Småbarnsförälder

AAAAAAAAARGH beskriver ungefär hela föräldraskapet med ett ord.

Antons näsa är fylld av äckligt snor som han delger alla möbler och även sin mor en masse. Han hostar skrällande och har feber.

Detta innebär att jag är hemma idag, fast jag HAR INTE TID. Men, barnet framför allt, det är ju en SJÄLVKLARHET, en ändå... SÅ FRUSTRERANDE.

Dessutom... Klockan är bara kvart över nio. Jag är dödstrött. Ty bara för att man är sjuk innebär inte att man saknar energi när man är 1 år, 11 månader och 362 dagar. Närå.

Om mamma skall ringa till jobbet och säga att hon inte kommer dit - då skall man kladda med yougurt och kaviarmacka för att visa att man faktiskt BEHÖVER bli sedd och bekräftad.

Och blöja behöver man ju inte byta bara för att man har sovit i den. Det är ett högst integritetskränkande ingrepp att byta blöja. Men att vilja sitta på pottan istället för att använda blöja är inte något alternativ.

När mamma talar med kollegor om vad som skall göras under dagen då är man i än större behov av bekräftelse. Vad gör man då? Man nyper kärringen tills blodvite uppstår.

När mamma vill titta på nyheterna så är det ett lysande tillfälle att blaska med sina vattenmuggar. Man har ju två - en blå och en gul. För först ville man ha den gula och därefter ville man inte ha den gula utan den blå. När det är vatten i båda kan man hälla ut det, bara för att kolla reaktionen.

När mamma blir förbannad och sätter sig framför datorn så är det av yttersta vikt att komma och vilja sitta i knät. Och titta Elifant på Google. Och bil. Och lassbil. Och storleende titta på modern och säga. "Mamma GLAD" vilket får mamma att gå sönder av dåligt samvete, för så himla illa är det ju inte att hälla vatten över golv, sig själv och bord och kleta runt med det med kaviarkletiga fingrar. Det går ju liksom bort.

Och så skall allt slängas och slitas sönder.

Ute skiner solen, det skall bli 26 grader idag. Jippie. Således för varmt och soligt för att dra ut en förkyld unge.

AAAAAAARGH...

MEN... Igår när jag nattade honom (och han vägrade sova i sin spjälsäng utan ville sova i den stora sängen, eller snarare ville inte sova överhuvudtaget men accepterade att nästan ligga ner i den stora sängen) så låg vi och lajjade med tårna. Vad gör min unge då?

Räknar till tio.

Jupp. Han började med sitt ett-två-FEEEEEEM som vanligt, men så räknade jag ett- två- TRE och ungen börjar fylla på med fyra fem sex su åtta nio TIIIIIIIÅ. Så jag gjorde det igen, och igen, och igen... Stolt som en liten frustrerad tupp var jag. Och är jag när ungen just nu håller på att dra ner sina föräldrars bäddmadrasser.