I går var det salighet för mig. På riktigt.
Den enda anledningen till att jag inte blivit anmäld till "Rent Hus" och blivit den nya "snuskfamiljen" är att ingen har fått tillträde till vår lägenhet. Det har känts... sådär. När stöket går över en viss nivå så ORKAR man inte ta tag i det. Och även om man skulle orka, så är all saneringsverksamhet fullkomligt omöjlig med Anton i närheten.
Igår kom min syster. Medan hennes man sprang varvet så skulle hon och hennes två yngsta ungar slå ihjäl tiden med Liseberg och med Klantonkramning. Innan vi skulle gå till Liseberg fick vi avverka Klantons lunch dock, vilket gav oss en väntetid i lägenheten i ungefär en timme, eller så.
"Det ser förjävligt ut i köket" muttrade jag lite skamset när min syster var där ute.
"Så farligt är det inte" sade min syster.
"Det är det visst" muttrade jag. För om jag inte skulle sagt det skulle jag ju ha förnekat att det var en hälsovådlig och farlig miljö för min son och mina tre katter och detta skulle ju kunnat ligga till grund för en anmälan till Miljö och Hälsa och/eller sociala myndigheter, samt definitivt, som ovan redan redogjorts för, ett förnedringstvprogram av rang. Genom att lägga mig med strupen uppåt så hoppades jag väl någonstans att hon skulle tycka så synd om mig att hon inte skulle göra någon anmälan till något organ.
"Men då röjer vi då" sade syrran hurtigt och jag såg min lilla son flaxa runt i vardagsrummet.
"Jeright" sade jag.
"C får hålla koll på Anton så fixar vi det" sade syrran.
"Cando" sade jag ironiskt.
"Kom igen" sade syrran och beordrade sin dotter till barnvakt. Hoppets låga tändes.
Tjoftjoftjof sade det och så var bordet rent från skräp. Tjoftjoftjof så var pryttlar som tidigare stod helt ivägen inplockade i diverse skåp som tidigare inte varit stora nog att härbärgera mer fådda skålar och espressobryggare. Tjoftjoftjof så var alla gamla tidningar prydligt buntade och alla tomma glasburkar och glöggflaskor och pantburkar och petflaskor utställda i hallen för kommande sopstationering.
Då bestämde sig Anton för att äta. Jag gjorde mat och matade honom och när det var klart var även köket i princip färdigt. Dammsuget. Svabbat. Kattmaten fick ny placering och står nu på det rena bordet. (Katt på bordet, hör jag dig säga upprört. Jepp. Katt på bordet. Vi äter inte på det bordet. Då får katterna äta på det bordet. Jag slipper med min systers system kattmat på hela golvet och vatten på hela golvet efter Antons krockar med gåstol och gåvagn. Jag slipper vara en bitch som vrålar "NEEEEEEJ, Anton, inte katternas mat" hundra gånger om dagen. Min pedagogiska målsättning, att inte flytta undan vissa saker för att medelst upprepade förmaningar få min son att förstå vad som är nono och vad som är cando fick stryka på foten. Tack och lov. Hade inte syrran resolut satt upp maten på bordet hade jag nog haft för mycket stolthet för att någonsin erkänna mitt nederlag. )
På väg till Liseberg sopsorterades det. Barnen fick panten. 69 kronor. Vilket ju faktiskt var ett hyfsat tillskott till barnens Lisebergsvistelse, typ en glass var eller nåt.
Så underbart skönt! När jag kom hem sedan så kändes det såååå mycket lättare. Nu återstår bara att torka rent alla skåpen, ordentligt, och sedan är jag på toppen av världen!
Liseberg är ju Liseberg. Ungarna åkte massa grejer som jag minsann tidigare åkt. Med undantag av Spin Rock. Som jag fortfarande inte har åkt. Men jag måste. I alla fall, ungarna sprang mellan de stora attraktionerna. Inga Farfars bilar, inga Cirkusexpressen, nej nej. Vilket innebär att ungarna är stora. Jag är således äldre.
Det finns två anledningar till att jag skulle springa. Den ena är att jag vill roa min son när han åker vagnen (händer oftare och oftare) och jag drar iväg vilt tjoande med en lycklig son framför mig. Den andra är att jag skulle bli jagad av något. Denna situation har hittills inte förelegat. Det är i vart fall för mig helt obegripligt att en människa vill springa en halvmara. Men vissa vill. Bland annat min svåger som mötte upp oss på Liseberg efter fullbordat verk. Han såg ut som han gjorde några timmar tidigare, när han lämnade mitt enkla käll. Pigg, rask och glad. Och skulle jobba på kvällen.
1.22. Sug på den. Jag är impad. Jag är mer än impad. Jag är nog mer impad än vad han själv var, för när jag sade att jag var impad över 1.22 så sade han att det minsann var 1.22.37 eller nå´t, alltså närmare 1.23 än 1.22. Vilket ju är en vansinnigt dålig tid.
Kom hem, utan syster och svågrar och syskonbarn till mitt rena kök och kände mig som världens rikaste människa.
Heinz kom hem någon timme därefter efter svensexa. Han somnade och sov resten av kvällen. Jag och Klanton var sådär lyckliga igen, som bara vi kan vara. Sörgården fortsatte bland annat i badbaljan där min son visade att han kan ta plasket till oanade höjder och skaka på huvudet. Vansinnigt kul. Hur kan man tycka att det är vansinnigt kul? Hur roligt hade det varit om det var, säg tillexempel Heinz eller du som satt i en badbalja och slängde ut allt vatten och lekte med en röd plastanka och skakade på huvudet? (Det hade i och för sig varit ganska kul...) Nattade sonen och satt och kollade på tv tills långt in i natten, emedan de körde Kalifornia. Var litegranna i himmelen bara för det där rena köket. Helt utan alkohol kände jag en harmonisk lycka när jag såg Braddan dra in snor ur bihålorna och skjuta folk som gillar kaktusar.
När jag vaknade i morse var jag fortfarande lycklig över mitt rena kök. Det GLÄNSER! (Förutom skåpsluckorna... Men det kommer!) Jag gick som på moln fram tills att Heinziman sett något på nyheterna om Burmas fördelning av nödhjälpen. I relation till det så känns lycka över ett välstädat kök ganska futilt. Nästan omoralisk och snuskig. Åter fick jag en sådan där klump i magen och känner mig så tacksam för att jag är född var jag är när jag är och att min son aldrig aldrig aldrig kommer att få veta vad ett rent helvete är även om jag misshandlar honom gravt med att inte ständigt ha ett välstädat kök....
Sonen, Heinziman och jag gick ut i kylan och upp till barnens zoo i Slottskogen och visade Anton killlingar (inte imponerad), getter (GÄÄÄÄSP), grisar (snarch, snarch), undulater (Trååååkigt) och höns (Kul på vilken skala?). Det som impade var nätet kring djuren. Inte djuren. Annat som impade var kråkor och duvor. De var kul. Och en häst som kom fram och nosade på mig. Därefter Plikta och ett gäng varv i rutchkanorna. Och därefter hem. Jag somnade. Heinz gjorde pizza, som skall förtäras just nu. Han döpte den till Reykavik till ära av pizzerian på Stigbergsliden. Reykavik har skinka, färsk tomat, kronärtskockor, oliver och vindruvor på sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar