Halloweenfesten är ett icke!

Igår var min son i händerna på sina kusiner och kom inte hem förrän vid sex. Han var som en Linda Rosing på Spyan. Ärligt.

Han rusade upp och ner och ner och upp och hoppade och vrålade och skrattade och busade och lekte med sitt nya Briotåg och vi sjöng Imse och han Imsade och han lade sig på golvet och ville sjunga Björnen sover och vi ville OCKSÅ sova... Vid åtta utbröt ett hysteriskt anfall av sällan skådat slag när vi tog makten över vårt liv och tvingade sonen in i sin blå pyjamas med gula kronor på. Vår lille prins.

Vi lade den vilt skrikande, gråtande och snorande sonen i sängen.

Barnet vägrade.

Vi plockade upp honom efter en halvtimme. Dels för att våra trumhinnor var nära att brista av alla ilskemanifestationer och dels för att han börjar bli som en liten apa. En kombo av ohejdad aggressivitet och aptendenser gjorde att vi bedömde att risken var ganska stor att han skulle falla face down i golvet och skada de små tansingarna.

Jag läste "UPP hoppar lilla kanin", en sedelärande historia om lilla kanin som inte vill sova och som dansar en sen Bossanova.

UPP hoppade lilla Anton.

Jag läste "Hur skall vi trösta den ledsna bebin", en sedelärande historia om ett ack så olyckligt barn som Ankan, Hunden, Kossan och Katten försöker trösta. De matar honom (check!), de badar honom (check), de leker med honom (check!, check!) och till sist lägger de honom, varpå den ledsna bebin icke längre är ledsen. Klanton skrattade så att han skrek när bebisen (det är jag det) upplät sina förtvivlade "BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄN", men kunde inte applicera historien på sitt eget turbulenta privatliv, så när jag slängde honom i säng igen så lät han "BUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ" fram tills att jag veknade i mammasjälen och åter plockade upp honom.

Vid halv elva eller nåt så somnade han under protest vid den femtisjätte sängläggningen med tillhörande "Och så säger Jättebizzi godnatt" (NÄÄÄÄÄÄÄÄ - med frenetiskt huvudskakande), "Och så säger Nalle godnatt" (nähe - med frenetiskt huvudskakande), "och så säger COCA godnatt" (BUHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ - med tårar sprutande), och tittande på lakanskrokodilen, och lakanselefanten och lakanszebran....

I morse när jag kom till jobbet och har så fantastiskt mycket att göra gick jag inte till kollegan M och ondgjorde mig över en massa saker och avslutade min gnällsession med "och så ringer väl de från dagis och säger att ungen är sjuk, bara för att han är trött som ett troll" och klockan 11.07 kom samtalet (som jag naturligtvis missade eftersom jag var annorstädes) om att mitt barn var sjuuuuukt.

Så jag fick gå och hämta honom.

Han var speedad som Linda Rosing i taxin hem från Spyan. Värsta partykillen! Han hoppade och babblade och ville absolut inte hem. Jag suckade och gick hem med honom. En god natts sömn, sade jag till dagisfröken, en god natts sömn, och därefter mår han bra. Dagisfröken höll inte med. Sonen är portad från dagis under morgondagen. Fadern får ta sitt ansvar. Jag måste få jobbat något.

Men, sade jag till dagisfröken, intet ont som inte har något gott med sig. Nu behöver jag inte klä ut mitt barn. De andra ungarna vinner på walk over. På grund av sjukdom. De behöver ALDRIG få veta att jag står utan dräkt eller idéer.