Sjukvårdstips

På väg hem från Elite Plaza där jag spenderat dagen bland lyxiga mackor, goda luncher, kakbufféer och mer godis än vad jag kunnat trycka i mitt nervösa mig, passerade jag en kiosk som sålde tidningar av diverse slag.

Jag läste på en löpsedel, minns ej vilken, att cancerremisser inte sändes till SU. Jag relaterade fast inte ändå.

Nej, veterinären ringde inte igår. Jag gav upp mina förhoppningar därom runt halv tio. Istället lade jag mina oroliga hårtestar på kudden och somnade frysande ty tre katter låg på mitt täcke, varav en förmodligen döende och jag ville inte störa. Sov skitdåligt och vaknade innan väckan ringde halv sju. Likväl kom jag inte iväg i tid.

Jag skulle lämpa av barnet på dagis. Heinz skulle inskola mig i hur man lämpar av barn på dagis. Det gick sådär. Jag missade att dagisgruppen var ute och lekte och att Klanton inte skulle gå in trots att barnen praktiskt taget sprang ner mig där ute på gården, och jag missade att observera var vagnen skulle stå. Jag lyssnade efter en telefonsignal från en veterinär.

Min son betedde sig inte alls som han gör när Heinziman lämnar. Han klängde sig fast vid mitt ben och ville inte alls gå till förskolepedagogfröken Erik. Han ville vara med mig. Han SKREEEEEK och jag kände hela mitt hjärta rämna när jag vände mig och gick. Jag gick runt ett hörn och barnskriket upphörde.

Den lille manipulative rackarn!

Nåväl, sprang till Elite och meddelade chefen att jag ämnade ha på min telefon för jag väntade på ett viktigt samtal. Vi åt frukost.

"Blablablablabla" sade chefen och kollegorna. Jag lyssnade stint efter en ringsignal. Ingen kom.

Vi gick upp i vårt gigantiska konferensrum och jag tror säkert att alla kände sig som styrelseprofs. Vi fick papper och grejjer. Och karameller. Detta ökade min uppmärksamhet på arbetet något men i alla fall 75% av min hörsel var koncentrerad till min väska.

RINGFÖRIHELVETE ropade en liten hysterisk röst i mitt huvud i kapp med de andra rösterna i lokalen.

Telefonen var tyst. Tyst, tyst, tyst.

Jag sparkade av mig skorna.

Telefonen ringde. Jag hoppade tio meter upp i luften. När jag landat gjorde jag en djupdykning ner under bordet och grävde fram mina skor och därefter rusade jag ut ur rummet och började fippla efter telefonhelvetet som jag naturligtvis inte hittade. Telefonen ringde och ringde och SÅ fick jag tag i den. Naturligtvis samtidigt som personen i andra änden lade på. Jag ringde upp numret omedelbums. Upptaget. Jag väntade i trettio sekunder och ringde upp ånyo. INGEN SVARADE!

Jag återgick till mötandet och tuggade godis frenetiskt för att hålla tårarna borta för det hade varit lite pinsamt att börja lipa över produktionsmål.

Lunchen kom, jag ringde. Inget svar. Lunchen avverkades (mae mae god mat. Jag FÖRSÖKTE vara social. Men lyckades nog sådär. Framstod nog som lite smått sinnesförvirrad och tjurig, tror jag) och jag ringde därefter. Fortfarande inget svar. Ringde hysteriskt till min make som fick kontrollera att jag hade rätt nummer. Inget svar. Jag gick disträ in på Antikhallarna och försökte förevisa fossilbutiken för kollegan M, men den jävla butiken hade blott en ynka liten skiten dinosaur och massa stenyxor, och därefter fanns det ingen vapenbutik eller uniformsbutik längre och klockbutikerna var stängda. Eftersom kollegan M är man så upphörde hans intresse ungefär där. Inte ens några roliga serietidningar lyckades vi finna.

In i konferensrummet igen. Denna gång lade jag telefonen framför mig, behöll skorna på, och knaprade karameller med samma frenesi som en klimakteritant i skilsmässotvist knaprar valium.

Telefonen ringde. Jag flög tre meter upp i luften och när jag landade så slet jag upp telefonen och svarade trots att jag genom detta, och rummets fantastiska akustik överröstade en diskussion om produktionsmål och effektiviseringar.

Det var, mücket ricktigt, den Österreichiske feterinäären. Er ville tala mit mig om Esther. Ja?

Ja?

Ja.

Alles profen hade visat att det inte var någon nemnvert forändring av köldkörtelens fünktion, ja.

Nein?

Nein.

Sooo, det var ganska gut. MEN det var nicht so gut att hon hatte den tomör. Ja?

Ja?

Ja. So, det er veldikt viktigt att man tar bort den tomör så fort, ja?

Ja?

Föer den sitter mücket dåligt till med manga blotkerl och annat, ja?

Ja?

Och den har jo växt veldikt snabbt, ja?

Ja?

So, kann jag komma nesta vecka, ja?

Ja!

Ja, då opererar vi bort den tomör so fort vi kann, ja?

JA.

Sedan så analyserar vi denn, ja?

Ja?

For det kann man inte göra utan att operera bort den, ja? Och så får vi se om den är malign, ja?

Nu kanske du tycker att jag är elak som raljerar över min österrikiske veterinärs svenska. Mind U, jag håller denne underbare man på min "Älskalista" just nu. Igår, när han yttrade ordet TUMÖR så ville jag slå honom över munnen och jag kallade honom för Fritzl i huvudet. Man SÄGER inte så om min bebis. Idag fanns det något förtroendeingivande i hans "ja?n". SAMTIDIGT så kan jag liksom inte bortse ifrån att han FORTFARANDE yrar om tumörer och syftar på min Katze. Ja?

Så, den nionde skall Pester opereras för sin tumör.

Det var en lättnad, fast ändå inte. Jag menar, såååå skönt att hon inte behöver operera bort sköldkörteln (vi diskuterade igår om det överhuvudtaget var MÖJLIGT att ge henne medicin en gång om dagen resten av hennes liv med hänsyn till hur svårt det är att få i henne ett p-piller en gång i veckan...) men jag har ju fortfarande ingen aning om något. Inte priset heller... Det är ju skit samma, egentligen, det får kosta vad det kosta vill, men jag har en liten, liten, liten gnagande aning om att jag har läst att Agria inte ersätter cancersjukdom. Är inte säker, vågar inte kolla, men med tanke på att hon 1. skall sövas, 2. opereras och 3. tumören skall analyseras, så tror jag inte att det blir någon BILLIG historia.

Kommer hon att få synliga ärr?

Är det risk att det är ärftligt, alltså, kan jag avla på henne nu?

Ah, skit samma. Hon får snabbare vård än vad jag skulle fått i samma situation. Om du oroar dig för cancer - uppsök då alltså hellre en veterinärmottagning än en vårdcentral!
Sååå liten hon var! Och såååå söt! Och det är hon ju fortfarande... Och skall så förbli.


Nåväl, lite blod hade jag fått tillbaks i ansiktet när jag gick ner till kakbuffén. Kvittrade glatt till kollegan C, som naturligtvis fått höra om hela katastrofen när jag kom på morgonen, att Esther skall opereras den nionde och att man först därefter kan se om det är en malign tumör. Då studsade chefen.

Det visade sig att min chef inte vet om att jag har katter. Hon visste än mindre om att jag hade tre katter. Där ser du! Jag är ganska diskret! No crazy catwoman här, inte. No more!

Kom hem till en vrålilsken son som jag har haft högljudda bataljer med hela kvällen för Heinziman har sin heliga skateboardkväll och är nu så trött i huvudet att jag inte vet vad som är upp eller vad som är ned. Nu har den lille marodören somnat i alla fall. Skulle så himla gärna vilja sitta och gulla med Pester, men Emma skriker och Ellis vill busa och jag vill ha ett glas dricka och kanske gå på toa. Tror att jag skall ta mig tid till det nu, efter att jag fixat med dispensansökningar och utställningsgrejjer och andra mail.

Avslutande liten rolig grej, bara:

Jag sade att min son skrek när jag gick i morse. Jag sade att han inte brukade göra det när Heinziman lämnade honom. Heinziman berättade att när han skulle HÄMTA lillgubben från dagis idag så hade min son börjat tokgråta.

Betyder det att han gillar dagis eller ogillar Heinz?