makes kärlek värd. Lite mindre, egentligen, för jag köpte även en Red Bull då jag behövde energi efter allt väntande.
Min domnade arm har fortfarande inte vaknat. Och nu är det faktiskt kväll.
Och - så måste jag tillägga också - jag tycker att det är helt ok att vänta en hel dag när man har en sådan skitåkomma och det är helg. Jag tycker att det är självklart att barn går före vuxna och helst att åldringar får komma in fortare än andra, och naturligtvis torde benbrott och hjärtattacker vara något som får gå före i kön. Men det är SURT att spendera en dag på akuten. Och det är SJUKT dålig vårdtillgång i det här landet, överlag. Men i den sjukt dåliga vårdsituationen så är det heeeeelt ok för mig att sitta och vänta och bita i det sura äpplet.
Jag ville INTE gå till Axess/Axxess/Axxes/Accex-akuten av två, mycket goda skäl:
1. Sist gång jag var akut sjuk så kom jag inte hem från sjukhuset förrän efter en vecka, och såg ut som en grav heroinist i armvecken och händerna av alla dropp och nålar och skit som de torterat mig med bara för att ha roligt.
2. Det är lördag (så arbetande människor har tid att kurera sina små åkommor). I semestertider (dvs massa sjuka turister som springer runt på gator och torg och i väntrummet på akuten). Det regnar (folk kan ju inte ligga på stranden och passar således på att kurera sina små åkommor). Semestertider (Nu tror du att jag missat att jag redan skrivit det, men ack nej. Här avses LÄKARNAS semestertider!). Summa sumarum: VÄNTETID.
Efter en timmes uppevaro insåg jag att det bara var att pallra sig iväg. Igår var det fint väder. Jag mådde bra. Igår var det fredag. OM igår hade varit idag hade jag bara behövt ringa till Torggatan och så hade de tagit emot mig direkt, för det gör de ALLTID på Torggatan. Idag är det lördag och Torggatan är stängd. Och det regnar så de som låg på stranden med mig igår masar sig iväg till akuten. Jag tjurade lääääänge i nattlinnet. Jag ville inte gå, alls. Jag vill inte spendera en hel dag på akuten, muttrade jag till min make. Min make sade till mig att gå till akuten. "Men tänk" sade jag, "Tänk om jag inte alls är sjuk" sade jag. "Fatta vad pinsamt om jag går till akuten och tar prover, får vänta i flera timmar, och dessutom åsamka att ANDRA får vänta i flera timmar, och så är jag inte SJUK?"
Maken erinrade sig att sist gång HAN var på akuten var när han hade brutit nyckelbenet. Då behövde han inte vänta så länge.
"Lite skillnad på prio" muttrade jag, som ju är döende fast det inte syns.
"Gå till akuten" sade maken. Då ringde svärmor. För att gratulera på bröllopsdagen. Hon frågade hur vi skulle fira. Jag informerade om mina planer på att gå till akuten. Jag hade glömt bort att det var min bröllopsdag, dessutom. Jag lade på luren och tog på mig kläder OCH min nya regnjacka och gick. Till akuten. Långsamt, ty jag är en ryggtant. Och dessutom har min hand varit domnad hela morgonen. Och så har jag urinvägsinfektion OCH är rynkig. Helt klart så har jag haft bättre dagar.
Jag kom till akuten. Jag tog en lapp. 366 stod det på lappen. Det var inte så mycket folk i väntrummet, och på nummertavlan stod det 361.
"Lucky me" tänkte jag. Det går undan! Jag satte mig ned.
WALLENBERG - ploppade det upp i min hjärna. Det var inte ALLS Bonnier som verkade utan att synas, det var WALLENBERG! Jag och maken diskuterade vilka det var häromdagen, och jag sade Bonnier, men jag hade FEL. Kanske, tänkte jag, så är mottot för dagen "Att synas utan att verka". Men - näh. Det var bara fem nummer före mig.
Och där satt jag. I en timme. Det var inte så att jag blev utkonkurrerad av sjuka människor, folk som var sjuka på riktigt, alltså, utan det var så att de i receptionen stod och småpratade och fnittrade med varandra. Faktiskt. Det fanns säkert en god anledning till att de inte skrev in patienter, tänkte jag, för jag är positiv och vänligt inställd till min omgivning. Men onekligen så var mina tankar om omvända Wallenberg inte så verklighetsfrånvända, konstaterade jag nöjt i ett anfall av masochistiskt vad-var-det-jag-sade.
Så, till slut, var det jag. Jag kom fram till en sköterska som scannade mitt körkort och frågade om jag var jag och frågade vad som fattades mig. Jag svarade "ja" på fråga ett, och på fråga två svarade jag att jag hade urinvägsinfektion.
Hon frågade mig om jag hade tagit med mig ett prov.
"Ursäkta" undrade jag.
"Har du tagit med dig ett urinprov" förtydligade receptionisten. Som om jag vore HELT dum i huvudet. "Om du inte har ett prov så kan vi ju inte pröva..."
"Näe" knystade jag. "Det trodde jag att jag kunde göra här"
Det kunde jag. Jag fick kissa i en liten mugg och ställa i ett litet skåp där det stod syltburkar och marmeladburkar och väntade på att labb-personalen skulle komma tillbaks från var de nu befann sig. Jag kan inte låta bli att fundera på VARFÖR man kissar i en syltburk, skruvar på locket och tar med sig burken till akuten i sin handväska. Vad DRIVER sådana människor?
Änyho, receptionisten hade talat om för mig att det nog skulle dröja "några, ett par, timmar". Jag gick alltså hem. Långsamt, för jag är en ryggtant.
Jag kom hem. Vi tog på sonen regnkläderna för han ville plaska i pölar. Vi gick ut och sonen plaskade i pölar.
Jag hade hämtat en bok och jag linkade tillbaks till akuten med min pippigula regnjacka på. Det var bra att den var på, ty ett skyfall av sällan skådat slag utbröt över Göteborg. Jag hade mina vida jeans på mig när jag gick. När jag kom fram till akuten hade jag ett par tighta jeans på mig. Tighta och kalla. Men min överkropp var torr, minsann. Jag gillar min pippigula regnjacka. Synd bara att jag inte tog på mig mina nya, grå, regnbyxor, tänkte jag när jag satt och droppade av mig på akuten.
Jag läste. Och läste. Och läste. Och funderade på att fråga om de hade ropat upp mig under tiden jag var borta. Jag läste.
Och SÅ var det min tur. En sköterska visade mig till ett rum och sade till mig att... vänta.
Jag väntade, och väntade, och läste. Och läste. Och väntade. Till slut kom en läkare in i rummet. Han tittade på ett recept och sade mitt namn och jag sade ja och hej och sträckte fram handen och han sade sitt namn och jag svarade med mitt namn. Samtidigt slog det mig att eftersom han hade mitt namn på ett papper och jag för tre sekunder sedan bekräftat att det var jag som var jag var den verbala överföringen av information om mitt namn vid handskakningen tämligen... obehövlig. Lika obehövlig som att TRÄFFA en läkare, tänkte jag. Kunde de inte bara gjort en analys och så kunde läkaren skrivit ut receptet och så kunde jag gått ner till apoteket och hämtat ut ett e-postrecept på direkten, tänkte jag när jag tog läkarens helt avslappnade hand.
"Du har urinvägsinfektion" sade läkaren.
"Ja" svarade jag.
"Jag har skrivit ut ett recept till dig" sade läkaren.
"Bra" sade jag.
"Det är samma som du haft tidigare" sade läkaren och började lämna rummet.
"Super" sade jag och tog receptet. På väg till dörren så kom läkaren på något. Han vände sig om, snabb som en iller.
"Hur känns det" frågade han.
Hur känns vad? Att just ha fått vänta i en hel dag för en skitåkomma bara för att det är lördag och det regnar i semestertider och min kropps aptaskiga immunförsvar beslutar sig för att ge upp just DÅ? Jag förstod inte frågan.
