Till en groda

MÄH säger du, det var typ tio minuter sedan förra inlägget!

Jupp, säger jag. Jag avser nämligen att författa det absolut tråkigaste inlägget i denna bloggs historia. Det säger en del. Det är värt en egen rubrik.

Den tropiska hettan tvingade mig till lotten för att vattna, trots mitt nya handikapp (i kombo med en fortfarande kvarvarande förkylning, dessutom).

Och jag förevigade den. Så; spänn upp korpgluggarna i en guidad tur genom (delar av) min odlingslott!

Här ser du mina fyra tomater! Den första är den ryska svarta, den i fokus är den danska tröktomaten och sedan är det två till... En av dem var gul, det är det enda jag kommer ihåg. Men, om du är observant, ser du att jag har små träpinnar framför varje planta. Där, ser du, där står det vad det är för tomater. Ordning och reda med mig.

Mina bönor är något av en hjärtesorg, som du vet. Men NÅGRA har hittat upp.

Mina tre sorters potatis. Nota Bene de små etiketterna som visar för mig vilka som är vilka. Därefter finns det två rader till där de sitter huller om buller. Lite som en gottochblandatpåse i mörker. Jag kommer inte ha en aning om vad jag gräver upp! Det enda jag vet är att det inte är en Blå Congo.

En av mina sex nu levande squashar.

Kryddodlingen. I förgrunden synes mina pytteschmyttepurjosar. Sedan persiljan, mejramen och oreganon. Därefter två sorters gräslök och timjan. Därefter mina vitlökar. Bakom dem har fem olika sorters plocksallad grott. Jag vet vilka som är vilka. För jag har skrivit det på små träpinnar. Minsann.

Här är Magnus. Magnus är skyddsguden över lotten. Han vakar över ogräset. Han gör ett sådär jobb. Funderar på att ge honom sparken och börja tillbedja Round Up istället. Men nä - han får nog stå kvar. (Magnus låg dold i myllan när jag grävde förrförra året.)

Rabarber. Två sorter. Den stora är från mitt barndoms torp. Typ ett hundraårigt bestånd. Tåligt. Den andra stod på lotten när jag fick den. En ganska klen uppenbarelse. Var den kommer ifrån från början vet jag inte. Coop? Eller så grävde tanten som hade lotten innan mig upp den från sitt gamla barndomstorp så att hennes rabarb är äldre än min rabarb. Hursomhelst så har jag FORTFARANDE inte gjort någon rabarberpaj eller rabarbersaft eller rabarberkräm vilket är helt sinnessjukt eftersom rabarber är något av det godaste jag vet.

Håna dem inte, de gör så gott de kan, mina små morötter! De här är av sorten "Harlequin", det vet jag eftersom det är den första raden. Den andra raden är gula morötter av okänt namn. Därefter kommer ytterligare en rad med Harlequin. Därefter en rad gula. Bryr mig inte så mycket, men de är typ... raka, inte kilformade. De har grott ÄNNU sämre än Harlequin, som är trefärgade. Ja, varje morot har inte tre färger, utan det finns tre olika färgade morötter. Vilket får mig att misstänka att det inte alls finns någon särskild sort som faktiskt HETER Harlequin utan någon vis köpman har blandat tre olika sorters frö i en och samma påse. Det skall bli kul med lila morötter, however.

VATTENMELON! Den gillade inte min lott. Den har blivit bränd. Men med mycket kärlek och omtanke så kommer jag nog kunna klämma ur den en melona. I´m sure.

Ruccola! Och delar av mina kronärtsskockor. De tar sig. Säkert. Jag vill det.

Ärtorna är liksom mina bönor och morötter jävligt svårflirtade. Men några har kommit upp. Främst spritärtorna, som här. Men även några sockerärter har tittat upp nu.

Miljöbild. Men busken närmast till vänster är björnbär. Inte ett kart finnes. Bakom den står en svart vinbärsbuske. Jag gillar inte svarta vinbär. Kanske just därför finns det kart på den. Den röda vinbärsbusken, som står framför björnbären har inte heller ett kart. Jag gillar röda vinbär.

Jordgubbsisar. Jag är ingen större fan av jordgubbar. Naturligtvis leder detta till....
....hur mycket omogna bär som helst! Och massa massa blommor. Jag kommer definitivt kunna äta egna jordgubbar på midsommar!

Buskarna igen. Här ser du den röda vinbärsbusken. Det är den som är gul. Undrar om det har något samband med att det inte finns några bär på den...

Trådar tvinnas samman,söker livets slut,förvridna likt sprängda ådror,förmultnelse sprids längst vindar.

Av vämjelse komna,som ett öppet sår.

Sorg i mitt hjärta,likt frost äro min själ,blott en tårande väntanpå det som snart skall ske.

Från kosmos spunget ur stjärneglans

ett arv av nordiskt blod.

Från de gamla nedstigna,på Atlantis ur hemmets jord.

De äro icke döda,de sova bara...

Blod, jord och stjärneglansden yttersta orsakens väg.

Sprunget ur sagans kraft,bringa ätlingarna hem.

"Ett salhus ser hon, somsolen fagert täckt med gulltak,på gimle stå.

Resliga människor månde där bo,njuta sin lycka och lova evigt."

Jupp. Stendöd. Mellan mina tomater. Jag lät honom ligga där, jag hoppas att han vilar i frid, och att han förmultnar jävligt fort. Döda grodor är ganska äckliga.

Det var min lott det. Jag visade inte mina blommor eller min krusbärsbuske och jag tog inte någon bild på mina salladsblad och smultronen. Nä, några spännande godbitar vill jag spara!

Jag är Vilse

Gårkvällen var över förväntan. Fast naturligtvis blev jag sen från jobbet, vilket innebar att jag blev sen hem, vilket innebar att jag blev sen till slottskogen och mitt tidsschema sprack redan innan det börjat.

"Jag vill stanna kvaaaar" sade jag ynkligt när vi lämnade brännbollen och började vår vandring till Villa Belparc.
"Men GÖR det då" sade Heinziman.
"Nä" sade jag. Och sedan satt jag och var så glad att jag gått dit, för det var verkligen, verkligen trevligt. Heinziman sändes hem med barnet och jag satt kvar.

Mina nya fina röda sandaletter visade sig ha färgat mina fötter rosa, upptäckte jag i Azaleadalen. När jag skulle gå hem från den stängda villan visade det sig att mina nya fina röda och färgblödande sandaletter även givit mig blåsor på hela fötterna. Kid U not - jag stapplade hem. Jag måste ha verkat som den allra mest berusade personen i hela Göteborg, vilket säger en hel del i studenttider som dessa. Och ok, jag hade knappast klarat ett trafiknykterhetstest, men ärligt talat så var det fötterna som gjorde att jag linkade och vinglade. Det gjorde så ont att jag, vist nog, beslutade mig att ta diverse vagnar för att komma hem. Det var dock inte fötterna som gjorde att jag fattade ett inte så rationellt beslut. Det var definitivt ölen. Jag beslutade mig nämligen för att tjyvåka. Jupp. Moget. Resonemanget var än mognare - eftersom jag hade köpt ett par pjuks som givit mig skoskav under och runt och överallt på fossingarna, så var det Värsttrafiks jävla SKYLDIGHET att transportera hem mig. Gratis.

Men sträckan från Avenyn och hem, den fick jag avverka till fots. Jag svor över Värsttrafiks dåliga linjesystem och över alla dumma snorungar som krossade glas så att jag inte vågade gå barfota. Dumma, dumma, dumma dem.

När jag kom hem erinrade jag mig att det finns något som heter "taxi" som kan transportera en från punkt a till punkt b och att jag nu är en vuxen människa med en hyfsat god inkomst och att jag därför kan begagna mig av detta system. Skämdes lite.

Idag har jag inte kunnat gå. På riktigt. Hela högerfoten är en enda stor blåsa undertill och min stortå är dubbelt så tjock som vanligt. Vänsterfoten är tämligen illa åtgången den också, men jag kan lite varligt ta mig fram på den. Känner mig som Vilse, han i pannkakan.

Konsumentmakt?

HA! Nu är klänningen där igen!

Min hemliga bröllopsklänning

Kan det vara så illa att bilden på klänningen är skyddad på något vis och att det är därför den fina lilla bilden som jag snodde från klädföretagets hemsida inte syns i mitt lilla stolta inlägg?

Måhända, måhända. Men varför skulle ett företag vara så småsnåla? Kan man inte argumentera för att jag genom mitt köp av klänningen även erhållit en licens att använda avbildningar av den samma? Skall nog ta och slå en pling till deras juridiska avdelning i morgon.

Nej, attans. Jag jobbar ju då. Och jag vill ju inte förlora mer flextid än vad brännbollen kräver. Jag får leva i ovisshet eller be någon ung och alert juridikstuderande skriva en exuppsats om saken.

Bröllopsklänning klar!

Jag försökte till och med ta kort på den för att jag är så glad och stolt. Men den gör sig icke på bild... Hrm...

Kom på något. Vänta....


Här tänker vi till! Here it comes - the one and only bröllopsklänning for Eriks bröllop.

BARA AXLAR vrålar du. I EN KYRKA! Nänemensan, säger jag, jag har tänkt till. Jag har en svart sidensjal att hänga över axlarna.

RÖTT vrålar du. PÅ ETT BRÖLLOP! Nope, säger jag, öppna korpgluggarna. Den är cerise.

Nu vet jag inte riktigt om jag skall ha porrfilmspjuksen med massa remmar och grejer, de svarta 40-talspjuksen med ankelrem eller mina svarta kilklacksdojjor med blomma på. Det lutar åt porrfilmspjuksen, 40-talsdojorna är såååå hårda och kilklacksdojjorna är... använda en del.

I övrigt är det stressigt, varmt och lustigt hela tiden.

Min lott är fullbordad. Yupp. På riktigt. Nu återstår endast att hålla den fri från ogräs och försöka få upp de där jävla ärtorna och bönorna och morötterna. Några få har vågat sig upp, lite, lite, men inte många. DÄREMOT är mitt potatisland komplett. Fusk, kanske du säger, men jag säger brains. F.Ö.R.G.R.O.D.D.A.D.E. Mumma. Dessutom, eftersom jag är så sent ute - till halva priset. Jag räknade snabbt ut att om varje planta ger två kilo så går jag ekonomiskt på ett ut, om man bortser från arbetskostnad och markhyra. 18 plantor blev det i alla fall. I tre olika sorter. För den blåa Congon hade ungefär lika mycket survivalrate som en obeväpnad kongolesisk rebell i Kinshasa vid möte med regeringsvänliga trupper. Kort sagt - jag har tappat hoppet om dem.

Nu prunkar potatisen på tretti centimetersplantor. Odlarjaget är ju inte särskilt utvecklat men jag anar att det inte är så bra att plantera tretticentimetersplantor utan de kanske skulle åkt i jorden när de var sisådär fem centimeter och det kanske är på grund av att de är tretti centimeter som gjorde att de såldes för halva priset. Skit samma. Det är snyggt. Det är fullt. Min lott ligger, faktiskt och helt objektivt, på topptiogrönsakslotten på området. Med lite ans och tukt så kommer jag att kvala in på topp tre. Skit i skörden - allt handlar om utseende och allt är en tävling.

Och så har jag satt purjolök en masse. Återstod en liten, liten yta där jag hade tänkt att så mer morötter och lite rädisor för att ha en kontinuerlig tillgång under sommaren. Men vad hittade jag?

Vattenmelonplanta.

Kan inte bli bättre.

Fatta. En egen vattenmelonplanta! Ja, det hade varit bra mycket lättare och billigare att köpa en vattenmelon. Men jag ville HA en vattenmelonplanta. Hur coolt är inte det? "Hej Anna, sitter du och äter vattenmelon, minsann" "JAJAMENSAN, egen skörd".... Hör suset av beundran!

I morgon har jag tre dater som jag måste få ihop.
Date 1 - brännboll med jobbet i slottskogen. Kl 17.00.
Date 2 - AW med gamla jobbet på Villa Belparc. Kl 17.00
Date 3 - Socialt umgänge med sambo och son i friluftsmiljö. Kl efter jobbet.

Som ett jävla kinderägg, alltså. Tre saker på en gång. Det GÅR ju faktiskt inte.

Jorå. Så här har jag klurat ut det.

Jag går till Azaleadalen kl 17.00 tillsammans med son och sambo. Spelar en match, dricker en öl, är social. Tillsammans med sambo och barn går vi förbi säldammen och säger "TITTA SÄÄÄÄÄÄÄL" och ser ungens ögon tindra. I några minuter.

Vid 18,00 eller så slår jag mig i slang med mina forna arbetskamrater, presenterar min sambo för dem som inte tidigare har mött honom och skryter om mitt barn. SEEEE så söt och duktig han är. Inmundigar en öl. Bjussar sambon på en. Därefter får vi se hur aftonen fortlöper. Måhända är AWn inte särskilt lång. Måhända vill sambon och barnet gå hem innan jag vill. Måhända går vi tillsammans. Jag har i vart fall uppfyllt mina plikter. Ett under av planering och social kompetens, det är jag det.

Virus - 12 points!

Den givna vinnaren blev naturligtvis Babyebolaviruset. Lika förutsebart som Rysslands storvinst.

Ur led är tiden, i sanning.

Jag skulle kunna skriva en roman om det som inträffade igår. (Och då talar jag inte om Rysslands vinst.) Men jag orkar inte. I korthet gick storyn ut på att jag, i mitt inre, målade upp Anton och/eller Hans i en blodig massa efter ett letalt fall i rulltrappa, ELLER svältande i en hiss, ELLER kidnappade av terrorister, men var i bakhuvudet mycket förargad över att Heinziman lämnat mig, skändligen och utan nycklar. Under tiden målade Heinziman upp en vision där JAG låg blodig vid en rulltrappa, svalt i en hiss, var kidnappad av terrorister, ELLER hade svimmat på grund av babyebola och förts till sjukhus. I hans bakhuvud ruvade dock en irritation över att jag lämnat honom, skändligen, med ett hungrigt barn i vagnen framför honom. Hela dramat hade sin början på Rut m.fl. och fick sin upplösning utanför porten en och en halv timme senare. Där får man för att man skall hämta ut undanlagda studentklänningar åt andra!

Melodifestivalen MÅSTE ju kommenteras. Inget ord annat än SKANDAL får användas när man skall kommentera Melodifestivalen. Så jag använder ordet SKANDAL.

Nej, det är ingen skandal när Ryssland vinner. Ens när bidraget är en solkigt tråkig ripoff på en av mina favoritlåtar. Ens när det framförs av en mer vältränad version av celibatbringande Måns Z som omdansas av en rysk version av vadhannuheterinteJimCarreyiDumDummare och någon tackypersonlighet har kommit på att det enda, det ENDA som kan göra saken ÄNNU mer bisarr är att ha en kille som spelar på en äkta Stradivarius. (Jag hyste en förhoppning om att den där violinkillen skulle, i sista sekunden på numret, slå sönder violinen i sann hårdrocksanda. Stardivarius eller ej. Det hade varit humor på hög nivå. Men ryssar är inte lika kända för sitt sinne för humor som sitt sinne för kitch och tackyness...)

Skandalen är inte heller att Pirelli inte vann. Nope. Det var väl ganska väntat, tycker jag. Jag tyckte att det var oväntat att den målades upp som en vinnarkandidat... Solklart var i alla fall att porrfilmsbruden från Ukraina skulle komma före Pirelli. Dels för att porrfilmsbruden kommer från ett forna Sovjetland. Dels för att forna Sovjetländer gillar porrfilmsbrudar. Men även, och det är inte att förringa, för att låten var bättre.

Nä. Skandalen utgörs av Frankrike. Vad i helvete menar de med att sända en riktig låt till Mellis? Inget att håna eller skratta åt. En riktig låt. En bra låt. Att den hamnade på delad plats med Pirelli är ingen skandal. Det gick att förutse. Men jag känner att det snart inte är någon idé alls att titta på mellis. För även Bosnien hade ju en riktig låt med. (Att den fick massa röster och hamnade på tiondeplats är ju inte förvånande dock. Den är ju från Balkan. Och var dessutom inte skitdålig.) Skandal. Skandal. Jag vill ju att alla bidrag skall vara som Tyskland och Polen och Island. Det är ju därför jag tittar, ta mig tusan. Och Frankrike behövde ju inte ens kvala in. De kunde ju gjort som Tyskland, för Eurovisionens skull. Men nä. De skulle promt ha in en riktig låt.

Övriga skandaler:
Kille A sätter en kniv i benet på kille B. Rättegång följer och kille B berättar hur han har fått kniven i benet. Kille A blir SUR.

Efter att kille A kommit ut från kåken börjar Kille B UMGÅS med Kille A, eftersom det "är synd om honom".

Kille A är fortfarande sur, visar det sig. Och tycker att det är en bra idé att ta ihjäl kille B. OCH DET TYCKER FYRA AV HANS POLARE OCKSÅ.

Hur tänkte de där? Nu tillhörde tydligen herrskapet den nordiska rasens vurmare och av hävd finner man väl inte några blivande nobelprisaspiranter i den gruppen, men ändå...

Ur led är tiden. På många sätt. Nu blommar min påskkaktus. Bättre sent än aldrig. Min novemberkaktus dog för ett tag sedan. Av törst.
Så kan det gå.

And the winner is....

Det vet vi ju inte ännu.

De nominerade är i vart fall
Tanten på apoteket OCH
Mitt immunförsvar

Jag kan NÄSTAN andas, och jag har tamigtusan knappast ont - UTAN Panodil!

En helt annan grej. För en timme sedan ringde det på dörren. Jag sprang in i Antons sovrum och gömde mig, och klamrade mig fast vid Ellis, ty jag hade bara nattlinne på mig och Ellis är ju som du vet rymningsbenägen. Hans fick öppna och det visade sig att stora grejjer har hänt i fastigheten.

Vi har spolförbud på toan. Grannen längst ner gick runt i huset och uppmanade alla att låta bli spolknappen. För de hade översvämning.

Vissa saker fyller en av tacksamhet. Jag känner mig djupt tacksam över min partyblåsa och över att jag inte bor längst ner.

Mytomani

Jag ljög. Igen.

Efter att ha genomlidit den första James Bondfilmen på säkert tio år, bara för att Min Stora Kärlek önskade så, kan jag krasst konstatera att James Bond suger så fetfett att det inte finns ord att beskriva hur fetfett James Bond suger.

Jag förväntar mig nästan att den nya Indiana Jones-filmen kommer att vara sevärd i jämförelse.

Och jag ser fram emot Rocky MVII

Orealistiskt.

Vi sitter just nu och tittar på en James Bondfilm.

Jag kan köpa ALLT - el-ål, arga vithajar, dykslagsmålsscener, miniubåtar, elaka typer. Snygga kvinnor som är onda som satan. Snygga kvinnor som är goda (och dör. Varje gång.) Allt.

Utom,

James Bond får till det HEEEELA tiden.

Nepp. Jag köper det inte. Det är verkligen SÅ orealistiskt.

ALLA vet ju att kvinnliga agenter är lesbiska hela bunten.

I behov av droger

Jag skall stämma apoteksbolaget. Eller i vart fall kärringen som lurade på mig massa leksaksdroger när jag behöver the real deal.

Jag stapplade, döende, in på apoteket Biet. Jag avbröt icke finkänsligt apotektanternas diskussion om kläder till något särskilt tillfälle med en ofin fråga om vad det var för skillnad mellan två nässprayer.
"Ingen alls" sade apotekstanten.
"Men det är ju olika substanser" sade jag.
"Ja, men det är samma sak" sade hon. Och vem är väl jag att börja diskutera kemi med en utbildad farma... farma... ah, du vet...

"Har du något som nukar mina bihålor, eller om det nu är öroninfektion jag har" fortsatte jag. Tanten snörpte, hjälpsamt men ändå, på munnen.
"Då skall du inte ha nässpray" sade hon, "inte om du har använt nässpray i mer än tio dagar"

"I say WOT" skrek en liten röst i mitt huvud. Jag hade INTE just sagt "Jag missbrukar nässpray och vill på det här sättet få råd och stöd i mitt nässpraysträsk som håller på att kosta mig min familj" - jag hade bett om bot och bättring för mina örongångar som vållar mig ett stort obehag, gränsande till smärta och som gör mig döv. (Något som jag iofs uppskattar en del på arbetet, det kan inte förnekas.) Å andra sidan har jag just förbrukat min andra flaska nässpray. Dock inom loppet av tio dagar. Så om farma... farma... ah, du vet, säger att det finns något som är lika bra, då lyssnar jag på henne.

Ingen nässpray, alltså, nono. Eller snarare, nässpray, fast koksaltslösning för ett dyrare pris än nässpray. Och några "naturmedicin" piller som skulle "minska svullnaden, så att (jag) får sova i natt" (Tack för den - det syns alltså på mig att jag inte fått sova de senaste nätterna, och farma... farma.. ah, du vet, var gullig nog att påpeka det.)

"Jag har ont i öronen" gnällde jag.
"De här pillrena gör att trycket minskar" sade tanten.
"Nässpray" föreslog jag. Tanten fnös idiotförklarande och jag gick till kassan för att betala 180 spänn för i huvudsak växtdelar och saltvatten. (Jag lyckades snika åt mig en ask med Panodil - kände mig som värsta knarkaren...)

