En svulst på samhället

Du kommer inte att tro det här - men jag har faktiskt inte alls varit helt passiv de senaste veckorna. MEN jag har skrivit hela TVÅ inlägg som inte ville spara sig. Sådetså.

Mår lite lätt illa från igår.

Du vet EEEEEEEngla. Jag har undvikit hela Englatjohosanet ty jag tycker att det är något djupt ovärdigt i hela cirkusen. Ärligt, alltså. Jag har inte läst om Engla. En liten flicka mördas av ett stort svin. Det räcker. Jag vill inte veta mer. (Har haft ungefär samma förhållningssätt till de där två, Max(?) Saga(?) som den där toktyskan tog ihjäl.)

Men så igår så satte min gamla illamåendemaskin verkligen igång. Jag har mått illa på honom under en femtontjugi år sådär. Men droppen i mitt illamående TRODDE jag kom när han raggade åt sig försvaret av en av Backabrandkillarna och därefter kom tidigare varje dag till domstolen bara för att chatta lite med media, trots att de andra killarnas försvarare enats om att det där, det var lite tacky och de nedlät sig inte åt det. Som grädde på moset, eller lök på laxen, orkade inte den där mediekåta gubbjäveln ta sig till Göteborg och underrätta sin klient om domen utan det fick minsann häktespersonalen göra. Illa, jag mår illa, illa, illa, illa.
(Nej, det är inget försvar för att killarna brände ihjäl en massa folk. Men det var ju förihelvete bara BARN(rumpor) och en smula jävla proffsighet kan man väl unna sig om man nu väljer att företräda en sådan liten skvätt!) (Undrar förresten vad som har hänt med de där killarna... Hrm... Vet du?)

Nä, men nu så är gubbjäveln i alla fall försvarare för det där överviktiga kräket som tog ihjäl den där blondinen och Engla. Alla har rätt till en försvarare. (Jag förstår bara inte varför man vill ha en gammal avdankad mediakåt och överreklamerad gubbe, men det får ju stå för den där fete fan. Det är inte mina problem.)

Men vad har gubben för moral? Etik? Ja, jag vet att han är advokat, och jag vet att han är en slempropp, och jag har tidigare redogjort för att jag tycker att han är mindre värd än avskrapet från ett par pjucks på soptippen, men NÅGON form av värdighet borde man väl kunna tänka sig bo i honom trots detta? En liten, liten gnutta?

Jag är övertygad om att han sover gott på nätterna. Snusar som ett litet barn, stolt över sig själv. Vilket gör saken ännu värre.

HUR, oh, HUR kan man överhuvudtaget ens tänka tanken att applicera Dagerman på den fete pedofilpsykopaten? Hur tänkte hr Advokaten där? Är han kanske inte alls ett omänskligt svin liksom sin klient, utan är det kanske, kanske, KANSKE så att han bara är helt och fullkomligt obenägen till att förstå någon form av litteratur som inte är Karnov?

Ett sådant lowlife KRÄK. En sådan mindre stående skapelse! Ett sånt jävla stolpskott! En skam för mänskligheten och på många sätt en lägre stående person än sin klient.

Saken fick mig i alla fall att läsa den där novellen för första gången på säkert 20 år. Jag gillade den, det är en sådan där som etsar sig fast. Men första gången jag läste den, och senaste också, så identifierade jag mig mer med den där lycklige mannen, han som inte alls var ond och som satt och lajjade i sin fina bil och var på väg till havet och var så lycklig och så POFF så var allt förstört. Barnet som dog och mamman som skickat ungen över gatan för att fixa socker var liksom bara statister. Det mest minnesvärda med dem var de där sockerbitarna som låg utspridda i blod... Men... allt förändras, visar det sig.

Jag blev lite nostalgilycklig med den där killen och hans tjej och deras resa till havet, även om jag visste vad som komma skulle. Jag tänkte att det var vällan bara just för att slutet den här gången var där hela fokus låg som jag inte direkt kände med dem. Men ack nej.

Jag har åter fått ett handfast bevis på att jag är en tunnhudad räka. En mes. En fjant. Ty när mamman säger till barnet att sticka över till grannen och orda socker så brast hela mitt hjärta och innan hr Dagerman ens uttalar det så kände jag att DET DÄR, tant lilla, DET DÄR kommer du att ångra att du någonsin gjort!

Och så ligger då lilla BAAAAAAARNET på vägen och har DÖÖÖÖÖÖÖÖTT, och skit i fanstyget som körde bilen, ärligt talat, vad har han för vikt, värde, betydelse? Ungen är döööööööööd för några jävla bitar sockers skull...

Det kanske är DET som är grejjen, förresten... Leffeboy kanske aldrig har haft ett barn som han älskat. I så fall så är det ju synd om Leffe.

Hrm... Tror att syrran har mitt exemplar av Mio min Mio, men det känns som att det är ytterligare referenslitteratur att ta till för att kunna förstå min omvärld.