Så beskrev han symptomen på urinvägsinfektion. Jag insåg vad det var frågan om. DE OBLIGATORISKA FRÅGORNA. Jag vet inte om det är någon LAG eller så, men jag vet att sist gång jag suttit på Axessakuten för att jag hade urinvägsinfektion (även det på helgen och med ett stängt Torggatan...) så fick jag mig en utskällning av en läkare för att andra tjejer sprang till läkaren så fort det började svida minsta lilla, och detta otyg var ett otyg. Och DET skulle jag ha klart för mig, att om man inte hade haft besvär, och då menade han riktiga besvär, i minst tre dagar, så skulle man inte GÖRA sig besvär med att uppta massa läkartid. Inte. Dessutom så skulle man på ett begripligt sätt kunna beskriva sina kroppsliga besvär. För det är minsann inte så att minsta lilla svid är urinvägsinfektion, det kan vara annat också. Så det så. Och då skall man inte springa till läkare och beklaga sig inte. Jag hade i och för sig turen att inte behöva bli ifrågasatt den gången, ty läkaren konstaterade att jag hade en KRAFTIG infektion, men han kunde liksom inte låta bli att lägga över all frustration över klemiga fruntimmer på mig ändå. Och detta har jag i minnet.
Så på väg till akuten på morgonen så hade jag övat. Jag hade formulerat mina symptom så fint, så fint. Och jag upprepade i mitt sinne "tre dagar, tre dagar, tre dagar" i huvudet för att jag verkligen inte skulle GLÖMMA att detta var tidsgränsen. Även om det faktiskt bara var i morse som jag vaknade upp och kissade blod och det gjorde så ont att jag höll på att gråta. Sedan - i all väntan - så glömde jag bort alltihop.
Men nu rabblade läkaren upp symptomen åt mig. Det var ju praktiskt. Hans ramsa var, av förståeliga skäl, mycket bättre än min. Å andra sidan utelämnade han "ömhet över nedre delen av buken" som jag har på min lista. Den hade den arge läkare nämligen på sin lista, och det är den listan jag använder mig av.
"Ja" sade jag, när han slutat.
"Och när började besvären" frågade läkaren.
Jag kan fan inte ljuga. Jag är helt VÄRDO på att ljuga. Genom mitt inre öga såg jag läkaren rycka åt sig receptet och fnysa hånfullt när jag sade, eller snarare pep;
"För tre dagar sedan"
"Tre dagar" frågade läkaren. Jag nickade. Och kände att jag rodnade.
"Du fick alltså besvären för tre dagar sedan, säger du"
Jag insåg att han genomskådat mig. Men HA - han kan aldrig bevisa något. Jag vet att han vet och han vet att han inte kan göra något åt det. Haha. Jag vann. Skulle jag ha kunnat tänkt. Men det gjorde jag inte. Jag skämdes. Inte för att jag ljög, utan för att jag ljuger så jävla dåligt att jag blir avslöjad varenda gång.
"Ja, ungefär" pep jag. VADDÅ UNGEFÄR? Antingen är det tre dagar eller så är det inte tre dagar. Inget UNGEFÄR.
"Bra" sade läkaren. "Hej då" sade läkaren, och var borta. Jag fick själv försöka hitta ut i väntrummet.
Jag kom på att jag skulle ha frågat honom om min avdomnade arm också. Den hade fortfarande inte vaknat. Och nu var det faktiskt eftermiddag.
Så gick jag till apoteket och där behövde jag inte vänta länge alls.
Det var hela min spännande dag, det.
Och vad kan vi lära oss av detta? Naturligtvis det självklara: BADA ALDRIG MED VÅTA KLÄDER!
En sak till gjorde jag faktiskt. Jag knatade ner på Konsum Avenyn och köpte tre kvarts kilo färska räkor och fyra kräftor för att fira bröllopsdag. 308 spänn är min makes kärlek värd. Lite mindre, egentligen, för jag köpte även en Red Bull då jag behövde energi efter allt väntande.
Min domnade arm har fortfarande inte vaknat. Och nu är det faktiskt kväll.
