Den trogna läsarninnan vet att jag ibland kan använda många, många ord för att uttrycka ganska lite. Nu har jag jobbat häcken av mig hela helgen och har så många spännande historier och berättelser att hela mitt huvud bara snurrar av intryck och ord.
Men jag besparar dig. Jag nöjer mig med att säga:
Jag är inte bara trött, jag är xåsted. I lördags stod jag till ett nånting och lagade mat och var på plats i utställningslokalen klockan halv sju på söndag morgon. Dagen innan hade jag varit på plats ännu tidigare. Vi rev den där jävla utställningen till halv tolv igårkväll. Summa summarum, jag har ont i fötter, anklar, hälsenor, vader, KNÄN, lår och HÖFTER och är trött, trött, trött.
Har mest stått i kök och fik i helgen, gjorde en runda på sekretariatet också,utöver min veterinärinchecksfunktion. På ett sätt känns det ganska bra att köra skiten ur sig en gång per år. Min rumpa lär vara snyggast i världen efter att ha kutat upp och ner för en tiometerstrappa 25 000 gånger. Det är ganska många gånger. Dessutom lastad med drickaflak typ hälften av gångerna. Löpturerna genom en tennishall 15 000 gånger har tränat mina lår och ökat min kondition med 113 %. Jag har mätt. Mentalt.
Esther fick sin bästa bedömningssedel någonsin. Bara ex staplat på ex. Vilket är jättebra för att förklara för dig som inte vet vad jag talar om. MEN utställningsmässigt var det den sämsta någonsin. Inför BIV:en (vilket jag vet att du inte vet vad det är men jag orkar inte försöka förklara) så var hon inte en av de två bästa, utan det stod mellan två andra. Jag fick bara stå och se sådär fånig ut som jag brukar mentalt håna alla andra kattägare för att göra i vanliga fall när ESTHER är en av huvudkandidaterna. Så jääääääävla förnedrande. I och för sig, de andra två är Europachampions, men ändå. ÄNDÅ! Hon fick bassning för sina små öron IGEN och den här jävla klåpardomaren tyckte att ÖGONEN var för små. Vaffan vill hon ha? Någon jävla GREMLIN? Hade jag velat ha en gremlin så hade jag köpt en devon. Inte en burma. Beaaaatch. (Oj, nu eldar jag upp mig.) (Men det är inte så konstigt. De andra två katterna har GRÖNA ögon, vilket i standarden är diskvalificerande FEL, Esther har guldgula, jättevackra, helt perfekta ögon. Så det så. MEN hon har ingen känd kattägare. Domarhelvetet avslutade BIVen med att säga "Det står ju alltid mellan de här två katterna". Således hade jag inte ens behövt att VISA Esther någon gång för att domaren skulle veta att hon skulle välja någon av dessa grönögda monster. Som i och för sig har fantastisk päls och lyster, otroligt vackra kroppar, större öron och ögon än Esther, men vaffan.... Esther är snygg. Och HON HAR INTE FÖR SMÅ ÖRON!)
Jag kom hem vid midnatt igår och har inte sett min vackre lille tremånadersson under hela helgen. Hans säger att den lille fan inte ens har visat tillstymelse till saknad och att han blev rädd av att höra min röst i telefon.
I morse äntrade jag åter babykräksträsket. Och bajsträsket. Den lille lymmeln bajsade under tiden jag försökte byta den redan historiskt mest fyllda bajsblöjan. Och då snackar vi inte bara Antonmässigt, utan VÄRLDSHISTORISKT. Och som vi alla vet, när man bajsar kommer det gärna lite kiss också. Och som vi alla vet, man känner alltid ett oemotståndligt behov av att smälla sina hälar (med ett ljudligt KLAFS) i sin egen rumpa när man bajsat riktigt, riktigt mycket, riktigt, riktigt löst och riktigt, riktigt grönt. Man har ju liksom inte blivit färdig utan denna lilla detalj.
När jag bytte blöjan och Anton viftade sina gröna små hälar mot mig med ett soligt leende så kändes det bra att helgen var slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar