Alldeles tomt hos mig

Sonen är sänd till förvisning. Han fick ta med sig sin far. Således är jag ensam i huset.

Dagen har till stor del spenderats i tvättstugan. Det är inget roligt uppdrag att vara i tvättstugan när det är femhundra grader ute, sexhundra inne och tusen i torkrummet, kan jag meddela. Och inte fan hade grannarna rensat luddet ur tumlaren heller! Hade jag haft en penna så hade jag ändå inte kunnat skriva en arg lapp, för jag hade då inte haft något papper. OM jag hade haft både papper och penna så hade jag inte skrivit någon sur lapp ändå. Jag hade inte vågat. Men en dag, EN dag, skall jag skriva en sur lapp och hänga upp i... hissen? Entrén? Någonstans där ALLA ser den i alla fall. Och arg skall den vara. Och anonym skall den vara.

Jag tillåter mig i alla fall att drömma. Det är viktigt att drömma.

Jag kan meddela att min säng nu får anses sanerad. Tråkigt nog kan jag meddela att fläckar födslovätskor ingalunda försvinner i sextio grader med förtvätt i vittvättmedel. Får ta en ny tvättid - nu med klorin.

KLORIN? säger du, förvånat. K.L.O.R.I.N?

Jupp. Klorin. Du kanske har glömt bort det men när jag skulle få Esther att börja löpa fick jag höra att lukten av klorin kunde sätta igång det. Då köpte jag en flaska klorin och städade toan med. Och Esther började faktiskt löpa. Så min klorinflaska är kattrelaterad, och på vilket bättre sätt kan man använda den än till att göra minnet av Esthers förlossning till ett varmt minne istället för en fläck på ett vitt underlakan? Tänka på miljön kan någon annan göra. Tänk på alternativet? Skulle jag SLÄNGA ett finfint underlakan som blekts i kemikalier i Indien och flugits hit med extrem miljöpåverkan till följd? Hur miljövänligt är DET? Å andra sidan, någon underårig liten indiska kan ju få tillverka ytterligare ett till mig och istället för att belasta det indiska skolsystemet tjäna några kronor till familjen.

Det är sååå ensamt och såååå tyst. Fyra pipande kattungar är inte samma sak som en tjoande unge som jag har gjort själv.

Jag har som sagt tvättat. Jag har mekat med katthemsidan. Jag har inte gjort något mer, i princip. Nu skall jag göra mig en carbonara. Sedan kanske fortsätta det där diskmaskinprojektet jag startade i eftermiddags. Problemet är bara att jag har så inåthelvete svårt att böja mig och fylla den lägre hyllan. Det är inte ens ljug! Jag är en ryggtant, bosatt i hyresrätt, anställd inom offentligt sektor, med SJU katter. Att jag ens HAR diskmaskin är ett under. Att jag inte kan fylla den är en normalitet.

Så. Det är diskmaskinsfyllning eller rödvinsfyllning. Eller måhända båda?

Jag är mormor!

Det är inte kattsnack. Det hör visst hemma på den här bloggen och inte på kattbloggen, för där babblar jag om KATTERNA. Och här babblar jag OM MIG.

Jag hade gjort ett bb åt Esther. När jag kom hem från Claes Olsson idag, med två fläktar för nittinio kronor styck (varav en saknade en plastmoj så Heinziman fick kila och byta. Till en som visade sig inte fungera överhuvudtaget. Därefter drog sonen den fungerande i golvet. Vi äro således fortfarande fläktlösa) så pep hon och ville inte att jag skulle gå en centimeter från hennes sida. Jag sade till henne att gå in i bbt och så låg jag på sängen brevid och svettades och klappade henne. Hon var nöjd med detta. Tills hon skulle börja föda. Då skulle hon ligga brevid mig. Inte bara brevid. TÄTT brevid. Snabbt som attans försökte jag meka till en filt till min lilla docka. Något skydd från födslovätskor.

Förgäves. Min säng är nu... Äcklig.

Men - jag - förlossningsskräckens mästare. Kroppssekretsfobikerns härskarinna. JAG låg och pushade min katt genom en fyrbarnsfödsel. PUSHA, säger du. Inte fan behöver man pusha en katt!

JO. För det behöver man. Jag var tvungen att själv "krysta" för att hon skulle krysta. Jag tänkte att jag är galen. Jag är fånig. Jag är en crazy cat woman så jag slutade krysta. Då slutade Esther också. Med en unge hängandes utanför.

Been here, done this, tänkte jag och började krysta. Och då började Esther också. Fast de tre sista - de grejade hon själv. De två första kom i princip samtidigt så hon visste liksom inte hur hon skulle bära sig åt. Och den enas efterbörd kom inte ut direkt så att den lille trasslade in sig och jag var tvungen att AVNAVLA. Och hon tvättade mig med sin lilla tunga som just käkat moderkaka. Jag spydde inte. Och det kom en fjärde som jag OCKSÅ var tvungen att avnavla. Jag är SJUKT orolig för den lille. Dels så var det även i hans fall så att efterbörden inte ville komma ut. Dessutom klättrade hans tre syskon över honom hela tiden och när jag skulle klippa av navelsträngen så blev det lite väl nära kroppen, typ två centimeter. Inte bra. Och den lille stackaren var sååå medtagen så jag fick fälla en tår över naturens grymhet - MEN nu har han piggnat till!

OCH JAG HAR GREJJAT EN FÖRLOSSNING! YES, I did it! Till slut!

Sluttutat?!?

Jag är ledsen.

JAG TYCKER DET ÄR SÅ SKÖNT ATT DE FÖRBJUDER GATU"MUSIKANTERNA".

Jag behöver inte höra Gudfadern så fort jag går till Konsum. Jag behöver inte höra Tut-tanten när jag är i Brunnsparken. Jag behöver, förhoppningsvis, inte bli döv av Panflöjtsgänget när jag väntar på sällskap vid Kopparmärra (fast just DET gänget lär väl skaffa tillstånd...).

Lite, lite orolig är jag dock att Skrålgubben skall bli skrajsen och låta bli att sjunga frikyrkliga sånger på helgnätterna. Och lite synd tycker jag om de små kidsen med gitarr på Nordstan som drömmer om att bli Johan Palm när de blir stora. Men dessa orosmoln skingras på den klarblå himmeln när jag överlyckligt kan uttala orden:
NO MORE TUT-TANT!!!

En händig man - och en fragil kvinna

Denna smärta... Olidlig.

I måndags linkade jag till jobbet och hade så fantastiskt ont att jag bokstavligen hängde på bordet. Men - sade jag optimistiskt till en kollega - jag har i alla fall kvar känseln i benet - sade jag.

Jag linkade omkring i korridorerna. Av en slump tittade jag ner på mina fötter. Det kändes som jag gick som vanligt, fast sååååå mycket mer långsamt. Mina fötter hade emellertid utvecklat en ny och fräsch stil. Högerfoten pekade utåt i typ... 90 grder är väl väl mycket sagt, men det var inte långt ifrån. Vred foten så att tossingarna pekade framåt igen. Nu kändes det som om foten var vriden mot mitten. Det gjorde riktigt ont. Blev lite småskrajsen. Nervsystemet är inte att leka med!

En timme senare hade mina tår tagit semester och mitt lår var i princip helt känsellöst. Vaden var sticksig. Och foten vred sig om jag inte läxade upp den.

Plötsligt växte mitt högerben tio centimeter, kändes det som. Jag förmodar att jag gick som Quasimodo. Mycket skumt. Jag var nykter. Men halt. Fast bara i mitt nervsystem...

Tisdagen kom. Jag linkade till jobbet med en halv fot, inget lår, och en mycket skum vad. Inga tår wotsoever. I smärta, dessutom.

Träffade på vår Vaktis. Han är bra. Han har alltid goda tips och råd om det mesta. Bilar. Trädgård. Tja, han kan allt. Dessutom vet jag att hans rygg har pajjat och jag tänkte att vaffan - min rygg. Min semester. Det MÅSTE FINNAS NÅGOT KNEP utöver las Drogas, tänkte jag. Så jag frågade honom. Fem minuter senare låg jag i vilorummet och he did his magic. En enkel liten grej som han beordrade mig att beordra Maken att göra två gånger om dagen, i kombo med att maken skulle massera min skinka ganska djupt. Denna manöver förklarade blott vaktmästaren, ty han var inte villig att visa mig.

Fem minuter senare var mina tår tillbaks. En timme senare var hela benet ok. Jag var så lycklig. SÅ lycklig.

Jag ylade ut min lycka till kollegan E som kom för att fråga mig om jag ville åka ut för att äta lunch.
"Jag kan GÅ, jag kan GÅ" ylade jag.
"Grattis" sade kollegan E och gick mot sin bil.
"Amenvaffan" sade jag. "Jag sade GÅ - inte springa" Kollegan E saktade ner sina steg. Jag SÅG att hon gick LÅÅÅÅÅÅNGSAMT. Jag hann inte med. Och fick ropa igen. E såg skyldig ut. Det var nog den där skyldiga uppsynen från någon som jag vet försökte visa hänsyn som gjorde det. Från att ha känt mig som elitlöpare kände jag mig åter som en nittifemårstant med rullatorn på verkstan.

Igår kom också den Högste Chefen till jobbet. Killen som bara är en bokstav från Gud. Han var inne och shitchattade med mig. Detta var efter att jag agerat Spjutspetskompetens inför en föredragande kollega och sagt massa klokheter som uppenbarligen imponerade å det grövsta. Nu ville han emellertid bara vara social i sin väntan på att en annan kollega skulle återkomma från receptionen med ytterligare arbete att förevisa Högste Chefen.

Högste Chefen kom alltså in på mitt rum. Lite skräckinjagande var det allt, ty jag har liksom inte så mycket att säga Högste Chefen. Inte så mycket, alls faktiskt. Som är sådär positivt. Fasade.

"OJ, vad VARMT ni har det" sade Högste Chefen, fåshurtigt sådär som man låter när man vill vara överdrivet social med folk man inte känner men förväntas vara trevliga emot. Jag är ju inte den som är den, jag. Jag kan också vara flåshurtigt übersocial när jag är på det humöret. Trots att jag är stressad som en iller och biter mina knogar av ren smärta och dessutom har förlorat känseln i större delen av min högerhand (Vaktis sjukgymnastiska övningar hjälpte bara benet).
"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA" sade jag muntert. "Så har vi det HÄÄÄÄÄR" sade jag.
"Vad skall vi göra åt DET då" frågade Högste Chefen. (Ärligt talat - frågar man som Högste Chef sin anställda om hur man skall göra så att arbetsmiljön kanske blir åtminstone UTHÄRDLIG och tror att man kommer få ett gulligt och snällt svar så är man inte överdrivet socialt utrustad. Faktiskt. Men JAG är överdrivet socialt utrustad!)

"Jaaaa, du" sade jag. "Det är ju frågan" Muntert muntert. Men kände liksom att jag inte varit tillräckligt social och hurtig så jag var TVUNGEN att lägga till något. Och du vet hur det är. Jag har ingen impulskontroll. Ingen hjärna heller. DESSUTOM så var jag extremt smärtpåverkad, och lite, lite drogad.
"MEN" fortsatte jag därför i den där extremklämmiga stilen,"Man får se det positivt - på vintern är iskallt. Drar man ett medelvärde så hamnar det säkert på någon form av tillåten normalitet"

Han bytte ämne.

"Du ser ut att ha ont" frågade han.
"Jajamensan" sade lallande jag.
"Vad kan du göra åt det då"
"Jag har semester nästa vecka" sade jag.
"Det är bara vila som hjälper" frågade Högste Chefen. Åter igen så kom jag inte på något snabbt bra svar utan svarade bara för att få bolla tillbaks ordbollen.
"Ja" sade jag. "Vila och droger"

Insåg vad jag just sagt. Dopehead-anställd. MEN - samtidigt. Min Högste Chef har en gång i tiden varit med i ett punkband som spelade in låten "Knulla i Bangkok" (Jopp. Helt sant. http://www.punktipset.se/band.asp?id=484&bID=307 )så han blir kanske inte helt lättchockad. Jag blev i alla fall lite ställd när han istället för att säga "Hrmhrm" och springa till disciplinnämnden sade:
"Om det inte vore för det där med smärtan så låter det ju riktigt trevligt"

"Hrmhrm" sade jag och kände för att springa till disciplinnämnden.

I alla fall. Vaktis är min idol. Benet känns helt normalt. Eller normalt och normalt. Efter att endast ha stått upp i tre hela dagar nu så har jag fruktansvärt ont i knäna och fötterna. Men jag KÄNNER det! Nu är det bara ryggen som känns som någon har kört över mig med spikdubbad bulldozer. Trots las drogas.

Och JAG LINKAR I MIN EGEN TAKT. Så det så!

Spis

På min tid, för länge sedan, var lekspisarna utrustade med påmålade plattor. Det var innan hällspisarnas tid.

Nu för tiden, när de vanliga spisarna är absolut utdöende (men fortfarande billigare och mer energikrävande - alltså införskaffade min hyresvärd just en sådan när den gamla spisen från -83 självdog förra året) (Jag väntar på att kylskåpet och frysen från samma år saligen skall insomna så att vår elräkning kan halveras) så är lekspisarna utrustade med upphöjda plattor.

Ur led är tiden.

Och varför pratar jag om detta?

Jo.

Min son fick idag av sin morfar en spis. En röd Micki-spis som jag, trots allvarliga smärtor monterat ihop.

Sonen ville inte sova, utan stod i sin säng och skrek "JagvillkommaOPP, jagvillOPP" och eftersom jag var så vansinnigt stolt över mitt fantastiskt praktiska sinnelag, OCH jag ville se min son lycklig, OCH jag tyckte att spisen var så fin, så offrade jag ytterligare rygg på att lyfta honom ur sängen och beröva honom den nödvändiga sömnen, och han stod och lagade mat. Massa mat. Han skar sin aubergin, han skar sin morot och han skar sin tomat. Han skar inte sin citron, ty jag hittade bara två delar av den. Han lagade mat. Han var lycklig.

Och nu ligger han i sin säng och skriker icke längre "JagvillkommaOPP, JagvillkommaOPPnu, jagvillkommaOPP".

Vilar hans söta huvud på Shere Khan? Är hans pepparkaksögon slutna och har han ett litet leende på sina nöjda små barnläppar?

Nä. Han vrålar "Jag vill laga MAT NU, jag vill laga MAAAAAAAT, Jag vill laga mat NU".

Chef Ramsey har NOTHING on min son. NOTHING - I tell U!

Kommer surt efter...

Vad få vet är att jag och maken var nära att bli hemmansägare i dagarna. Eller hemmansägare och hemmansägare, det var en arrendetomt, men ändå.

Det började redan i början av juni. Jag hittade en liten västkuststuga mellan Getinge och Steninge som var ofattbart billig. Misstänkt billig. Vissa saker kunde förklara ett lågt pris, bland annat fanns det bara en grävd brunn på tomten och den enda elen som fanns kom från en solcell på taket. Å andra sidan - dricksvatten kan man ta med sig och gasolspis funkar fint. Men arrendet var bara på hundra spänn - PER ÅR. Anade ugglor i mossen och beslutade oss för att vänta. Om den inte var såld efter brorsans bröllop så skulle vi kontakta mäklaren.

Vilket vi inte gjorde. Och stugan kom ut igen. Det var visning dagen innan midsommarafton. Vi åkte inte dit.

Stugan kom ut IGEN. Två nya visningar, den ena i torsdags, den andra idag. Så vi mailade till mäklaren i onsdags om intresse och om att vi ville kolla stugan idag. Vi frågade om arrendet, dock. Inget svar. I fredags ringde maken till mäklaren och fick höra att stugan var såld.

Då hade vi ju redan bestämt att vi skulle åka till Halmstad, så när vi ändå var på väg ner så tänkte vi att vi kan ju svänga om den där stugan. För att muntra upp oss över att vi inte ville haft skiten i vilket fall som helst. Så det gjorde vi.

DET VAR MITT FUCKING SEMESTERPARADIS! På riktigt! Både jag och maken blev helt förälskade och vi förbannade vår... vad det nu är som gör att vi inte får tummen ur... och vi bad om ursäkt till vår son att vi nu konstaterat förstört hans barndom.

Och åkte vidare till Östra stranden. Där var sonen lycklig och som en fisk i vattnet. Jag lekte med honom och hans badring. Jag drog runt honom och lät honom "åka båt". Jag kastade med honom. Vi plaskade. Han ville åka mer båt och det fick han. Jag tog ut en sväng och kände hur min ryggrad frös till is. Kylan vandrade fort som attans över i magen och så tillbaks till ryggraden där det nu inte var is - det var flytande lava och jag insåg att mitt diskbråck nu kommer att bråka med mig hela semestern (som jag - by the way - förmodligen får spendera med enbart min son, ty min makes semester blir förmodligen partiellt inställd, fick han veta i torsdags).

Lam ryggtant, tjock, dessutom. Utan sommarparadis... Å andra sidan. Jag har det här! (Och smärtstillande medel en masse.)

Bättre och bättre...

Det hela började väl i förrgår, tror jag. Vi var varma, vi var trötta och vi orkade inte gå till affären.

"Vad skall vi äta" sade maken. Jag låg i soffan, halvt medvetslös av värmeslag.
"Vi har färsk pasta i kylen" sade jag. "Vi tar den, persilja och vitlök och lite oliver och parmesan" sade jag. Därefter satt vi pustandes och åt jordnötter till aftonvard.

Idén släppte dock inte, så ikväll gjorde jag det. Inte med våra Eldorado-oliver och inte med den lilla skalk torkad parmesan som låg i kylen och såg ledsen ut, utan vi hade minsann uppgraderat oss på väg från Liseberg.

Medans vattnet kokade upp för pastan så fräste jag en STOOOOOR vitlöksklyfta i olivolja och kastade i ett rejält knippe persilja och lite, för ändamålet införskaffade svarta oliver (urkärnade - och DYRA) i olja (utan marinad), svartpeppar och chilipeppar. Mosade till oliverna medelst trägaffel. Tog ett par matskedar av pastavattnet och hällde i vitlöks/persilje/olivfräset för att reda av. Hällde lite extra olivolja över pastan när den kokat klart, blandade "såsen" med pasta och toppade med parmesan.

Så JÄÄÄÄÄÄÄÄVLA gott. VärldsIpromise! Skall aldrig glömma bort! Tänk vad lite värmeböljeslöhet kan väcka för banbrytande idéer!