Och - så måste jag tillägga också - jag tycker att det är helt ok att vänta en hel dag när man har en sådan skitåkomma och det är helg. Jag tycker att det är självklart att barn går före vuxna och helst att åldringar får komma in fortare än andra, och naturligtvis torde benbrott och hjärtattacker vara något som får gå före i kön. Men det är SURT att spendera en dag på akuten. Och det är SJUKT dålig vårdtillgång i det här landet, överlag. Men i den sjukt dåliga vårdsituationen så är det heeeeelt ok för mig att sitta och vänta och bita i det sura äpplet.
torsdag 16 juli 2009
Shoppat loss!
Maken tappade sin mobil häromdagen när vi var i slottsskogen. (Eller är det slottSkogen?) Med hänsyn till att det mest hightechiga med hans mobil var att den hade färgskärm och att han dessutom bara hade ett kontantkort så beslutade han sig för att skita i att den var väck och har således inte höjt ett finger för att försöka återfinna den. Han beslutade att köpa en ny.
Så idag gick vi för att köpa en ny mobil till maken. Jag muttrade lite inom mig själv, för min mobil är också stenålders. Men jag får aldrig tummen ur att köpa en ny mobil för jag vet aldrig vad jag skall köpa. Men, min gamla mobil funkar ju faktiskt och jag har inte tappat bort den, så alltså finns det ju egentligen ingen anledning för mig att köpa något som jag ändå inte använder särskilt mycket. Tänkte jag muttrandes.
Vi gick in på Expert. De hade nästan inget. Vi gick in på Telenor och fick höra den tjugiåriga sommarjobbarförsäljerskan skälla ut några potentiella kunder för att de ställde frågor. Vi gick från Telenor. Vi gick in på Teliabutiken men där var det döööööden som gällde. Vi existerade liksom inte. Vi gick in på Siba. Där var hela Gothia Cup. Vi gick in till 3 och attackerades av en supersäljare. Tjugifem. Ambitiös. Trevlig. Duktig som fan på att sälja. Vi sade att vi skulle tänka igenom vad han sagt och komma tillbaks när Anton fått en näringsrik lunch på Mc Donalds.
Vi gick till Mc Donalds längst bort i Nordstan. De har byggt om. Flashat till stället, så numer finns det knappast några sittplatser. Men snyggt är det. Personalen tycktes omedveten om att just strippar är något som av hävd går ganska bra på Mc Donalds så de brydde sig inte särskilt mycket om att göra några. Så min burgare var typ uppäten när stripparna väl kom.
Anton fick ingen Ice Age-tiger. Han fick en gul mugg istället. Maken fick en dressinglös sallad.
Jag gick in på Sportia och kom ut med... Håll i dig... Ett REGNSTÄLL! Nu kan jag alltså leka med min son när det regnar ute! Om jag bara köper ett par stövlar. Vilket regnställ, sedan! Pippigult! Och nedsatt från en tusing till sexhundra spänn! Glad som en lärka, var jag.
Maken tittade in på The Phonehouse och beslutade sig därefter att återgå till den unga mannen med försäljaregenskaper. Vi gick således tillbaks till 3.
Och nu har jag en mobil som jag kan surfa på och som jag får ladda ner preciiiiiiis hur mycket musik jag vill på i ett år. Eller om det var i en månad. Gratis. Problemet är bara det att för att göra det så måste jag installera en liten minicd på mitt nästa problemområde...
Datorn.
Min dator är så gammal och skruttig att jag inte kan installera ladda-ner-hur-mycket-musik jag vill på min supertelefon. Försäljarkillen SADE att det är en supertelefon. Så jag är två steg ifrån stenåldern. Nu får jag väl ta en tripp till någon datorbutik också, så att jag helt lämnar lowtecheran och blir en modern människa...
Btw... Igår somnade jag på soffan och sov där hela natten. Varför?
Jo, för efter att jag skrivit om Eklund och Juha Valjakaljalalala så satte jag mig framför tvn en liten, liten stund, just när Mordkommissionen började. Och vad avhandlade den? Jo - Juha och Marita. Fast i dansk tappning. Jag tyckte att det var ju en talande tillfällighet, något som gjorde att jag skulle sitta uppe en stund till. Jag minns att den danske Juha blev jagad i en häcklabyrint, och jag minns att jag tänkte - jag KAN hålla ut i fem minuter till - sedan är skiten SLUT (för Mordkommissionen ÄR ett skitprogram!) och så vaknade jag av tvn klockan halv sju i morse. Det är moget. Moget.
Så idag gick vi för att köpa en ny mobil till maken. Jag muttrade lite inom mig själv, för min mobil är också stenålders. Men jag får aldrig tummen ur att köpa en ny mobil för jag vet aldrig vad jag skall köpa. Men, min gamla mobil funkar ju faktiskt och jag har inte tappat bort den, så alltså finns det ju egentligen ingen anledning för mig att köpa något som jag ändå inte använder särskilt mycket. Tänkte jag muttrandes.
Vi gick in på Expert. De hade nästan inget. Vi gick in på Telenor och fick höra den tjugiåriga sommarjobbarförsäljerskan skälla ut några potentiella kunder för att de ställde frågor. Vi gick från Telenor. Vi gick in på Teliabutiken men där var det döööööden som gällde. Vi existerade liksom inte. Vi gick in på Siba. Där var hela Gothia Cup. Vi gick in till 3 och attackerades av en supersäljare. Tjugifem. Ambitiös. Trevlig. Duktig som fan på att sälja. Vi sade att vi skulle tänka igenom vad han sagt och komma tillbaks när Anton fått en näringsrik lunch på Mc Donalds.
Vi gick till Mc Donalds längst bort i Nordstan. De har byggt om. Flashat till stället, så numer finns det knappast några sittplatser. Men snyggt är det. Personalen tycktes omedveten om att just strippar är något som av hävd går ganska bra på Mc Donalds så de brydde sig inte särskilt mycket om att göra några. Så min burgare var typ uppäten när stripparna väl kom.
Anton fick ingen Ice Age-tiger. Han fick en gul mugg istället. Maken fick en dressinglös sallad.
Jag gick in på Sportia och kom ut med... Håll i dig... Ett REGNSTÄLL! Nu kan jag alltså leka med min son när det regnar ute! Om jag bara köper ett par stövlar. Vilket regnställ, sedan! Pippigult! Och nedsatt från en tusing till sexhundra spänn! Glad som en lärka, var jag.
Maken tittade in på The Phonehouse och beslutade sig därefter att återgå till den unga mannen med försäljaregenskaper. Vi gick således tillbaks till 3.
Och nu har jag en mobil som jag kan surfa på och som jag får ladda ner preciiiiiiis hur mycket musik jag vill på i ett år. Eller om det var i en månad. Gratis. Problemet är bara det att för att göra det så måste jag installera en liten minicd på mitt nästa problemområde...
Datorn.
Min dator är så gammal och skruttig att jag inte kan installera ladda-ner-hur-mycket-musik jag vill på min supertelefon. Försäljarkillen SADE att det är en supertelefon. Så jag är två steg ifrån stenåldern. Nu får jag väl ta en tripp till någon datorbutik också, så att jag helt lämnar lowtecheran och blir en modern människa...
Btw... Igår somnade jag på soffan och sov där hela natten. Varför?
Jo, för efter att jag skrivit om Eklund och Juha Valjakaljalalala så satte jag mig framför tvn en liten, liten stund, just när Mordkommissionen började. Och vad avhandlade den? Jo - Juha och Marita. Fast i dansk tappning. Jag tyckte att det var ju en talande tillfällighet, något som gjorde att jag skulle sitta uppe en stund till. Jag minns att den danske Juha blev jagad i en häcklabyrint, och jag minns att jag tänkte - jag KAN hålla ut i fem minuter till - sedan är skiten SLUT (för Mordkommissionen ÄR ett skitprogram!) och så vaknade jag av tvn klockan halv sju i morse. Det är moget. Moget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
