Dilemma

Som jag lät påskina i förra inlägget så är det inte helt okomplicerat det här med stugan och hur den skall vara. Vi är trots allt en familj som har den här i vardagsrummet...

Den tyder ju på ett visst intresse för dekadens på det där bonniga sättet. Trasiga shorts, billiga cigg (utan filter och som luktar liiiiite sötare än andra), barfotabarn, solblekta slingor, ravioli på burk... Handdukar som hänger på ospända linor och sand i sängen.

Samtidigt finns det ju sådana här pryttlar som nu äntligen skall få hitta ett värdigt hem. En resande drömmare. En sann romantiker. Någon som gått på sammetslena stränder i Thailand och på Filipinerna och plockat minnen... Någon som INTE hänger handdukar på slaka linor och drar in sand, utan tvärt om ser till att sanden stannar utomhus eftersom fötterna torkas av på den trevliga dörrmattan som skiljer ute från inne. Någon som har strukit de vita frottéhanddukarna med blomsterbård innan de hängs upp invid tvättstället.

Samma personlighet köpte en gång de här två vaserna i en second handaffär i Trollhättan. Vad utstrålar de mer än idyllisk femtiotalsgulligull? Här andas det inte något sand i sängen och vardagsrum på trädäck, inte. Här andas det ORDNUNG. Och en enkel liten vit ros eller en liten pion. Oh, vad pluttinuttigt.

Sedan tillkommer något sånthäringa. Som jag skrev innan så sade säljaren att vi kunde få behålla det. Tack. Tack, jättemycket, för vi har ingen kamin att elda upp det i och vi har inget drag på bilen för att frakta bort det. Men med lite färg så kanske det blir godtagbart... Missförstå mig inte. Jag tycker det var HELT ok att få ett finfint furuhörnskåp från sjuttiotalet. Men det passar ju INTE i min Mad Men-dröm. Eller min surfbum-dröm. Eller min Svenska arbetare har fått en veckas lagstadgad semesterdröm.

ORDNUNG sade jag ju innan. Denna vackra skapelse som jag fick av min mamma och hennes make i bröllopspresang är inte stämplad, men av formen att döma, och av färgsättningen att döma så är den ju betydligt äldre än förtiotal. Därefter skulle formen kanske ansetts provokativ. Jag älskar min fina ljusstake. Jag har sedan jag fick den så innerligt önskat att jag kan hitta en plats till den. Nu skall den stå i fönstret i Stämmet.

Idag när jag vankade på stan, detta var innan maken fått samtalet från säljaren så läget kändes helt ovisst, så funderade jag och funderade jag. Jag känner att familjen L mer är sand överalltfamiljen än Mad Men. Och så gled jag in på Indiska. OJ vad mycket roliga saker det finns på Indiska!

.

Så jag tänkte så här... Och försök att följa min tanke och komma med goda råd!

.

Någon köper en sommarstuga i slutet av förtiotalet, början på femtiotalet. Låt oss säga för enkelhetens skull att hon heter Moster Märta, men bara kallas för Märta. Märta vårdar sin lilla stuga iklädd en klockad, sval sommarklänning, ljusblå med små prickar på. Märta älskar sin lilla stuga, sin dvärgpudel Sessan och sin make Gunnar som kommer till familjens sommarnöje så ofta som han kan under sommaren (hans arbete som kartritare på kommunen i Borås gör det svårt att vara där oftare). Märta och Gunnar njuter gärna av en droppe starkt på altanen på lördagkvällen. Märta har bakat jitterbuggare allt som oftast. Gunnar och Märta har det bra, tycker de, men det är ändå ett öppet sår det där med att de aldrig fick några barn. Åren går. Först dör Sessan, sedan Gunnar. Märta orkar inte sköta om stugan som hon borde, men med tanke på alla lyckliga minnen hon har därifrån så vill hon heller inte sälja den. Någon gång i slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet trillar Märta av pinn.

Hon hette ju MOSTER Märta, right? Den som får nycklarna till stugan som Märta bara låste för vintern något år tidigare är enda barnet till Märtas syster Gun-Britt, som var en sladdis. Gun-Britts son, Johan, kallad Jonte, var ofta hos moster Märta på sommaren när han var liten. Märta och Gunnar gladde sig SÅ åt honom så det var självklart att han skulle få stugan när de gått vidare.

.

Jonte har en fabläss för Amerika. Och surf. Och skateboard. Så när han får stugan av Märtas dödsbo så har han INGET intresse av att fixa eller byta ut eller något alls. Han är nöjd med att väggarna står kvar. Han har vaga planer på att bygga en betongböj på tomten, men ger upp dem då han inser att tomten är för liten och att grannarna lär bli skitsura. (Vem som helst med half a brain vet varför jag fetade det stycket) Istället hänger han sin handduk på slak lina och sitter på sitt trädäck som han använder som vardagsrum. Han skulle gärna velat ha en sådan där fräck sammetsplanch, men får nöja sig med färggranna glasljuslyktor som hänger från taket (han fick dem av sin flickvän Åsa. Åsa tröttnade dock på att han hela tiden tjatade på om vindriktningar så hon drog en dag efter blott tre och ett halvt år. Han kunde INTE riktigt glömma henne, och det var med en tagg i hjärtat som han såg henne dra runt på en barnvagn några år efter det. Men han såg, på lutningen av den blå blend som vilade i hennes mungipa, att riktigt lycklig, det var hon inte...)

.

Nåväl. Jonte. Åttiotalet kom ju, som sagt. Jonte kom från en ganska god familj. Jonte hade liksom råd att vara bum innan begreppet ens uppstod. Detta var nämligen på tiden innan SLACKERN uppfanns - ja, då fattar ni. Det är ju rena rama En förlorad värld vi talar om. Jonte, i alla fall, han läste på Handels efter gymnasiet och efter att han återkommit från sin surfresa på Bali (den glömmer han aldrig) 1987 så var han bara sporadiskt i stugan. Mest nostalgi. Det ÄR bra vågsurf i Halland, det är det, men ärligt talat - man måste växa upp! Jonte, numera vid namn Johan, skaffade sig istället sommarhus på Marstrand. Men han kunde ju inte skiljas från stugan i Varberg ändå, yuppie-mentaliteten till trots! Så han lät den stå.

.

Och nu vill jag hitta nycklarna på något sätt, tänkte jag.

.

Kan det i sig vara ett tema?

.

Men hur i helvete kommer furuhörnskåpet in? Och om vi inte lyckas få in det - hur får vi det därifrån????