fredag 28 september 2007

Uppfostran - hur svårt kan det vara?

Jag har en son. Han är tre och en halv månad, lite drygt.

HAN KAN INGENTING!

Större delen av tiden bara LIGGER han där, ibland vänder han sig lite granna, ibland sträcker han sig efter saker och någon gång då och då så sitter han med stöd. MED STÖD! Hur svårt kan det vara att sitta på rumpan? När den dessutom är VADDERAD?

Han visar ingen som helst respekt för mig. När jag skall banna honom för att han bajsat i blöjan igen (potträning är inte hans starka sida) så garvar han mig rakt upp i ansiktet. Han har till och med KISSAT på mig flertalet gånger när han varit naken. Inte bara på mig, utan även i byxorna, i badvattnet och på mysfilten.

Han kräks på mig och skäms inte för sig. Nänä. Varje kaskad han öser över mig och mina kläder, sig och sina kläder, sängen eller varhelst han vistas avslutas mer eller mindre regelmässigt med ett stort, tandlöst leende. Ibland ett högljutt skratt.

Han visar inte tacksamhet för att jag ger honom mat. Tvärt om. När jag kommer med flaskan börjar han girigt vifta med sina små knubbiga armar och skrika ilsket om det dröjer mer än några sekunder innan silikontutten nuddar hans läppar. Efter att han har ätit RAPAR han ljudligt.

Och när vi nu har börjat tala om allmänt hyfs och etikett vad gäller kroppsljud - han fiser helt ogenerat. Så att det smäller. Ibland SKRATTAR han åt det.

Han har inte vett att vara tyst när jag talar med andra vuxna människor. Närhelst han känner för det börjar han "agoooa" och "ihaha" och "ömömömiha". FAST VUXNA PRATAR!

Än värre är att han har börjat bruka våld. Häromsistens tog han ett fast grepp om sin faders näsa och drog. Hårt. Det vållade smärta, vilket, som vi vet konstituerar misshandel av normalgraden då handlingen helt klart var uppsåtlig. Han har även daskat till mig i ansiktet några gånger, med kladdiga händer som han har haft i sin mun. (Han är helt hänsynslös när det kommer till smittospridning)

Det allra värsta är dock att han vägrar le på bild. Endast ett fåtal gånger har jag lyckats smyga upp på honom som en erfaren papparazzi och fått ett leende fångat på bild.

Vad skall jag göra? Jag vill inte muta honom med godis, för dels vill jag inte uppmuntra ett dåligt beteende och dels så är det dyrt. Att det är skadligt för tänderna är i nuläget helt irrelevant.

Aga?

Och så ser han så oooooooskyldig ut. Lite som att HAN skulle vara ett offer. Gå inte på den lätte.

2 kommentarer:

Sara sa...

Haha, skönaste bloggen idag :D ;)

Emeles sa...

Din kommentar väcker SÅ många frågor och funderingar... Är du månde CHAD som på ett sarkastiskt sätt försöker håna stackars mig, eller är du den sedan länge försvunne och av mig och Jenny högst saknade "Anonym" som valt att träda fram ur skuggorna? Eller är du en nytillkommen, godhjärtad läsarinna?
Jag väljer att tolka det till det senare, emedan det smickrar mig storligen. Jag bugar och tackar och känner mig plötsligt lite Haagig.