Diagnos: Münchausen by Proxy

Igår var, som den trogna läsarinnan vet (det är du det, Jenny!), en i sanning händelserik dag. Innan jag går in på dagens aktualiteter så känner jag ett behov av att redogöra för den, trots att jag står under svår tidspress.

Medan mitt blonda och onda spegelbildsalterego gått från att kedjeröka cigaretter till att med samma frenesi gå på rökheroinet och skölja ned detta med åtskilliga korkar med GHB klädde jag min son i de mjuka frottébyxor han förärats av Erik och Fredrika samt hans snigelt-shirt. Detta var inte någon del i ett fashionstatement, utan jag, som trots allt är en omsorgsfull moder, ville att min son skulle ha ett par mjuka byxor på sitt värkande lår i slutet av dagen. Därefter begav jag mig springande till BVC. (Ty alltmedan mitt blonda och onda spegelbildsalterego intog illegala substanser så panikdrack jag kaffe och irrade runt i lägenheten, SAMT talade med GP som bekräftade att min annons skall publiceras i helgen. Dock krävs det lite jobb från deras korrekturavdelning eftersom loggorna inte var godkända. Alltjämt. Men jag fick springa.)

Anton skrattade och log och var den poster-ungen som jag vill ha, de andra mödrarna OOOOOH:ade och AAAAAAAH:ade både öppet och i smyg. (Mest i smyg. Är det inte KONSTIGT att svenskar måste vara så ogina och avundsjuka att de inte kan SÄGA att mitt barn är så mycket sötare än deras fula ungar?) Anton fick en ny kompis, en liten kille som inte hade hans fantstiska hårsvall, men väl likadana byxor.

Vi väntade, och väntade, och väntade och väntade, och alla andra mödrar blev hämtade men vi fick vänta. Då började Anton att spy. Jag hade i min paniska avresa från Engelbrektsgatan glömt kräktrasor och blöjor så jag fick göra ett nytt skatteuttag och begagna mig av BVC:s hushållspapper. Lite senare bjussade du på en Libero Midi. Tack för den!

Jag bet vidare ihjäl min sista rest av stolthet och satte upp mig på en föräldragruppslista. Det är föräldraskapets motsvarighet till en dålig kontaktannons, jag vet, och jag var dessutom den enda personen på listan, men jag tror nog att jag är i behov av att tala med någon annan än katterna och sonen på dagarna. Även om det är en föräldragrupp. Med bara mig som medlem.

Väl inne mättes och vägdes det lilla glinet. Han är nu 63,5 cm över havet (eller det är han ju inte alls eftersom han för det mesta är i horisontellt läge) och väger 5,9 kilo. Normalkurvan för ett tre månader gammalt barn är 60 cm långt, och 6 kilo tungt. (Min sons huvudomfång, 41,5 cm var precis på normalkurvan)

Förväntade mig en ny skambeläggning och en anmodan att i det snaraste börja föda min son. Istället fick han en ny diagnos.

Han är lång och smal.

Efter sin far, trodde BVC-damen, som liksom min Heinz kommer från Norrland.
"Synd att det inte är en tjej då" sade jag, "då har man ju bara fördelar av att vara lång och smal"
"Men han kan ju bli idrottsman" sade bvc-damen tröstande. I mitt huvud protesterade jag vilt. JA, han kan bli idrottsman. Handbollspelare, höjdhoppare eller långdistanslöpare.Hur sexiga är friidrottare? Hur länge håller en handbollspelare, och hur sexigt är det med ryggproblem i trettioårsåldern? Istället sade jag:
"Ja, det är väl i alla fall bättre än att han brås på sin mor - kort och tjock"

Då, min kära läsarinna (det är du det, Jenny) satte bvc-damen sin trettisjua i ett klaver som var större än hon kunnat förutse och bara något mindre än mitt midjeomfång.
"Du får tänka på att det tar lika lång tid att gå ned som graviditeten varade" sade hon. "Om ett halvår är du som vanligt igen" Ordagrant. Med ett tröstande tonfall. Jag tittade på henne.
"Jag väger lika mycket som jag gjorde när graviditeten började" sade jag.

Hon flackade med blicken och jag ville trösta henne så jag sade att det var en av anledningarna till att jag tyckte att det var tråkigt att amningen inte funkade. Då blev hon glad igen och tyckte att jag var en rolig och humoristisk prick. Men förklarade att kroppen kommer att omformas under ett par månader framåt.

Jag ser alltså ut som ett freak.

Nåväl, jag förklarade att jag inte pallade att hålla i sonen när han skulle genomgå den kirurgiska behandling som stod i tur. Bvc-damen sade att det inte var några problem, men att jag skulle befinna mig i rummet.
"Sätt dig på stolen därborta" sade hon förtroendeingivande och pekade mot en stol. Med skakande ben gick jag mot det anvisade stället, men kunde inte sätta mig, utan vände ryggen till och höll händerna hårt mot öronen och blundade så att jag trodde att mina kindben skulle gå sönder. Mitt barn började skrika.

Mitt blonda och onda spegelbildsatlerego injicerade så mycket heroin att hela Afghanistans BNP steg med 620% på ett ögonblick.

"Såååååååååå, Anton, nu är det klart" hördes en röst långt i fjärran. Jag stod blundande kvar med öronen krampaktigt dolda med mina labbar.
"SÅ ANTON, NU ÄR DET KLART" hördes en långt mer anmodande ton. Jag insåg att den inte alls riktade sig till sonen utan till den fjolliga modern som just gjort ett spektakel av sig själv.

Jag vände mig om och klädde skakande på den nu skrattande sonen.

Eftersom sonen varit så duktig och jag med, så inleddes nu en shoppingspree av rang. Jag hade redan innan på dagen insett att min son verkligen, verkligen behövde en gripmina och jag gick nu på jakt efter en sådan, samt en hård brioclown med rundad botten som låter "kloink" när den gungar fram och tillbaks. Första anhalt; leksaksaffären på Kungsgatan.

Ingen minboll. Ingen clown. Klämde och kände på en barnvagnsmobil men tyckte att den hade mesiga färger.

Nästa anhalt. Leksaksaffären på markplan i Nordstan i samma kedja som den på Kungsgatan. Klämde och kände på en barnvagnsmobil som fanns i bra mycket klatchigare färger än den på Kungsgatan. Dock insåg jag i sista sekund att den inte var anpassad till vår barnvagn. Ingen mina, ingen brioclown, bara en nalle med kloinkfunktion. Jag vill inte ha någon mjuk nalle med kloinkfunktion. Jag vill ha en hård clown med kloinkfunktion.

Nästa anhalt, Åhlens leksaksavdelning. Jodå, den finns fortfarande, effektivt dold på nedre plan. Där fanns ingen gripmina och ingen hård clown som säger boink, bara ytterligare en mjuk nalle-kloinkare, som jag inte ville ha. Bokavdelningen var dock helt fantastisk, där fanns en PEKBIBEL. Gjorde en mental notering om att jag måste meddela barnets gudfar/fadder om detta, för den fortsatta kristna fostran. Hur kul är det inte med en pekbibel? En glad bild på Adam och Eva, med bibelhänvisning, en glad bild på Moses i vassen, med bibelhänvisning, och en glad bild på en gräshoppa, med bibelhänvisning. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte kollade upp den glada bilden med Jesu korsfästelse. Lämplig litteratur för min knodd!

På Åhlens införskaffade jag min son hans första kattbok. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. En tygbok med kattraserna "Tjock katt", "Fluffig katt" och "Tjusig katt". 55 spänn.

På Åhlens införskaffades även mitt barns set med babynycklar. Alla barn skall ha babynycklar! Nu fanns dock inte de traditionella babynycklarna där, men det gjorde ju, som sagt, inte gripminan eller kloinkclownen heller och jag tänkte att om jag inte köper nycklarna här, när de inte finns på Fea (ae?)tter BR heller så riskerar ju min son att gå babynyckellös genom livet. Jag köpte därför dessa supernycklar, försedda med spegel och skallra och vridmoj och styrde kosan mot Briobutiken på nedre plan. Var annars skall jag kunna finna en hård brioclown som säger kloink?

På Brio fanns, inte bara the original babynycklar och en ännu bättre tygkattbok, båda för mindre dineros än jag spenderat på Åhléns, utan även en gripmina. Valde den traditionella oranga varianten. Jag letade och letade efter clownwen that goes kloink, men hittade ingen. När jag frågade i kassan fick jag som svar att den inte längre producerades.
"Va" sade jag, "Jag trodde att de var lika tidslösa som briotaxen"
Den tjugiåriga flickan bakom kassan tittade undrande på mig.
"Ja, du vet, briotaxen" sade jag och kände mig osäker och dum, "den där svarta som man drar i en tråd efter sig och som har en fjäder som svans med en kula i spetsen"
Flickan lös upp.
"Jasså, DOM" sade hon lättat och bara med antydan till förakt och viftade med handen, "De står därborta"
"Jag har redan en sådan" muttrade jag generat och kände mig som tusen år gammal och som en barnmisshandlande otidsenlig klick med bajs och betalade mina 29 kronor för gripminan.

Jag kom på att Anton nog behövde en ny pyjamas också. In på HM, där jag inhandlade inte bara två pyjamasar med lejon på utan även hans första stretchjeans (klart grabben skall ha stretchjeans! Dels för att han varit duktig och vaccinerats men även för att hans snartkommande föräldragruppsdöttrar skall ooooh:a och aaaaa:a när de ser hur byxorna smiter kring hans blöjförsedda rumpa. Min son skall bli en charmör!), några nya kräktrasor och en skallra som ser ut som en krabba, betalade och sprang hem till lägenheten, fyllde min son med 180 ml Nutramigen och sprang ut igen, för nu var det bråttom till familjerätten.

Vi har fått stränga förhållningsorder om att INTE SKOJA MED FAMILJERÄTTSTANTERNA för de har enligt uppgift ingen humor. Både jag och Heniz var lite rädda för vad som skulle komma att hända. Men VÅR familjerättstant var jättesnäll och tyckte bara att vi var gulliga när vi vitsade lite lätt om faderskap, om att Anton inte behövde oroa sig i mer än några minuter till, att Heinz skulle springa ut i hysteri under tiden familjerättstanten försökte hitta vittnen till hans erkännande och om att det kunde finnas skäl till att jag skulle ifrågasätta modersskapet.

Vi är så vansinnigt kassa, jag och Hans. Båda VISSTE att det inte var rätt läge att skoja till det. Och vad gör vi? Skojar till det. Antar att det är nervositet, och den här gången gick det bra, men va faaaaan, varför kan vi inte bruka Alvar någon gång?

Jag lyckades i alla fall skriva på fel rad på båda fadersbekräftelserna. Anton började gnälla och hans nyblivne fader sade att Anton såg ut som en tomte i kläderna.

1. Min son såg inte ut som en tomte.
2. Min son hade ändamålsenliga kläder på sig.
3. Min son såg inte ut som en tomte. Han var cool i sina ändamålsenliga tomtekläder.
4. Säg inte att sonen ser ut som en tomte framför familjerättstanterna. Man vet aldrig VAD det är som kommer att utlösa deras aggressioner.

Barnets nyblivne fader sade att gripminan var försedd med dödliga gifter eftersom den var orange och eftersom den kom från Kina. Jag sade till honom att so be it. Min son skall ha en gripmina. DEN gripminan.

Därefter intog jag mitt första mål fast föda under dagen, en chorzo på järntorget. Klockan halv sex träffade vi därefter min lillebror och skulle gå och fika. Eftersom min son är i behov av mat även under helgen satte jag min sambo på att skaffa mig en kopp kaffe ("Skall du inte ha något mer?" - "Nä, alla kakor och så har mjölk i sig, ta bara kaffe till mig") medan jag slank över till Apoteket och handlade Nutramigen. Dröm om min förvåning när jag satt i solen på Cappuccino med en kopp kaffe och min bror och min sambo satt med varsin öl och en räkmacka!
"Men, vafan" sade jag.
Bror och sambo tittade undrande på mig.
"Du ville ju bara ha kaffe" sade sambon och de båda såg ut att tycka att jag var en typisk kvinna som inte sade vad jag menade.

Du förstår vad jag menar, väl?

Oj. Jag som inte hade tid att skriva något idag... Dagens uppdrag:
-Inhandla mat till 70 pers och börja förbereda denna mat.
-Bege mig till Mölndal för att ställa i ordning inför utställningen, och simultant
-ta hand om min son som är medtagen efter gårdagens vaccinering. På riktigt. Han är slö, varm och det är sååååå synd om honom. Han har inte skrattat på hela morgonen och han sov till halv tio.

Angående Mikebikediskussionen; den kräver ytterligare utredning. GP-bloggsmikebike säger att han är the original, men det är tydligen VÅR Mikebike som är det, och så kommer du nu med bildargumentet... Hans has some ´spleining to do.

Hemlis:
Nu när Hans har skrivit på, vill du veta vem som är Hassans riktiga pappa? Håll i dig!
(Trumvirvel)

Det är Hans. Så jävla tråkig är jag nuförtiden.