Jag tror inte att du anar vad detta betyder för mig.
Jag har varit en ryggtant hela semestern. Sedan fick jag urinvägsinfektion. Sedan lyckades jag sparka mig själv på fotknölen (eftersom jag är en ryggtant och inte har full koll på nerverna i benen längre) så jag fick jävligt ont i foten. Sedan fick jag skoskav, ordentigt. Nu kanske du tycker att jag gnäller, för skoskav är ju ingenting. I kombo med ryggtanteri, urinvägsinfektion och hälta av andra orsaker så är det jättesyndigt om mig. Och igår gick jag med lapp för ögat för jag hade superont i höger öga, kunde inte se på det och det var syndigt om mig för den sakens skull. Funderade lite på om jag skulle bli blind och om jag eventuellt skulle ringa tant doktorn men näe. Tammefan. Nu får det vara slut, tänkte jag. Det är inget större fel med att ha en lapp för ögat, tänkte jag. Med lapp för ögat KAN man sitta framför datorn och tvn. (Utan lapp går det inte.) Att laga mat med lapp är emellertid inte att rekommendera för man tappar allt sinne för djup och skär sig ganska lätt.
MEN det gjorde jag inte. För jag använde nyporna, OCH hade ingen lapp när jag RENSADE DILL. Kleptomanåldringsparet hade snott alla mina krusbär i år igen (jag skall sno ALL deras grönkål i vinter. Ja, jag har egen. Men jag skall sno deras. För de snor mina krusbär, år ut och år in) men jag kom hem med typ tusen kilo dill som skulle repas. (Och svarta vinbär som åkte direkt i frysen. Och bondbönor som sprittades och förväldes. Och sparrisärter som åkte in i kylen för att förmodligen ruttna. Och världens sötaste lilla squash som jag skall ge till syrran i tribut.) Men så upptäckte Heinziman att lilla Al Capone behövde akut sjukvård och så fick jag lämna tusen kilo dill i en vas för att åka till Blå Stjärnan. När jag kom hem var jag håglös. Och halt.
Igår så var jag blind. Men dillhelvetet behövde åtgärdas. Jag var generös. Jag struntade i allt som blivit halvgult. Jag kan ändå äta dill till huvudrätt för resten av mitt liv.
Dill luktar ju sååååå gott och fräscht, säger du. Och sade jag i förrgår. Efter igårkväll, där jag stod, enögd och repade dill så säger jag näppeligen. När man håller på med sådana mängder dill så blir det en frän lukt. Lite desinfektionsmedeldoft över det hela. Kanske var det ångorna som botade mitt infekterade öga?
Jag kom i säng vid tolv. I säng, men inte sov jag. Jag lekte med kattungen Apple Pie. Jag somnade väl vid ett.
Och vaknade av att solen sken. Klockan var åtta, solen sken, jag hade vaknat (av solen i kombination med att Esther vrålade av hunger, som vanligt...) och nu skulle jag bara mata katterna och få upp sonen så skulle familjen Bra åka till Falkenberg och bada och JAG HADE INTE ONT NÅGONSTANS. Fatta lyckan!
Gick för att väcka sonen. Det gick trögt. Efter två timmar stod det lika klart som solen sken på himmelen där ute att vår son var sjuk.
Så att jag var frisk och skadeslös denna o så ovanliga soliga dag spelade ingen roll. Någon dag på stranden fick jag inte.
Blä.
MEN - jag fick det här! (Har du varit inne på hemsidan eller kattbloggen så har du sett det här kortet - men batteriet på kameran tog slut och det är de enda fotona som jag har laddat ner till datorn...) (Fast det visste du ju redan om du läst kattbloggen...)
Lilla Amelia Earhart. Hon är något så fantastiskt förtjusande att något mer fantastiskt förtjusande sällan har skådats. Med undantag av hennes syster Aloha, naturligtvis. Och brorsan Apple Pie (NEJ det är inget tjejnamn. Jag har bestämt att det inte är något tjejnamn!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar