Spis

På min tid, för länge sedan, var lekspisarna utrustade med påmålade plattor. Det var innan hällspisarnas tid.

Nu för tiden, när de vanliga spisarna är absolut utdöende (men fortfarande billigare och mer energikrävande - alltså införskaffade min hyresvärd just en sådan när den gamla spisen från -83 självdog förra året) (Jag väntar på att kylskåpet och frysen från samma år saligen skall insomna så att vår elräkning kan halveras) så är lekspisarna utrustade med upphöjda plattor.

Ur led är tiden.

Och varför pratar jag om detta?

Jo.

Min son fick idag av sin morfar en spis. En röd Micki-spis som jag, trots allvarliga smärtor monterat ihop.

Sonen ville inte sova, utan stod i sin säng och skrek "JagvillkommaOPP, jagvillOPP" och eftersom jag var så vansinnigt stolt över mitt fantastiskt praktiska sinnelag, OCH jag ville se min son lycklig, OCH jag tyckte att spisen var så fin, så offrade jag ytterligare rygg på att lyfta honom ur sängen och beröva honom den nödvändiga sömnen, och han stod och lagade mat. Massa mat. Han skar sin aubergin, han skar sin morot och han skar sin tomat. Han skar inte sin citron, ty jag hittade bara två delar av den. Han lagade mat. Han var lycklig.

Och nu ligger han i sin säng och skriker icke längre "JagvillkommaOPP, JagvillkommaOPPnu, jagvillkommaOPP".

Vilar hans söta huvud på Shere Khan? Är hans pepparkaksögon slutna och har han ett litet leende på sina nöjda små barnläppar?

Nä. Han vrålar "Jag vill laga MAT NU, jag vill laga MAAAAAAAT, Jag vill laga mat NU".

Chef Ramsey har NOTHING on min son. NOTHING - I tell U!