Day of Doom

Torsdagar har alltid varit min hatdag. Torsdagar är liksom avskrädet av dagar, man har redan genomlidit massa vecka, men det återstår ändå dagar kvar innan helgens intåg. Vissa hatar måndagar, men håll med om att måndagar har något visst? Man har botats från bakfylla, man har rekreerat sig under två hela dagar och man har en massa intressanta saker att diskutera när man återgår till sin arbetsplats.

Du skulle bara VETA vilka diskussioner och skvallersessioner jag och Hassan involverar oss i på måndag morgon. De pågår nästan lika länge som mina sessioner i Göteborgs virvlande nattliv på fredag och lördag kväll, och mina bakruskrämpor på morgonen efter.

Torsdag i normalfallet är alltså likamed baaaaaad. Denna torsdag är lika med very baaaaaaad.

Morgontidningen har inte hört av sig angående annonsen, och idag är det, som sagt TORSDAG. Jag tyckte jag var ute i god tid, remember? Måste höra av mig till dem typ pronto.

Men jag kommer inte att vara tillgänglig hela dagen, ty jag skall plåga min son. Jag menar detta på riktigt. Jag skall plåga min son. Jag har inte kunnat sova i natt och jag har ingen aning om hur jag skall hantera situationen. Hur många gånger tidigare i mitt liv har jag haft en tid utsatt för att bete mig sadistiskt mot andra? Människor, måste jag tillägga, för jag har ju tagit katterna till liknande events.

Jag känner att det ligger i farans riktning att den där jävla annonsen inte kommer in i tidningen och jag kommer att framstå som en klåpare. Eller en värre klåpare än vad jag vanligtvis framstår som.

Idag skall min son vaccineras. Klockan 12.15. Jag skulle ha ringt till BVC och sagt till dem att de måste hitta någon bisittare, för jag kommer inte kunna hålla i honom när han får sprutan, men jag fick panik bara vid tanken på det samtalet, så vi får se hur det går.

4 fuck sake! Jag KAN inte hålla i min son när de sticker i honom! Jag skakar bara jag tänker på det! Jag antar att jag framstår som en riktigt dålig mor, men jag KAN inte. Jag har varit läkarrädd tillräckligt länge för att känna igen ett anfall av läkarpanik om jag säger så. Jag minns första gången på MVC och barnmorskan skulle dra blod från mig och jag mesade ur fullständigt. Min barnmorska sade då att när det här (graviditeten) var över så skulle jag ha blivit van.

Right. När jag låg på Östra sista dagen och de skulle ta ur den där plastmojjen som sett till att vätska av okänd sammansättning (för mig i alla fall, jag hoppas att läkaren och sköterskan visste vad det innehöll) så höll jag på att få det värsta psykbrytet någonsin, jag fick skräckfilmsflashar om vener och artärer och bloooood och smärta och jag höll på att kräkas. Jag konstaterade att min läkarrädsla formerats till ren fobi och har spätts på med vanlig hederlig nålfobi, dessutom.

Så, jag kan inte hålla i min son när han skall vaccineras. Jag kunde ju inte ens hålla i Esther sist hon skulle vaccineras! Nog för att hon hade "läderhud" , och att nålarna böjdes, men jag förväntar mig ändå att jag är mer känslig när det gäller min son. Då stod jag gråtandes och hyperventilerandes i ett hörn med händerna för ögonen, och nu förväntas jag hålla min SON stilla när de sticker honom. Tror inte det, tror inte det. Får väl försöka hitta någon alkis utanför systemet på Kungsgatan och betala honom eller henne en flaska Kir för att följa med upp och hålla barnet i knät.

Efter tortyrsessionen är det dags för en liten paus, där jag med största sannolikhet inte har den mentala förmågan att syssla med annonstjafs. Klockan 16.00 är det en ny deadline.

Hassan skall få en far. Ja, nu är det dags!

Detta är de sista skälvande timmarna av osäkerhet. Kommer Heinz att ta sitt ansvar, eller kommer han att låta mig stå uppe på familjerätten som en fallen kvinna? Ödesmättat.

(Ikväll skall han få reda på vem den RIKTIGA pappan är...)

Därefter är dagen slut. I alla fall arbetsdagen, så om inte annonsen är färdig då, då sitter jag nog i den berömda skiten. Visserligen så är stoppdag i morgon, men om annonsen inte är FÄRDIG idag, med dagstidningens hjälp, så lär den inte vara färdig i morgon utan denna hjälp. Hjälp!

Alla dessa funderingar gjorde att jag inte uppmärksammade min sons tremånadersdag igår. Tre månader! Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara känslan av å ena sidan evinnerlighet å andra sidan ett ögonblick. Jag är alltså mor. Jag borde inte ha fått jobbet på grund av mina taskiga meriter och min inkompetens inom området, men jag är ta mig tusan MODER.

Idol! Idol, Idol, Idol! Jag gillar inte Idol efter uttagningsavsnitten, och jag vet att jag är en hyena av värsta sort, för det är inte ursäktligt att vara sååååå elaka mot så unga människor helt i onödan. Det är förnedring. Det är kräk-tivi.

But, so help me God! I love it!

Heroes igår, då... Den skulle ju vara bättre än Lost, stod det någonstans. Jag måste säga att den kanske är bättre än Lost säsong II och II och MMCX men första avsnittet av Lost var helt klart mer lovande än detta. Den var lite... platt? Märk väl, inte dålig, jag kommer att fortsätta, tro mig, jag kommer att fortsätta!

Min sambo uppmärksammade mig på att den länken jag bifogade angående Mikebike inte handlar om den Mikebike vi har lärt oss att älska och skratta åt, utan en annan Mikebike som har hetat Mikebike allt sedan -80talet. Vilket VÅR Mikebike inte gillar, för han anser att HAN är den riktiga Mikebike. Min sambo har därför sänt mig länken till vår Mikebikes blogg. Som bakgrundsinfo för dig som inte är uppdaterad på vår favoritfilosofs öden och äventyr kan jag berätta att Mikebike flyttade till Linköping i början av sommaren. Jag ber er därefter att gå in på Mikebikes blogg och scrolla ner till 26/7 och begrunda.
http://www.mikebike.se/

Deep shit!
(glöm inte att frächa upp ert filosofiska sinnelag genom att ta del av hans tankesultansprodukter i http://www.mikebike.se/filosofi.html samt hans litterära storhet i http://www.mikebike.se/dikter.html , ni får ju aldrig glömma storheten i HIV-positiv. Eller de förklarande efterorden.)

Jag har liksom den blonda cyberstrippan i Heroes ett spegelbildsalterego som i denna stund står skakande och kedjeröker och tar sig en halvflaska Kosken på fastande mage för att lugna sina nerver inför perforeringen av sonen om två timmar och tjugifyra minuter.