Svulst

Så, där stod jag, med ett sovande, sjukt barn och med en agenda packad som en sill. (Eller inte. Fredagsmöten är så erbarmligt vansinnigt tidsspillande så det finns inte...) Jag var i vart fall tvungen att åka in till jobbet och fixa en halvtimmes jobb.

Barnet vaknade. Det rann grönt snor. Haha. Jag hade haft rätt! Min son var sjukt! Och trött. Triumfens sötma fanns dock inte på min tunga, ty jag var tyngd av eftermiddagens events.

Jag tog barnet till jobbet. Klockan nio var jag där. En halvtimmes jobb låg framför mig. Vid halv tolv fick jag gå till samordnaren och säga att en tvådecimeterstjock hög var kommuniceringsstämplade, men att jag inte hunnit kolla närmare vad de ville, men att det i vart fall var LIIIITE förberett för helgens övertidsinsats för assistenterna. Jag lade därefter ett brev på posten med fyra renskrivna protokoll samt information om homosexuellas situation i Bosnien och så tog jag barnet och åkte hem.

(Måste bara säga - jag är så STOLT över min son! Ok för att han är en vandrande naturkatastrof som inte ens i sjukt tillstånd kan låta bli att vara överallt och handha allting, men han är så DUKTIG, och KLOK, och SÖT! När jag satt och stämplade med den stora stämpeln satt han i mitt knä och stämplade med min lilla namnstämpel. Det var sååååå sött! Fast han förvandlade mitt rum till ett kaos som endast kan bräckas av Grozjny 99. Trevlig mot alla, är han. 4 real. Han satt i kollegans knä inne på hennes rum medans jag kopierade och rådgjorde i beslutsfattande. Klok, är han. Han hejade på gud och alla människor. Men han undlät, oh, min lille kloke guru, att ens bevärdiga frikyrkopastorn med en blick. )

Hemma igen.

Efter en stunds siesta var det så dags. Jag försökte få Esther att gå in i buren, jag försökte få Ellis att inte gå in i buren. Jag bar min son som en baguette och min katt som en hockeytrunk och for till Erik Dahlbergsgatan och kom dit tio minuter för tidigt.
"Jag kan ta dig direkt" sade sköterskan. (ÄRLIGT talat - om du skaffar djur - och behöver veterinär - gå till City Hund- och Kattklinik!) och så tog hon in mig, och sjuke sonen och Esther i klinikrummet och började fippla med ta-stygn-saxen.

Hon tog stygnen och sade att det såg såååå bra ut. Jag var lättad. För om sköterskan tar stygnen så är det inget att oroa sig för. Allt var bara ett stort missförstånd. Tro fan att inte en veterinär tar stygn!

"Du ville ju ha labbresultaten också" sade sköterskan och precis samtidigt öppnades dörren.
"Där ÄR du ju" sade sköterskan till min österrikiske veterinär.

Och polleten ramlade ner.

Anton stod vid mina fötter och var lycklig för det fanns bilder på hundar. Esther var återbördad i transportburen. Sköterskan lämnade rummet och det var bara den leende österrikiske veterinären där.

Jaha. Tänkte jag. Jaha. Nu, eller om en vecka?

Men man skall inte måla fan på väggen.

Esther har fibrossarkom. Sarkom betyder elakartad. Fibros fattade jag inte riktigt, men jag uppfattade det som "inte-i-organ". En inte alltför aggressiv cancerform, som hade upptäckts tidigt och vars tumör hade avlägsnats i sin helhet. Metastaser kunde finnas, men det fanns inga tecken på det nu. Det kunde vara en metastas som avlägsnats. Tumören hade varit mycket märklig, det hade varit en klump där de mittersta cellerna varit döda men omgärdade av levande cancerceller. Ovanligt. Märkligt. Allt var märkligt. Inget ärftligt. Kolla henne. Om två år förflyter så är hon frisk. Kolla henne. Para henne. Kommer det mer tumörer - tja - då är hon... kanske inte körd... men det finns liksom inget som talar för henne.

Jag skall para Esther.

Jag har en aspirant, eller hade en aspirant. Jag måste ju säga att tumören var malign, men om han kan godta att jag de facto VET att Esther inte kommer att dö av cancer under graviditeten så kanske han kan gå med på att para. Om inte har jag ytterligare en aspirant som arbetar inom det veterinärmedicinska området. Hon vet. Och hon har gjort en viljeyttring trots detta. Om det skiter sig så parar jag Pester med... vilken jävla straycat som helst. Jag vill ha lite av Esther kvar i jordelivet.