Dramatiken, och då menar jag inte den indirekta, mer själsliga dramatik som utspelat sig i mitt inre den senaste veckan utan den konkreta, den "idag-skall-Esther-skäras-upp-och-saker-plockas-ut"-dramatiken började redan igårkväll, ty då skulle Esther sättas på diet. Man får inte äta efter klockan tio om man är katt och skall opereras. Men man får dricka. Orättvist, säger jag, som ju har svultit i ett helt dygn och varit utan dryck lika länge. Orättvist, tyckte katterna Ellis och Emma som ju inte alls var inblandade i hela sjukvårdsdramatiken. Orättvist och obegripligt, ansåg Esther. Alla tre visade med all önskvärd tydlighet att de var hungriga och försmådda under natten.
Drömde skumma drömmar och vaknade, arg som ett bi. Arg på världen. Arg på Gud. Ty idag var dagen då min Pester skulle upphöra vara.
Fixade son, fixade (nästan) mig själv. Make tog son till dagis. Jag gick med tungt hjärta till garderoben och tog ner transportburen. Ellis sprang fram och ville åka med. Esther sprang och gömde sig. Jag fick slå bort Ellis och trycka in en motsträvig och svältande katt. Jag hällde upp mat till Ellis och Emma så fort buren var stängd. Emma hade svultit hårdast. Hon sprang till matskålarna och glufsade i sig. Ellis stod och såg avundsjuk ut utanför transportburen och de båda pussade varandra genom gallret.
Jag hade som sista aktiva handling mot min katt svultit henne, jagat henne och tryckt in henne i en bur. Nu skulle hon DÖÖÖÖÖ och detta var det sista jag gjorde mot henne. Kände mig... ynklig.
JAAAA, jag vet. De är katter. De hade ingen aning om vad som komma skulle. Anledningen till att jag svultit min katt var för att hon skulle bli frisk. Anledningen till att Esther gömde sig var inte att hon visste att hon skulle sövas och karvas i, utan att hon är trött på att bli dragen på utställningar, till veterinärer, till kattpang och till konstiga ställen. Ellis däremot ville åka till nya spännande platser. Därför ville han IN, Esther UT och de nosade avundsjukt på varandra. Men säg den ickesentimentalist som kunde låta bli att göra tolkningen "De säger adjööööööö till varandra".
"Skall du inte komma och säga hejdå till Esther" sade jag med grötig röst till den vilt glufsande Emma. Emma valde att ignorera mig. Jag tog buren och gick ut.
Åkte upp till Erik Dahlbergsgatan för att mötas av en oförstående receptionist, eller vem vet, hon kanske till och med var sköterska, vad vet jag. Med oförstående menar jag ingalunda empatilös, ty empati hade hon, men hon förstod för det första inte varför jag dykt upp på Erik Dahlbergsgatan om katten nu skulle opereras i Kållered. Dessutom förstod hon inte varför inte den vanliga veterinären inte kunde operera på Erik Dahlbergsgatan eftersom det fanns lediga tider.
Jag försökte förklara. Jag sade att veterinären hade sagt att DE skulle köra katten till Kållered och att anledningen var att den som skulle operera tydligen var väldigt duktig på att operera.
"Skall hon kastreras" undrade receptionisten då.
"Näe" svarade jag, "Hon har fått..." och så steg tårarna i ögonen på mig "...nån skit på halsen" sade jag sedan.
"Nämen, det borde vi kunna lösa här" sade receptionisten.
"Det är ingen fara" sade jag. "Jag skall ändå till Kållered"
"Nej, jag ringer och hör" sade receptionisten. Där stod jag. Inte bara med en cancersjuk katt som i mitt huvud redan var stendöd utan även med min bil parkerad på en tiominutersparkering. Tio minuter hade gått.
"Jag åker till Kållered" sade jag.
"Nej" sade receptionisten bestämt, "Jag ringer. För det finns lediga operationstider här idag och veterinären är jätteduktig"
I´M FUCKING SURE vrålade en röst i mitt inre, MEN NU SKULLE ESTHER OPERERAS AV EN KILLE SOM TYDLIGEN VAR SPECIALIST OCH SOM UPPENBARLIGEN VÄNTAR PÅ DUMDUMDUMMA MIG SOM INTE KAN TA EN ENKEL INSTRUKTION OM ATT ÅKA TILL RÄTT KLINIK MITT DUMMA FÖRBANNADE ARSLE OCH NU KOMMER JAG FÅ EN BOT OCKSÅ, LÄGG PÅ DEN FÖRBANNADE HELVETES JÄVLA FUCKING LUREN SÅ ATT JAG KAN ÅKA TILL KÅLLERED OCH FÅ MIN KATT OPERERAD OCH JAG SKALL SLÅ IHJÄL DEN JÄVLA LAPPLISAN SOM HAR SATT EN LAPP PÅ MIN BIL OM HON NU HAR GJORT DET OCH NU FÅR JAG TA MIG FAN LUGNA NER MIG.