"LOVAR du att det här funkar" frågade jag på väg till kassan.
"JAAAAAAAAAAdå" bedyrade krämartanten.

"Kem är bra" sade jag när jag drog kortet. "Jag gillar kem". Tanten tittade på mig.
"De flesta vill ju ha NATURLIGA ALTERNATIV" sade hon.
"Nä" sade jag. "Jag resonerar som så att om någon har spenderat en massa tid i ett labb för att fixa ihop massa kem så har de förmodligen någon verkan". Tanten gav mig kvittot.
"Det här blir bra" sade hon lugnande.
"Jag litar på dig" sade jag. Och ljög inte. Jag var SKEPTISK, men vaffan, jag är ingen farma... farma... ah, du vet.

Väl hemma drog jag i mig halva saltvattenbehållaren. (30 ml för 40 spänn - haja literpriset!!!) Jag slet upp förpackningen med de neongröna naturmedelspillrena, som var gjorda på ängssyra och gullviva och massa annat allergiframkallande tjafs. Jag svalde utan tvekan två Panodil.

Som du har förstått så funkar INTE saltvatten och gullvivor mot mina värkande öron eller mina helt igenkläggade örongångar eller mina cementfyllda bihålor. Vi får för guds skull hoppas att inte sonens näsa täpps till inatt, ty jag har förbrukat hans flaska med babynässpray. Då är man i sanning en dålig människa, om man sänker sig till att sno sin sons droger...

Mina öron värker mer än någonsin och jag kan bara andas med munnen. Tack gud att det finns rödvin att fukta min torra tunga med!

NUKA skiten!

Vilket för mig till en ganska intressant nyhet. De två terroristerna i Oskarshamn. (Heter det Oskarshamn? Kärnkraftsverket, i alla fall.) Eller kanske inte så mycket nyheten som snacket kring det. I morse (Jag var uppe tidigt och vi hade en Sörgårdsmorgon, jag och min lilla familj, och när jag skulle gå så satte Heinziman på tvn och jag hörde LITE granna av morgonnyheterna och insåg exakt hur mycket jag saknar morgonnyheterna.) I alla fall så diskuterades säkerheten kring kärnkraftsverken, kärnkraften per se och terrorhot och jag kände att jag inte riktigt förstår.

För, om det nu var en miljöpartist, jag FÖRUTSÄTTER att det var en miljöpartist, argumenterade för att kärnkraften inte är säker och bör läggas ner eftersom vem som helst kan knata in med massa sprängämnen och så dör alla en kvalfull död. Och allt är borgarnas fel.

Logiken är glasklar:

1. Två killar grips efter att den ena killens plastkasse med tvål och raklödder givit utslag för någon form av sprängämnen.

2. Ingenting hittas vid husrannsakan.

3. Sverige är i fara och allt är borgarnas fel och alla kommer dö en kvalfull död om inte kärnkraften avvecklas pronto och avfallet sänds till en fattig stat i Afrika (för vi kan ju inte gräva ner våra egna sopor ens i urberget, för det vill ju ingen).

Jag menar; Hur vet denna miljöpartist (skulle iofs kunna vara en vänsterpartist också) att inte killarna bara planerade en vanlig, hederlig bankstöt?

Eller att den ene killens tvål i kombo med t-spriten han tänkt använda till helgen i reaktion gav sprängämnesutslag?

Och om nu dessa "terrorister" grips, är inte det en ganska säker indikation på att säkerheten är hyfsat GOD?

Och även om vi lägger ner kärnkraften, skulle inte en idealistisk terrorist hitta ANDRA mål än just kärnkraftsverk?

Och var det inte en tämligen bred folklig enighet om att man skulle behålla kärnkraften, i alla fall tills man kom på något bättre? (Jaaaa, jag vet, det finns kanske anledning att fundera på hur stora ansträngningarna till att hitta alternativ varit, men vaffan...) Dessutom så gillar ju de flesta kärnkraft NU.

Och NÄR blev det stackars REINFELDTS fel?

Att lägga ner krut (HÄPP) på att använda den här grejen i kärnkraftsdebatten är lika korkat som... som... jag vet inte... Jo, jag vet. Lika korkat som att spendera 180 spänn på tre centiliter saltvatten och gullvivepiller när man i själva verket bara behöver en riktig praktfylla, alternativt kemiskt framställda bekämpningsmedel.

Undrar om det skulle hjälpa om jag snortade lite DDT...

Jag är kändis!

Igår satt sambon och googlade. Jag vet inte riktigt varför. Han sökte på "Esther" och fick, förvånande nog, upp massa bibelsidor.

"Varför googlar du Esther" undrade jag.

"Jag tänkte att hon var kändast i familjen" svarade sambon.
"MÄH" sade jag. "Hon heter ju inte Esther" och angav stamnamnet istället. Heinziman googlade och vips så fylldes rutan av diverse Estherrelaterade länkar. Heinziman klickade på en.

"MÄH" sade jag, "Varför öppnar du DEN"
"För att se vad det står" sade Heinziman och tittade på mig som om jag var dum i hela huvudet.

"Det är ju bara en resultatlista" sade jag. (Det räknas ju faktiskt inte.)

"Ja, nog är Esther kändast i familjen i alla fall" sade Heinziman och googlade sig själv, vilket endast resulterade i en massa tjafs om hans namne, den store konstnären.

Triumferande puttade jag honom från tangentbordet och slog in mig själv. Skärmen fylldes av diverse jagrelaterade länkar.
"HA" sade jag. "JAG är kändast i familjen"

Näst kändast i familjen

En liten bit i mitt inre dog när jag insåg att jag snart inte alls är det. Snart försvinner jag in i cyberrymdens anonymitet. Snart försvinner jag som unikum. Jag knappade in mitt nya namn.

Och insåg att jag numer inte kommer vara den kändaste i familjen. I tävlingen "Kändast i familjen" är det en stor fördel att DELS vara den enda i Sverige nu levande med det aktuella namnet, DELS vara aktiv i styrelser för obskyra föreningar och grejjer. Snart... Snart så kommer de som googlar mig inte hitta mig i en snårskog av redovisningskonsulter, astmatiker, bibliotekarier och docenter i nordiska språk. Snart står jag i skuggan barnpassningshjälp och "trendiga halsband". Jag kan bara hoppas på att jag någon gång kommer att sammanblandas med den person som är palaeontolog och arbetar aktivt med växtfossil, hon låter spännande.

Idag drog jag mig till jobbet, glad i hågen men röd i näsan. Det gick sådär. Jag gick hem efter elvamötet. Fan också. Inte nog med att jag har mycket att göra, den här babyebolan har kostat mig 11 och en halv segt intjänade flextimmar. Och den GER sig inte!

Jag missade schlagertjohosanet igår. Inte så att jag sörjer på riktigt, men ändå. Dumma babyebola.

Men i morgon är en annan dag. Då skall jag minsann göra mina åtta timmar. Effektivt också. Min arbetsgivare skall få sexton timmars effektivitet till priset av åtta. Jepp. Jag skall sona mina brott och min virusfyllda existens genom att jobba järnet. För i morgon är jag kärnfrisk. Skall bara sova lite till nu.

Varför husdjur är att föredra

Husdjur håller enligt forskningen ägarna friska.

Det kan man inte säga om barn.

Dags igen. Babyebola.

Denna gång allvarlig nog för att hålla mig hemma från jobbet.

Konstigt nog är den skyldige frisk, sånär som på att näsan rinner. Norrlänningen är frisk. Jag är sjuk. Och vem bryr sig om det?

Kommer du ihåg den där gamla reklamen; "Kvinnor snackar om att föda barn. Då skulle de veta hur det känns när en man är RIKTIGT förkyld"?

Jag har (nästan) fött barn. Det är INGENTING i jämförelse med det lidande jag nu utsätts för.

"Kom och myyyyyys" ber jag sonen. Sonen är mer koncentrerad på att gå. Om man mot förmodan får upp honom i sängen ligger han som en centrifug och viftar och sparkar och vill hoppa i sängen. Eller i vart fall stoppa sina små korvfingrar (täckta i egenproducerat snor, naturligtvis) i min mun och näsa.

Tacka vet jag katterna.

Inatt förvånades jag, under rådande insomnia, över att det var Pester som vakade över mig. Vanligtvis träder ju Nurse Emma in som räddare i nöden. Men inte inatt. Pester låg hos mig som en huvudkudde, kurrkurrkurrade och buffade och verkligen såg till att jag var omhuldad (och vaken) i min sjukdomsförvirring. (Jag missade ett inbrott i Tennisshoppen, trots att jag var vaken. Heinziman vaknade av ljudet. Säger en hel del om min egocentrism under natten.)

När jag väl lyckats somna fortsatte vården, och jag vaknade av en outhärdlig smärta i min redan såriga rinnande näsa. Nurse Esther hade beslutat att tvätta min näsa ren från snor.

Katters tungor är försedda med vassa... vettifan vad det är, smaklökar? Anyways, dessa används dels för att kamma sig och hålla sig snygga och producera uppkräkta hårbollar, men även för att skilja kött från ben. Detta instrument använde alltså min lilla beskyddare i natt för att befria mig från snor. Thank U. Jag såg mig själv fullkomligt befriad från skinn och kött, med en blodförgiftning, och tackade min lyckliga stjärna för att den enda råtta som passerat Esthers lilla mun är gjord av kaninskinn. Samtidigt tror jag knappast att Pussi Oxkött och Vircon har mycket gemensamt.

Nåväl, lite förvånad var jag, för det är som sagt Emmas vanliga roll att beskydda de sjuka i hushållet. Och jag härsknade till lite på henne där jag låg, döende och skyddslös. Min älskade lilla Pemma! Min gullekisekatta! Min favorithårboll! Var befann HON sig när jag behövde henne? Strejkade hon?

Nurse Emma i arbetsmiljö

Utsåg Pester till ny favorit.

I morse kom Emma upp till mig och lade sig som en huvudkudde och spann och spann och spann och buffade. Jag förlät henne. Då inträffade något oväntat. Pester kom upphoppandes i sängen, kastade sig på strupen på Emma och de båda började slåss. (I mitt ansikte) Därefter GAV SIG EMMA och hoppade ner från sängen. Pester lade sig tillrätta och övertog rollen som sjuksköterska. Esther är alltså ranghögst! Egentligen helt logiskt eftersom hon är fertil hona, men ändå. Jag kände ett hugg i bröstet och tyckte så synd om Pemma. Hon är inte längre the shit. The top bitch. Hon är bara en patetisk föredetting... Det svider ordentligt i mammahjärtat att säga det.

ESTHER å andra sidan har utvecklat en vårdinstinkt. Min lilla kalv har vuxit upp och blivit kvinna! Jag måste se till att få henne parad. Jag måste. Hon är alldeles för vacker för att inte ha en man och en massa kisekattungar...

Nurse Esther

Ytterligare en helg till handlingarna

I går var det salighet för mig. På riktigt.

Den enda anledningen till att jag inte blivit anmäld till "Rent Hus" och blivit den nya "snuskfamiljen" är att ingen har fått tillträde till vår lägenhet. Det har känts... sådär. När stöket går över en viss nivå så ORKAR man inte ta tag i det. Och även om man skulle orka, så är all saneringsverksamhet fullkomligt omöjlig med Anton i närheten.

Igår kom min syster. Medan hennes man sprang varvet så skulle hon och hennes två yngsta ungar slå ihjäl tiden med Liseberg och med Klantonkramning. Innan vi skulle gå till Liseberg fick vi avverka Klantons lunch dock, vilket gav oss en väntetid i lägenheten i ungefär en timme, eller så.
"Det ser förjävligt ut i köket" muttrade jag lite skamset när min syster var där ute.
"Så farligt är det inte" sade min syster.
"Det är det visst" muttrade jag. För om jag inte skulle sagt det skulle jag ju ha förnekat att det var en hälsovådlig och farlig miljö för min son och mina tre katter och detta skulle ju kunnat ligga till grund för en anmälan till Miljö och Hälsa och/eller sociala myndigheter, samt definitivt, som ovan redan redogjorts för, ett förnedringstvprogram av rang. Genom att lägga mig med strupen uppåt så hoppades jag väl någonstans att hon skulle tycka så synd om mig att hon inte skulle göra någon anmälan till något organ.

"Men då röjer vi då" sade syrran hurtigt och jag såg min lilla son flaxa runt i vardagsrummet.
"Jeright" sade jag.
"C får hålla koll på Anton så fixar vi det" sade syrran.
"Cando" sade jag ironiskt.
"Kom igen" sade syrran och beordrade sin dotter till barnvakt. Hoppets låga tändes.

Tjoftjoftjof sade det och så var bordet rent från skräp. Tjoftjoftjof så var pryttlar som tidigare stod helt ivägen inplockade i diverse skåp som tidigare inte varit stora nog att härbärgera mer fådda skålar och espressobryggare. Tjoftjoftjof så var alla gamla tidningar prydligt buntade och alla tomma glasburkar och glöggflaskor och pantburkar och petflaskor utställda i hallen för kommande sopstationering.

Då bestämde sig Anton för att äta. Jag gjorde mat och matade honom och när det var klart var även köket i princip färdigt. Dammsuget. Svabbat. Kattmaten fick ny placering och står nu på det rena bordet. (Katt på bordet, hör jag dig säga upprört. Jepp. Katt på bordet. Vi äter inte på det bordet. Då får katterna äta på det bordet. Jag slipper med min systers system kattmat på hela golvet och vatten på hela golvet efter Antons krockar med gåstol och gåvagn. Jag slipper vara en bitch som vrålar "NEEEEEEJ, Anton, inte katternas mat" hundra gånger om dagen. Min pedagogiska målsättning, att inte flytta undan vissa saker för att medelst upprepade förmaningar få min son att förstå vad som är nono och vad som är cando fick stryka på foten. Tack och lov. Hade inte syrran resolut satt upp maten på bordet hade jag nog haft för mycket stolthet för att någonsin erkänna mitt nederlag. )

På väg till Liseberg sopsorterades det. Barnen fick panten. 69 kronor. Vilket ju faktiskt var ett hyfsat tillskott till barnens Lisebergsvistelse, typ en glass var eller nåt.

Så underbart skönt! När jag kom hem sedan så kändes det såååå mycket lättare. Nu återstår bara att torka rent alla skåpen, ordentligt, och sedan är jag på toppen av världen!

Liseberg är ju Liseberg. Ungarna åkte massa grejer som jag minsann tidigare åkt. Med undantag av Spin Rock. Som jag fortfarande inte har åkt. Men jag måste. I alla fall, ungarna sprang mellan de stora attraktionerna. Inga Farfars bilar, inga Cirkusexpressen, nej nej. Vilket innebär att ungarna är stora. Jag är således äldre.

Det finns två anledningar till att jag skulle springa. Den ena är att jag vill roa min son när han åker vagnen (händer oftare och oftare) och jag drar iväg vilt tjoande med en lycklig son framför mig. Den andra är att jag skulle bli jagad av något. Denna situation har hittills inte förelegat. Det är i vart fall för mig helt obegripligt att en människa vill springa en halvmara. Men vissa vill. Bland annat min svåger som mötte upp oss på Liseberg efter fullbordat verk. Han såg ut som han gjorde några timmar tidigare, när han lämnade mitt enkla käll. Pigg, rask och glad. Och skulle jobba på kvällen.

1.22. Sug på den. Jag är impad. Jag är mer än impad. Jag är nog mer impad än vad han själv var, för när jag sade att jag var impad över 1.22 så sade han att det minsann var 1.22.37 eller nå´t, alltså närmare 1.23 än 1.22. Vilket ju är en vansinnigt dålig tid.

Kom hem, utan syster och svågrar och syskonbarn till mitt rena kök och kände mig som världens rikaste människa.

Heinz kom hem någon timme därefter efter svensexa. Han somnade och sov resten av kvällen. Jag och Klanton var sådär lyckliga igen, som bara vi kan vara. Sörgården fortsatte bland annat i badbaljan där min son visade att han kan ta plasket till oanade höjder och skaka på huvudet. Vansinnigt kul. Hur kan man tycka att det är vansinnigt kul? Hur roligt hade det varit om det var, säg tillexempel Heinz eller du som satt i en badbalja och slängde ut allt vatten och lekte med en röd plastanka och skakade på huvudet? (Det hade i och för sig varit ganska kul...) Nattade sonen och satt och kollade på tv tills långt in i natten, emedan de körde Kalifornia. Var litegranna i himmelen bara för det där rena köket. Helt utan alkohol kände jag en harmonisk lycka när jag såg Braddan dra in snor ur bihålorna och skjuta folk som gillar kaktusar.

När jag vaknade i morse var jag fortfarande lycklig över mitt rena kök. Det GLÄNSER! (Förutom skåpsluckorna... Men det kommer!) Jag gick som på moln fram tills att Heinziman sett något på nyheterna om Burmas fördelning av nödhjälpen. I relation till det så känns lycka över ett välstädat kök ganska futilt. Nästan omoralisk och snuskig. Åter fick jag en sådan där klump i magen och känner mig så tacksam för att jag är född var jag är när jag är och att min son aldrig aldrig aldrig kommer att få veta vad ett rent helvete är även om jag misshandlar honom gravt med att inte ständigt ha ett välstädat kök....

Sonen, Heinziman och jag gick ut i kylan och upp till barnens zoo i Slottskogen och visade Anton killlingar (inte imponerad), getter (GÄÄÄÄSP), grisar (snarch, snarch), undulater (Trååååkigt) och höns (Kul på vilken skala?). Det som impade var nätet kring djuren. Inte djuren. Annat som impade var kråkor och duvor. De var kul. Och en häst som kom fram och nosade på mig. Därefter Plikta och ett gäng varv i rutchkanorna. Och därefter hem. Jag somnade. Heinz gjorde pizza, som skall förtäras just nu. Han döpte den till Reykavik till ära av pizzerian på Stigbergsliden. Reykavik har skinka, färsk tomat, kronärtskockor, oliver och vindruvor på sig.

Dagen innan dagen icke-D

I morgon är det ett år sedan Hassan skulle födas. Jag var stor som ett hus och trodde aldrig att ungen skulle behaga komma ut. Och trots paniken över vad som komma skulle så blev jag över mig av glädje om så mitt skoskav började svida lite, för jag hoppades att det skulle vara de berömda värkarna. Men det var det ju aldrig. Tre veckors väntan kvar...

Det har gått sååååå fort, men ändå känns det som en livstid sedan. Och det är det ju. Hassans livstid.

Se vad begåvad han har blivit!

I övrigt ingenting. På riktigt, INGENTING.

I gårkväll, precis innan jag skulle lägga mig ringde två salongsberusade väninnor från Rose and Crown och uppmanade mig strängeligen att omedelbums dra på mig ett par jeans och en t-shirt och masa mig dit. Ingen pardon, inga ursäkter var goda nog. Sade de. Det sket jag högaktningsfullt i, sade jag. Jag är småbarnsmor, minsann. (Det är i och för sig en av väninnorna också, så det argumentet klingade ohört.) Jag skulle upp tidigt, minsann. (Det skulle båda två, så den bet inte.) Jag har ont om pengar, minsann. (En av dem är i samma sits, så det argumentet klingade ohört. Dessutom fick det mig att framstå som en tiggare) Jag var ståndaktig. Jag backade inte en milimeter trots att jag fick höra att jag var ond, snål, tråkig, tråkig, tråkig och tråkig. Och att de skulle hata mig för resten av livet.

När jag sedan lade mitt huvud på kudden var det inte stolthet över min ryggrad jag kände. Det var en sällsam upplevelse av livets föränderlighet och min egen fantastiska tråkighet. För när blev JAG en pingla som sade "Näääää, jag skall upp tidigt i morgon" och inte egentligen menade "Eh... TROR INTE DET - inte med DIG" när jag fick frågan om jag inte skulle med och ta en öl... Vuxenpoäng. Vuxenpoäng. (Fast inte lika många som jag får när jag dumpar Anton på dagiset. Ett barn på dagis - blir man mycket mer vuxen än så?)

Men i morgon är det minsann en tvättäkta AW på g. Sätter min söta skalle på att det kommer vara svinkallt och regna bara för det. Skit samma. Det skall bli trevligt ändå. Och någon kväll, någon gång, alldeles alldeles alldeles snart skall jag minsann ringa mitt i veckan och vara på snusen och uppmana både L och A att omedelbums dra på sig ett par jeans och komma ner till var jag nu sitter.HA vad jag skall skratta (Moahahaha) när de hänvisar till tidig uppgång och trötthet.

Nä, nu ljög jag igen...

Det är faktiskt en sak till jag inte kan sluta fundera på.

http://www.hemnet.se/beskrivning/hemnet/158362 . Det går inte att sluta fundera på. Men jag antar att ett kap som detta kommer att gå fortare än smör i Småland, särskilt med hänsyn till det överkomliga priset (4 850 000) i förhållande till boytan (65 kvm), så passa på, snart är tillfället att titta borta!

Försök, för GUDS SKULL, gå in och läs beskrivningen! Se bilderna! Gå helst på visningen! (Jag kan inte med. Det syns på mig att jag inte lägger två mille på ett fritidshus, TROTS fyra garage och en carport, en perrong samt asfalt så långt tomten når!)

Jag infogar en liten smakbit... Näe. Det måste bli två.

Välkommen in i den smakfullt dekorerade hallen. Lägg märke till de exklusiva materialvalen i golv, tak och vägg. Detta är genomgående för hela huset. Det fina piratskeppet i höger väggalkov ingår dessvärre inte i priset.

Efter att ha guidats runt på den sten-glas-och guldbelagda ovanvåningen kliver vi ner i det lyxiga källarutrymmet som inretts till sovrum, kontor och hemmaspa. Samt, som ni ser, diskotek. För lättklädda damer. Notera att ni inte riskerar att snubbla i trappen på nätterna - ljusdioder lyser upp dina steg! Säkerheten sätts alltid i första rummet. Och runt omkring tomten också.

Tack, kära lillebror för tipset.

Joy eller Cox

Min enda fundering idag är om jag hellre vill vara dr Cox...
...eller Joy.

Det är ju inget självklart val.

Å ena sidan vill jag ha en läkarlön och vara snabbpratad och bitsk.

Å andra sidan vill jag ha en snygg kropp och vara snabbpratad och bitsk.

Hmmmm. Tål att tänkas på.

Å andra sidan - när jag gjorde ett löjligt Facebooktest så var jag Dr Dorian... så det kanske är en helt akademisk frågeställning...

Röd idag - gul och blå imorgon

Igår skrev jag ju ett litet inlägg där jag förklarade min absoluta lycka. Vad gjorde jag sedan, tror du?

Vad gör familjen Bra en söndag när solen skiner och allt är färdigplanterat?

Går på Liseberg, naturligtvis!

När vi var på Liseberg någon gång förra veckan blev ju Anton dissad av en kaninjävel, som du kanske minns. Igår stod det TVÅ kanintanter vid huset och lajjade med barnen. Ett barn var i Antons ålder och hölls av en antingen fruktansvärt underårig fader, alternativt en tio år äldre broder. Barnet gillade INTE kaninen. Men kaninen interagerade med det gråtande barnet. Klanton tittade storögt in i Kaninträdgården så jag tog honom på armen och så.... FICK HAN TALA MED KANINEN!

Kanin #1 vinkade till Anton. Anton log från öra till öra. Då pep kaninen honom i magen, vilket sonen tyckte var superkul. Kaninen lekte tittut med min son. Min son uppskattade det. Men så blev kaninen distraherad av en clown som förmodligen var rastavlösare. Vi vände oss därför till kanin #2 som även hon ansåg att Anton var lek-material och bus-bus-busade med min överlyckliga son. Så ANTINGEN var kaninkärringen förra gången PMSig ELLER så har någon tagit henne i örat och hotat med löneavdrag.

Jag var ju på Liseberg i fredags och handlade växter. Nu var det söndag kväll och alla ville gå hem. Alltså sålde de ut växter utav bara helvete. Men jag torskade inte, inte jag inte! Nope. Inte jag. Istället köpte jag lite blommor till fullpris till balkongen, och inte några fancy-schmancy saker. Nä, nä. Inte jag inte. Vanliga vita margerither och... gud, vad heter de... Små röda bollar på en pinne... En sådan här...
Fast med blixt blev de mer ceriserosa än röda... Och utan blixt blev de grå.. Du fattar principen. Vet du vad de heter?

Jag kunde dock inte hålla mig helt. Det råkade slinka med en Physalis för 25 spänn. Jag hade ju tänkt att jag skulle köpa physalisfrön tidigt i våras och dra upp, men så kom jag på det vanvettiga i det . Vad skall jag med 150 physalisplantor till? Men nu ville tanten bli av med sina physalisar. Jag hjälpte henne bara. På onsdag skall jag se till att få hem en kruka så att jag kan sätta min lilla physalis på balkongen och vårda den ömt.

I morse hade jag bråttom, ordentligt, jag har så vansinnigt mycket att göra på jobbet (nej, jag är inte kokett-stressad - jag är bissi multum). Men - INGA KLÄDER!

Vid kvart över sju drog jag därför igång en 40-tvätt, inte för att jag skulle vänta ut den men för att jag skulle slippa vara i samma situation i morgon. Men hur lösa det akuta problemet? Snabbscreening av garderoben gav mig inte så många val - det blev en klänning. En röd klänning.

Med känslan av att vara en överårig påskkärring styrde jag kosan ut i skogen. Väl där fick jag väl en hundrafemti kommentarer om att jag hade klänning. Jag kände mig som en transvestit hela dagen, världsIpromise. Inte en sådan där glamourtransa utan som en sådan där Outsidertransa, 45 år gammal, med skäggstubb och något överviktig med extremstora fötter...

.

Dessutom, när jag hade varit på toa så lyckades jag få klänningshelvetet fasthängt i trosorna på ryggen. Jag märkte fadäsen trettio centimeter utanför toadörren, och ingen såg, men jag kände ändå att det där med klänning, det är nog något jag måste vänja mig vid igen. Det fanns en tid då jag hade klänning och kjol ju.

För en tjugi minuter sedan kom jag på att jag köpte ett par byxor för någon månad sedan som jag aldrig använt, vansinnigt fina byxor. Dock för långa för en småbarnsmor som endast är tre äpplen hög. De har därför legat i garderoben sedan inköpet och väntat på att jag skall få tummen ur och ladda symaskinen. Det kan ju de vänta på. Du vet och jag vet att det aldrig kommer att hända. Jag har därför tagit beslutet att ta på mig mina nya, blå byxor i 70-talsstuk i morgon och använda klackade sandaler.

Efter jobbet for jag till den exklusiva delen av Kållered köpcentrum. Jag började med en raid på Jysk och köpte en dynlåda och ett par trädgårdsvantar. Därefter rusade jag in på Rusta för att köpa täckväv. Min lott, min lott... Allt för min lott.

Väl hemma möttes jag av en son som var fortsatt vansinnigt gullig, charmig och tillmötesgående. Jag ställde mig och var en sådan där effektiv karriärkvinna som balanserar yrkesliv och hemmaliv och egna intressen och lagade mat åt min avkomma.

Mammas Köttbullar

Mixa en tomat tillsammans med en halv lök och fyra oliver. Häll i lite extra olivolja. Kladda ner i tvåhundra gram nötfärs, häll i paprikapulver och svartpeppar. Rulla, rulla, rulla, en helvetes massa köttbullar med ca 1 cm i diameter. Koka, koka, koka. Frys in. Nu kanske du hävdar att detta är frikadeller - men där har du fel. Frikadeller är för mesar. Min son är ingen mes, hence, det är köttbullar.

Mammas kycklinggryta

Choppa upp en kycklingfilé och koka i köttbullspadet tillsammans med en halv hackad lök, en hackad tomat, en massa majs, en massa ärtor och en massa morot. Häv i lite svartpeppar och paprikapulver, ett par matskedar tomatpuré och Oatly. Koka, koka, koka. Koka ris. Frys in i vad du kan hitta i skåpet att frysa in i.

Så, när matlagningen var avklarad återstod endast att vårda min relation. Men dessvärre fick jag inte ihop livspusslet, för CSI började och Hans ville läsa en skateboardtidning.

.

Vettifan vad jag har gjort för att förtjäna detta.

Hellre död än röd!

I morse drog jag på mig Antons sunblock när jag åkte upp till lotten för att slutföra mitt mästerverk. Mitt ansikte och mina axlar var nämligen något påverkade av den skinande jättelampan.

Jag var tredje personen på plats, klockan var 9.15 när jag parkerade bilen. På parkeringen stod en alldeles nyutbränd BMW - upptrallad för vem det nu var som agerade entreprenör under natten hade tagit bort framhjulen. Tydligen, berättade min käre sambo när jag kom hem är lyktorna till BMW fruktansvärt dyra, så bilarna stjäls enkom för att man skall sno dem och lägga ut dem på blocket. Nåväl, en bilägare vaknade i morse och var inte alltför lycklig (eller var överlycklig och luktade svagt av fotogen när han leende skuttade ur sängen för att slänga försäkringspapprena i en gul låda).

Gårkvällen var ljuvlig. Fast ansträngande. Hasseman var i Alingsås och benyttjade Pingstkyrkans egenbyggda skatepark. Han bröt inte ett ben. Under tiden knatade jag och Anton upp till Näckrosdammen och lekte i lekparken och var sådär oförskämt lyckliga och söta ihop. Antons lilla sommaroutfit fick beröm av två för mig okända personer som inte heller hade någon inbördes relation (tror jag). Åtminstone en välklädd person i vårt hushåll, således. Men han VAR snittsig, min lille son, i marinblå trekvartsshorts (storlek 86... LÅNGA trekvatsshorts, alltså, killen drar ju 74 i vanliga fall), röd t-shirt och beige solhatt samt Nikepjuksen.

När mannen i huset kom hem skyndade jag mig upp till lotten, under tidspress, min käre vän, tillika exkollega och hans blivande hustru skulle komma och grilla klockan sex.

Jag planterade kryddorna, tomaterna, squashen, kronärtsskockorna, sådde morötterna och petade ner de halvruttna Blå Congo, mina blomsterlökar och grävde och gödslade ytterligare ett land. Därefter slängde jag mig i bilen och åkte hem, delade hiss med en äldre dam i fastigheten och insåg precis exakt hur genomjävligt nerjordad jag var. Skämdes lite, särskilt över min lilla svarta Hitlermustach.

Duschade, packade ner kött, p-sallad och grönsaker, filt till sonen, mat till sonen, samt vino. Slängde på sonen ett par jeans istället för shortsen - det kunde ju komma mygg. Familjen L (det är vi det) slängde oss på vagnen och åkte upp och innan gästerna anlände satt jag och Anton och blåste såpbubblor medans mannen i huset monterade ihop grillen. Och så blev det perfekt grillat, trevlig kväll, värme och gemyt och hoppfalleralla la. (Och en mygga bet Anton vid ögonbrynet. Det var ju det jag visste! Konstigt nog har han ingen som helst klåda.)

Jag har världens vackraste och underbaraste och charmigaste barn. Sorry, alla andra, men så är det.

Min son vid lotten igårkväll. Lägg märke till att han klappar blomman fint. Trodde man att man någonsin skulle få använda den uppmaningen? "Anton, nu klappar du blomman fint". Det väcker så många frågor. Kan man verkligen klappa en blomma, och i så fall varför? Hur klappar man fult?

Nästan tråkigt att ha det sååå sörgårdsbra. När kommer katastrofen?

.

När vi lämnade området igårkväll vid halvtio så stod där ingen utbränd BMW. Det var tre dagar sedan de flyttade på den utbrända volvon som stod på vägen till området. Husvagnspundarna bor varken på områdets parkering eller den där parkeringen vid bron i sommar. Förra året hade de en hund som hette "Nero" - i år finns vid vår parkering en gravsten med ordet "Nero" på. Så jag befarar lite grand att "våra" standardpundare har blivit utkonkurrerade av ett bilbrännargäng. Nu har de ju förmodligen bara sitt hagelgevär som skydd. Det KAN ju i och för sig vara så att husvagnspundarna bestämt sig för att flytta någon annanstans men känner ett visst nostalgiskt drag för sin gamla hembygd och därför bränner de bilar de stulit just där... Vi får väl se hur sommaren artar sig.

.

Anyways, lite lätt bakis klev jag upp i morse och jag var på lotten tidigt. Idag har jag sått lila brytbönor, gula vaxbönor, sockerärter, spritärter, bondbönor, broccoli, minimajs, solrosor, sex sorters sallad, persilja, dill och något mer. Oj vad jag jobbade. Jag har dessutom snyggat till lite, monterat ner det gamla växthuset, lagt trallen tillrätta och vattnat multum och jag är sååå duktig.

.

Dessutom har jag samspråkat med min nygamla granne (hennes lott låg i träda förra året) och hon gjorde mig så glad så när hon försäkrade mig om att om bara kronärtskockorna tar sig så kommer jag aldrig att bli av med dem för de är värre än kirskål. Jippie. Nästa år så kan jag kanske ha kronärtskockor på hela lotten?

Vidare informerade hon om vikten av att ha fiberduk över ärtor och bönor och att det förmodligen var elaka pippifåglar som käkade upp mina vaxbönor förra året. Jag fick lite dåligt samvete för jag har alltså oriktigt skyllt på mördarsniglarna. Det är knappast något som ägnat att höja deras status i samhället. Fy på mig. Särskilt som jag använde vaxbönemassakern som moraliskt motiv till att, visserligen med dåligt samvete, men ändå, hacka ihjäl typ flera tusen sniglar (eller i alla fall en fem sex stycken) förra året. Och två i år.

Sköna maj välkommen!

Idag hade jag en mycket ansträngande dag på jobbet. Jag är inte ironisk det minsta när jag säger det - dagen var från början till slut belamrad med besvärligheter, stress, möten och idel lidande.

MEN; strax innan lunch hade någon satt ut en skål med godis i korridoren. Inte vilket godis som helst - en hel buffé med sura delikatesser! Det var sura tungor, kryptoniter, gröna hårdingar med salmiakpulver i, hallonshots, sådana där rosa/gröna flaskor som smakar tuggummi.

"VEM" vrålade jag, "VEM har satt ut godiset i korridoren, och VARFÖR" . Min fråga klingade ohörd.

Jag stoppade in ytterligare en hallonshot i munnen och kände svettdropparna komma på överläppen. Strax innan hade jag insett att lunch ute var att glömma och att det enda tillbuds stående alternativet var restaurangen på området. (För sjutti spänn... Ärligt talat, bambamat kostar typ 14 och är BÄTTRE!)

"VEM" vrålade jag åter, "Har satt ut godiset".

En kollega som rörde sig långt borta i korridoren viftade med handen. "Är det du" frågade jag.
Personen ifråga vinkade glatt.
"And WHY, may I ask" frågade jag.

Han ryckte blott på axlarna och sade att det ju är fredag.

Jag gick in på mitt rum med resterna av en hallonshot torterandes min blottade tandhals (AJ) och var på oförskämt gott humör.

Solen skiner. Jag får godis. Livet är härligt.

Därefter återgick dagen till ett rasande tortyrtempo och avslutades med ett besök på Lisebergs trädgårdsutställning, som jag egentligen inte hade tid med. Eller råd med heller.

Så fantastiskt. På riktigt. Solen gassade, det var hett. Jag och E gick runt och runt och runt och hon handlade massor av fina blommor och lökar och tomater och så satt vi på Wärdshuset och inmundigade två bärs var. Kändes som sommar på riktigt.

Arbetet på lotten framskrider. Jag har numer en plan. En plan som kommer att bli i huvudsak satt i verket under helgen.

Det blir (förmodligen) ingen Blå Congo. Jag satte dem på förgrodd, men istället för att gro tycks potatisarna välja att ruttna. Jag skall dock gå och köpa någon annan potatis och strunta i att förgro, någon sade att det var helt obehövligt.

Halva potatislandet blir squashland. 7 plantor kommer att utplanteras i morgon.

Kring befintlig vitlök och gräslök skall jag bygga min kryddtäppa. På Liseberg inhandlades därför lite dylikt. Oregano, Rosmarin, Timjan och krusbladig persilja, närmare bestämt.
"Du skall ha slätbladig persilja" sade E bestämt. Men det fanns ingen slätbladig så det fick bli krusbladig. Men eftersom den romantiska stämningen kring persiljan försvann så är just den krusbladiga persiljan till skillnad från sina kryddkompisar inte värd en versal i namnet. Torftigt, på gränsen till tarvligt...

Spritärtor, sockerärtor och gula vaxbönor får dela på ett land.

Bondbönor, broccoli och lila brytbönor får dela på ett annat.

Kronärtskockorna får ett eget, men jag tror att jag avvaktar utplantering till nästa helg.

Morötter och rädisor får samsas med salladen (6 sorter) i det landet där bönorna slogs med tomaterna förra året.

Jag sade ju att jag inte skulle ha några tomater i år. Jag ljög. DAMN U LISEBERG, och dina förföriska försäljare! De (tomaterna då, alltså) får sitta på det ställer ärtorna skulle ha suttit förra året om inte sniglarna ätit upp dem. Det är heller inte vilka tomater som helst! Nej, nej.

Först har vi "Raketa" - en rysk busktomat som blir ca en meter hög och har ovala, spetsiga frukter. Därefter en gul tomat, "Solguld", plattrunda frukter med morotsblad. Därefter Schugan, den svartaste av alla tomater, sade tanten. Kan man motstå en sådan beskrivning? En svart, rysk tomat på min lott.

Och, till sist - en vanlig dansk jävla tröktomat.
"Suck" sade jag.
"Men man kan ju inte misslyckas" sade försäljaren.
"Nä" sade jag och tittade avundsjukt på E som handlade cocktailtomater och gula, ovala saker. Men jag KAN inte ha mer än fyra. Eller ens fyra. Och om jag nu skall ha någon så kan jag ju i alla fall ha en tråkig, förutsebar tröktomat. Även om de ryska ju enligt all tillgänglig fakta skall vara tämligen härdiga (länge leve 5-årsplaner och kommunistisk planekonomi samt agrikulturforskning!). Men inget slår ju den danska tomaten i trofasthet och förutsägbarhet... Inte sexig men en fantastiskt trogen partner.

Och så skall jag peta ner lite minimajs i gränslandet mellan mig och lotten brevid. Det kan ju funka. Mot andra grannen slänger jag upp solrosor, tror jag.

Och så skulle jag ju inte ha så mycket blommor. Men oj. Min klematis har tagit sig tämligen väl. Den oranga liljan som jag planterade om har redan blivit ganska hög. Jag petade ner alldeles för många gladiouluser igår.

Och idag var jag på Liseberg. DAMN U LISEBERG och alla dina trugande lökförsäljare!!! Vad fan skall jag med blommor till?

En förpackning med kallor. Duktigt vackra. Lite sent att plantera dem, men men...

Hur kan någon motstå irisar? Jag fattar det inte. Visserligen är de inte bara blå och gula och vita och passar inte alls med mina fantastiska kallor, eller för den del med mina fantastiska liljor, men ändå. Det är ju irisar. Eller med befintlig klematis, doftliljor eller den oranga liljan. Det fanns, på riktigt, och helt förvånande inga förpackningar med bara blå iris. Jag vill egentligen ha sådana där nästintill svartblå irisar. Och lots of them. Men i brist på de irisarna så...

Blekgul, doftande lilja. Finns det något så vackert som liljor? När jag begravs så kräver jag att hela jävla kyrkan täcks av liljor. Gärna blekgula, men ännu hellre....

Vita liljor. Say no more. Vita liljor... Vita liljor, vita liljor, vita liljor... Som luktar. Lilja.

Så kom jag hem. Och då visar det sig att min lille son har fått dagisplats. DAGISPLATS I tell ya! Hu. Han är stor nu. Eller blir i alla fall den 19 augusti. Inte på förstavalsstället. Inte på andravalsstället. Inte på tredjevalsstället - surprise!- Inte på fjärdevalsstället, och först i augusti, men han har ta mig tusan fått dagisplats. Damen på kommunen var dessutom en vänlig och serviceminded quinna. All heder till henne.

Ytterligare en liten, liten glädjeyttring innan jag ger mig. Du har hört att Linda S slutat på Expressen, va? Jag slipper alltså riskera fler omotiverade raseriutbrott. Så skönt.

Ohejdat skryt blandat med skam...

Det är ju inte bara min son som är ett geni. Jag känner ett hugg av dåligt samvete över att jag inte orerar om de andra. Så:

Idag hoppade Esther upp på garderoben i hallen via hatthyllan. Det nya, fantastiska var att jag inte behövde plocka ner henne, ledset gnyendes. Helt plötsligt låg hon i mitt knä.

Idag så har Ellis varit en underbar kissekatt som bara gossat och myst och varit tyst, större delen av tiden.

Idag har Emma buffat och knuffat på min son i syfte att göra honom glad. OCH lekt med honom och skinnskärpet, FAST hon brukar vara livrädd för Anton med läderpiskan.

Idag har Schans varit och åkt skateboard och han har inte brutit någonting.

Idag har jag... tja, vad vet jag... Något bra har jag väl lyckats med.

I dag skrev Linda R ett otroligt roligt inlägg igen. Hon är en riktigt lustig liten varelse. Idag hade hon köpt ett paket knäckebröd, fotograferat det och ställde frågan "Är det någon som vet om det är gott".

Tänka, tänka, tänka, tänka... Neej, Linda, jag vet faktiskt inte. Men jag har en idé! SMAKA!

Idag funderar jag på den där toklustiga lilla skräckfilmen med lilla Lisa, eller vad hon kan tänkas heta som blev biten av en bäver häromsistens. Pappa höll i kameran när flickebarnet, tre år gammalt, kom in närkontakt med denna skogens småkung.
"Here comes the beaver, here comes the beaver, Lisa TITTA BÄVER! Lisa KLAPPA herr Bäver!?!"

Pappa höll i kameran när flickebarnet, tre år gammalt, fick sig ett bett av gula, böjda vassa saker som vanligtvis knäcker en björk på en kvart.

Vad gjorde papsen? Fortsatte filma.... Jag som har haft dåligt samvete för den där filmen när Klanton ramlar av dammsugaren... Jag ligger i lä i pissigt föräldraskap!

Och - han slog sig inte. Faktiskt inte.

Snabbis

Igår så ansåg jag att måttet var rågat. Min son kan gå. Jepp. På sin elvamånadersdag räknades stegen han tog. Bara för det har han inte varit särskilt intresserad alls idag av att gå själv.

I övrigt inget nytt. Massa på jobbet, massa hemma, massa, massa massa.

I morgon skall jag i alla fall erhålla några bondbönor som jag skall trycka ner i jorden på lotten tillsammans med trefärgade morötter, rädisor, 6 sorters sallad och gula bönor och lila bönor. Och så skall jag gödsla också. Spännande liv. Vid min ära.

På Liseberg är det många som skriker

Vi har haft en sådan där toppendag idag.

Först gick vi till Liseberg med ett överlyckligt litet barn.
"ÅH" utbrast jag när vi gick förbi leksakshjulet, "En röd skinnstol! En SÅDAN skall Anton ha"

Så jag lade en guldtia på nummer nio. Hasseman tog tre, sju och... något mer.

Vi fick bara förstavinsten. Äla sit. Å andra sidan var det ju ganska praktiskt, för hur skulle vi handhava en röd skinnfåtölj under resten av vårt besök?

"Skall vi ta en filt med nalle eller skall vi ta en vovvov" frågade jag. Hundar heter numer vovvov.

"Ingen jävla vovvov" sade Hans. "Ta en filt"
"Amen vi har en filt. Vi har massa filtar. Anton gillar vovvov" protesterade jag.
"Ta en verktygslåda" sade Hans. Så då gjorde jag det. Nu har vi kirrat födelsedagspresangen om två år. Jippie! Men den innehåller allt - till och med en sticksåg som går på batterier (inkluderas icke, vilket ju är bra mht att de annars skulle bli gamla och börja läcka under tiden fram tills Klanton kan ha något utbyte av en leksakssticksåg). Lite funderingar hade jag om könsroller, men hey, om jag haft en blond, blåögd liten dotter så hade jag förmodligen likförbannat valt verktygslådan. (Dockorna var för jävla fula...)

Glada ihågen, med en gigantisk verktygslåda i plast, gick vi till kaninhuset. Klanton blev kär i kaninen. Han stod med fingrarna i munnen, saligt leende när barn efter barn efter barn fick kramar av kaninen. Visserligen var de andra ungarna äldre än Klanton, men ändå. Kaninfan tittade åt vårt håll och undvek oss aktivt.

"Titta KANIIIIINEN" sade jag, högt, för att kaninhelvetet skulle höra oss, "Är kaninen FIN"

Anton log. Kaninhelvetet fortsatte ignorera oss. Förmodligen för att hon inte ville snora ner sin fula gröna päls.

"Må solen lysa i åtskilliga timmar på ditt gröna anlete" tänkte jag. "Må dina morötter förevigt infekteras med springmask". Därefter tog jag resolut min son och praktiskt taget baxade mig förbi den satans kaninen, som jag ville sparka av knäskålarna med ett glatt "Skall vi titta på BLOMMORNA" till min son som var helt omedveten om att han just dissats av en sommarjobbande sjuttonåring i grön kaninkärringdräkt. Jag hoppades att vi skulle springa på någon ANNAN kanin, mer serviceminded, ute på området, men nä.

Vi knatade runt en stund i solen, barnet var lyckligt och det var väl vi också, antar jag, och därefter gick vi och käkade en... medioker, faktiskt, brunch på rosa hotellet.

Nu kanske du tycker att jag är neggo eftersom kaninen var dum i huvudet och brunchen var halvkass, men nä. En fantastisk dag. På riktigt. Det var helt ok att äta torrt bröd och prefabburgare med färdigskivad dansk edamer. Att chili är okryddad är godtagbart när man är på gott humör, och vem gillar egentligen ägg benedicte anyways? BLT:n var... annorlunda. Inte bra, men annorlunda. Och annorlunda är bra. And so on and so on.

Efter brunchen gungades det och det åktes rutchkana och det promenixades och det tittades på blommor och det tittades på fontäner och barnet är så vansinnigt gulligt och begåvat.

Enda smolket i bägaren är att min ebola fan i min lilla låda inte ger med sig.

Over and out från en tredjedel av lyckliga familjen.

I rymden kan ingen höra Linda skrika

Igår, innan jag for till min mor i ett underbart försommarväder, så läste jag Lindas krönika. Jag fattar inte varför jag utsätter mig gång efter gång eller varför jag blir så arg. Att bli arg på den människan är ju lika dumt och meningslöst som att bli arg på han den där psalmskrålaren på Avenyn - han är i och för sig ett störande moment, MEN det är synd om honom OCH han är harmlös.

Lindas krönika igår började med att hon ville provocera lite genom att säga att hon minsann anlitat städerska. Gäsp. Men det var inte det som krönikan skulle handla om, utan den gick ut på att svenskar var dumma, lata och inte gjorde vad Linda ville att de skulle göra. Nej, hu. Någon som hon tänkt att anlita hade till och med haft fräckheten att försäkra sig om att få betalt för sitt jobb. Så gör inte våra käcka invandrare. Nope. Som ett kollektiv är de på och drivna och såååå mycket bättre än svenskar. Eller Svennebanan, som Linda uttrycker sig. Som, som hon också sade, beter sig som om de har ett jobb inom vården och tjänar 16000 kr och röker gul blend.

Som sagt, till skillnad från "invandrare". Hon är så jäääävla obehaglig! Ärligt talat så skulle det inte förvåna mig om hon på allvar anser att negrer har rytmen i blodet, judar är ekonomiska genier och zigenare stjäl som korpar. Kollektiv som kollektiv.

Men jag är så förvånad över att hon inte ens har självinsikt om att hon måste vara städkunden från helvetet. Tänk alla reklamationer hon kommer att göra! När hon inser att inte ens en pigg och rask och tacksam invandrartjänstepiga topsar golvlisterna med Vircon eller drar över alla skåpsluckor med alkogel - vad kommer att hända då? Eller gud förbjude - när hon inser att inte ens byter golvmopp när hon går mellan barnens sovrum! Eller när stackars Linda inser att toalettstolen bara är avtorkad med lite Ajax och inte alls är putsad med en sprillans ny tandborste med kaustiksoda... Jag skulle ALDRIG ta ett städuppdrag hemma hos Linda.

Hon avslutade krönikan med att hon skämdes över att vara svensk. Jag skäms också över att Linda är svensk.

På väg till min mor i det gröna, underbara så satt jag åter och flummande på vad jag skulle ha för verksamhet om jag bara skulle komma bort. "Ett litet pang, naturligtvis" sade jag. "Och en liten tillhörande handelsträdgård. Driva upp små squashar och små kronärtsskockor och kanske lite sparris" sade jag.

"En liten affär som sålde grejjer som jag gillade" sade Heinziman. "Sitta där och läsa hela dagen, relalalaxa och åka skateboard"

"Mmmm" sade jag drömmande. Och trots att jag redan då beslutat mig för att inte låta Linda komma under skinnet på mig något mer kunde jag inte låta bli att fundera på hennes kommabortverksamhet...

Lägervakt i Treblinka? Fältskär av det gamla gardet? Gruppchef vid en ättestupa? Huvudslaktare vid ett äkta koscherslakteri?

Förmodligen.

Klanton var på stranden igår. I sanden. Han hittade en snäcka som han gillade stenhårt och träffade en Oliver från Malmö som hade 14 tänder och var 1 månad äldre än min son. Ljuvlig dag.

Och från och med just nu tänker jag aldrig låta Linda komma mig under skinnet igen. Hon ÄR Avenypsalmskrålaren.

I rymden kan ingen höra dig tjata

Vad jag gjorde igår gjorde jag delvis för att jag visste att det som hände skulle komma att hända.

Idag har Heinziman fullkomligt reviderat vårt samtal. Men HAHA - bevisläget för vad som egentligen sades av vem är ju något bättre för mig.

Däremot får jag nog vika mig på en punkt. Warriors-punkten närmare bestämt. Jag fick redan i natt veta att jag, som slagit upp warrior gibson och därigenom fått upp "Road Warrior" och året 1982 begick ett stort misstag. Den från mitt livsljus åsyftade filmen var "The warriors". Som gjordes 1979. Och enligt beskrivning handlar om detta:

A gang called The Warriors are framed for killing a gang leader trying to unite all the gangs in the area. With other gangs gunning for them they must get back to the home turf of Coney Island... Alive.

Vad dum jag var när jag trodde att det var ROAD WARRIOR, som ju enligt beskrivning handlar om detta:

In the post-apocolyptic Australian wasteland, a cynical drifter agrees to help a small, gasoline rich, community escape a band of bandits.

Same shit, not really a diffrent name... om man bortser från kontinent.

Vad gäller Alien så kan jag ge min sambo detta: MÖJLIGEN, min älskade, MÖJLIGEN blandade DU ihop Alien och Terminator när vi pratade och du TÄNKTE på Alien men SADE Terminator. Men, serru, ORDET Alien kom inte upp förrän jag av misstag slog upp alien weaver. Och det har jag PAPPER på. (Om jag gör en utskrift.) Ha ha. HA.

(Som vi alla vet är: A mining ship, investigating a suspected SOS, lands on a distant planet. The crew discovers some strange creatures and investigates.)

Vad jag ÄLSKAR att läsa plottar! Jag hör dem inne i huvudet med en djup, dramatisk röst.

Annars denna morgon - Klanton är för söt när han borstar tänderna! Katten Ellis vrålar och vi skall åka till hemstaden för ett besök hos min mor.

I rymden kan ingen höra dig skrika

Vi har just avverkat den senare halvan av 4th of July. Vedervärdig film som givetvis gjorde att vi började diskutera andra filmer.

"Terminator kom på sjuttiotalet" sade Heinz bensäkert.

"Du är sjuk i huvudet" svarade jag, bergsäkert. "Jag såg den hemma hos Steve, på video, på åttitalet. Då var den inte stengammal. Och Schwarteneggernegger gick som parodi på P3"

"Joooo" hävdade Heinziman. "Den kom ungefär samtidigt som Warrior"
"Amenvaffan" sade jag, "Warrior kom 81 tror jag, för jag vet att vi såg den på video när vi var i Sälen och åkte skidor och då var den MINST ett par år gammal."

"70-tal" sade Heinz.
"Jag sätter på datorn" sade jag.

Och gjorde detta. I min rödvinsförvirring slog jag dock upp "Alien Weaver" istället för "Terminator Arnold" och fick chocken. 1979! VA!?! Weaver, med förnamnet jag inte kan stava, var ju strålande vacker då. Och tjugi år senare när hon gjorde den sista apdåliga filmen var hon strålande vacker. Vad är det för jävla rättvisa? Och hur gammal är inte jag om jag kan minnas att i rymden kan ingen höra dig skrika när filmhelvetet kom på SJUTTITALET for crying out loud?

Anyways - Warrior kom -82. HA! Hade mer rätt än Heinziman och kände mig lite yngre helt plötsligt. Den VAR uråldrig i jämförelse med Terminator som jag satt och tittade hemma hos Steve (uttalades föresten Stiiiiiiv). Pissigt dålig film i alla fall.

Och Terminator kom två år efter. Åttifyra. Som jag fortfarande vågar hävda, om än inte med samma bergsäkerhet som tidigare, var ett av århundradets bästa musikår. I ärlighetens namn minns jag inte ens vilka låtar jag avsåg när jag utnämnde åttifyra som bäst. Nu lutar jag mer åt åttiett.

Hur som helst.
- 79; Alien
-82; Warrior
-84 Terminator

Så det så.

En vandring i dödsskuggans dal...

Inatt vaknade jag tusen gånger av att mina öron gör så jääääääääävla ont.

Snoret rinner fortfarande. Kemisk peeling? Glöm det - låna Klanton några dagar och vänta på snoreffekten. Jag har Sveriges i särklass rynkfria överläpp om några dagar när skinnet börjar komma tillbaks. Ont i huvudet, ont i ÖRONEN (Har jag sagt det) och trött, trött, trött TRÖTT. Och döv.

Vid sex väckte jag hr Gruber och sade att jag skulle ta min son till Axxessakuten och uppskattade om han under väntetiden kunde passa på att städa. Sambon trodde att jag sov. Det gjorde jag inte. Då. Men fem minuter senare.

När jag sedan vaknade vid nio igen så var sonen grötad för ett bra tag sedan och det var en dum tidpunkt att gå på för om jag skulle få vänta där så skulle hans lunch intagas på akuten.

Why, oh why frågar du, skulle jag ta med min son? Jo, serru. Jag må framstå som en hårdhudad cyniker helt befriad från känslor och bjäfs, men icke. En bekanting till mig har ett litet barn vars trumhinna sprack bara sådär, och, tänker jag, om JAG har öroninflammation så lär smittspridarAnton också ha det.

(Dessutom, räknade jag ut, så skulle jag själv få komma i barnsnabbkön om jag hade Anton på armen.)

Pappa ringde och ville beklaga sig för att HAN var sjuk. Bah, sade jag. Jag är sjukare. Pappa blev sur. Så då skulle jag förklara precis exakt hur sjuk jag var. Så jag berättade att jag minsann var så sjuk att jag skulle bege mig till Axxessakuten. Med Anton på armen.

"Är han också sjuk" undrade min far och lät lite orolig i all avundsjuka över att inte vara den sjukaste.
"Njäääää" sade jag sanningsenligt. "Han mår mycket bättre än vad jag gör. Men han är fortfarande snorig." Och så berättade jag att jag minsann hade en bekanting vars barns trumhinna spruckit bara sådär. Och att jag skulle få komma i barnsnabbkön med Anton på armen. Då blev min far vred på riktigt.

Så då skämdes jag. Och ringde till sjukvårdsupplysningen. Den för barn. Jag frågade om min son behövde kollas för öroninflammation bara för att JAG hade det och dessutom hade fått min ebola från min son.

"Nä" sade den vältaliga sköterskan, som inte strejkade, men som tydligen gjorde någon form av statement genom att använda så få ord hon bara kunde.
"Är det säkert" sade jag.
"Har han ont" frågade sköterskan.
"Inte vad jag vet" sade jag.
"Det skulle du ha vetat i så fall" sade sköterskan.
"Jaha" sade jag. Och berättade att jag minsann har en bekanting vars barns trumhinna brast bara sådär.

"Ja, det kan hända" sade sköterskan. Känslokallt och insåg inte att min son, mitt guldägg, min prins i mitt huvud nu stod utan trumhinnor för resten av livet.

"Så man skall inte kolla i alla fall" undrade jag.
"Nä" sade sköterskan. "Då skulle man få kolla varje barn vid varje liten förkylning"
"Det är ingen liten förkylning" sade jag. För denna förkylning är the ultimate förkylning.

"Du märker när han får obehag" sade sköterskan.
"Åkej" sade jag och började tala om något viktigare - "Är det farligt för en vuxen att gå med obehandlad öroninflammation"

Barnsköterskan suckade. Hon var tydligen van vid att mammor går i barnsnabbkön.

"Det beror på" sade hon. "Har du ont"
"Ja, annars skulle jag väl inte veta att jag har öroninflammation" sade jag.
"Hur ont har du"
Just den dumma jävla frågan provocerar mig. Hur skall jag kunna förmedla hur ont jag har?
"Jag har rejält ont" sade jag. "Inte värkar-ont men definitivt ont"
"Det kaaaan läka ut" sade sköterskan.
"Kan eller gör" undrade jag.
"Det kan behövas penicillin" sade sköterskan.
"Och hur vet man vilket" frågade jag.
"Det känner du" sade sköterskan.

Men hur fan skall jag kunna känna det? Mind U, jag höll på att stryka med för att jag trodde att det var normalt att ha ont efter ett kejsarsnitt. Men så visade det sig att det vården menar med "ont" är vad jag menar med "obehag". Så nu sitter jag och är osäker på om jag är permanent heldöv i morgon bara för att jag vägrar vara en fjolla. Och för att Heinziman är och tvättar bilen.

Bilen, ja... (Nu kom han hem förresten). Bara en sådan sak. JAG skulle ha tvättat bilen. Det var MITT uppdrag. Jag skulle vara så duktig. Jag skulle stå med en svamp och lödder och jag skulle tvätta och vaxa och bilen skulle glänsa men NÄ. Jag har ebola och fick inte visa mina muskler. Blä.

Hans har inte heller varit duktig. Han pröjsade någon annan för att tvätta bilen, visade det sig.

Det var min hemliga plan, faktiskt.

Att fånga en kändis

För att verkligen fira arbetarnas högtidsdag knatade Heinziman ner och köpte en Aftonbladet till frukosten.

Raskt avverkades mc-död, lungcancerkampanj, källarbarn och allt annat skräp och så började gissningsleken. För man MÅSTE ju bara veta! Och man måste gissa sig till det rätta svaret och först därefter kolla facit på nätet.

"Känd programledare", "ung", "bosatt i Stockholm"... den pixlade bilden visade att det var en rökare. En mörkhårig kvinna.

Tildorna avhandlades, men avskrevs. De Paula är alltför kläm- och äppelkäck. Fröding har torskat en gång innan, men det nämndes inte att denna skulle ha gjort. Dessutom har hon knappast varit programledare för några vrålpopulära program. Samtidigt, om man betänker inhopp i reseprogram och sådär... men, nope - inga Tildor.

"LOTTA BROMÉ" utbrast Heinziman i ett plötsligt utbrott av hjärndöd.
"Ung" sade jag.

"Bosse Larsson" sade jag, med Antonröst, så det var ju Anton som föreslog det. Viss diskussion utbröt om Bosse fortfarande var vid liv och om våra respektive morfädrar VERKLIGEN gillade Nygammalt eller ej.

Rosing kom inte ens upp. Jag antar att Hasseman fann det lika osannolikt som jag. (Trots Lotta Broméincidenten) Programledare, you know... Populär. Dessutom så har hon ju också torskat tidigare.

Josefin Crawford? Nope. Hon har barn och grejjer. Inget sådant nämndes. Och är ljushårig. Och har väl bara lett ett program som kunde klassas som populärt och det var ju fleeera år sedan.

GYNNING! vrålade jag. Men kom av mig. Men samtidigt... Näääe. Bakgrundshistorien stämde inte. Ty även Gynning har ju varit lite vitpudrad på underläppen offentligt tidigare. Men här väcktes ett frö...

CARINA BERG! Nope - hon föll på det där med pojkvän. Inte fan skulle tidningen skriva om en "populär programledare" och hennes "pojkvän". Då skulle det snarare vara "tv-personlighet" med "en flickvän i mediebranschen" eller något. Dessutom - hur gammalt är "ungt"?

Men om man nu verkligen, verkligen lusläser... Varför står det "programledare" och inte "tv-stjärna"? Hrmmm... Vi snackar alltså en radiobrud. Som har lett även ett populärt tvprogram... Min röst gick upp i facett - liksom mitt valda offer. Målbrottsrösten svajade: "Meeen häerrreGUud". (Så här i efterhand anser Heinziman att det var han som kom på namnet. Näe, säger jag. Det var JAG som kom på det! Faktiskt! Äran, hedern och logiken var min, min, min!)

Hans blev satt på att kolla facit. Han kom ut och deklarerade "Jessica Almenäs". Jag stirrade på honom.

"Näe" sade jag sedan. Inte för att det var någon prestigeförlust att ha fel, men någon rim och reson måste det ju finnas i världen. Jessica Almenäs... Jag tvivlar på att hon ens dricker en folköl. Jag beslöt mig för att kolla källan och såg att min sambo läst skvallerblogg som fan läser bibeln. Lättad blev jag. Min tro på mänskligheten återställdes.

Det finns ett ställe dit man kan gå när man är villrådig och behöver få veta ett och annat. Det är ett ställe som var person med hög moral och någon form av etik håller sig långt borta ifrån. Det är lite granna som ondskans "Cheers" på nätet. Where everybody knows your name, and they´re always glad you came... Ett ställe där man alltid kan få en slev rasism rätt upp i ansiktet, där man säkert kan få bra recept på drogkakor och man hittar ritningar på smutsiga bomber. Ett ställe där ondskan härskar.

Jepp. Jag gick in på Flashback. Som så ofta annars när jag behöver veta något obskyrt. Naturligtvis fick jag min belöning. Jag och/eller Heinziman hade så rätt, så rätt.

Tråden är så fantastiskt rolig på så många vis.
http://www.flashback.info/showthread.php?t=666353

Dels för att den tills faktum fastställts resonerar nästintill ordagrant som jag och min sambo. Men dels även för att efter man konstaterat faktum så utbryter en typisk Flashbackdiskussion ut. Är droger egentligen att betrakta som brott? Borde man inte ta riktiga skurkar istället? Och naturligtvis - Så går det när man ligger med en svart man!

Idag kommer jag inte alls att sitta på Avenyn och dricka öl med solglasögon på och håna tokvänstern när de går förbi med sina svart-röda fanor som dikterar demokrati för alla 1% som tror på den rätta sortens demokrati. Mest på grund av att vädret är riktigt, riktigt pissigt. Vilket förmodligen innebär att de unga idealisterna med sunda värderingar inte vill bli våta i håret. Men även för att jag numera är SMÅBARNSMOR. Och sådana hånar ingen med annorlunda politisk åsikt.