Denna smärta... Olidlig.
I måndags linkade jag till jobbet och hade så fantastiskt ont att jag bokstavligen hängde på bordet. Men - sade jag optimistiskt till en kollega - jag har i alla fall kvar känseln i benet - sade jag.
Jag linkade omkring i korridorerna. Av en slump tittade jag ner på mina fötter. Det kändes som jag gick som vanligt, fast sååååå mycket mer långsamt. Mina fötter hade emellertid utvecklat en ny och fräsch stil. Högerfoten pekade utåt i typ... 90 grder är väl väl mycket sagt, men det var inte långt ifrån. Vred foten så att tossingarna pekade framåt igen. Nu kändes det som om foten var vriden mot mitten. Det gjorde riktigt ont. Blev lite småskrajsen. Nervsystemet är inte att leka med!
En timme senare hade mina tår tagit semester och mitt lår var i princip helt känsellöst. Vaden var sticksig. Och foten vred sig om jag inte läxade upp den.
Plötsligt växte mitt högerben tio centimeter, kändes det som. Jag förmodar att jag gick som Quasimodo. Mycket skumt. Jag var nykter. Men halt. Fast bara i mitt nervsystem...
Tisdagen kom. Jag linkade till jobbet med en halv fot, inget lår, och en mycket skum vad. Inga tår wotsoever. I smärta, dessutom.
Träffade på vår Vaktis. Han är bra. Han har alltid goda tips och råd om det mesta. Bilar. Trädgård. Tja, han kan allt. Dessutom vet jag att hans rygg har pajjat och jag tänkte att vaffan - min rygg. Min semester. Det MÅSTE FINNAS NÅGOT KNEP utöver las Drogas, tänkte jag. Så jag frågade honom. Fem minuter senare låg jag i vilorummet och he did his magic. En enkel liten grej som han beordrade mig att beordra Maken att göra två gånger om dagen, i kombo med att maken skulle massera min skinka ganska djupt. Denna manöver förklarade blott vaktmästaren, ty han var inte villig att visa mig.
Fem minuter senare var mina tår tillbaks. En timme senare var hela benet ok. Jag var så lycklig. SÅ lycklig.
Jag ylade ut min lycka till kollegan E som kom för att fråga mig om jag ville åka ut för att äta lunch.
"Jag kan GÅ, jag kan GÅ" ylade jag.
"Grattis" sade kollegan E och gick mot sin bil.
"Amenvaffan" sade jag. "Jag sade GÅ - inte springa" Kollegan E saktade ner sina steg. Jag SÅG att hon gick LÅÅÅÅÅÅNGSAMT. Jag hann inte med. Och fick ropa igen. E såg skyldig ut. Det var nog den där skyldiga uppsynen från någon som jag vet försökte visa hänsyn som gjorde det. Från att ha känt mig som elitlöpare kände jag mig åter som en nittifemårstant med rullatorn på verkstan.
Igår kom också den Högste Chefen till jobbet. Killen som bara är en bokstav från Gud. Han var inne och shitchattade med mig. Detta var efter att jag agerat Spjutspetskompetens inför en föredragande kollega och sagt massa klokheter som uppenbarligen imponerade å det grövsta. Nu ville han emellertid bara vara social i sin väntan på att en annan kollega skulle återkomma från receptionen med ytterligare arbete att förevisa Högste Chefen.
Högste Chefen kom alltså in på mitt rum. Lite skräckinjagande var det allt, ty jag har liksom inte så mycket att säga Högste Chefen. Inte så mycket, alls faktiskt. Som är sådär positivt. Fasade.
"OJ, vad VARMT ni har det" sade Högste Chefen, fåshurtigt sådär som man låter när man vill vara överdrivet social med folk man inte känner men förväntas vara trevliga emot. Jag är ju inte den som är den, jag. Jag kan också vara flåshurtigt übersocial när jag är på det humöret. Trots att jag är stressad som en iller och biter mina knogar av ren smärta och dessutom har förlorat känseln i större delen av min högerhand (Vaktis sjukgymnastiska övningar hjälpte bara benet).
"JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA" sade jag muntert. "Så har vi det HÄÄÄÄÄR" sade jag.
"Vad skall vi göra åt DET då" frågade Högste Chefen. (Ärligt talat - frågar man som Högste Chef sin anställda om hur man skall göra så att arbetsmiljön kanske blir åtminstone UTHÄRDLIG och tror att man kommer få ett gulligt och snällt svar så är man inte överdrivet socialt utrustad. Faktiskt. Men JAG är överdrivet socialt utrustad!)
"Jaaaa, du" sade jag. "Det är ju frågan" Muntert muntert. Men kände liksom att jag inte varit tillräckligt social och hurtig så jag var TVUNGEN att lägga till något. Och du vet hur det är. Jag har ingen impulskontroll. Ingen hjärna heller. DESSUTOM så var jag extremt smärtpåverkad, och lite, lite drogad.
"MEN" fortsatte jag därför i den där extremklämmiga stilen,"Man får se det positivt - på vintern är iskallt. Drar man ett medelvärde så hamnar det säkert på någon form av tillåten normalitet"
Han bytte ämne.
"Du ser ut att ha ont" frågade han.
"Jajamensan" sade lallande jag.
"Vad kan du göra åt det då"
"Jag har semester nästa vecka" sade jag.
"Det är bara vila som hjälper" frågade Högste Chefen. Åter igen så kom jag inte på något snabbt bra svar utan svarade bara för att få bolla tillbaks ordbollen.
"Ja" sade jag. "Vila och droger"
Insåg vad jag just sagt. Dopehead-anställd. MEN - samtidigt. Min Högste Chef har en gång i tiden varit med i ett punkband som spelade in låten "Knulla i Bangkok" (Jopp. Helt sant. http://www.punktipset.se/band.asp?id=484&bID=307 )så han blir kanske inte helt lättchockad. Jag blev i alla fall lite ställd när han istället för att säga "Hrmhrm" och springa till disciplinnämnden sade:
"Om det inte vore för det där med smärtan så låter det ju riktigt trevligt"
"Hrmhrm" sade jag och kände för att springa till disciplinnämnden.
I alla fall. Vaktis är min idol. Benet känns helt normalt. Eller normalt och normalt. Efter att endast ha stått upp i tre hela dagar nu så har jag fruktansvärt ont i knäna och fötterna. Men jag KÄNNER det! Nu är det bara ryggen som känns som någon har kört över mig med spikdubbad bulldozer. Trots las drogas.
Och JAG LINKAR I MIN EGEN TAKT. Så det så!
1 kommentar:
Din stackare!!!
Skicka en kommentar