Ungefär samtidigt så svarade kliniken i Kållered. Receptionisten förklarade sitt ärende. Att jag åkt dit av misstag när jag skulle åkt till Kållered, men när jag ändå var här så kunde ju operationen ske i stan?
Nä. Jag hade inte missuppfattat. Det var sagt att de skulle hämta Eshter i stan utläste jag av telefonsamtalet. Kände mig lite lättad, men lite till besvär också. Och så kom andra ledet i frågan.
"Jaha" sade receptionisten.
"JAha" sade hon därefter.
"JaHa" och efter en stund
"JaaHAAA". Inte JaaHAAA på ett positivt sätt utan ett sådant där "Jaha" som betyder att personen har verkligen, verkligen smält allvaret i alla andra jahan i hela samtalet och nu jävlar är det allvar och det är tragiskt. Men det skulle bli värre.
Hon lade på luren. Och tittade MEDLIDSAMT på mig.
"Vi kan köra katten åt dig" sade hon först.
"Nej, jag skall till Kållered" sade jag.
"Hon måste opereras i Kållered" fortsatte receptionisten, "eftersom det är en avancerad och komplicerad operation. Allvarlig" underströk hon som om det fanns den ringaste risk att jag skulle ha missat andemeningen. Dessutom lät hon som att det var JAG som propsat på operation i Vasastan. Och det var det inte alls.
Jag åkte med gråten ännu längre upp i halsen till Kållered och kliniken där. Möttes av en fantastisk sköterska som ullade och gullade med min Pester som faktiskt var någolunda avslappnad när jag gick därifrån.
Därefter så vidtog ett väntande och ett väntande.
Väntandet avbröts dels av massa jobb och dels även av ett samtal från århundradets mest aggressiva socialkärring från en byhåla i sydsverige. Hon var som en terrier från första sekund av samtalet. Hon lät mig inte ens andas utan att detta skulle angripas.
"Men..." sade jag "Du måste förstå att vi omfattas av sekretess. STARK sekretess" sade jag. Hon skällde och hoppade kring mina fötter (bildligt) och moppsade och bjäbbade. "Alltså, jag FÅR inte säga något" ynkade jag. "Jag KAN inte uttala mig" sade jag sedan. "Det är sekretess på de uppgifterna" "Det kan jag inte uttala mig om" och så fortsatte det. Tills jag härsknade till. Vad i helaste helvetet höll kärringjävlen på med? Ok för att hon är socionom (förmodligen) men trots det så känns det som att hon borde VETA vad sekretess innebär. Annars så borde kärringhelvetet inte jobba där hon gör. Hon borde ha ett visst hum om hur gången går. JAG FÅR FAN I MIN LILLA LÅDA INTE SÄGA NÅGOT TY DET OMFATTAS AV SEKRETESS, SEKRETESS, SEKRETESS OCH MIN KATT LIGGER OCH DÖR PÅ ETT OPERATIONBORD OCH KÄRRINGEN SKÄLLER PÅ MIG SOM OM DET VAR MITT FEL OCH ESTHER KOMMER ATT DÖÖÖÖÖ OCH DET ÄR MITT FEL FÖR ATT JAG BORDE INTE HA OPERERAT HENNE FÖR DET ÄR EN SNÄLL TUMÖR OCH NU FÅR JAG SKÄLL UTAN ATT JAG FÖRTJÄNAR DET. Fast inget av detta sade jag.
Jag vidhöll bara SEKRETESS och informerade om regler.
Soc-kärringen avslutade samtalet med en konstruktiv demonstrativ SUUUUCK och lade på luren sådär passivaggressivt som blott klimakteriekärringar gör, du vet, "Ja, ja, men tack då KICK".
Samtalet hon därefter ringde torde ha varit till lokalblaskan för strax därefter ville de göra ett scoop. BRING IT ON sade jag. Inte. Ty frågan hänvisades till min chef. Men i alla fall, i en lokaltidning någonstans i sydsverige så kommer det kanske, inom kort, om de inte har något annat att trycka, ett snyftreportage där jag förmodligen framstår som satan. Funderar på att anmäla soctanten för vanvård av små ulliga gulliga kaniner eller nåt och ringa till lokalblaskan. Kan hon, kan jag, typ.
Anyways, vid lunch så resonerade jag såhär. Om Esther skulle lämnas in på morgonen så skulle operationen vara klar vid lunch. Om jag inte innan lunch fått något samtal om att hon avlidit på bordet så betydde det att operationen gått bra. Jag gick tämligen nöjd in i matsalen. (Fast jag var fortfarande bra sur på den där ohövliga socialtjänsttanten) Då ringde telefonen och jag höll på att spy.
Men det var bara den ulligagulliga sköterskan som ringde för att tala om att allt gått så bra så och att Esther hade vaknat och att allt hade gått bra, men att det var "märkligt" och att "tillväxten" (och så fort hon sade det ordet så försökte hon dra tillbaks det, men kunde inte hitta något bättre och hoppades nog på att jag inte skulle veta skillnad mellan "tillväxt" och "cysta" eller "fettknöl") förmodligen var helt borta och sedan lade hon snabbt till att "den såg inte superaggressiv ut" men så kom hon på att det var ju ett halvt löfte och lade snabbt som attans till "men det kan man ju förståss inte veta innan analysen är gjord".
Utöver att vara glad och tacka Gud och allt det där vanliga folk gör när någon närstående har överlevt en operation gick jag därefter runt hela eftermiddagen och funderade över hur en tumör egentligen ser ut. Det och tysta accepter och frånvaron av dem och lite annat mojs och grejs och så stämplade jag en massa och skrev lite granna och retade upp mig mer och mer över den elaka socialtanten som bussat lokalpressen på mig. Funderade på om de kommer att kräva ut en passbild på mig. Insåg att det isåfall var ett relativt lyckat passfoto. Det borde vara det,med hänsyn till att det togs för tio år sedan och det var det fjärde kortet som passerade min kritiska granskning. Jag kände mig nöjd över att jag inte har skaffat något nytt pass. Och konstaterade att jag inte skulle ha anledning att skaffa något nytt pass ty, trots att den underbara sköterskan inte kunnat yppa slutsumman så insåg jag att det inte blir någon utlandsresa för mig, inte.
Därefter åkte jag på utskrivningssamtal och hämtade min katt. Det blev inte så dyrt! Helt ärligt så har jag råd att köpa en dator, om jag vill. Notan slutade väl på strax under nio tusen, men med försäkringen så blev det bara typ... 3 å sju. Kände att jag älskade Agria. Jag älskade sköterskan och jag älskade min österrikiska veterinär som var där och som fick upprepa frasen "Det gick bra" tre gånger innan jag förstod vad han sade.
Så nu ser Esther ut som en rex. Det säger inte dig så mycket, men hon är rakad på halsen så hon ser liksom... ut som en rex.
Så här ser Esther ut. Typ. Fast med mer päls på kroppen. Katten på bilden är sålunda en rex.När jag stod i kassan på Konsum gjorde jag en deal med Gud. Jag sade till honom att ifall jag tar en trisslott och vinner så kan vällan Pesters analys vara positiv då, då. (Och då menar jag positiv såsom i att "tillväxten är malign") Om jag inte vann, så skulle Pester bli frisk. Det var ett sunt tänkande. Ett klart tecken. Jag vinner aldrig på triss. Och att Esther nu hade klarat operationen var ju som att vinna på triss. Det gör man inte två gånger på samma dag. Inte ens under samma sekel. Jag sade att jag ville ha en lott. Jag fick en lott i handen.
"Hörru Gud" tänkte jag, "Jag hoppas att du fattar att med 'vinna på triss' så menar jag VINNA på triss. Typ massa pengar". Jag fick inget svar och blev lite nervös. Jag skrapade först rutan om hur många gånger pengarna jag skulle vinna. Fasade för att summan skulle vara 10. Det var den inte. Men det var illa nog. Det var 2.
Skrapade första rutan. En tv-apparat. Andra rutan 100 000. Tredje rutan en tv-apparat. Fjärde 100 000. Nu mådde jag inte bra, Jenny. Nu mådde jag inte bra alls. Femte; 25 spänn. Pustade ut lite. Sjätte blev 25 spänn igen. Kände mig orolig. Smått skakande och fast jag inte ville så skrapade jag sjunde rutan. Jorå. 25 spänn. Jag vann på triss.
Jag slutade vara vidskeplig och tro på att man kan göra deals med da big guy.
Eller inte.
Nu återstår en veckas väntan på en glad österrikares samtal som informerar mig om att Esther mår så bra, så bra så bra och att det var en snäll men märklig "tillväxt" och så kan jag para henne, för den andra snälla sköterskan som jag hade utskrivningssamtal med sade att det inte var något ärftligt. Jag räknar med det. Iskallt. 2x25 kronor GILLS INTE.
Sådetså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar