Jag är mormor!

Det är inte kattsnack. Det hör visst hemma på den här bloggen och inte på kattbloggen, för där babblar jag om KATTERNA. Och här babblar jag OM MIG.

Jag hade gjort ett bb åt Esther. När jag kom hem från Claes Olsson idag, med två fläktar för nittinio kronor styck (varav en saknade en plastmoj så Heinziman fick kila och byta. Till en som visade sig inte fungera överhuvudtaget. Därefter drog sonen den fungerande i golvet. Vi äro således fortfarande fläktlösa) så pep hon och ville inte att jag skulle gå en centimeter från hennes sida. Jag sade till henne att gå in i bbt och så låg jag på sängen brevid och svettades och klappade henne. Hon var nöjd med detta. Tills hon skulle börja föda. Då skulle hon ligga brevid mig. Inte bara brevid. TÄTT brevid. Snabbt som attans försökte jag meka till en filt till min lilla docka. Något skydd från födslovätskor.

Förgäves. Min säng är nu... Äcklig.

Men - jag - förlossningsskräckens mästare. Kroppssekretsfobikerns härskarinna. JAG låg och pushade min katt genom en fyrbarnsfödsel. PUSHA, säger du. Inte fan behöver man pusha en katt!

JO. För det behöver man. Jag var tvungen att själv "krysta" för att hon skulle krysta. Jag tänkte att jag är galen. Jag är fånig. Jag är en crazy cat woman så jag slutade krysta. Då slutade Esther också. Med en unge hängandes utanför.

Been here, done this, tänkte jag och började krysta. Och då började Esther också. Fast de tre sista - de grejade hon själv. De två första kom i princip samtidigt så hon visste liksom inte hur hon skulle bära sig åt. Och den enas efterbörd kom inte ut direkt så att den lille trasslade in sig och jag var tvungen att AVNAVLA. Och hon tvättade mig med sin lilla tunga som just käkat moderkaka. Jag spydde inte. Och det kom en fjärde som jag OCKSÅ var tvungen att avnavla. Jag är SJUKT orolig för den lille. Dels så var det även i hans fall så att efterbörden inte ville komma ut. Dessutom klättrade hans tre syskon över honom hela tiden och när jag skulle klippa av navelsträngen så blev det lite väl nära kroppen, typ två centimeter. Inte bra. Och den lille stackaren var sååå medtagen så jag fick fälla en tår över naturens grymhet - MEN nu har han piggnat till!

OCH JAG HAR GREJJAT EN FÖRLOSSNING! YES, I did it! Till slut!