Gäst hos verkligheten

Nu har jag blivit patetisk. Vart och vartannat inlägg handlar om min OH så fantastiske son. Sorry. Men glädjs vid att katterna är förpassade härifrån...

Så, dagens lärdomar om barndom...

Min son fick ju den där brandmansregnrocken i födelsedagspresent. OJ vad han har tjatat om att få ha på sig den. Igår var det nära, men när jag propsade på att han skulle ha en hood under så blev han vansinnig och skulle plötsligt inte ha något alls på sig. Så det blev en medelst våld påsatt hood som fick vara det hele.
Idag var det annat ljud i skällan. Nästan. Han VILLE verkligen ha på sig sin brandmansregnrock och mössa.

"Bjandmansjengjacka" sade han uppfordrande. "Och mössa"

Så då fick han det. Utan hood under. Barnet var ett ljus. 90 cm ren lycka. Han stod framför spegeln och ögonen lyste. Jag blev tammefan så rörd att jag höll på att börja lipa.

Jag fortsatte morgonen med rörd lycka. Tänk att få vara SÅÅÅÅ glad! Tänk att JAG hade en liten kille som kunde bli SÅ GLAD.

Strax innan jag var framme på jobbet kom dock slaget i magen.

TÄNK första gången min son går hemifrån och är uppfylld av lycka över att han har fått något så FIIIIIIIIIIIIIIIINT och han känner sig så FIIIIIIIIIIN och glad och nöjd med sig själv - och möter någon elak jävel som trycker till honom och säger att hans jacka/tröja/skor/mamma/leksaksbil är FUL och TÖNTIG och att han är FUL och TÖNTIG och tänk så besviken och ledsen han kommer bli då, och tänk att det finns INGENTING jag kan göra för att förhindra det och då kommer han att få ärr i sin lilla själ och allt bara för att han var sådär glad och nöjd från början. Min gråtmildhet över lyckans mirakel byttes mot en nära gråtaupplevelse av ren sorg och smärta.

Jag skall ALDRIG mer göra min son glad. Nope. Han skall få ett tjyvnyp till kvällsmat och en kommentar om hur ful han är till godmorgon varje dag. Och mitt återkommande ledord till honom skall hädanefter vara "Du är ju förihelvete HELT dum i huvudet". Då blir han aldrig ledsen och besviken.
Det är inte lätt att fånga en överlycklig brandman i flykten. Nota bene pjuksen. De är marinblå. Med brandbilar och polisbilar och helikoptrar på. Rent objektivt sett så är de bland de fulaste skor jag någonsin sett, men min son älskar dem. De har ju brandbilar och polisbilar och helikoptrar på. Vill min son ha ett par fula pjuks, så får han ha ett par fula pjuks. I alla fall fram tills att de andra barnen är stora nog att börja säga till min son att han har fula pjuks. Då kommer han inte att få ha dem mer och hans små kamrater kommer att få stryk av mig.