Inatt vaknade jag tusen gånger av att mina öron gör så jääääääääävla ont.
Snoret rinner fortfarande. Kemisk peeling? Glöm det - låna Klanton några dagar och vänta på snoreffekten. Jag har Sveriges i särklass rynkfria överläpp om några dagar när skinnet börjar komma tillbaks. Ont i huvudet, ont i ÖRONEN (Har jag sagt det) och trött, trött, trött TRÖTT. Och döv.
Vid sex väckte jag hr Gruber och sade att jag skulle ta min son till Axxessakuten och uppskattade om han under väntetiden kunde passa på att städa. Sambon trodde att jag sov. Det gjorde jag inte. Då. Men fem minuter senare.
När jag sedan vaknade vid nio igen så var sonen grötad för ett bra tag sedan och det var en dum tidpunkt att gå på för om jag skulle få vänta där så skulle hans lunch intagas på akuten.
Why, oh why frågar du, skulle jag ta med min son? Jo, serru. Jag må framstå som en hårdhudad cyniker helt befriad från känslor och bjäfs, men icke. En bekanting till mig har ett litet barn vars trumhinna sprack bara sådär, och, tänker jag, om JAG har öroninflammation så lär smittspridarAnton också ha det.
(Dessutom, räknade jag ut, så skulle jag själv få komma i barnsnabbkön om jag hade Anton på armen.)
Pappa ringde och ville beklaga sig för att HAN var sjuk. Bah, sade jag. Jag är sjukare. Pappa blev sur. Så då skulle jag förklara precis exakt hur sjuk jag var. Så jag berättade att jag minsann var så sjuk att jag skulle bege mig till Axxessakuten. Med Anton på armen.
"Är han också sjuk" undrade min far och lät lite orolig i all avundsjuka över att inte vara den sjukaste.
"Njäääää" sade jag sanningsenligt. "Han mår mycket bättre än vad jag gör. Men han är fortfarande snorig." Och så berättade jag att jag minsann hade en bekanting vars barns trumhinna spruckit bara sådär. Och att jag skulle få komma i barnsnabbkön med Anton på armen. Då blev min far vred på riktigt.
Så då skämdes jag. Och ringde till sjukvårdsupplysningen. Den för barn. Jag frågade om min son behövde kollas för öroninflammation bara för att JAG hade det och dessutom hade fått min ebola från min son.
"Nä" sade den vältaliga sköterskan, som inte strejkade, men som tydligen gjorde någon form av statement genom att använda så få ord hon bara kunde.
"Är det säkert" sade jag.
"Har han ont" frågade sköterskan.
"Inte vad jag vet" sade jag.
"Det skulle du ha vetat i så fall" sade sköterskan.
"Jaha" sade jag. Och berättade att jag minsann har en bekanting vars barns trumhinna brast bara sådär.
"Ja, det kan hända" sade sköterskan. Känslokallt och insåg inte att min son, mitt guldägg, min prins i mitt huvud nu stod utan trumhinnor för resten av livet.
"Så man skall inte kolla i alla fall" undrade jag.
"Nä" sade sköterskan. "Då skulle man få kolla varje barn vid varje liten förkylning"
"Det är ingen liten förkylning" sade jag. För denna förkylning är the ultimate förkylning.
"Du märker när han får obehag" sade sköterskan.
"Åkej" sade jag och började tala om något viktigare - "Är det farligt för en vuxen att gå med obehandlad öroninflammation"
Barnsköterskan suckade. Hon var tydligen van vid att mammor går i barnsnabbkön.
"Det beror på" sade hon. "Har du ont"
"Ja, annars skulle jag väl inte veta att jag har öroninflammation" sade jag.
"Hur ont har du"
Just den dumma jävla frågan provocerar mig. Hur skall jag kunna förmedla hur ont jag har?
"Jag har rejält ont" sade jag. "Inte värkar-ont men definitivt ont"
"Det kaaaan läka ut" sade sköterskan.
"Kan eller gör" undrade jag.
"Det kan behövas penicillin" sade sköterskan.
"Och hur vet man vilket" frågade jag.
"Det känner du" sade sköterskan.
Men hur fan skall jag kunna känna det? Mind U, jag höll på att stryka med för att jag trodde att det var normalt att ha ont efter ett kejsarsnitt. Men så visade det sig att det vården menar med "ont" är vad jag menar med "obehag". Så nu sitter jag och är osäker på om jag är permanent heldöv i morgon bara för att jag vägrar vara en fjolla. Och för att Heinziman är och tvättar bilen.
Bilen, ja... (Nu kom han hem förresten). Bara en sådan sak. JAG skulle ha tvättat bilen. Det var MITT uppdrag. Jag skulle vara så duktig. Jag skulle stå med en svamp och lödder och jag skulle tvätta och vaxa och bilen skulle glänsa men NÄ. Jag har ebola och fick inte visa mina muskler. Blä.
Hans har inte heller varit duktig. Han pröjsade någon annan för att tvätta bilen, visade det sig.
Det var min hemliga plan, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar