En stekt älg

Igår irrade jag och Anton oss iväg till Willys mellan störtskurarna. Jag var, som den trogna läsarinnan vet, i akut behov av en stek. Av vilket djur som helst utom grisen, som är ett smutsigt djur enligt flera religioner och enligt mina smaklökar.

Den enda steken som fanns att uppbåda var från grisen. Den stressade grisen, dessutom, steken var blek som en majskyckling utan majs. Tur att jag inte ens skojar om att göra en fläskstek. Jag köpte glatt lite potatisar, en förpackning Falköpings Mejeris matlagningsgrädde (kostade två spänn mindre än Keldas! Och jag som har rykte om mig att vara oekonomisk! Jag tog inte ens någon risk, ty själv skulle jag ju grunda min egen sås med Oatly.) och en förpackning med Oatly. Därefter förpassade jag mig själv till min humbla bostad och letade upp den djupfrysta älgsteken och nukade den till mjukhet.

Nukad älgstek som därefter tillagats i stekpåse, det är mumma det! Som en tribut till min mormor och farmor körde jag hela tantstuket. Älgstek. Gele. Kokta grönsaker (sådan där sommarblandning som alla pensiosar har en förkärlek för), gräddsås (eller i min gryta: Oatlysås) färgad med Koloritsoja samt den allerstädes återfunna nyttighetssalladen, tomat, gurka och isbergssallad. Jag hann inte göra pressgurka, vilket retade Matz å det vildaste. DESSUTOM så tänkte jag i den fulla paniken som infann sig när jag insåg vidden av tidsbristen inte på att använda "nya servisen", den som min mormor köpte på 30-talet. Där hade man ju kunnat stila lite. Nope - nu blev det gamla hederliga Arabiaservisen, den jag fick av morfar och mormor när jag flyttade hemmifrån -90. OCH en gryta till min Oatlysås, ty jag har bara en sås-snipa. Stackars Anton. Föräldrar helt utan stil och klass.

Anton själv var inte helt stilfull. Heinz fick i uppdrag att sätta på honom torra och rena kläder när han kom hem två minuter innan våra prominenta gäster skulle komma. Två minuter efter att våra prominenta gäster hade kommit ljöd Sandras stämma uppfordrande:
Han har kräkts.

Betänk att jag har berättat att Anton är ett kräkbarn och att en liten skvätt i våra ögon nuförtiden inte räknas alls. Men det uppfordrande i Sandras konstaterande tvingade mig att vara en god mor under hela middagen och hela tiden resa på mig för att torka min sons haka.
Han har kräkts
Jepp.
Sandra frågade lite tips-samt om jag inte brukade använda haklappar. Jag sade att det brukade jag visst det, men dessvärre var alla nerspydda, de låg i den körda men inte upphängda tvättmaskinen. Jag kände mig skyldig. Men Anton brukar, i ärlighetens namn inte kräkas SÅ mycket.

"Kräks han alltid så mycket när han har ätit" frågade Sandra. Jag fick skamfyllt säga att det brukade han. Och efteråt. För vad skulle jag annars säga? Tja, inte så här mycket, men anledningen till att vi inte ringer ambulansen är att vi har gäster? Jag tolkade utbrotten som vanliga refluxkaskader och torkade och torkade och torkade.

Matz försökte skyla över det hela.
"William kräktes också mycket", sade han och fick en ondsint blick från Sandra.
"Det gjorde han inte alls", sade Sandra "Det var bara du som skulle hålla på att slänga med honom så fort han ätit." Jag sade att jag hade slutat bry mig om Hassans kaskader och hade börjat slänga med honom också, för han GILLAR slängningar och jag tycker inte att han skall behöva lida för att han kräks. Han lider ju inte av att han kräks, och SÅ allvarligt är det inte att byta kläder hela tiden både på mig och på honom och att torka golv.

Matz nickade gillande.

William följde med Hans in på toaletten för att byta Antons blöjor. Av någon anledning är ungar alltid intresserade av andra ungar.
Williams ögon blev, enligt Heinz, klotrunda av förvåning.
"Han har större än min" sade barnet imponerat.
"Gå ut och säg det till din pappa" sade Hans stolt. Vilket William gjorde.

Så summa summarum: Den ena skavanken imponerade INTE på gästerna, men den andra är tydligen något att skryta med.

"Vi har inget vin" sade jag lite skuldtyngt vid middagen och förklarade att dagen varit lite överjävlig.
"Det gör inget" sade gästerna i kör.
"Vi har inte ens folköl" fortsatte jag med ynklig stämma.
"Det gör inget" sade gästerna i kör. Men jag såg nog att Matz såg lite, lite ledsen ut. Istället för boose och bärs fick gästerna nöja sig med Pappas Nya Kvinnas medtagna Loka. Jag hade gömt undan min cola i köket för att kunna festa till det lite granna när gästerna gått. Onda, själviska jag. (Nä - så här var det - Sandra har talat om innan att hon absolut inte vill att William skall få i sig sötningsmedel. Därför dolde jag colan för honom. Faktiskt.) (Eller i alla fall delvis)

Idag har jag ägnat min dag åt att försöka blidka min fortfarande grinige son (en fas kanske? Jag väntar på faserna) och försökt beställa lite foton från diverse fotolabb. Men ingen tar emot GIF:filer! Hur skall jag få ut dopbilderna utan det? Vet du hur man konverterar? Jag klarar ingenting. Jag är tjej. Ju.