Ja, du, min kära läsarinna, jag vet i sanning inte vart jag skall börja. Igår utlovade jag ju en redovisning över ost och mjölk, men så inträffade ju så många andra spännande händelser, både i mitt svirvlande, spännande vardagsliv, men även i offentligheten.
Skall jag bryta mitt löfte eller skall jag vara en hedervärd quinna?
För min sons skull, för att han från början skall inpräntas de rätta värdena så håller jag mitt löfte.
Som du vet har Anton bara tjurat när jag har lagt fram en naturlig diet till honom. I fredags tog jag därför steget!
Det regnade och var ett sådant där skottskt kostymdrameväder, eller amerikanskt skräckfilmsväder, välj själv, och vi försökte och försökte och försökte ringa till Hedens Pizzeria för att fira att jag nu skulle börja äta ost igen. Jag hade i mer än en halvtimme suttit och vridit och vänt och studerat pizzalistan ingående, för ett så viktigt beslut som vilken pizza jag skall välja efter ett antal månaders pizzastopp är inget lätt val. Särskilt inte som Hedens Pizza inte använder de bästa råvarorna direkt, och man vet att det aldrig är sådär pizzagott som pizza ju kan vara.
Hedens Pizzeria svarade inte. Mitt humör försvann tillsammans med allt blodsocker och jag började uppvisa ett temprament som inte är värdigt en kvinna som vill behålla sin trogne make trogen. För att behålla den trogne maken trogen (nä - men för att ingen tjänar på ett omotiverat raseriutbrott utlöst av en ickesvarande pizzeria) skrattade jag ("HA-HA-HA") och erbjöd den trogne maken att dra lott om vem som skulle gå ner till Papa Joe´s istället - vi har varken pizzalista eller telefonnummer dit. När vi höll på att dra lott fick jag ett äkta fnissanfall och ångesten som kom när jag förlorat var ganska uthärdlig, trots vädret, fram tills att den trogne maken krasst konstaterade att:
"Du är inte gjord av socker" och därefter:
"Det är faktiskt ganska skönt ute"
Ärligt talat; wots his fucking problem?
Jag är 35 år gammal. Jag gillar inte regn, jag hatar snö, jag gillar inte temperaturer under 15 grader, jag hatar snö, jag hatar kyla, jag hatar snö och jag tycker inte om skidor, jag gillar inte skogspromenader, jag hatar snö. Jag hatar verkligen snö. Jag vet detta, ty jag har haft 35 år på mig att ta reda på det.
Måste man då, vid varje tillfälle min lekamen måste utsättas för detta nordliga klimat som endast 51 mille kan råda bot på, MÅSTE man försöka övertala mig till att jag INTE har dessa åsikter?
När vi skulle åka upp till Umeå förrförra påsken så var det inte bara min ömma make utan även hans mor och hans svägerska som ställde sig i kör och vrålade:
"Meeeen det är ju så häääääääärligt med snö"
Nä, det är det inte. Snö är sänt av satan som biprodukt av uppvärmningen av hans lokaler.
"Men det är ju så häääääääärligt när solen skiner i snön och det är alldeles vitt och ljust"
Ni glömde att säga vått om fötterna, kallt om näsa och fingrar, varmt under jacka och byxor så fort du tar ett steg, jobbigt motoriskt att använda händerna på grund av att de är inbäddade i massa textilier som får en att svettas på handflatorna och frysa om fingertopparna, och icke att förglömma - allmänt för jävligt.
"Men det är ju så häääääärligt med snö som får vara snö, inte sån´t där blask som ni får i söder, utan RIKTIG snö"
Yeh, right. Och snö smälter inte i norr? Eller i söder heller för den delen, även de gånger den är "riktig". VAD, jag frågar VAD tror ni händer med snö som smälter? Den blir blask. Våt, kall, grå B L A S K. Me no like.
Att nu, när jag på vinst och förlust skulle uppsöka en pizzeria efter X antal månaders pizzabrist, få höra att jag inte var gjord av socker bummed me out. Men jag gick. Med paraplyet som vindstoppare och vätskeskyddare.
På Papa Joes rådde febril aktivitet. Den svettige mannen bakom pizzadisken sade att jag inte kunde få någon pizza, bara lasagne, om jag inte ville vänta i mer än trettio minuter. Det ville jag inte. Jag gick till ICA och handlade folkbärs och ringde till min sambo. Som inte svarade i telefonen. Jag ringde igen. Och igen. Och igen. Och till hans mobil. Och hem. Och SÅ svarade han i mobilen.
Batteriet i den bärbara telefonen var slut så han var irriterad på mig som fått honom att försöka få igång den.
"Varför svarade du inte i Cobratelefonen" frågade jag. Irriterad jag med, men även ett visst mått av genuint intresse fanns i frågan.
Då blev SAMBON, den samme som undrat om jag var gjord av socker och alltså känslig på något sätt, sur. Då blev jag sur och skrek att jag minsann inte tänkte stå på en jävla ICA och gräla om något så futilt.
Jag gick hem och slängde paraplyet i hallen och gjorde det enda mogna jag kunde komma på i situationen. Jag satte mig i soffan och TJURADE.
Den ömme, och ömhudade, sambon gick lika tjurigt ut genom dörren för att återvända tjugi minuter senare med två pizzor.
Hedens Pizzeria hade inte haft för mycket att göra för att svara i telefonen. De hade stängt. Man skulle ju kunnat ana att det hade något samband med den pågående Ramadan, men samtidigt talar deras användning av pressad skinka med tveksam kvalitét samt användandet av fläskkarré i kebaben (Varför, varför, VARFÖR denna avart? Grisen är ett smutsigt djur, per se, men det blir inte RENARE av att man använder avskrädet från detta smutsiga djur!!!) talar för att religionen inte är det viktigaste i den affärsverksamheten. Den ömme sambon hade därför gått ner i källaren på Engelbrektsgatan för att för första gången begagna sig av Fresco Italias tjänster.
En HÖJDARE, på riktigt! Jättefin skinka, jättegod ost, superbotten. Gå dit!
På lördagsmorgonen tog jag på mig en bh som införskaffades innan jag blev på tjocken. Dröm om min förvåning när den var för liten! Mina boobs har alltså växt! Jag får ta och släpa mig iväg till en underklädesbutik och införskaffa mig en bh i överstorlek. C!
På kvällen åt vi tacos efter att jag hade sprungit runt i tre butiker i någon form av falsk förhoppning om att kunna uppbåda en avocado som inte gick att använda som dödligt vapen. Hittade till slut en och gjorde en guacamole. Slängde på massor av ost och massor av gräddfil på mina tacos och bara njöööööt.
På söndagen åt jag, som sagt, lasagne hemma hos Barnaba. Och avslutade det hela med glass och brownies.
Vid samtliga tre tillfällen fick jag magknip så att jag höll på att dö. Jag antar att min kropp behöver ställa om sig till en fett- och laktosdiet igen. Jag kommer att bli tjock som ett troll. Ett lyckligt, ostätande troll.
Och, till slut - igår kom alla korten. Jag har nu material till en tre fyra album, och min son är så sööööööööööt.
Min son var hos allergiläkaren igår och blev inte stucken. Hon är snäll, allergiläkaren och erbjöd sig att torka upp sonens spyor från golvet. Jag vet att läkare är alltför viktiga för sånt så jag gjorde det själv. Glömde dock att torka byxorna på mig själv innan jag gick ut på stan.
Min son skall DEFINITIVT få höra att det inte finns några dåliga väder, bara dåliga kläder och att snö är kul. Det är ju bättre att han får positiva fördomar än negativa fram tills den dag han är intelligent nog att se sanningen i vitögat. Jag vet bara inte hur jag skall ro det i land. Jag får väl bryta benet varje år i början av november och DÄRFÖR bli nödgad att stanna inomhus. Eller utveckla svårt exem så att jag kan åka söderut medans sonen och fadern åker till fjällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar