Akut sjuk!!!

I morse vaknade jag och var sjuk. Ajajaj-sjuk.

Jag ville INTE gå till Axess/Axxess/Axxes/Accex-akuten av två, mycket goda skäl:
1. Sist gång jag var akut sjuk så kom jag inte hem från sjukhuset förrän efter en vecka, och såg ut som en grav heroinist i armvecken och händerna av alla dropp och nålar och skit som de torterat mig med bara för att ha roligt.
2. Det är lördag (så arbetande människor har tid att kurera sina små åkommor). I semestertider (dvs massa sjuka turister som springer runt på gator och torg och i väntrummet på akuten). Det regnar (folk kan ju inte ligga på stranden och passar således på att kurera sina små åkommor). Semestertider (Nu tror du att jag missat att jag redan skrivit det, men ack nej. Här avses LÄKARNAS semestertider!). Summa sumarum: VÄNTETID.

Efter en timmes uppevaro insåg jag att det bara var att pallra sig iväg. Igår var det fint väder. Jag mådde bra. Igår var det fredag. OM igår hade varit idag hade jag bara behövt ringa till Torggatan och så hade de tagit emot mig direkt, för det gör de ALLTID på Torggatan. Idag är det lördag och Torggatan är stängd. Och det regnar så de som låg på stranden med mig igår masar sig iväg till akuten. Jag tjurade lääääänge i nattlinnet. Jag ville inte gå, alls. Jag vill inte spendera en hel dag på akuten, muttrade jag till min make. Min make sade till mig att gå till akuten. "Men tänk" sade jag, "Tänk om jag inte alls är sjuk" sade jag. "Fatta vad pinsamt om jag går till akuten och tar prover, får vänta i flera timmar, och dessutom åsamka att ANDRA får vänta i flera timmar, och så är jag inte SJUK?"

Maken erinrade sig att sist gång HAN var på akuten var när han hade brutit nyckelbenet. Då behövde han inte vänta så länge.
"Lite skillnad på prio" muttrade jag, som ju är döende fast det inte syns.

"Gå till akuten" sade maken. Då ringde svärmor. För att gratulera på bröllopsdagen. Hon frågade hur vi skulle fira. Jag informerade om mina planer på att gå till akuten. Jag hade glömt bort att det var min bröllopsdag, dessutom. Jag lade på luren och tog på mig kläder OCH min nya regnjacka och gick. Till akuten. Långsamt, ty jag är en ryggtant. Och dessutom har min hand varit domnad hela morgonen. Och så har jag urinvägsinfektion OCH är rynkig. Helt klart så har jag haft bättre dagar.

Jag kom till akuten. Jag tog en lapp. 366 stod det på lappen. Det var inte så mycket folk i väntrummet, och på nummertavlan stod det 361.
"Lucky me" tänkte jag. Det går undan! Jag satte mig ned.

WALLENBERG - ploppade det upp i min hjärna. Det var inte ALLS Bonnier som verkade utan att synas, det var WALLENBERG! Jag och maken diskuterade vilka det var häromdagen, och jag sade Bonnier, men jag hade FEL. Kanske, tänkte jag, så är mottot för dagen "Att synas utan att verka". Men - näh. Det var bara fem nummer före mig.

Och där satt jag. I en timme. Det var inte så att jag blev utkonkurrerad av sjuka människor, folk som var sjuka på riktigt, alltså, utan det var så att de i receptionen stod och småpratade och fnittrade med varandra. Faktiskt. Det fanns säkert en god anledning till att de inte skrev in patienter, tänkte jag, för jag är positiv och vänligt inställd till min omgivning. Men onekligen så var mina tankar om omvända Wallenberg inte så verklighetsfrånvända, konstaterade jag nöjt i ett anfall av masochistiskt vad-var-det-jag-sade.

Så, till slut, var det jag. Jag kom fram till en sköterska som scannade mitt körkort och frågade om jag var jag och frågade vad som fattades mig. Jag svarade "ja" på fråga ett, och på fråga två svarade jag att jag hade urinvägsinfektion.

Hon frågade mig om jag hade tagit med mig ett prov.
"Ursäkta" undrade jag.
"Har du tagit med dig ett urinprov" förtydligade receptionisten. Som om jag vore HELT dum i huvudet. "Om du inte har ett prov så kan vi ju inte pröva..."
"Näe" knystade jag. "Det trodde jag att jag kunde göra här"

Det kunde jag. Jag fick kissa i en liten mugg och ställa i ett litet skåp där det stod syltburkar och marmeladburkar och väntade på att labb-personalen skulle komma tillbaks från var de nu befann sig. Jag kan inte låta bli att fundera på VARFÖR man kissar i en syltburk, skruvar på locket och tar med sig burken till akuten i sin handväska. Vad DRIVER sådana människor?

Änyho, receptionisten hade talat om för mig att det nog skulle dröja "några, ett par, timmar". Jag gick alltså hem. Långsamt, för jag är en ryggtant.

Jag kom hem. Vi tog på sonen regnkläderna för han ville plaska i pölar. Vi gick ut och sonen plaskade i pölar.

Jag hade hämtat en bok och jag linkade tillbaks till akuten med min pippigula regnjacka på. Det var bra att den var på, ty ett skyfall av sällan skådat slag utbröt över Göteborg. Jag hade mina vida jeans på mig när jag gick. När jag kom fram till akuten hade jag ett par tighta jeans på mig. Tighta och kalla. Men min överkropp var torr, minsann. Jag gillar min pippigula regnjacka. Synd bara att jag inte tog på mig mina nya, grå, regnbyxor, tänkte jag när jag satt och droppade av mig på akuten.

Jag läste. Och läste. Och läste. Och funderade på att fråga om de hade ropat upp mig under tiden jag var borta. Jag läste.

Och SÅ var det min tur. En sköterska visade mig till ett rum och sade till mig att... vänta.

Jag väntade, och väntade, och läste. Och läste. Och väntade. Till slut kom en läkare in i rummet. Han tittade på ett recept och sade mitt namn och jag sade ja och hej och sträckte fram handen och han sade sitt namn och jag svarade med mitt namn. Samtidigt slog det mig att eftersom han hade mitt namn på ett papper och jag för tre sekunder sedan bekräftat att det var jag som var jag var den verbala överföringen av information om mitt namn vid handskakningen tämligen... obehövlig. Lika obehövlig som att TRÄFFA en läkare, tänkte jag. Kunde de inte bara gjort en analys och så kunde läkaren skrivit ut receptet och så kunde jag gått ner till apoteket och hämtat ut ett e-postrecept på direkten, tänkte jag när jag tog läkarens helt avslappnade hand.

"Du har urinvägsinfektion" sade läkaren.
"Ja" svarade jag.
"Jag har skrivit ut ett recept till dig" sade läkaren.
"Bra" sade jag.
"Det är samma som du haft tidigare" sade läkaren och började lämna rummet.
"Super" sade jag och tog receptet. På väg till dörren så kom läkaren på något. Han vände sig om, snabb som en iller.
"Hur känns det" frågade han.

Hur känns vad? Att just ha fått vänta i en hel dag för en skitåkomma bara för att det är lördag och det regnar i semestertider och min kropps aptaskiga immunförsvar beslutar sig för att ge upp just DÅ? Jag förstod inte frågan.

Så beskrev han symptomen på urinvägsinfektion. Jag insåg vad det var frågan om. DE OBLIGATORISKA FRÅGORNA. Jag vet inte om det är någon LAG eller så, men jag vet att sist gång jag suttit på Axessakuten för att jag hade urinvägsinfektion (även det på helgen och med ett stängt Torggatan...) så fick jag mig en utskällning av en läkare för att andra tjejer sprang till läkaren så fort det började svida minsta lilla, och detta otyg var ett otyg. Och DET skulle jag ha klart för mig, att om man inte hade haft besvär, och då menade han riktiga besvär, i minst tre dagar, så skulle man inte GÖRA sig besvär med att uppta massa läkartid. Inte. Dessutom så skulle man på ett begripligt sätt kunna beskriva sina kroppsliga besvär. För det är minsann inte så att minsta lilla svid är urinvägsinfektion, det kan vara annat också. Så det så. Och då skall man inte springa till läkare och beklaga sig inte. Jag hade i och för sig turen att inte behöva bli ifrågasatt den gången, ty läkaren konstaterade att jag hade en KRAFTIG infektion, men han kunde liksom inte låta bli att lägga över all frustration över klemiga fruntimmer på mig ändå. Och detta har jag i minnet.

Så på väg till akuten på morgonen så hade jag övat. Jag hade formulerat mina symptom så fint, så fint. Och jag upprepade i mitt sinne "tre dagar, tre dagar, tre dagar" i huvudet för att jag verkligen inte skulle GLÖMMA att detta var tidsgränsen. Även om det faktiskt bara var i morse som jag vaknade upp och kissade blod och det gjorde så ont att jag höll på att gråta. Sedan - i all väntan - så glömde jag bort alltihop.

Men nu rabblade läkaren upp symptomen åt mig. Det var ju praktiskt. Hans ramsa var, av förståeliga skäl, mycket bättre än min. Å andra sidan utelämnade han "ömhet över nedre delen av buken" som jag har på min lista. Den hade den arge läkare nämligen på sin lista, och det är den listan jag använder mig av.
"Ja" sade jag, när han slutat.
"Och när började besvären" frågade läkaren.

Jag kan fan inte ljuga. Jag är helt VÄRDO på att ljuga. Genom mitt inre öga såg jag läkaren rycka åt sig receptet och fnysa hånfullt när jag sade, eller snarare pep;
"För tre dagar sedan"
"Tre dagar" frågade läkaren. Jag nickade. Och kände att jag rodnade.
"Du fick alltså besvären för tre dagar sedan, säger du"
Jag insåg att han genomskådat mig. Men HA - han kan aldrig bevisa något. Jag vet att han vet och han vet att han inte kan göra något åt det. Haha. Jag vann. Skulle jag ha kunnat tänkt. Men det gjorde jag inte. Jag skämdes. Inte för att jag ljög, utan för att jag ljuger så jävla dåligt att jag blir avslöjad varenda gång.
"Ja, ungefär" pep jag. VADDÅ UNGEFÄR? Antingen är det tre dagar eller så är det inte tre dagar. Inget UNGEFÄR.
"Bra" sade läkaren. "Hej då" sade läkaren, och var borta. Jag fick själv försöka hitta ut i väntrummet.

Jag kom på att jag skulle ha frågat honom om min avdomnade arm också. Den hade fortfarande inte vaknat. Och nu var det faktiskt eftermiddag.

Så gick jag till apoteket och där behövde jag inte vänta länge alls.

Det var hela min spännande dag, det.

Och vad kan vi lära oss av detta? Naturligtvis det självklara: BADA ALDRIG MED VÅTA KLÄDER!

En sak till gjorde jag faktiskt. Jag knatade ner på Konsum Avenyn och köpte tre kvarts kilo färska räkor och fyra kräftor för att fira bröllopsdag. 308 spänn är min makes kärlek värd. Lite mindre, egentligen, för jag köpte även en Red Bull då jag behövde energi efter allt väntande.

Min domnade arm har fortfarande inte vaknat. Och nu är det faktiskt kväll.

Och - så måste jag tillägga också - jag tycker att det är helt ok att vänta en hel dag när man har en sådan skitåkomma och det är helg. Jag tycker att det är självklart att barn går före vuxna och helst att åldringar får komma in fortare än andra, och naturligtvis torde benbrott och hjärtattacker vara något som får gå före i kön. Men det är SURT att spendera en dag på akuten. Och det är SJUKT dålig vårdtillgång i det här landet, överlag. Men i den sjukt dåliga vårdsituationen så är det heeeeelt ok för mig att sitta och vänta och bita i det sura äpplet.