Piggt och raskt

Nu skulle jag vilja skriva ett käckt och glatt litet inlägg om hur fantastiskt livet är.

Det skulle jag visst vilja.

Men nu förhåller det sig som så att livet ingalunda är fantastiskt just nu.

På riktigt så.

Vad har hänt, säger du, har du PMS och är sådär överdramatisk som du alltid är?

Ja, måhända.

Men jag har för det första en sådan fruktansvärt förlamande huvudvärk. Det kanske inte är för det första i och för sig. Det är kanske är allt annat som har givit mig en jävla huvudvärk.

Två jobbrelaterade ting lägger sordi på stämningen. Och dessa kan jag ju inte yppa. Ty då måste jag döda dig. Och det vill jag ju inte.

Klanton är på sitt allra pissigaste humör. Det KAN bero på att han har käkat cirka ett kilo vindruvor (av skörd från god vän, btw, lite coolt med stora fina blå klasar odlade strax utanför Götet. Som inte är sura heller!) i tre dagar på raken, men det kan också bero på något annat. Om ungen inte får äta sina vindruvor ställer han till med ett mindre helvete. Tro mig. Värre än allt.

Så är det trixande med arbetstid för att mitt barn skall komma ihåg vem jag är. Problemet är att min arbetstid borde trixas till åt andra hållet. Somethings gotta give... Och vad är då somethings? Tja, det är vällan jag det.

Så är det lite annat grejsimojs av mer privat karaktär. Inte mer än det gamla vanliga.

Så har sonen lyckats ändra hela datorn. Bland annat logga ur mig från sidor som jag inte har lösenordet till utom på min GAMLA mail som jag ju inte kommer åt.

Så är det dags för årets utställning. I kombo med jobbet så går det greeeaat. Särskilt i kombo med styrelsearbetet.

Så. Lite tjurig var jag allt i lördags när jag försökte stänga mina öron och vara mentalt ensam i fem minuter. Pester hoppade upp till mig och vi låg och mös och hon kurrade och lyfte på hakan som hon brukar och jag strök fingret över strupen på henne och mys och pys och vad trevligt allt är om man inte känner något hårt och stort som en böna inne i hennes hals. Känna, känna lite till.
Jorå.
Inte i huden, utan innanför huden. Den där fanns där inte förra veckan, hörruru. Men men, det är väl ingen fara det är väl bara att ringa veterinären på måndag och få höra att det är en helt normal liten fettknuta som man kan lämna utan avseende och så kanske man skall höra med någon domare om det kan vara så att den påverkar bedömningen. Attans.

Så kommer måndag och man ringer till veterinären och får komma in samma dag. För att det låter bråttom. För fettknutor växer inte så fort. Först till läkaren med sig själv klockan 15.00. Därefter bokad till veterinären en timme därefter. Det hinner man. Om man springer från Engelbrektsgatan och hela vägen till Vasastan (eftersom de jävla treorna vägrade gå) och kan med att komma alldeles genomsvettiga till veterinären. Så hinner man. (med lite minus på flexen, eller som den nu heter "Antontid" eller snarare "Brist på Antontid)

Om man inte är sådär überdramatisk så tar man inte ord som "tumör" och "sköldkörtel" så särskilt allvarligt heller. Om man är riktigt cool så säger man till veterinären att VÄNTA med att dra blod och köra ultraljud fram tills förste oktober, för då har man intjänat 300 spänn i självriskrabatt OCH kunnat vara med på utställningen. Om man inte är cool får man tårar i ögonen och går glatt med på att raka benet på sin lilla bebis, se två sköterskor dra blod medans man sitter med händerna för öronen och rör munnen i mantran, tyst, tills man blir ombedd att lämna rummet. Så betalar man tvåochfem (nä- nu överdrev jag 2448 kr) och får reda på att detta bara är den första räkningen och så sitter man och väntar fast klockan är åtta på att veterinären skall ringa och ANTINGEN säga att sköldkörteln är kass och bör opereras bort (TJOHO) alternativt att det inte alls är så att det är något typ VANLIGT på g, utan det måste utredas och biopsas och ha sig (TJOHO) och oavsett vad så vet man att man kommer att gråta ögonen ur sig och oroa sig och inte fan kan man köpa någon ny dator den här månaden heller.

Och så får man ju vara glad och tacksam över att det ju nästan är ett år sedan den förra katten låg på Blå Stjärnan och man höll på att gå av av oro och ångest och überoro.


Dagens problem att hantera. Min lilla stolthet! När man ser Pester skritta över golvet med svansen högt upp i vädret och hakan stolt i skyn så blir man varm i hjärtat. Och nu skall hon bli patient på radiumhemmet? VAD FAN ÄR DET FÖR JÄVLA FUCKING I HELVETE RÄTTVISA, VA?
(Veterinären sade att det är mycket vanligt med uppfuckad sköldkörtel och tumörer därpå på katter som är över tio år. MEN han sade samtidigt att eftersom Pester är blott tvåochetthalvt så är hon allt annat än normal och att det då inte kan uteslutas att det är något allvarligt. Kunde han inte ha undanhållit den infon och låtit mig stå glad och stolt med en i förtid åldrad katt med lite krämpor? VA? Och kan fanstyget inte ringa snart?)



Hur har du det?