Idag var vi på bokmässan. Jag missade Jennifer. Helt ärligt. Jag kollade i och för sig inte efter henne, men jag tittade inte INTE efter henne heller. Och med tanke på att Janne G satt och såg butter ut, och jag lade märke till honom, så tror jag nog att jag sett Jennifer också. Om jag sett henne. Vilket jag helt ärligt inte gjorde.
Jag såg inte Liza Marklund heller. Det var en massa människor jag inte såg. Jag är nog ingen kändisspanare, och särskilt då inte någon lit-kändisspanare.
Vi köpte några böcker, surprise, surprise. En handlade om dåliga undanflykter och oförmåga att ta ansvar över sitt eget liv. Den var rolig. Så, medans jag satt här och försökte få gnällman att sova genom att sjunga Trollmor för hundrafemtiniotusenden gången, så trillade jag helt oavsiktligt in på den här bloggen:
Stor ONDSKA lurar!...
Förnedrad och dragen i SKITEN! Konsekvenserna efter myndigheters slarv och lögner får jag ju leva med i resten av mitt liv, konsekvenserna som visar sig på olika sätt. Som rubriken säger " ondska". Det är vad bloggen i stort kommer att handla om
http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.186592
Så mycket roligt, bigott och inskränkt har jag nog inte haft tillfälle att skratta åt på såååååå länge. Därför övergav jag min helgdagsvila och loggade in mig. Bara för att tipsa dig!
http://medlem.spray.se/placeofpower/resume.html
ORKA LÄSA HELA! Det är en lyteskomik av sällan skådat slag!
söndag 30 september 2007
fredag 28 september 2007
Uppfostran - hur svårt kan det vara?
Jag har en son. Han är tre och en halv månad, lite drygt.
HAN KAN INGENTING!
Större delen av tiden bara LIGGER han där, ibland vänder han sig lite granna, ibland sträcker han sig efter saker och någon gång då och då så sitter han med stöd. MED STÖD! Hur svårt kan det vara att sitta på rumpan? När den dessutom är VADDERAD?
Han visar ingen som helst respekt för mig. När jag skall banna honom för att han bajsat i blöjan igen (potträning är inte hans starka sida) så garvar han mig rakt upp i ansiktet. Han har till och med KISSAT på mig flertalet gånger när han varit naken. Inte bara på mig, utan även i byxorna, i badvattnet och på mysfilten.
Han kräks på mig och skäms inte för sig. Nänä. Varje kaskad han öser över mig och mina kläder, sig och sina kläder, sängen eller varhelst han vistas avslutas mer eller mindre regelmässigt med ett stort, tandlöst leende. Ibland ett högljutt skratt.
Han visar inte tacksamhet för att jag ger honom mat. Tvärt om. När jag kommer med flaskan börjar han girigt vifta med sina små knubbiga armar och skrika ilsket om det dröjer mer än några sekunder innan silikontutten nuddar hans läppar. Efter att han har ätit RAPAR han ljudligt.
Och när vi nu har börjat tala om allmänt hyfs och etikett vad gäller kroppsljud - han fiser helt ogenerat. Så att det smäller. Ibland SKRATTAR han åt det.
Han har inte vett att vara tyst när jag talar med andra vuxna människor. Närhelst han känner för det börjar han "agoooa" och "ihaha" och "ömömömiha". FAST VUXNA PRATAR!
Än värre är att han har börjat bruka våld. Häromsistens tog han ett fast grepp om sin faders näsa och drog. Hårt. Det vållade smärta, vilket, som vi vet konstituerar misshandel av normalgraden då handlingen helt klart var uppsåtlig. Han har även daskat till mig i ansiktet några gånger, med kladdiga händer som han har haft i sin mun. (Han är helt hänsynslös när det kommer till smittospridning)
Det allra värsta är dock att han vägrar le på bild. Endast ett fåtal gånger har jag lyckats smyga upp på honom som en erfaren papparazzi och fått ett leende fångat på bild.
Vad skall jag göra? Jag vill inte muta honom med godis, för dels vill jag inte uppmuntra ett dåligt beteende och dels så är det dyrt. Att det är skadligt för tänderna är i nuläget helt irrelevant.
Aga?
Och så ser han så oooooooskyldig ut. Lite som att HAN skulle vara ett offer. Gå inte på den lätte.
HAN KAN INGENTING!
Större delen av tiden bara LIGGER han där, ibland vänder han sig lite granna, ibland sträcker han sig efter saker och någon gång då och då så sitter han med stöd. MED STÖD! Hur svårt kan det vara att sitta på rumpan? När den dessutom är VADDERAD?
Han visar ingen som helst respekt för mig. När jag skall banna honom för att han bajsat i blöjan igen (potträning är inte hans starka sida) så garvar han mig rakt upp i ansiktet. Han har till och med KISSAT på mig flertalet gånger när han varit naken. Inte bara på mig, utan även i byxorna, i badvattnet och på mysfilten.
Han kräks på mig och skäms inte för sig. Nänä. Varje kaskad han öser över mig och mina kläder, sig och sina kläder, sängen eller varhelst han vistas avslutas mer eller mindre regelmässigt med ett stort, tandlöst leende. Ibland ett högljutt skratt.
Han visar inte tacksamhet för att jag ger honom mat. Tvärt om. När jag kommer med flaskan börjar han girigt vifta med sina små knubbiga armar och skrika ilsket om det dröjer mer än några sekunder innan silikontutten nuddar hans läppar. Efter att han har ätit RAPAR han ljudligt.
Och när vi nu har börjat tala om allmänt hyfs och etikett vad gäller kroppsljud - han fiser helt ogenerat. Så att det smäller. Ibland SKRATTAR han åt det.
Han har inte vett att vara tyst när jag talar med andra vuxna människor. Närhelst han känner för det börjar han "agoooa" och "ihaha" och "ömömömiha". FAST VUXNA PRATAR!
Än värre är att han har börjat bruka våld. Häromsistens tog han ett fast grepp om sin faders näsa och drog. Hårt. Det vållade smärta, vilket, som vi vet konstituerar misshandel av normalgraden då handlingen helt klart var uppsåtlig. Han har även daskat till mig i ansiktet några gånger, med kladdiga händer som han har haft i sin mun. (Han är helt hänsynslös när det kommer till smittospridning)
Det allra värsta är dock att han vägrar le på bild. Endast ett fåtal gånger har jag lyckats smyga upp på honom som en erfaren papparazzi och fått ett leende fångat på bild.
Vad skall jag göra? Jag vill inte muta honom med godis, för dels vill jag inte uppmuntra ett dåligt beteende och dels så är det dyrt. Att det är skadligt för tänderna är i nuläget helt irrelevant.
Aga?
Och så ser han så oooooooskyldig ut. Lite som att HAN skulle vara ett offer. Gå inte på den lätte.
torsdag 27 september 2007
Husmor
På riktigt. Jag har lyckats göra världens godaste pasta. Kid U not.
Igår blev det ju lite turbulent och mellan hulkningarna och slagningar med knytnäve mot panna (WHY oh WHY???) skulle jag ju planera denna lunch. Knatade ner till Willys helt utan aning och helt utan barnvagn efter att ha satt sambon på att vakta Anton med ett öga och vakta Ellis med två ögon, två händer och sitt liv. Jag låste dörren omsorgsfullt.
Inne på Willys var jag ovanligt fokuserad. Eller kanske tvärt om. Allt kändes hopplöst och meningslöst och visst skulle jag förstöra en lunch för mitt ombud och hennes sekreterare på samma tarvlig sätt som jag förstör min sons liv? Tårarna steg i ögonen och klumpen i magen växte, men min varukorg fylldes på nästan ett magiskt sätt.
Var det den goda lunchens goda Gudmor som ordnade detta?
I alla fall: här kommer ett tips, på riktigt. Det var MYCKET länge sedan jag åt något så fantastiskt smarrigt. Jag brukar inte säga det om egenkomponerade måltider, och Linda och Annikapannika var lyriska på riktigt. Betänk att Linda, som väger typ 25 kilo, tog tre portioner.
Jag hade köpt 200 g champinjoner (okej, 202 för att vara exakt, jag kollade kvittot för din skull) och delade dem i klyftor och stekte i lite olivolja och lite olja från den burk med grillade kronärtskockor jag köpt (Willys egna märke).
Därefter slängde jag ett paket tunnskivad rökt skinka (170 g) som jag strimlat tillsammans med de redan stekta svamparna. Det fick stå och småbryna innan jag slängde ner kronärtskockorna, även de delade till kvartar, och lite mer av oljan de låg i. Steka, steka, lite granna.
Pastan (Tagliatelle, fullkorn) hade vid det här laget blivit färdig och jag lät den rinna av innan jag tillsatte resten av oljan från kronärtskockburken + lite olivolja i pastan, för smak, utseende och hanterbarhet.
Saltade och pepprade (vanlig grovmalen svartpeppar) stekpannan och ringlade över lite pressad citron.
Hackade en tredjedels förpackning ruccola, och blandade i den och stekpannegrejset i pastan och rörde om och i ungefär samma ögonblick ringde det på dörren.
Strödde över ganska ansenliga mängder färskriven parmesan, et voila!
Trots att alla tre åt som galningar så blev det i alla fall en portion kvar, och du vet ju att jag inte äter som en fågel. Satsen räcker alltså till minst fyra pers, och kan, om man vill använda den vid en romantisk date alltså halveras.
Skulle tippa på att detta passar fantastiskt bra med ett par glas rött med någon ny/semi-ny/gammal bekantskap som man vill se naken. Om nu den man vill se naken tycker att det är ok att dricka ett par glas alkohol. Det är ju ingen självklarhet. (Empiriskt konstaterande)
(Om han, eller ni båda två, förresten, använder dig av den goda lunchens goda Gudmoders recept alltför ofta finns risken att ni inte vill se varandra nakna efter ett tag, dock.)
Du undrade över Ombudets formulering häromsistens. Ger dig några godbitar: (exet benämns Exet, jag är Anna)
"Det är riktigt att Bolaget först i dec 2006 fått kännedom om bodelningsavtalet - som Exet vid den tidpunkten var helt ovetande om: Han önskade hyra ut Annas bostad i andrahand. Denna uppgift stödjer att bodelningsavtalet är en konstruktion."
Min kommentar; för det första fick Bolaget reda på att avtalet fanns i JANUARI, i december ville exet hyra ut. Han yppade inte ett ord om något bodelningsavtal. Då hade han ju inte kunnat hyra ut i andra hand, eller hur? Det är ju tämligen knepigt att Bolaget gått in i exets huvud och konstaterat att det a) finns ett bodelningsavtal och b) att exet inte vet om att det existerar. Vidare; vilket avtal är INTE en konstruktion? Men det är ju mer en liten smäll på fingrarna åt Ombudet för att han inte kan använda ett adekvat språk och helt har förbisett att sätta dit ett "efterhands" innan ordet "konstruktion".
Det följer en massa yadayadayada innan nästa godbit kommer;
"Vid tidpunkten som Anna och Exet underrättar bolaget om bodelningsavtalet har Anna redan ordnat sitt boende på annat håll. Hon har inte själv något behov av bostaden. Det är möjligt att hon hjälpt någon annan person till bostaden på Gatanjagboddepåtidigare. Det skulle kunna vara den person som är far till barnet. Vem denna person kan vara är idag okänt."
Här börjar saker virra till sig i mitt huvud. Är det månde så att Ombudet har forskat i flera dygn om var jag har bott, vem jag har bott hos och vilken form av kontrakt jag haft på olika ställen, eller VAD MENAR KARLN egentligen?
Om jag har hjälpt "en annan person" till en lägenhet på Gatandärjagboddetidigare så har jag ju ingen annan bostad, eller? Eller menar han att jag har YTTERLIGARE en bostad? I så fall måste han ju ha varit i kontakt med min hyresvärd i Majorna som gav sitt tillstånd till att hyra ut DEN lägenheten i andrahand, men DEN lägenheten sade jag ju upp LÅNGT innan december 2006? Och då har jag ju inget boende ordnat. Fattar ingenting... Varför har min hjälp till "någon annan person" någon som helst relevans om jag delar bostad med denne person?
Eller menar han att jag har separerat från denne person som jag har hjälpt och alltså flyttar till E-gatan och den okände får stanna kvar på Gatanjagboddepåtidigare? Men i så fall HAR jag ju inget annat boende ordnat...
Eller menar han att jag aldrig flyttat FRÅN E-gatan överhuvudtaget?
Den sematiskt bästa biten kommer i stycke 2:3: (Jag återger stycket från början och fram tills yadayada tar sin start på riktigt)
För att vara tydlig så är det X:et som står antecknad på hyresavtalet och "Kontraktet för vår gemensamma bostad på E-gatan skall tillfalla Anna." Med andra ord en överlåtelse eller i vart fall en andrahandsuthyrningen, helt utan att inhämta bolagets tillstånd."
Jag vill inte veta hur Ombudet uttrycker sig när han INTE är tydlig. Frågan jag ställer mig för övrigt är om Ombudet klarat av slutprovet i SFI. Meningsbyggnad och bestämd/obestämd form samt konsekvent användande av versaler i början av utvalda ord tycks inte vara Ombudets bästa gren.
Hans BÄSTA gren är att mellan raderna hela tiden låta påskina att jag är ett kriminellt luder. Men någon konsekvens finns liksom inte.
Inlagan avslutas i alla fall med att Ombudet i punkt 2.6 konstaterar att det är oemotsagt "att..." vid uppsägningen hade Anna ett ordnat boende varför hon inte ens behövde Lägenheten." ". Det är riktigt, Ombudet. Om du slår upp JB och lusläser så kommer du att förstå varför det är oemotsagt. Det finns mycket som kommer att vara oemotsagt. Jag tänker inte argumentera emot att jag är ett kriminellt luder heller. Jag kommer däremot, med Birroesque frenesi argumentera emot att mina aggressiva lösspringande katter utgör en störning i boendet om du spelar det kortet.
Och om jag losar - då bussar jag Ellis på dig!
Igår blev det ju lite turbulent och mellan hulkningarna och slagningar med knytnäve mot panna (WHY oh WHY???) skulle jag ju planera denna lunch. Knatade ner till Willys helt utan aning och helt utan barnvagn efter att ha satt sambon på att vakta Anton med ett öga och vakta Ellis med två ögon, två händer och sitt liv. Jag låste dörren omsorgsfullt.
Inne på Willys var jag ovanligt fokuserad. Eller kanske tvärt om. Allt kändes hopplöst och meningslöst och visst skulle jag förstöra en lunch för mitt ombud och hennes sekreterare på samma tarvlig sätt som jag förstör min sons liv? Tårarna steg i ögonen och klumpen i magen växte, men min varukorg fylldes på nästan ett magiskt sätt.
Var det den goda lunchens goda Gudmor som ordnade detta?
I alla fall: här kommer ett tips, på riktigt. Det var MYCKET länge sedan jag åt något så fantastiskt smarrigt. Jag brukar inte säga det om egenkomponerade måltider, och Linda och Annikapannika var lyriska på riktigt. Betänk att Linda, som väger typ 25 kilo, tog tre portioner.
Jag hade köpt 200 g champinjoner (okej, 202 för att vara exakt, jag kollade kvittot för din skull) och delade dem i klyftor och stekte i lite olivolja och lite olja från den burk med grillade kronärtskockor jag köpt (Willys egna märke).
Därefter slängde jag ett paket tunnskivad rökt skinka (170 g) som jag strimlat tillsammans med de redan stekta svamparna. Det fick stå och småbryna innan jag slängde ner kronärtskockorna, även de delade till kvartar, och lite mer av oljan de låg i. Steka, steka, lite granna.
Pastan (Tagliatelle, fullkorn) hade vid det här laget blivit färdig och jag lät den rinna av innan jag tillsatte resten av oljan från kronärtskockburken + lite olivolja i pastan, för smak, utseende och hanterbarhet.
Saltade och pepprade (vanlig grovmalen svartpeppar) stekpannan och ringlade över lite pressad citron.
Hackade en tredjedels förpackning ruccola, och blandade i den och stekpannegrejset i pastan och rörde om och i ungefär samma ögonblick ringde det på dörren.
Strödde över ganska ansenliga mängder färskriven parmesan, et voila!
Trots att alla tre åt som galningar så blev det i alla fall en portion kvar, och du vet ju att jag inte äter som en fågel. Satsen räcker alltså till minst fyra pers, och kan, om man vill använda den vid en romantisk date alltså halveras.
Skulle tippa på att detta passar fantastiskt bra med ett par glas rött med någon ny/semi-ny/gammal bekantskap som man vill se naken. Om nu den man vill se naken tycker att det är ok att dricka ett par glas alkohol. Det är ju ingen självklarhet. (Empiriskt konstaterande)
(Om han, eller ni båda två, förresten, använder dig av den goda lunchens goda Gudmoders recept alltför ofta finns risken att ni inte vill se varandra nakna efter ett tag, dock.)
Du undrade över Ombudets formulering häromsistens. Ger dig några godbitar: (exet benämns Exet, jag är Anna)
"Det är riktigt att Bolaget först i dec 2006 fått kännedom om bodelningsavtalet - som Exet vid den tidpunkten var helt ovetande om: Han önskade hyra ut Annas bostad i andrahand. Denna uppgift stödjer att bodelningsavtalet är en konstruktion."
Min kommentar; för det första fick Bolaget reda på att avtalet fanns i JANUARI, i december ville exet hyra ut. Han yppade inte ett ord om något bodelningsavtal. Då hade han ju inte kunnat hyra ut i andra hand, eller hur? Det är ju tämligen knepigt att Bolaget gått in i exets huvud och konstaterat att det a) finns ett bodelningsavtal och b) att exet inte vet om att det existerar. Vidare; vilket avtal är INTE en konstruktion? Men det är ju mer en liten smäll på fingrarna åt Ombudet för att han inte kan använda ett adekvat språk och helt har förbisett att sätta dit ett "efterhands" innan ordet "konstruktion".
Det följer en massa yadayadayada innan nästa godbit kommer;
"Vid tidpunkten som Anna och Exet underrättar bolaget om bodelningsavtalet har Anna redan ordnat sitt boende på annat håll. Hon har inte själv något behov av bostaden. Det är möjligt att hon hjälpt någon annan person till bostaden på Gatanjagboddepåtidigare. Det skulle kunna vara den person som är far till barnet. Vem denna person kan vara är idag okänt."
Här börjar saker virra till sig i mitt huvud. Är det månde så att Ombudet har forskat i flera dygn om var jag har bott, vem jag har bott hos och vilken form av kontrakt jag haft på olika ställen, eller VAD MENAR KARLN egentligen?
Om jag har hjälpt "en annan person" till en lägenhet på Gatandärjagboddetidigare så har jag ju ingen annan bostad, eller? Eller menar han att jag har YTTERLIGARE en bostad? I så fall måste han ju ha varit i kontakt med min hyresvärd i Majorna som gav sitt tillstånd till att hyra ut DEN lägenheten i andrahand, men DEN lägenheten sade jag ju upp LÅNGT innan december 2006? Och då har jag ju inget boende ordnat. Fattar ingenting... Varför har min hjälp till "någon annan person" någon som helst relevans om jag delar bostad med denne person?
Eller menar han att jag har separerat från denne person som jag har hjälpt och alltså flyttar till E-gatan och den okände får stanna kvar på Gatanjagboddepåtidigare? Men i så fall HAR jag ju inget annat boende ordnat...
Eller menar han att jag aldrig flyttat FRÅN E-gatan överhuvudtaget?
Den sematiskt bästa biten kommer i stycke 2:3: (Jag återger stycket från början och fram tills yadayada tar sin start på riktigt)
För att vara tydlig så är det X:et som står antecknad på hyresavtalet och "Kontraktet för vår gemensamma bostad på E-gatan skall tillfalla Anna." Med andra ord en överlåtelse eller i vart fall en andrahandsuthyrningen, helt utan att inhämta bolagets tillstånd."
Jag vill inte veta hur Ombudet uttrycker sig när han INTE är tydlig. Frågan jag ställer mig för övrigt är om Ombudet klarat av slutprovet i SFI. Meningsbyggnad och bestämd/obestämd form samt konsekvent användande av versaler i början av utvalda ord tycks inte vara Ombudets bästa gren.
Hans BÄSTA gren är att mellan raderna hela tiden låta påskina att jag är ett kriminellt luder. Men någon konsekvens finns liksom inte.
Inlagan avslutas i alla fall med att Ombudet i punkt 2.6 konstaterar att det är oemotsagt "att..." vid uppsägningen hade Anna ett ordnat boende varför hon inte ens behövde Lägenheten." ". Det är riktigt, Ombudet. Om du slår upp JB och lusläser så kommer du att förstå varför det är oemotsagt. Det finns mycket som kommer att vara oemotsagt. Jag tänker inte argumentera emot att jag är ett kriminellt luder heller. Jag kommer däremot, med Birroesque frenesi argumentera emot att mina aggressiva lösspringande katter utgör en störning i boendet om du spelar det kortet.
Och om jag losar - då bussar jag Ellis på dig!
onsdag 26 september 2007
Retroperspektiv
Det var ganska kul, faktiskt.
------------------------------------
Särskilt delen att Ellis skulle vara aggressiv.
"Vi vågade inte ta i honom för han var så aggressiv" sade en av grannarna.
"Han är jättesnäll" försäkrade jag
"Kanske i vanliga fall, men nu var han aggressiv" sade en annan granne.
"Usch då" sade jag. "Ja, ni får verkligen ursäkta att det har blivit så här" sade jag. "Men han är där uppe?"
"Ja" sade grannarna "Han var uppe på sjuan alldeles nyss"
Jag gick uppåt. På sexan såg jag en grå skugga som också ilade uppåt.
"Ellis" väste jag mellan tänderna. "Nu stannar du"
Ellis stannade mycket riktigt. Högst upp. Han lade sig på magen och verkligen tiggde efter goss. Jag lyfte upp honom och bar ner honom.
Ellis NJÖÖÖÖÖÖT. Jag skämdes.
"Fy Ellis" sade jag, inte särskilt barskt men ändå. Ellis kurrkurrkurrade och viftade på svansen.
"Du ser" sade grannen triumferande "Han är jättearg"
Och jag tänkte att Ellis har ett socialt handikapp. Han ser ut som en mördare. Stackars Ellis.
Emma stod inne i lägenheten och skrek men tystnade när hon fått Ellis att tvätta. Ellis var tacksam över att vara hemma och lade sig behagligt mitt i hallen. En granne sprang upp till sin lägenhet för att hämta Esther som charmat henne totalt. Grannen vet dock inte hur man bär en katt på utställning utan bar henne som vilken bondkatt som helst. Esther försökte råda bot på detta. Förgäves. Väl i mammas ömma famn satte hon sig tillrätta och visade sig på ett sätt som jag önskar att hon kunde göra på varje utställning. Det oooades och aaaahades över henne. Lite över Anton också, men barn synes varje dag, inte en vansinnigt bra burma.
Jag bad åter tusen gånger om ursäkt. Tackade åter tusen gånger för hjälpen. Bad Emma uppfordrade att flytta på sig så att jag kom in med vagnen, grannarna skrattade åt mig och mina kattproblem. Jag stängde dörren och började störtlipa.
Så, vad har egentligen hänt? Bolaget har fått ett sakligt skäl till att ifrågasätta min allmänna ordning. Mina aggressiva katter springer vind för våg och tränger sig in i folks lägenheter. Det var väl trevligt för Bolaget. Då kanske de kan låta bli att kalla mig för kriminellt luder. Det kommer nog något gott av detta också.
Nu hoppar Ellis på dörrhandtaget. Smart katt.
------------------------------------
Särskilt delen att Ellis skulle vara aggressiv.
"Vi vågade inte ta i honom för han var så aggressiv" sade en av grannarna.
"Han är jättesnäll" försäkrade jag
"Kanske i vanliga fall, men nu var han aggressiv" sade en annan granne.
"Usch då" sade jag. "Ja, ni får verkligen ursäkta att det har blivit så här" sade jag. "Men han är där uppe?"
"Ja" sade grannarna "Han var uppe på sjuan alldeles nyss"
Jag gick uppåt. På sexan såg jag en grå skugga som också ilade uppåt.
"Ellis" väste jag mellan tänderna. "Nu stannar du"
Ellis stannade mycket riktigt. Högst upp. Han lade sig på magen och verkligen tiggde efter goss. Jag lyfte upp honom och bar ner honom.
Ellis NJÖÖÖÖÖÖT. Jag skämdes.
"Fy Ellis" sade jag, inte särskilt barskt men ändå. Ellis kurrkurrkurrade och viftade på svansen.
"Du ser" sade grannen triumferande "Han är jättearg"
Och jag tänkte att Ellis har ett socialt handikapp. Han ser ut som en mördare. Stackars Ellis.
Emma stod inne i lägenheten och skrek men tystnade när hon fått Ellis att tvätta. Ellis var tacksam över att vara hemma och lade sig behagligt mitt i hallen. En granne sprang upp till sin lägenhet för att hämta Esther som charmat henne totalt. Grannen vet dock inte hur man bär en katt på utställning utan bar henne som vilken bondkatt som helst. Esther försökte råda bot på detta. Förgäves. Väl i mammas ömma famn satte hon sig tillrätta och visade sig på ett sätt som jag önskar att hon kunde göra på varje utställning. Det oooades och aaaahades över henne. Lite över Anton också, men barn synes varje dag, inte en vansinnigt bra burma.
Jag bad åter tusen gånger om ursäkt. Tackade åter tusen gånger för hjälpen. Bad Emma uppfordrade att flytta på sig så att jag kom in med vagnen, grannarna skrattade åt mig och mina kattproblem. Jag stängde dörren och började störtlipa.
Så, vad har egentligen hänt? Bolaget har fått ett sakligt skäl till att ifrågasätta min allmänna ordning. Mina aggressiva katter springer vind för våg och tränger sig in i folks lägenheter. Det var väl trevligt för Bolaget. Då kanske de kan låta bli att kalla mig för kriminellt luder. Det kommer nog något gott av detta också.
Nu hoppar Ellis på dörrhandtaget. Smart katt.
Karmapolis
Förra avsnittet döptes till vad det gjorde för att anspela på DELS mina katter och DELS den buddistiska analys jag gjorde sist i inlägget.
Don´t you EVER underestimate the power of the Karmapolice department. Vissa saker skojar man inte om.
Vad som hade kunnat vara en rolig historia utspelade sig just...
Innan jag skulle rusa på lunch med hjärtat i halsgropen var hissen avstängd. Jag sprang tillbaks in i lägenheten, hämtade selen, spände fast Anton och släpade vagnen fyra trappor ner.
När jag kom hem efter lunchen i fungerande hiss stod halva huset där.
"hej, hej" sade jag glatt, "väntar ni på mig"
Det gjorde de. Eftersom dörren hade stått vidöppen, Emma hade släppts in och stod nu innanför och skrek oroligt efter sina kompisar, varav den ena, "en liten söt brun sak" hade omhändertagits av en granne. Den andra, "en stor grå katt" hade hoppat på en grannes dörr på 7:e våning varpå han hade öppnat och upptäckt rymlingen. Den store grå katten hade sprungit in emellan hans ben och in i lägenheten, vilket naturligtvis hade vållat både förtret och muntration, men grannen hade slängt ut katten i trappen igen. Ingen vågade dock ta i denna folkilskne katt något mer. Så, vad göra om man är en god granne som hittar tre katter som hör till en lägenhet vars dörr står på vid gavel och där en begått hemfridsbortt? Klart man ringer till värden. Och till fastighetsskötaren.
Värden agerar naturligtvis skyndsamt och ringer till lägenhetsinnehavaren, som heter Robert, som ringer till mig samtidigt som jag är på jakt efter den folkilskne, vilt spinnande katten på 7:e plan.
Den goda grannen har i sin tur ringt till fastighetsskötare och värd för att avblåsa pådraget.
Men vad hjälper det, typ...
I den allmänna paniken inför lunchen HADE jag alltså glömt att låsa dörren. Min lille ingenjör passade således på att öppna dörren och släppa ut de andra två.
SÅ JÄVLA TYPISKT!
Allmän skötsamhet och ordning... My ass. Skit i att min barnvagn alltid är inplockad (om jag bara hade haft den nere i trappen så hade det här aldrig hänt, fan om hissen bara hade funkat hade det här aldrig hänt, jag låste ju upp när jag skulle hämta barnselen) jag har vilt springande, ilskna och hemfridsbrytande katter. Vilket har rapporterats till värden. Säkert inte på något illa ment eller aggressivt sätt, jag antar att historien framfördes med samma glada humör till dem som till mig, men vad hjälper det när man har med Bolaget, att göra?
Om EN VECKA hade detta fått hända. EN JÄVLA SKITEN VECKA. Då hade det inte spelat någon roll. Men det händer nu. JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA ELLIS!
Don´t you EVER underestimate the power of the Karmapolice department. Vissa saker skojar man inte om.
Vad som hade kunnat vara en rolig historia utspelade sig just...
Innan jag skulle rusa på lunch med hjärtat i halsgropen var hissen avstängd. Jag sprang tillbaks in i lägenheten, hämtade selen, spände fast Anton och släpade vagnen fyra trappor ner.
När jag kom hem efter lunchen i fungerande hiss stod halva huset där.
"hej, hej" sade jag glatt, "väntar ni på mig"
Det gjorde de. Eftersom dörren hade stått vidöppen, Emma hade släppts in och stod nu innanför och skrek oroligt efter sina kompisar, varav den ena, "en liten söt brun sak" hade omhändertagits av en granne. Den andra, "en stor grå katt" hade hoppat på en grannes dörr på 7:e våning varpå han hade öppnat och upptäckt rymlingen. Den store grå katten hade sprungit in emellan hans ben och in i lägenheten, vilket naturligtvis hade vållat både förtret och muntration, men grannen hade slängt ut katten i trappen igen. Ingen vågade dock ta i denna folkilskne katt något mer. Så, vad göra om man är en god granne som hittar tre katter som hör till en lägenhet vars dörr står på vid gavel och där en begått hemfridsbortt? Klart man ringer till värden. Och till fastighetsskötaren.
Värden agerar naturligtvis skyndsamt och ringer till lägenhetsinnehavaren, som heter Robert, som ringer till mig samtidigt som jag är på jakt efter den folkilskne, vilt spinnande katten på 7:e plan.
Den goda grannen har i sin tur ringt till fastighetsskötare och värd för att avblåsa pådraget.
Men vad hjälper det, typ...
I den allmänna paniken inför lunchen HADE jag alltså glömt att låsa dörren. Min lille ingenjör passade således på att öppna dörren och släppa ut de andra två.
SÅ JÄVLA TYPISKT!
Allmän skötsamhet och ordning... My ass. Skit i att min barnvagn alltid är inplockad (om jag bara hade haft den nere i trappen så hade det här aldrig hänt, fan om hissen bara hade funkat hade det här aldrig hänt, jag låste ju upp när jag skulle hämta barnselen) jag har vilt springande, ilskna och hemfridsbrytande katter. Vilket har rapporterats till värden. Säkert inte på något illa ment eller aggressivt sätt, jag antar att historien framfördes med samma glada humör till dem som till mig, men vad hjälper det när man har med Bolaget, att göra?
Om EN VECKA hade detta fått hända. EN JÄVLA SKITEN VECKA. Då hade det inte spelat någon roll. Men det händer nu. JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLA ELLIS!
Burmarevolution
Igår inträffade tre händelser, eller skall jag kanske säga fenomen.
Jag läste en av Birro skrivet självförhärligande försvarstal
Min sambo lämnade mig ensam med sonen för att gå på derby, och
Hajen gick på tv 1.
Tre till synes helt fristående ting, men finns det något samband?
Vi tar det från början.
Tydligen har ingen tittat på Birros stora filmatiserade epos. Det SKULLE ju kunna bero på att det var urtråkigt och fullständigt värdelöst. (Den trogna läsarinnan kanske drar sig till minnes att jag försökte ta mig igenom den första delen men inte lyckades) Det skulle OCKSÅ kunna bero på att Birro åter har motarbetats av systemet.
Helt chockerande och förvånande drar Birro den senare slutsatsen och går till attack med frenesi, som vanligt. Stackars Birro har anklagats för att inte ha gjort tillräcklig research - han har placerat saker som "Radio Göteborg" ett år det inte funnits och en krogägare på fel krog och saker på fel plats av KONSTNÄRLIGHET, i full förvissning om att detta är "fel" historiskt sett. Men dumma, dumma, etablisemanget har misstolkat detta och påverkat tvpubliken till att remota till, låt oss säga, kanal fem istället.
Birro är MYCKET medveten om dessa "fel" , han har lagt in dem för att skapa paralleller till nutiden, bland annat till hur Ungdomens Hus nere vid kajen blev ett kasino och förstörde invandrarkulturen och ungdomskulturen för evigt i vårt kära Ankeborg. Detta så pittoreskt förfallna hus, stadd i den vackra föruttnelse som blott ren och skär vilja till konstnärlig ungdomsvandalism kan framkalla är nu skändeligen förvandlat till ett renoverat, vackert objekt. Hu.
Det var DET han ville säga med att Radio Göteborg och Que Club inte gestaltats med historisk riktighet. Ju. Dumma, dumma etablisemanget som inte fattar det. Och dumma, dumma tvpublik som inte lyss till den sträng som brast.
Jag gick och funderade ganska mycket över den gamla tidens era igår när Anton kinkade, spydde och åter kinkade medan jag var fotbollsänka.
När Hans kom hem, just under det där skeppartalet i Hajen, du vet, det där när hundratusen tappra soldater ligger och kramar varandra i havet och en efter en blir söndersliten av ondsinta hajar, kände jag mig helt birroesque och ville så gärna ta ut mina barndoms trauma, min yrkesmässiga paranoia och min frustration över hemmafrutillvaron på Hans. Men jag ville ju samtidigt lyssna färdigt på den skrovliga rösten som på piratvis beskrev krigets verkliga fasor - hajarna. Jag valde därför den sanna kvinnliga taktiken, den passivaggressiva approachen. Jag sade:
Du vet väl att jag också har ett heltidsjobb. Och när du inte kommer hem efter jobbet så får jag köra obetald övertid. Utan rast.
Hans stannade upp i sin axelmassage och svarte:
Jag har tagit hand om Anton i två hela dagar.
Jag tystnade och funderade. Skulle jag tolka detta enligt lex Birro eller skulle jag fråga vad han menade? Jag valde det senare. Döm inte förrän du vet! Jag är storsint!
VAD menar du med det?
De masserande händerna stannade åter upp. Mannen hade upptäckt vad han tolkade som en fälla och valde sina ord. Noga.
Du var på kattutställning i två dagar sade han. Icke ett ord mer.
Jag insåg att jag hade kunnat go Birro on his bony ass men valde den sanna kvinnliga vägen - jag bet ihop. För trots allt arbetar ju även han hela dagar och en match då och då är väl trevligt att gå på. Och skateboard två gånger i veckan.
Idag försökte jag desperat hitta något att ta en öl med ikväll. Men ingen ville ställa upp. Jag är motarbetad. Av könsbojor och etablissemang. OCH jag missade de största delarna av beskrivningen av halverade soldater, men jag njöt desto mer av demontaget av skepparen och symboliken av att den dykkunnige minsann överlevde.
Jag har minsann läst MASSOR av artiklar av etablissemanget som sågar hajkunskaperna bakom filmen och påpekar att hajar minsann inte ALLS beter sig sådär, och MINSANN inte ser ut sådär. Ändå tittar folk FORTFARANDE på Hajen. Men inte på "Upp till Kamp".
Birro kanske skulle dra några slutsatser av detta?
Summan av kontentan är dock denna - allt hör ihop här i världen. Jag är Birro, Birro är skit, Birro är skepparen, jag är dykaren, Hajen är bra, Upp till Kamp suger. Lite buddistiskt va? Men ändå revolutionärt!
Jag läste en av Birro skrivet självförhärligande försvarstal
Min sambo lämnade mig ensam med sonen för att gå på derby, och
Hajen gick på tv 1.
Tre till synes helt fristående ting, men finns det något samband?
Vi tar det från början.
Tydligen har ingen tittat på Birros stora filmatiserade epos. Det SKULLE ju kunna bero på att det var urtråkigt och fullständigt värdelöst. (Den trogna läsarinnan kanske drar sig till minnes att jag försökte ta mig igenom den första delen men inte lyckades) Det skulle OCKSÅ kunna bero på att Birro åter har motarbetats av systemet.
Helt chockerande och förvånande drar Birro den senare slutsatsen och går till attack med frenesi, som vanligt. Stackars Birro har anklagats för att inte ha gjort tillräcklig research - han har placerat saker som "Radio Göteborg" ett år det inte funnits och en krogägare på fel krog och saker på fel plats av KONSTNÄRLIGHET, i full förvissning om att detta är "fel" historiskt sett. Men dumma, dumma, etablisemanget har misstolkat detta och påverkat tvpubliken till att remota till, låt oss säga, kanal fem istället.
Birro är MYCKET medveten om dessa "fel" , han har lagt in dem för att skapa paralleller till nutiden, bland annat till hur Ungdomens Hus nere vid kajen blev ett kasino och förstörde invandrarkulturen och ungdomskulturen för evigt i vårt kära Ankeborg. Detta så pittoreskt förfallna hus, stadd i den vackra föruttnelse som blott ren och skär vilja till konstnärlig ungdomsvandalism kan framkalla är nu skändeligen förvandlat till ett renoverat, vackert objekt. Hu.
Det var DET han ville säga med att Radio Göteborg och Que Club inte gestaltats med historisk riktighet. Ju. Dumma, dumma etablisemanget som inte fattar det. Och dumma, dumma tvpublik som inte lyss till den sträng som brast.
Jag gick och funderade ganska mycket över den gamla tidens era igår när Anton kinkade, spydde och åter kinkade medan jag var fotbollsänka.
När Hans kom hem, just under det där skeppartalet i Hajen, du vet, det där när hundratusen tappra soldater ligger och kramar varandra i havet och en efter en blir söndersliten av ondsinta hajar, kände jag mig helt birroesque och ville så gärna ta ut mina barndoms trauma, min yrkesmässiga paranoia och min frustration över hemmafrutillvaron på Hans. Men jag ville ju samtidigt lyssna färdigt på den skrovliga rösten som på piratvis beskrev krigets verkliga fasor - hajarna. Jag valde därför den sanna kvinnliga taktiken, den passivaggressiva approachen. Jag sade:
Du vet väl att jag också har ett heltidsjobb. Och när du inte kommer hem efter jobbet så får jag köra obetald övertid. Utan rast.
Hans stannade upp i sin axelmassage och svarte:
Jag har tagit hand om Anton i två hela dagar.
Jag tystnade och funderade. Skulle jag tolka detta enligt lex Birro eller skulle jag fråga vad han menade? Jag valde det senare. Döm inte förrän du vet! Jag är storsint!
VAD menar du med det?
De masserande händerna stannade åter upp. Mannen hade upptäckt vad han tolkade som en fälla och valde sina ord. Noga.
Du var på kattutställning i två dagar sade han. Icke ett ord mer.
Jag insåg att jag hade kunnat go Birro on his bony ass men valde den sanna kvinnliga vägen - jag bet ihop. För trots allt arbetar ju även han hela dagar och en match då och då är väl trevligt att gå på. Och skateboard två gånger i veckan.
Idag försökte jag desperat hitta något att ta en öl med ikväll. Men ingen ville ställa upp. Jag är motarbetad. Av könsbojor och etablissemang. OCH jag missade de största delarna av beskrivningen av halverade soldater, men jag njöt desto mer av demontaget av skepparen och symboliken av att den dykkunnige minsann överlevde.
Jag har minsann läst MASSOR av artiklar av etablissemanget som sågar hajkunskaperna bakom filmen och påpekar att hajar minsann inte ALLS beter sig sådär, och MINSANN inte ser ut sådär. Ändå tittar folk FORTFARANDE på Hajen. Men inte på "Upp till Kamp".
Birro kanske skulle dra några slutsatser av detta?
Summan av kontentan är dock denna - allt hör ihop här i världen. Jag är Birro, Birro är skit, Birro är skepparen, jag är dykaren, Hajen är bra, Upp till Kamp suger. Lite buddistiskt va? Men ändå revolutionärt!
tisdag 25 september 2007
Milda
När jag blir stor vill jag göra Milda
Bild på gulligkalv som går fram och stryker sig mot annan gullig kalv.
Det vill Lill-Rosa också
Det är en TJURKALV!
Vid Gud, jag hoppas att denna kalv håller sig LÅÅÅÅÅNGT borta från Mildaproduktionen som vuxen!
Bild på gulligkalv som går fram och stryker sig mot annan gullig kalv.
Det vill Lill-Rosa också
Det är en TJURKALV!
Vid Gud, jag hoppas att denna kalv håller sig LÅÅÅÅÅNGT borta från Mildaproduktionen som vuxen!
Att lägga en pizza
Ja, du, min kära läsarinna, jag vet i sanning inte vart jag skall börja. Igår utlovade jag ju en redovisning över ost och mjölk, men så inträffade ju så många andra spännande händelser, både i mitt svirvlande, spännande vardagsliv, men även i offentligheten.
Skall jag bryta mitt löfte eller skall jag vara en hedervärd quinna?
För min sons skull, för att han från början skall inpräntas de rätta värdena så håller jag mitt löfte.
Som du vet har Anton bara tjurat när jag har lagt fram en naturlig diet till honom. I fredags tog jag därför steget!
Det regnade och var ett sådant där skottskt kostymdrameväder, eller amerikanskt skräckfilmsväder, välj själv, och vi försökte och försökte och försökte ringa till Hedens Pizzeria för att fira att jag nu skulle börja äta ost igen. Jag hade i mer än en halvtimme suttit och vridit och vänt och studerat pizzalistan ingående, för ett så viktigt beslut som vilken pizza jag skall välja efter ett antal månaders pizzastopp är inget lätt val. Särskilt inte som Hedens Pizza inte använder de bästa råvarorna direkt, och man vet att det aldrig är sådär pizzagott som pizza ju kan vara.
Hedens Pizzeria svarade inte. Mitt humör försvann tillsammans med allt blodsocker och jag började uppvisa ett temprament som inte är värdigt en kvinna som vill behålla sin trogne make trogen. För att behålla den trogne maken trogen (nä - men för att ingen tjänar på ett omotiverat raseriutbrott utlöst av en ickesvarande pizzeria) skrattade jag ("HA-HA-HA") och erbjöd den trogne maken att dra lott om vem som skulle gå ner till Papa Joe´s istället - vi har varken pizzalista eller telefonnummer dit. När vi höll på att dra lott fick jag ett äkta fnissanfall och ångesten som kom när jag förlorat var ganska uthärdlig, trots vädret, fram tills att den trogne maken krasst konstaterade att:
"Du är inte gjord av socker" och därefter:
"Det är faktiskt ganska skönt ute"
Ärligt talat; wots his fucking problem?
Jag är 35 år gammal. Jag gillar inte regn, jag hatar snö, jag gillar inte temperaturer under 15 grader, jag hatar snö, jag hatar kyla, jag hatar snö och jag tycker inte om skidor, jag gillar inte skogspromenader, jag hatar snö. Jag hatar verkligen snö. Jag vet detta, ty jag har haft 35 år på mig att ta reda på det.
Måste man då, vid varje tillfälle min lekamen måste utsättas för detta nordliga klimat som endast 51 mille kan råda bot på, MÅSTE man försöka övertala mig till att jag INTE har dessa åsikter?
När vi skulle åka upp till Umeå förrförra påsken så var det inte bara min ömma make utan även hans mor och hans svägerska som ställde sig i kör och vrålade:
"Meeeen det är ju så häääääääärligt med snö"
Nä, det är det inte. Snö är sänt av satan som biprodukt av uppvärmningen av hans lokaler.
"Men det är ju så häääääääärligt när solen skiner i snön och det är alldeles vitt och ljust"
Ni glömde att säga vått om fötterna, kallt om näsa och fingrar, varmt under jacka och byxor så fort du tar ett steg, jobbigt motoriskt att använda händerna på grund av att de är inbäddade i massa textilier som får en att svettas på handflatorna och frysa om fingertopparna, och icke att förglömma - allmänt för jävligt.
"Men det är ju så häääääärligt med snö som får vara snö, inte sån´t där blask som ni får i söder, utan RIKTIG snö"
Yeh, right. Och snö smälter inte i norr? Eller i söder heller för den delen, även de gånger den är "riktig". VAD, jag frågar VAD tror ni händer med snö som smälter? Den blir blask. Våt, kall, grå B L A S K. Me no like.
Att nu, när jag på vinst och förlust skulle uppsöka en pizzeria efter X antal månaders pizzabrist, få höra att jag inte var gjord av socker bummed me out. Men jag gick. Med paraplyet som vindstoppare och vätskeskyddare.
På Papa Joes rådde febril aktivitet. Den svettige mannen bakom pizzadisken sade att jag inte kunde få någon pizza, bara lasagne, om jag inte ville vänta i mer än trettio minuter. Det ville jag inte. Jag gick till ICA och handlade folkbärs och ringde till min sambo. Som inte svarade i telefonen. Jag ringde igen. Och igen. Och igen. Och till hans mobil. Och hem. Och SÅ svarade han i mobilen.
Batteriet i den bärbara telefonen var slut så han var irriterad på mig som fått honom att försöka få igång den.
"Varför svarade du inte i Cobratelefonen" frågade jag. Irriterad jag med, men även ett visst mått av genuint intresse fanns i frågan.
Då blev SAMBON, den samme som undrat om jag var gjord av socker och alltså känslig på något sätt, sur. Då blev jag sur och skrek att jag minsann inte tänkte stå på en jävla ICA och gräla om något så futilt.
Jag gick hem och slängde paraplyet i hallen och gjorde det enda mogna jag kunde komma på i situationen. Jag satte mig i soffan och TJURADE.
Den ömme, och ömhudade, sambon gick lika tjurigt ut genom dörren för att återvända tjugi minuter senare med två pizzor.
Hedens Pizzeria hade inte haft för mycket att göra för att svara i telefonen. De hade stängt. Man skulle ju kunnat ana att det hade något samband med den pågående Ramadan, men samtidigt talar deras användning av pressad skinka med tveksam kvalitét samt användandet av fläskkarré i kebaben (Varför, varför, VARFÖR denna avart? Grisen är ett smutsigt djur, per se, men det blir inte RENARE av att man använder avskrädet från detta smutsiga djur!!!) talar för att religionen inte är det viktigaste i den affärsverksamheten. Den ömme sambon hade därför gått ner i källaren på Engelbrektsgatan för att för första gången begagna sig av Fresco Italias tjänster.
En HÖJDARE, på riktigt! Jättefin skinka, jättegod ost, superbotten. Gå dit!
På lördagsmorgonen tog jag på mig en bh som införskaffades innan jag blev på tjocken. Dröm om min förvåning när den var för liten! Mina boobs har alltså växt! Jag får ta och släpa mig iväg till en underklädesbutik och införskaffa mig en bh i överstorlek. C!
På kvällen åt vi tacos efter att jag hade sprungit runt i tre butiker i någon form av falsk förhoppning om att kunna uppbåda en avocado som inte gick att använda som dödligt vapen. Hittade till slut en och gjorde en guacamole. Slängde på massor av ost och massor av gräddfil på mina tacos och bara njöööööt.
På söndagen åt jag, som sagt, lasagne hemma hos Barnaba. Och avslutade det hela med glass och brownies.
Vid samtliga tre tillfällen fick jag magknip så att jag höll på att dö. Jag antar att min kropp behöver ställa om sig till en fett- och laktosdiet igen. Jag kommer att bli tjock som ett troll. Ett lyckligt, ostätande troll.
Och, till slut - igår kom alla korten. Jag har nu material till en tre fyra album, och min son är så sööööööööööt.
Min son var hos allergiläkaren igår och blev inte stucken. Hon är snäll, allergiläkaren och erbjöd sig att torka upp sonens spyor från golvet. Jag vet att läkare är alltför viktiga för sånt så jag gjorde det själv. Glömde dock att torka byxorna på mig själv innan jag gick ut på stan.
Min son skall DEFINITIVT få höra att det inte finns några dåliga väder, bara dåliga kläder och att snö är kul. Det är ju bättre att han får positiva fördomar än negativa fram tills den dag han är intelligent nog att se sanningen i vitögat. Jag vet bara inte hur jag skall ro det i land. Jag får väl bryta benet varje år i början av november och DÄRFÖR bli nödgad att stanna inomhus. Eller utveckla svårt exem så att jag kan åka söderut medans sonen och fadern åker till fjällen.
Skall jag bryta mitt löfte eller skall jag vara en hedervärd quinna?
För min sons skull, för att han från början skall inpräntas de rätta värdena så håller jag mitt löfte.
Som du vet har Anton bara tjurat när jag har lagt fram en naturlig diet till honom. I fredags tog jag därför steget!
Det regnade och var ett sådant där skottskt kostymdrameväder, eller amerikanskt skräckfilmsväder, välj själv, och vi försökte och försökte och försökte ringa till Hedens Pizzeria för att fira att jag nu skulle börja äta ost igen. Jag hade i mer än en halvtimme suttit och vridit och vänt och studerat pizzalistan ingående, för ett så viktigt beslut som vilken pizza jag skall välja efter ett antal månaders pizzastopp är inget lätt val. Särskilt inte som Hedens Pizza inte använder de bästa råvarorna direkt, och man vet att det aldrig är sådär pizzagott som pizza ju kan vara.
Hedens Pizzeria svarade inte. Mitt humör försvann tillsammans med allt blodsocker och jag började uppvisa ett temprament som inte är värdigt en kvinna som vill behålla sin trogne make trogen. För att behålla den trogne maken trogen (nä - men för att ingen tjänar på ett omotiverat raseriutbrott utlöst av en ickesvarande pizzeria) skrattade jag ("HA-HA-HA") och erbjöd den trogne maken att dra lott om vem som skulle gå ner till Papa Joe´s istället - vi har varken pizzalista eller telefonnummer dit. När vi höll på att dra lott fick jag ett äkta fnissanfall och ångesten som kom när jag förlorat var ganska uthärdlig, trots vädret, fram tills att den trogne maken krasst konstaterade att:
"Du är inte gjord av socker" och därefter:
"Det är faktiskt ganska skönt ute"
Ärligt talat; wots his fucking problem?
Jag är 35 år gammal. Jag gillar inte regn, jag hatar snö, jag gillar inte temperaturer under 15 grader, jag hatar snö, jag hatar kyla, jag hatar snö och jag tycker inte om skidor, jag gillar inte skogspromenader, jag hatar snö. Jag hatar verkligen snö. Jag vet detta, ty jag har haft 35 år på mig att ta reda på det.
Måste man då, vid varje tillfälle min lekamen måste utsättas för detta nordliga klimat som endast 51 mille kan råda bot på, MÅSTE man försöka övertala mig till att jag INTE har dessa åsikter?
När vi skulle åka upp till Umeå förrförra påsken så var det inte bara min ömma make utan även hans mor och hans svägerska som ställde sig i kör och vrålade:
"Meeeen det är ju så häääääääärligt med snö"
Nä, det är det inte. Snö är sänt av satan som biprodukt av uppvärmningen av hans lokaler.
"Men det är ju så häääääääärligt när solen skiner i snön och det är alldeles vitt och ljust"
Ni glömde att säga vått om fötterna, kallt om näsa och fingrar, varmt under jacka och byxor så fort du tar ett steg, jobbigt motoriskt att använda händerna på grund av att de är inbäddade i massa textilier som får en att svettas på handflatorna och frysa om fingertopparna, och icke att förglömma - allmänt för jävligt.
"Men det är ju så häääääärligt med snö som får vara snö, inte sån´t där blask som ni får i söder, utan RIKTIG snö"
Yeh, right. Och snö smälter inte i norr? Eller i söder heller för den delen, även de gånger den är "riktig". VAD, jag frågar VAD tror ni händer med snö som smälter? Den blir blask. Våt, kall, grå B L A S K. Me no like.
Att nu, när jag på vinst och förlust skulle uppsöka en pizzeria efter X antal månaders pizzabrist, få höra att jag inte var gjord av socker bummed me out. Men jag gick. Med paraplyet som vindstoppare och vätskeskyddare.
På Papa Joes rådde febril aktivitet. Den svettige mannen bakom pizzadisken sade att jag inte kunde få någon pizza, bara lasagne, om jag inte ville vänta i mer än trettio minuter. Det ville jag inte. Jag gick till ICA och handlade folkbärs och ringde till min sambo. Som inte svarade i telefonen. Jag ringde igen. Och igen. Och igen. Och till hans mobil. Och hem. Och SÅ svarade han i mobilen.
Batteriet i den bärbara telefonen var slut så han var irriterad på mig som fått honom att försöka få igång den.
"Varför svarade du inte i Cobratelefonen" frågade jag. Irriterad jag med, men även ett visst mått av genuint intresse fanns i frågan.
Då blev SAMBON, den samme som undrat om jag var gjord av socker och alltså känslig på något sätt, sur. Då blev jag sur och skrek att jag minsann inte tänkte stå på en jävla ICA och gräla om något så futilt.
Jag gick hem och slängde paraplyet i hallen och gjorde det enda mogna jag kunde komma på i situationen. Jag satte mig i soffan och TJURADE.
Den ömme, och ömhudade, sambon gick lika tjurigt ut genom dörren för att återvända tjugi minuter senare med två pizzor.
Hedens Pizzeria hade inte haft för mycket att göra för att svara i telefonen. De hade stängt. Man skulle ju kunnat ana att det hade något samband med den pågående Ramadan, men samtidigt talar deras användning av pressad skinka med tveksam kvalitét samt användandet av fläskkarré i kebaben (Varför, varför, VARFÖR denna avart? Grisen är ett smutsigt djur, per se, men det blir inte RENARE av att man använder avskrädet från detta smutsiga djur!!!) talar för att religionen inte är det viktigaste i den affärsverksamheten. Den ömme sambon hade därför gått ner i källaren på Engelbrektsgatan för att för första gången begagna sig av Fresco Italias tjänster.
En HÖJDARE, på riktigt! Jättefin skinka, jättegod ost, superbotten. Gå dit!
På lördagsmorgonen tog jag på mig en bh som införskaffades innan jag blev på tjocken. Dröm om min förvåning när den var för liten! Mina boobs har alltså växt! Jag får ta och släpa mig iväg till en underklädesbutik och införskaffa mig en bh i överstorlek. C!
På kvällen åt vi tacos efter att jag hade sprungit runt i tre butiker i någon form av falsk förhoppning om att kunna uppbåda en avocado som inte gick att använda som dödligt vapen. Hittade till slut en och gjorde en guacamole. Slängde på massor av ost och massor av gräddfil på mina tacos och bara njöööööt.
På söndagen åt jag, som sagt, lasagne hemma hos Barnaba. Och avslutade det hela med glass och brownies.
Vid samtliga tre tillfällen fick jag magknip så att jag höll på att dö. Jag antar att min kropp behöver ställa om sig till en fett- och laktosdiet igen. Jag kommer att bli tjock som ett troll. Ett lyckligt, ostätande troll.
Och, till slut - igår kom alla korten. Jag har nu material till en tre fyra album, och min son är så sööööööööööt.
Min son var hos allergiläkaren igår och blev inte stucken. Hon är snäll, allergiläkaren och erbjöd sig att torka upp sonens spyor från golvet. Jag vet att läkare är alltför viktiga för sånt så jag gjorde det själv. Glömde dock att torka byxorna på mig själv innan jag gick ut på stan.
Min son skall DEFINITIVT få höra att det inte finns några dåliga väder, bara dåliga kläder och att snö är kul. Det är ju bättre att han får positiva fördomar än negativa fram tills den dag han är intelligent nog att se sanningen i vitögat. Jag vet bara inte hur jag skall ro det i land. Jag får väl bryta benet varje år i början av november och DÄRFÖR bli nödgad att stanna inomhus. Eller utveckla svårt exem så att jag kan åka söderut medans sonen och fadern åker till fjällen.
måndag 24 september 2007
Manic Monday
Hu.
Hu.
HU.
Hua.
Idag är det ytterligare ett besök hos allergiläkaren. Som den trogna läsarinnan vet tog jag inför föregående läkarbesök stöd i serien Heroes och snodde ett ont spegelbildsalterego för att medelst henne och hennes droger grejja att min son skulle perforeras till oigenkänlighet för att slippa diverse småkrämpor.
För den som inte är uppdaterad i tvs magiska värld kan jag meddela att det onda spegelbildsalteregot ligger till synes avlidet på ett sovrumsgolv i Las Vegas. Jag har således ingen hjälp från henne denna gång. Och några droger kan jag inte få tag på.
Anton skall till allergiläkaren. Förra gången var hans ömma fader med. Medan jag gick som professor Baltazar gjordes ett pricktest med Anton i faderns (du vet den där okända, om du frågar Ernst) trygga famn. När tre rör blod skulle dras från min lilla gengömma (fast i ärlighetens namn är "tre rör" inte det samma på en en och en halvmånaders bebis som för en i barnsängsfeber sjuk Quinna. Rören påminde mer om... tja, de PÅMINDE väl inte om något särskilt. De var jättesmå. MEN 3.) stod jag skakande med händerna för öronen och läste barnrim som var uppsatta på motstående vägg från den där fadern satt och ullegulligt höll sin blödande, och inte vilt skrikande son.
Today, I´m on my own.
Fjolliga, fjolliga jag.
Men varför skall de dra mer blod? SKALL de dra mer blod? Kommer jag att svimma? Frågorna hopar sig och jag sitter kallsvettig och funderar.
Men att äta thai är en plan. Om jag bara hade hittat min lilla agenda för att konfirmera rätt dag. Jag ANTAR att onsdagen är fri för lite röd curry. Och överlämnandet av en dom, månde? Ty när min son har opererats färdigt (utan bedövning) så är jag åter på E-gatan och då skall jag författa på riktigt. Och då behöver jag en välformulerad dom från överinstans.
Andra stora nyheter denna dag: Bilen besiktigades utan anmärkning idag. OCH vi har, som du förstår, lagat den strålkastare som gick sönder när vi skulle åka upp till Umeå i julas. Det gjorde i igår innan vi åkte hem till en gammal kollega, nu tingsnotarie i Uddevalla, och åt lasagne. Med ost och mjölk. Om ost och mjölk kommer jag att skriva nästa gång. Jag lovar dig.
Hu.
HU.
Hua.
Idag är det ytterligare ett besök hos allergiläkaren. Som den trogna läsarinnan vet tog jag inför föregående läkarbesök stöd i serien Heroes och snodde ett ont spegelbildsalterego för att medelst henne och hennes droger grejja att min son skulle perforeras till oigenkänlighet för att slippa diverse småkrämpor.
För den som inte är uppdaterad i tvs magiska värld kan jag meddela att det onda spegelbildsalteregot ligger till synes avlidet på ett sovrumsgolv i Las Vegas. Jag har således ingen hjälp från henne denna gång. Och några droger kan jag inte få tag på.
Anton skall till allergiläkaren. Förra gången var hans ömma fader med. Medan jag gick som professor Baltazar gjordes ett pricktest med Anton i faderns (du vet den där okända, om du frågar Ernst) trygga famn. När tre rör blod skulle dras från min lilla gengömma (fast i ärlighetens namn är "tre rör" inte det samma på en en och en halvmånaders bebis som för en i barnsängsfeber sjuk Quinna. Rören påminde mer om... tja, de PÅMINDE väl inte om något särskilt. De var jättesmå. MEN 3.) stod jag skakande med händerna för öronen och läste barnrim som var uppsatta på motstående vägg från den där fadern satt och ullegulligt höll sin blödande, och inte vilt skrikande son.
Today, I´m on my own.
Fjolliga, fjolliga jag.
Men varför skall de dra mer blod? SKALL de dra mer blod? Kommer jag att svimma? Frågorna hopar sig och jag sitter kallsvettig och funderar.
Men att äta thai är en plan. Om jag bara hade hittat min lilla agenda för att konfirmera rätt dag. Jag ANTAR att onsdagen är fri för lite röd curry. Och överlämnandet av en dom, månde? Ty när min son har opererats färdigt (utan bedövning) så är jag åter på E-gatan och då skall jag författa på riktigt. Och då behöver jag en välformulerad dom från överinstans.
Andra stora nyheter denna dag: Bilen besiktigades utan anmärkning idag. OCH vi har, som du förstår, lagat den strålkastare som gick sönder när vi skulle åka upp till Umeå i julas. Det gjorde i igår innan vi åkte hem till en gammal kollega, nu tingsnotarie i Uddevalla, och åt lasagne. Med ost och mjölk. Om ost och mjölk kommer jag att skriva nästa gång. Jag lovar dig.
söndag 23 september 2007
Den förlorade sonen
Det är inte för att det handlar om katter. Faktiskt.
Picture this:
Din mams och paps flyttar isär när du är liten. Du släpper kontakten med papsen, men hör sporadiskt av dig till farmor, förmodligen när du måste ringa och tacka för julklappen och födelsedagspresangen. En dag (juldagen?) berättar hon att din paps har fått levercancer och skall dö.
Du hälsar på din paps, som har fem katter. Paps dör.
Du blir sur när du inser att pappa har givit bort större delen av sina pengar medans han fortfarande levde. Han har "monterat ner sitt liv". Ännu surare blir du när du får veta att han testamenterat hela sin kvarlåtenskap - 120 tusen - till radiohjälpen.
De fem katterna bor hos "en familj i Västsverige". Eftersom pappan har givit pengar till Djurens Vänner och Djurens Rätt, så STÄMMER DU DEM (!?!) på din laglott.
"Jag vill bara ha rättvisa" säger du, och fortsätter ,"För mig handlar det om känslan att jag inte var värd att ärva" och "Syftet med gåvorna var detsamma som ett testamente. Pappa visste ju att han snart skulle dö."
Wake up, babe! Papsen ansåg inte att du skulle ärva. Han ansåg inte att du var värd det. Du KANSKE bör fråga dig varför, istället för att skita ner dig för max några hundra tusen som din arvslott är. Det är inga pengar som på ett grundläggande sätt kommer att förändra ditt liv ändå.
Din far älskade tydligen katterna, och de bor nu "hos en familj i Västsverige" och pappsen gav pengar till Djurens Vänner.
Tänka, tänka, tänka...
Hade du sagt till papsen att DU gärna tog katterna och att du gärna tog hand om katterna och busade med dem och gav dem Sheba morgonmiddagkväll och kliade dem på lilla maggen, så hade pappa förmodligen dött med ett leende på läpparna och kanske sett till att du hade haft lite pengar att mata dem med. Nu sade du inte det. Du orkade inte ens LÅTSAS att du brydde dig om vad som betydde något för papsen. Har du moraliskt rätt till några pengar då?
Fan, klipp dig och skaffa ett jobb. Och lite stolthet. Ring till farmor lite oftare och ta hand om henne, så skall du se att hon kanske rikligt belönar dig efter sitt frånfälle. Om du är sur på farsgubben så ge fasiken att besöka graven (jag antar att du investerat större summor i en vård till honom?) och så fort han dyker upp i ditt sinne, så säger du bara "Fuck U RIGHT BACK" och börjar tänka på något du verkligen bryr dig om igen, typ dig själv.
DESSUTOM undrar jag, vän av ordning nummer 1, varför Aftonbladet ens orkar skriva om saken. Om de orkar dra i en sådan snyfthistoria så kanske de är intresserade av en utkastad småbarnsmor och ett djupt amoraliskt bostadsbolag? (Nu börjar det klia i telefonfingrarna känner jag...)
http://www.aftonbladet.se/goteborg/article723679.ab
Picture this:
Din mams och paps flyttar isär när du är liten. Du släpper kontakten med papsen, men hör sporadiskt av dig till farmor, förmodligen när du måste ringa och tacka för julklappen och födelsedagspresangen. En dag (juldagen?) berättar hon att din paps har fått levercancer och skall dö.
Du hälsar på din paps, som har fem katter. Paps dör.
Du blir sur när du inser att pappa har givit bort större delen av sina pengar medans han fortfarande levde. Han har "monterat ner sitt liv". Ännu surare blir du när du får veta att han testamenterat hela sin kvarlåtenskap - 120 tusen - till radiohjälpen.
De fem katterna bor hos "en familj i Västsverige". Eftersom pappan har givit pengar till Djurens Vänner och Djurens Rätt, så STÄMMER DU DEM (!?!) på din laglott.
"Jag vill bara ha rättvisa" säger du, och fortsätter ,"För mig handlar det om känslan att jag inte var värd att ärva" och "Syftet med gåvorna var detsamma som ett testamente. Pappa visste ju att han snart skulle dö."
Wake up, babe! Papsen ansåg inte att du skulle ärva. Han ansåg inte att du var värd det. Du KANSKE bör fråga dig varför, istället för att skita ner dig för max några hundra tusen som din arvslott är. Det är inga pengar som på ett grundläggande sätt kommer att förändra ditt liv ändå.
Din far älskade tydligen katterna, och de bor nu "hos en familj i Västsverige" och pappsen gav pengar till Djurens Vänner.
Tänka, tänka, tänka...
Hade du sagt till papsen att DU gärna tog katterna och att du gärna tog hand om katterna och busade med dem och gav dem Sheba morgonmiddagkväll och kliade dem på lilla maggen, så hade pappa förmodligen dött med ett leende på läpparna och kanske sett till att du hade haft lite pengar att mata dem med. Nu sade du inte det. Du orkade inte ens LÅTSAS att du brydde dig om vad som betydde något för papsen. Har du moraliskt rätt till några pengar då?
Fan, klipp dig och skaffa ett jobb. Och lite stolthet. Ring till farmor lite oftare och ta hand om henne, så skall du se att hon kanske rikligt belönar dig efter sitt frånfälle. Om du är sur på farsgubben så ge fasiken att besöka graven (jag antar att du investerat större summor i en vård till honom?) och så fort han dyker upp i ditt sinne, så säger du bara "Fuck U RIGHT BACK" och börjar tänka på något du verkligen bryr dig om igen, typ dig själv.
DESSUTOM undrar jag, vän av ordning nummer 1, varför Aftonbladet ens orkar skriva om saken. Om de orkar dra i en sådan snyfthistoria så kanske de är intresserade av en utkastad småbarnsmor och ett djupt amoraliskt bostadsbolag? (Nu börjar det klia i telefonfingrarna känner jag...)
http://www.aftonbladet.se/goteborg/article723679.ab
fredag 21 september 2007
By da way...
Aftonbladet har idag en höjdarförstasida:
EXTRA
Madeleine, 35,
MÖRDAD MED YXA
av sina vänner
Jag vet inte... det känns som att med sådana vänner så är ovänner i högsta grad onödiga.
En annan rolig sak jag uppmärksammat den senaste tiden; har du sett tv-reklamen för den "skönsjungande Paul Potts".
Vansinnigt kul.
EXTRA
Madeleine, 35,
MÖRDAD MED YXA
av sina vänner
Jag vet inte... det känns som att med sådana vänner så är ovänner i högsta grad onödiga.
En annan rolig sak jag uppmärksammat den senaste tiden; har du sett tv-reklamen för den "skönsjungande Paul Potts".
Vansinnigt kul.
Abe Carter är DÖD!!!!
Ja, chocken var total när jag satte mig framför tv:n med min mammascan- (kalla) fyllda libabröd för en stund sedan. Jennifer satt gråtandes över JACKs döda kropp och anklagades av sin dotter för att ha dödat honom eftersom hon tydligen hade stängt av the lifesupportmachine eftersom han skulle donera sina organ (trots detta satt Jennifer som sagt och bölade över den döda kroppen på det evighetslånga sätt folk gör i Days of our Life. Hur länge klarar sig ett hjärta och ett par lungor och njurar och retsinor utan fungerande blodomlopp?). Hon som spelade någon slags hoppa i Falcon Crests sista säsonger och som har haft en dubbelgångare eller verkligen VAR prinsessan Gina, hon som är gift med den där mörke polisen som vid något tillfälle spelades av han som var den psykotiske killen som gifte sig med fotografen i Melrose Place och sedan försökte mörda henne, när hon var gravid, pratade med sin make om att det fanns en SERIEMÖRDARE lös.
För Abe Carter var död. Också.
Jag är chockad. NÄR och HUR dog Abe Carter? Och är Stephano/Stefano skyldig till detta? Eller är han också död? I ärlighetens namn har jag inte kollat Days of our Life på väldigt väldigt länge. Men Jack är död, och det är även Abe Carter. Hela Salems rättsvårdande myndigheter har sålunda raderats i ett enda, dramatiskt slag. Om inte Marlenas föredetta, vad han nu heter... Roman? Har tagit tillbaks sitt gamla jobb. Hu. Dessutom är stadens motsvarighet till Janne Josefsson nu upplagd på ett dissektionsbord. Hur skall det gå i Salem?
Varför, undrar du, varför har jag suttit framför tv:n denna eftermiddag? Har jag inte något bättre för mig?
Jag vill bara meddela att jag varit synnerligen produktiv idag. JAG väckte Anton och gav honom frukost. Därefter läste jag GP. (Det fanns något jag egentligen tänkt avhandla i dag som fanns i tidningen, men nyheten om Abe Carters frånfälle gör det omöjligt att koncentrera mig på något annat). DÄREFTER var jag på den delen av min arbetsplats som har fått en central placering.
Om vår gamla arbetsplats var långa och vindlande korridorer så skulle du se dessa lokaler! Christian guidade mig till Bosses rum, därefter försvann han och jag var tvungen att anlita en annan guide. (Jenny J) Anton förevisades högt och lågt. (Han är ett vansinnigt vackert barn) (Kräkigt men vackert) En dom inhämtades. Jag SKALL skriva annat än den här bloggen, nämligen, och det börjar bli bråttom.
På vägen hem så kilade jag in på Willys. Jag börjar känna mig hemma därinne. Min enda resort, på något vis. Jag köpte i alla fall ett paket mamma Scan, en tidningen Mama, en tidning Plaza och en Aftonbladet samt coca cola, gick hem, virade tio mammascan i ett libabröd och satte på tv:n. (Efter att ha matat Anton och satt på diskmaskinen och laddat kaffebryggaren. Herre JÄVLAR vad jag har hunnit mycket idag!)
Abe Carter är död. Vad kommer hända härnäst? Hua.
Ikväll hade jag planerat att köpa en pizza. Med ost. Massor av ost. Hans var mer inne på tacos, och jag sade att det väl var ok, om jag fick ost. Och gräddfil. Och guacamole. Hans sade att det fick jag vällan.
När jag nu efter utflykten hade matat Anton så gnällde han järnet. Tog fram höger tutte, och vips så var det ett himla bra alternativ till flaskan igen. Första gången på tre dagar som han ens har TITTAT på mina boobs. (Misstänker att sessionen i Erikas armar gav honom en påminnelse om kvinnlighet och att det var DET som gjorde att han fick ett återuppväckt intresse för min barm.) Ikväll lär det bli pizzalöst igen, alltså. Och tacolöst. Eller snarare - Hans kommer att sitta och TRYCKA i sig tacos med ost medans stackars jag sitter med ett tacoskal eller en tortilla med lite köttfärs och sallad och tacosås och tittar sorgset, mycket sorgset, mot ostskålen.
Ännu mer sorgset av vetskapen att Abe Carter är död.
För Abe Carter var död. Också.
Jag är chockad. NÄR och HUR dog Abe Carter? Och är Stephano/Stefano skyldig till detta? Eller är han också död? I ärlighetens namn har jag inte kollat Days of our Life på väldigt väldigt länge. Men Jack är död, och det är även Abe Carter. Hela Salems rättsvårdande myndigheter har sålunda raderats i ett enda, dramatiskt slag. Om inte Marlenas föredetta, vad han nu heter... Roman? Har tagit tillbaks sitt gamla jobb. Hu. Dessutom är stadens motsvarighet till Janne Josefsson nu upplagd på ett dissektionsbord. Hur skall det gå i Salem?
Varför, undrar du, varför har jag suttit framför tv:n denna eftermiddag? Har jag inte något bättre för mig?
Jag vill bara meddela att jag varit synnerligen produktiv idag. JAG väckte Anton och gav honom frukost. Därefter läste jag GP. (Det fanns något jag egentligen tänkt avhandla i dag som fanns i tidningen, men nyheten om Abe Carters frånfälle gör det omöjligt att koncentrera mig på något annat). DÄREFTER var jag på den delen av min arbetsplats som har fått en central placering.
Om vår gamla arbetsplats var långa och vindlande korridorer så skulle du se dessa lokaler! Christian guidade mig till Bosses rum, därefter försvann han och jag var tvungen att anlita en annan guide. (Jenny J) Anton förevisades högt och lågt. (Han är ett vansinnigt vackert barn) (Kräkigt men vackert) En dom inhämtades. Jag SKALL skriva annat än den här bloggen, nämligen, och det börjar bli bråttom.
På vägen hem så kilade jag in på Willys. Jag börjar känna mig hemma därinne. Min enda resort, på något vis. Jag köpte i alla fall ett paket mamma Scan, en tidningen Mama, en tidning Plaza och en Aftonbladet samt coca cola, gick hem, virade tio mammascan i ett libabröd och satte på tv:n. (Efter att ha matat Anton och satt på diskmaskinen och laddat kaffebryggaren. Herre JÄVLAR vad jag har hunnit mycket idag!)
Abe Carter är död. Vad kommer hända härnäst? Hua.
Ikväll hade jag planerat att köpa en pizza. Med ost. Massor av ost. Hans var mer inne på tacos, och jag sade att det väl var ok, om jag fick ost. Och gräddfil. Och guacamole. Hans sade att det fick jag vällan.
När jag nu efter utflykten hade matat Anton så gnällde han järnet. Tog fram höger tutte, och vips så var det ett himla bra alternativ till flaskan igen. Första gången på tre dagar som han ens har TITTAT på mina boobs. (Misstänker att sessionen i Erikas armar gav honom en påminnelse om kvinnlighet och att det var DET som gjorde att han fick ett återuppväckt intresse för min barm.) Ikväll lär det bli pizzalöst igen, alltså. Och tacolöst. Eller snarare - Hans kommer att sitta och TRYCKA i sig tacos med ost medans stackars jag sitter med ett tacoskal eller en tortilla med lite köttfärs och sallad och tacosås och tittar sorgset, mycket sorgset, mot ostskålen.
Ännu mer sorgset av vetskapen att Abe Carter är död.
torsdag 20 september 2007
En stekt älg
Igår irrade jag och Anton oss iväg till Willys mellan störtskurarna. Jag var, som den trogna läsarinnan vet, i akut behov av en stek. Av vilket djur som helst utom grisen, som är ett smutsigt djur enligt flera religioner och enligt mina smaklökar.
Den enda steken som fanns att uppbåda var från grisen. Den stressade grisen, dessutom, steken var blek som en majskyckling utan majs. Tur att jag inte ens skojar om att göra en fläskstek. Jag köpte glatt lite potatisar, en förpackning Falköpings Mejeris matlagningsgrädde (kostade två spänn mindre än Keldas! Och jag som har rykte om mig att vara oekonomisk! Jag tog inte ens någon risk, ty själv skulle jag ju grunda min egen sås med Oatly.) och en förpackning med Oatly. Därefter förpassade jag mig själv till min humbla bostad och letade upp den djupfrysta älgsteken och nukade den till mjukhet.
Nukad älgstek som därefter tillagats i stekpåse, det är mumma det! Som en tribut till min mormor och farmor körde jag hela tantstuket. Älgstek. Gele. Kokta grönsaker (sådan där sommarblandning som alla pensiosar har en förkärlek för), gräddsås (eller i min gryta: Oatlysås) färgad med Koloritsoja samt den allerstädes återfunna nyttighetssalladen, tomat, gurka och isbergssallad. Jag hann inte göra pressgurka, vilket retade Matz å det vildaste. DESSUTOM så tänkte jag i den fulla paniken som infann sig när jag insåg vidden av tidsbristen inte på att använda "nya servisen", den som min mormor köpte på 30-talet. Där hade man ju kunnat stila lite. Nope - nu blev det gamla hederliga Arabiaservisen, den jag fick av morfar och mormor när jag flyttade hemmifrån -90. OCH en gryta till min Oatlysås, ty jag har bara en sås-snipa. Stackars Anton. Föräldrar helt utan stil och klass.
Anton själv var inte helt stilfull. Heinz fick i uppdrag att sätta på honom torra och rena kläder när han kom hem två minuter innan våra prominenta gäster skulle komma. Två minuter efter att våra prominenta gäster hade kommit ljöd Sandras stämma uppfordrande:
Han har kräkts.
Betänk att jag har berättat att Anton är ett kräkbarn och att en liten skvätt i våra ögon nuförtiden inte räknas alls. Men det uppfordrande i Sandras konstaterande tvingade mig att vara en god mor under hela middagen och hela tiden resa på mig för att torka min sons haka.
Han har kräkts
Jepp.
Sandra frågade lite tips-samt om jag inte brukade använda haklappar. Jag sade att det brukade jag visst det, men dessvärre var alla nerspydda, de låg i den körda men inte upphängda tvättmaskinen. Jag kände mig skyldig. Men Anton brukar, i ärlighetens namn inte kräkas SÅ mycket.
"Kräks han alltid så mycket när han har ätit" frågade Sandra. Jag fick skamfyllt säga att det brukade han. Och efteråt. För vad skulle jag annars säga? Tja, inte så här mycket, men anledningen till att vi inte ringer ambulansen är att vi har gäster? Jag tolkade utbrotten som vanliga refluxkaskader och torkade och torkade och torkade.
Matz försökte skyla över det hela.
"William kräktes också mycket", sade han och fick en ondsint blick från Sandra.
"Det gjorde han inte alls", sade Sandra "Det var bara du som skulle hålla på att slänga med honom så fort han ätit." Jag sade att jag hade slutat bry mig om Hassans kaskader och hade börjat slänga med honom också, för han GILLAR slängningar och jag tycker inte att han skall behöva lida för att han kräks. Han lider ju inte av att han kräks, och SÅ allvarligt är det inte att byta kläder hela tiden både på mig och på honom och att torka golv.
Matz nickade gillande.
William följde med Hans in på toaletten för att byta Antons blöjor. Av någon anledning är ungar alltid intresserade av andra ungar.
Williams ögon blev, enligt Heinz, klotrunda av förvåning.
"Han har större än min" sade barnet imponerat.
"Gå ut och säg det till din pappa" sade Hans stolt. Vilket William gjorde.
Så summa summarum: Den ena skavanken imponerade INTE på gästerna, men den andra är tydligen något att skryta med.
"Vi har inget vin" sade jag lite skuldtyngt vid middagen och förklarade att dagen varit lite överjävlig.
"Det gör inget" sade gästerna i kör.
"Vi har inte ens folköl" fortsatte jag med ynklig stämma.
"Det gör inget" sade gästerna i kör. Men jag såg nog att Matz såg lite, lite ledsen ut. Istället för boose och bärs fick gästerna nöja sig med Pappas Nya Kvinnas medtagna Loka. Jag hade gömt undan min cola i köket för att kunna festa till det lite granna när gästerna gått. Onda, själviska jag. (Nä - så här var det - Sandra har talat om innan att hon absolut inte vill att William skall få i sig sötningsmedel. Därför dolde jag colan för honom. Faktiskt.) (Eller i alla fall delvis)
Idag har jag ägnat min dag åt att försöka blidka min fortfarande grinige son (en fas kanske? Jag väntar på faserna) och försökt beställa lite foton från diverse fotolabb. Men ingen tar emot GIF:filer! Hur skall jag få ut dopbilderna utan det? Vet du hur man konverterar? Jag klarar ingenting. Jag är tjej. Ju.
Den enda steken som fanns att uppbåda var från grisen. Den stressade grisen, dessutom, steken var blek som en majskyckling utan majs. Tur att jag inte ens skojar om att göra en fläskstek. Jag köpte glatt lite potatisar, en förpackning Falköpings Mejeris matlagningsgrädde (kostade två spänn mindre än Keldas! Och jag som har rykte om mig att vara oekonomisk! Jag tog inte ens någon risk, ty själv skulle jag ju grunda min egen sås med Oatly.) och en förpackning med Oatly. Därefter förpassade jag mig själv till min humbla bostad och letade upp den djupfrysta älgsteken och nukade den till mjukhet.
Nukad älgstek som därefter tillagats i stekpåse, det är mumma det! Som en tribut till min mormor och farmor körde jag hela tantstuket. Älgstek. Gele. Kokta grönsaker (sådan där sommarblandning som alla pensiosar har en förkärlek för), gräddsås (eller i min gryta: Oatlysås) färgad med Koloritsoja samt den allerstädes återfunna nyttighetssalladen, tomat, gurka och isbergssallad. Jag hann inte göra pressgurka, vilket retade Matz å det vildaste. DESSUTOM så tänkte jag i den fulla paniken som infann sig när jag insåg vidden av tidsbristen inte på att använda "nya servisen", den som min mormor köpte på 30-talet. Där hade man ju kunnat stila lite. Nope - nu blev det gamla hederliga Arabiaservisen, den jag fick av morfar och mormor när jag flyttade hemmifrån -90. OCH en gryta till min Oatlysås, ty jag har bara en sås-snipa. Stackars Anton. Föräldrar helt utan stil och klass.
Anton själv var inte helt stilfull. Heinz fick i uppdrag att sätta på honom torra och rena kläder när han kom hem två minuter innan våra prominenta gäster skulle komma. Två minuter efter att våra prominenta gäster hade kommit ljöd Sandras stämma uppfordrande:
Han har kräkts.
Betänk att jag har berättat att Anton är ett kräkbarn och att en liten skvätt i våra ögon nuförtiden inte räknas alls. Men det uppfordrande i Sandras konstaterande tvingade mig att vara en god mor under hela middagen och hela tiden resa på mig för att torka min sons haka.
Han har kräkts
Jepp.
Sandra frågade lite tips-samt om jag inte brukade använda haklappar. Jag sade att det brukade jag visst det, men dessvärre var alla nerspydda, de låg i den körda men inte upphängda tvättmaskinen. Jag kände mig skyldig. Men Anton brukar, i ärlighetens namn inte kräkas SÅ mycket.
"Kräks han alltid så mycket när han har ätit" frågade Sandra. Jag fick skamfyllt säga att det brukade han. Och efteråt. För vad skulle jag annars säga? Tja, inte så här mycket, men anledningen till att vi inte ringer ambulansen är att vi har gäster? Jag tolkade utbrotten som vanliga refluxkaskader och torkade och torkade och torkade.
Matz försökte skyla över det hela.
"William kräktes också mycket", sade han och fick en ondsint blick från Sandra.
"Det gjorde han inte alls", sade Sandra "Det var bara du som skulle hålla på att slänga med honom så fort han ätit." Jag sade att jag hade slutat bry mig om Hassans kaskader och hade börjat slänga med honom också, för han GILLAR slängningar och jag tycker inte att han skall behöva lida för att han kräks. Han lider ju inte av att han kräks, och SÅ allvarligt är det inte att byta kläder hela tiden både på mig och på honom och att torka golv.
Matz nickade gillande.
William följde med Hans in på toaletten för att byta Antons blöjor. Av någon anledning är ungar alltid intresserade av andra ungar.
Williams ögon blev, enligt Heinz, klotrunda av förvåning.
"Han har större än min" sade barnet imponerat.
"Gå ut och säg det till din pappa" sade Hans stolt. Vilket William gjorde.
Så summa summarum: Den ena skavanken imponerade INTE på gästerna, men den andra är tydligen något att skryta med.
"Vi har inget vin" sade jag lite skuldtyngt vid middagen och förklarade att dagen varit lite överjävlig.
"Det gör inget" sade gästerna i kör.
"Vi har inte ens folköl" fortsatte jag med ynklig stämma.
"Det gör inget" sade gästerna i kör. Men jag såg nog att Matz såg lite, lite ledsen ut. Istället för boose och bärs fick gästerna nöja sig med Pappas Nya Kvinnas medtagna Loka. Jag hade gömt undan min cola i köket för att kunna festa till det lite granna när gästerna gått. Onda, själviska jag. (Nä - så här var det - Sandra har talat om innan att hon absolut inte vill att William skall få i sig sötningsmedel. Därför dolde jag colan för honom. Faktiskt.) (Eller i alla fall delvis)
Idag har jag ägnat min dag åt att försöka blidka min fortfarande grinige son (en fas kanske? Jag väntar på faserna) och försökt beställa lite foton från diverse fotolabb. Men ingen tar emot GIF:filer! Hur skall jag få ut dopbilderna utan det? Vet du hur man konverterar? Jag klarar ingenting. Jag är tjej. Ju.
onsdag 19 september 2007
Bot och bättring!
Idag har jag ägnat min förmiddag åt att utfodra min son, läsa morgontidningen SAMT rensa min blogg. Vid en slagning på min hyresvärd på Google, detta underbara instrument, rasslade nämligen denna bloggs namn upp på första sidan. Inte första plats, men första sidan.
Först kom deras hemsida. Därefter en av Bolaget publicerad artikel om att de var en i sanning god hyresvärd enligt en gjord undersökning (GRATTIS, Bolaget, på riktigt!) Sedan kom lite artiklar om att de minsann tänker riva Oscars och därefter var det något företag som samarbetade med Bolaget (hur man nu frivilligt kan lägga sig i samma säng som Bolaget...) och sedan kom På Jennys begäran, OMEN. Insåg att du är en hängiven läsarinna, Jenny. Eller snarare, att ingen vill läsa något om Bolaget, mer än Bolaget själv.
Och så kom jag på att ombudets namn kanske inte skall ligga ute på nätet, det skulle ju kunna verka som att jag vill angripa hans vandel på något sätt. Eftersom JAG är ganska upprörd över att ha fått MIN vandel ifrågasatt så vill jag ju inte utsätta andra för samma skymf. Eller, jo, det vill jag, men till skillnad från detta ombud gav mina föräldrar mig en basal uppfostran och jag har inte heller ambitioner att bete mig som en speedad Silbersky i ett våldtäktsmål. (Det är en HYRESTVIST för helsike! En HYRESTVIST! Om de inte åberopar den där paragrafen om att hyresvärden kan bli straffad för att inhysa bordellverksamhet så torde mitt moraliska förfall vara ganska ointressant. Varför inte koncentrera sig på det intressanta - är 3,5 år en alltför lång tid för att åberopa ett bodelningsavtal? Men den delen har HELT fallit bort.)
Så nu heter inte min hyresvärd hela namnet längre, han kallas bara Bolaget.
Skulle du, min kära läsarinna, hitta ytterligare ett fullständigt namn på hyresvärden är jag tacksam om du kan meddela mig.
Igår var jag på kattmöte och missade således Desperate. Scheisse. Jag var även hemma hos Eva och träffade hennes bedårande barn. Löjligt bedårande. Två blonda och lockiga, blåögda små frön, jag hoppas att Hassan, trots mörkt hår och bruna ögon, också utvecklas i samma riktning. För de var KUL!
Lina sprang runt och sade BEEEEBISCH och klappade Hassan på huvudet och på magen och var så söt och gullig mot denna levande docka, ibland blev hon dock liiiiiite sur över att Hassan fick låna HENNES leksaker, och Kalle förevisade sitt legopiratskepp (jag vill också ha ett sådant - inte till Hassan utan till mig själv - det var skitfräckt!) och det var verkligen två praktungar. Kalle hade bakat sockerkakan (mjölkfri), med lite hjälp av sin mor.
Na, ja, ny dag, nya bekymmer. Jag skall bjuda Matz och Sandra på älgstek ikväll. Ett litet problem har dock uppstått. Jag har inte plockat älgsteken ur frysen... Så på dagens agenda står att hitta en stek, oavsett djurslag (lär bli en ko av något slag) och att städa upp lite grand!
Först kom deras hemsida. Därefter en av Bolaget publicerad artikel om att de var en i sanning god hyresvärd enligt en gjord undersökning (GRATTIS, Bolaget, på riktigt!) Sedan kom lite artiklar om att de minsann tänker riva Oscars och därefter var det något företag som samarbetade med Bolaget (hur man nu frivilligt kan lägga sig i samma säng som Bolaget...) och sedan kom På Jennys begäran, OMEN. Insåg att du är en hängiven läsarinna, Jenny. Eller snarare, att ingen vill läsa något om Bolaget, mer än Bolaget själv.
Och så kom jag på att ombudets namn kanske inte skall ligga ute på nätet, det skulle ju kunna verka som att jag vill angripa hans vandel på något sätt. Eftersom JAG är ganska upprörd över att ha fått MIN vandel ifrågasatt så vill jag ju inte utsätta andra för samma skymf. Eller, jo, det vill jag, men till skillnad från detta ombud gav mina föräldrar mig en basal uppfostran och jag har inte heller ambitioner att bete mig som en speedad Silbersky i ett våldtäktsmål. (Det är en HYRESTVIST för helsike! En HYRESTVIST! Om de inte åberopar den där paragrafen om att hyresvärden kan bli straffad för att inhysa bordellverksamhet så torde mitt moraliska förfall vara ganska ointressant. Varför inte koncentrera sig på det intressanta - är 3,5 år en alltför lång tid för att åberopa ett bodelningsavtal? Men den delen har HELT fallit bort.)
Så nu heter inte min hyresvärd hela namnet längre, han kallas bara Bolaget.
Skulle du, min kära läsarinna, hitta ytterligare ett fullständigt namn på hyresvärden är jag tacksam om du kan meddela mig.
Igår var jag på kattmöte och missade således Desperate. Scheisse. Jag var även hemma hos Eva och träffade hennes bedårande barn. Löjligt bedårande. Två blonda och lockiga, blåögda små frön, jag hoppas att Hassan, trots mörkt hår och bruna ögon, också utvecklas i samma riktning. För de var KUL!
Lina sprang runt och sade BEEEEBISCH och klappade Hassan på huvudet och på magen och var så söt och gullig mot denna levande docka, ibland blev hon dock liiiiiite sur över att Hassan fick låna HENNES leksaker, och Kalle förevisade sitt legopiratskepp (jag vill också ha ett sådant - inte till Hassan utan till mig själv - det var skitfräckt!) och det var verkligen två praktungar. Kalle hade bakat sockerkakan (mjölkfri), med lite hjälp av sin mor.
Na, ja, ny dag, nya bekymmer. Jag skall bjuda Matz och Sandra på älgstek ikväll. Ett litet problem har dock uppstått. Jag har inte plockat älgsteken ur frysen... Så på dagens agenda står att hitta en stek, oavsett djurslag (lär bli en ko av något slag) och att städa upp lite grand!
måndag 17 september 2007
51 mille i Bolagsperspektiv
I lördags var det "Drömvinst" på Lotto. Jag har fortfarande inte klurat ut vad "Drömvinst" egentligen betyder, men "Drömvinsten" var i alla fall 102 mille.
Jag vet få personer i denna värld som är i så stort behov av 102 miljoner svenska enkronor som jag är.
Vid vinst av denna Drömvinst skulle jag dock ha fått dela med min mor, ety även om jag är den som sitter med lottoslippen så tror jag att jag hade haft svårt att dölja att jag kommit vid relativt stadd kassa och hon HAR ju trots allt betalt halva insatsen (820/2 kr för tio veckor). Men jag kan formulera problemet på detta sätt också.
Jag vet få personer i denna värld som är i så stort behov av 51 miljoner svenska enkronor som jag är. Och ett inte helt obetydligt arv i framtiden.
Mammas och min lottorad har fördelar och nackdelar.
FÖRDELEN är att mormor och morfar använde samma lottorad sedan början av åttitalet. Eftersom ingen storvinst har visat sig ännu är det inte långt kvar innan vi statistiskt kommer att kamma hem storkovan.
NACKDELARNA är fler. För det första - blott en av raderna innehåller nummer över 31, eftersom det är en relativt ny företeelse som nödgade mormor och morfar att sätta till ytterligare en rad. Dessutom spelar vi bara på lördagarna till mormor och morfars, och även våra plånböckers ära. Till sist så låg lottoraden helt utan användning i sex månader efter mormors frånfälle innan jag och mor kom på den briljanta idén att återaktivera den. Drömvinsten kan alltså redan ha skett. Utan vår vetskap och utan vår insats.
Likväl. I lördags var Drömvinsten 102 mille. Jag behöver 102 mille.
Till vad? undrar du, och jag undrar om du har glömt min vendetta med Hyresvärden. Den 3 oktober 9.15 ekar i mitt huvud.
Jag undrar vidare om du har glömt min son.
Har du glömt vems blogg du just nu läser?
OM jag får in 51 mille på mitt konto så löser sig Bolags-tjafset till det bästa. Jag går likväl upp i hyresnämnden. Vinner jag - ja, då säger jag HAHA till Bolaget och bygger världens största finger utanför deras huvudkontor och säger upp hyresavtalet pronto varpå jag köper en 234 kvm stor lägenhet på Lorensberg http://www.ahre.se/index.php?showlink=objekt&id=840931440 (ja, jag vet, jag har svurit på att aldrig köpa något från Ahre på grund av deras nerdiga beskrivningar - Etta. Solen i ögonen. Morgonkaffe. Generösa utrymmen i det pittoreska köket som en gång varit garderob. Känn pulsen. Av stad. Duschen är inte inkopplad. Atmosfär av nybakat bröd. - men den här lägenheten blev jag kär i och den ligger nästgårds från min nuvarande bostad och jag GILLAR Lorensberg! Ok för att toan är tacky och för att nuvarande ägare lider akut brist på stil, men vaffan. I want it.). DÄREFTER köper jag Bolagets huvudkontor och slänger ut dem med omedelbar verkan. (Sedan river jag det nybyggda fingret och hyr ut till snälla människor. Typ Nestlé.)
Förlorar jag hyrestvisten, då köper jag det här huset pronto och verkar för en ombildning, som ALLA i huset tjänar på, men mest jag, och så bygger jag världens största finger utanför Bolagets huvudkontor innan jag köper det huset och därefter slänger ut dem med omedelbar verkan. Därefter river jag det nybyggda fingret och bygger om det gamla barnbördshuset till ett palatsliknande resident. Åt mig och min familj.
Min son skall i alla fall gå på Düska Skolan oavsett om jag får in 51 mille på kontot eller ej. Men OM jag skulle få in 51 mille på kontot så kan jag med glad min slänga in en ansökan till Sam också och hånskratta åt att ledningen anser att nya pengar luktar illa och säga att jag ju egentligen inte VILLE att sonen skulle gå där när han nekas plats på grund av att hans morfar och farfar inte gick på skolan och inte heller har praktiserat som chefskirurger på Sahlgrenska liksom sina fäder eller har en gammal anrik advokatbyrå att casha in på.
Anton skall promenixa stolt och glad till Düska Skolan. Då behöver jag ju inte, med eller utan 51 mille på kontot, försöka intala honom att det är för att han skall lära sig pengars rätta värde som han får gå med PoP-paltor och en och annan HM-tröja och att det är av solidaritet mot människorna i Sydostasien (de som inte äger en resort) som han inte knatar runt med lagerkransar och krokodiler och annat tjafs på sin pikét tröja. Nä, Düska Skolan skall det bli.
Hans anser att Burgårdsskolan är ett bättre alternativ. Det är inte för att den är kommunal och det är inte för att den ligger ca 100 meter närmare än den Düska Skolan eller för att den trots allt i alla fall GRÄNSAR till ett grönområde medan Düska Skolan har en helt asfalterad skolgård i mitten av Göteborgs stenstad, utan det är enkom för att den ligger 20 meter från den kommande skateboardparken. Det argumentet köper inte jag. Men jag kan köpa en rullbräda till grabben. Så får fadern och sonen promenixa ner till skateparken när düskaläxan är gjord. Punkt.
Och så behöver jag shoppa. Och städa. Städa gjorde jag och Heinz i och för sig igår, men det hade varit ganska skönt om någon annan kunde göra det regelbundet. Shoppa FÖRSÖKTE jag göra igår. På nätet. Men det var något vajsing med deras "kassa" så jag får göra ett nytt försök i dag igen.
Tänk om jag bara hade köpt en etta när jag och exet skilde oss. Så här nästan fyra år efteråt hade värdet stigit så att jag hade kunnat slänga in till en större lägenhet och alla problem hade varit lösta, och vem vet, jag kanske hade haft en lägenhet där dagsljuset vid någon tidpunkt trängde in, med fungerande spis och frys! Lycka, lycka! (Ty, vad Bolaget än tror om sitt fastighetsbestånd - några lyxkåkar är det då inte. )
JIZZUZ! Utan er vetskap har jag haft en timmes bloggpaus. Linda ringde nämligen. Nej, inte den Lindan vi föraktar och skrattar åt, utan Jurist-Linda, som står på den goda, dvs min, sida. En ny inlaga har inkommit till nämnden från det ombud som representerar Bolaget. Inte nog med att han vill göra mig och min son hemlös - han utmålar mig som en förmedlare av lägenheter i attraktiva områden OCH som ett fnask som inte vet vem fadern till mitt barn är. På riktigt! På något sätt känns det som att nämnde ombud har gått över en gräns, och jag vill SÅÅÅÅÅ gärna gå medeltida på hans bony ass! Mycket kan man säga om mig, men inte fan är jag ett kriminellt luder. Och även om jag VORE ett kriminellt luder, så finns det ÄNDÅ inte skäl att göra mig bostadslös! Skakar, helt ärligt. Känner mig som en författare av Ahres annonser.
VARFÖR köpte jag inte en lägenhet när jag separerade? Varför, varför, varför... Och är det verkligen ok att utmåla folk som klandervärda fnask ÄVEN om syftet är att få ut dessa människor ur sina taskigt underhållna bostäder så att man som fastighetsägare kan hyra ut till folk man anser vara mer värda det? Ärligt talat, även om vi vinner den här jävla hyrestvisten så vill jag inte bo kvar i den här lägenheten. Och hade jag varit Bolaget så hade jag ÄNDÅ haft en mycket dålig smak i munnen när jag lade mig att sova på nätterna. Inte bara för att jag har problem med mandlarna (vilket jag sätter min skalle på att Bolaget, eller i alla fall de ansvariga för bostadsbolaget har, för varför skulle man ANNARS vara så jävla anala?) utan för att det ingår i en basal uppfostran att INTE anlita jurister som utmålar hyresgästerna som prostituerade lägenhetskrängare med oäkta barn, och dessutom behöva BETALA för dessa juristers tjänster.
Jag känner mig ÄCKLAD av det bolaget nu. Riktigt ordentligt ÄCKLAD.
By da way;
Jag får inte in 51 mille på mitt konto. Det gör mig surare NU än vad det gjorde igår när jag konstaterade att jag inte ens hade fyra rätt.
Jag vet få personer i denna värld som är i så stort behov av 102 miljoner svenska enkronor som jag är.
Vid vinst av denna Drömvinst skulle jag dock ha fått dela med min mor, ety även om jag är den som sitter med lottoslippen så tror jag att jag hade haft svårt att dölja att jag kommit vid relativt stadd kassa och hon HAR ju trots allt betalt halva insatsen (820/2 kr för tio veckor). Men jag kan formulera problemet på detta sätt också.
Jag vet få personer i denna värld som är i så stort behov av 51 miljoner svenska enkronor som jag är. Och ett inte helt obetydligt arv i framtiden.
Mammas och min lottorad har fördelar och nackdelar.
FÖRDELEN är att mormor och morfar använde samma lottorad sedan början av åttitalet. Eftersom ingen storvinst har visat sig ännu är det inte långt kvar innan vi statistiskt kommer att kamma hem storkovan.
NACKDELARNA är fler. För det första - blott en av raderna innehåller nummer över 31, eftersom det är en relativt ny företeelse som nödgade mormor och morfar att sätta till ytterligare en rad. Dessutom spelar vi bara på lördagarna till mormor och morfars, och även våra plånböckers ära. Till sist så låg lottoraden helt utan användning i sex månader efter mormors frånfälle innan jag och mor kom på den briljanta idén att återaktivera den. Drömvinsten kan alltså redan ha skett. Utan vår vetskap och utan vår insats.
Likväl. I lördags var Drömvinsten 102 mille. Jag behöver 102 mille.
Till vad? undrar du, och jag undrar om du har glömt min vendetta med Hyresvärden. Den 3 oktober 9.15 ekar i mitt huvud.
Jag undrar vidare om du har glömt min son.
Har du glömt vems blogg du just nu läser?
OM jag får in 51 mille på mitt konto så löser sig Bolags-tjafset till det bästa. Jag går likväl upp i hyresnämnden. Vinner jag - ja, då säger jag HAHA till Bolaget och bygger världens största finger utanför deras huvudkontor och säger upp hyresavtalet pronto varpå jag köper en 234 kvm stor lägenhet på Lorensberg http://www.ahre.se/index.php?showlink=objekt&id=840931440 (ja, jag vet, jag har svurit på att aldrig köpa något från Ahre på grund av deras nerdiga beskrivningar - Etta. Solen i ögonen. Morgonkaffe. Generösa utrymmen i det pittoreska köket som en gång varit garderob. Känn pulsen. Av stad. Duschen är inte inkopplad. Atmosfär av nybakat bröd. - men den här lägenheten blev jag kär i och den ligger nästgårds från min nuvarande bostad och jag GILLAR Lorensberg! Ok för att toan är tacky och för att nuvarande ägare lider akut brist på stil, men vaffan. I want it.). DÄREFTER köper jag Bolagets huvudkontor och slänger ut dem med omedelbar verkan. (Sedan river jag det nybyggda fingret och hyr ut till snälla människor. Typ Nestlé.)
Förlorar jag hyrestvisten, då köper jag det här huset pronto och verkar för en ombildning, som ALLA i huset tjänar på, men mest jag, och så bygger jag världens största finger utanför Bolagets huvudkontor innan jag köper det huset och därefter slänger ut dem med omedelbar verkan. Därefter river jag det nybyggda fingret och bygger om det gamla barnbördshuset till ett palatsliknande resident. Åt mig och min familj.
Min son skall i alla fall gå på Düska Skolan oavsett om jag får in 51 mille på kontot eller ej. Men OM jag skulle få in 51 mille på kontot så kan jag med glad min slänga in en ansökan till Sam också och hånskratta åt att ledningen anser att nya pengar luktar illa och säga att jag ju egentligen inte VILLE att sonen skulle gå där när han nekas plats på grund av att hans morfar och farfar inte gick på skolan och inte heller har praktiserat som chefskirurger på Sahlgrenska liksom sina fäder eller har en gammal anrik advokatbyrå att casha in på.
Anton skall promenixa stolt och glad till Düska Skolan. Då behöver jag ju inte, med eller utan 51 mille på kontot, försöka intala honom att det är för att han skall lära sig pengars rätta värde som han får gå med PoP-paltor och en och annan HM-tröja och att det är av solidaritet mot människorna i Sydostasien (de som inte äger en resort) som han inte knatar runt med lagerkransar och krokodiler och annat tjafs på sin pikét tröja. Nä, Düska Skolan skall det bli.
Hans anser att Burgårdsskolan är ett bättre alternativ. Det är inte för att den är kommunal och det är inte för att den ligger ca 100 meter närmare än den Düska Skolan eller för att den trots allt i alla fall GRÄNSAR till ett grönområde medan Düska Skolan har en helt asfalterad skolgård i mitten av Göteborgs stenstad, utan det är enkom för att den ligger 20 meter från den kommande skateboardparken. Det argumentet köper inte jag. Men jag kan köpa en rullbräda till grabben. Så får fadern och sonen promenixa ner till skateparken när düskaläxan är gjord. Punkt.
Och så behöver jag shoppa. Och städa. Städa gjorde jag och Heinz i och för sig igår, men det hade varit ganska skönt om någon annan kunde göra det regelbundet. Shoppa FÖRSÖKTE jag göra igår. På nätet. Men det var något vajsing med deras "kassa" så jag får göra ett nytt försök i dag igen.
Tänk om jag bara hade köpt en etta när jag och exet skilde oss. Så här nästan fyra år efteråt hade värdet stigit så att jag hade kunnat slänga in till en större lägenhet och alla problem hade varit lösta, och vem vet, jag kanske hade haft en lägenhet där dagsljuset vid någon tidpunkt trängde in, med fungerande spis och frys! Lycka, lycka! (Ty, vad Bolaget än tror om sitt fastighetsbestånd - några lyxkåkar är det då inte. )
JIZZUZ! Utan er vetskap har jag haft en timmes bloggpaus. Linda ringde nämligen. Nej, inte den Lindan vi föraktar och skrattar åt, utan Jurist-Linda, som står på den goda, dvs min, sida. En ny inlaga har inkommit till nämnden från det ombud som representerar Bolaget. Inte nog med att han vill göra mig och min son hemlös - han utmålar mig som en förmedlare av lägenheter i attraktiva områden OCH som ett fnask som inte vet vem fadern till mitt barn är. På riktigt! På något sätt känns det som att nämnde ombud har gått över en gräns, och jag vill SÅÅÅÅÅ gärna gå medeltida på hans bony ass! Mycket kan man säga om mig, men inte fan är jag ett kriminellt luder. Och även om jag VORE ett kriminellt luder, så finns det ÄNDÅ inte skäl att göra mig bostadslös! Skakar, helt ärligt. Känner mig som en författare av Ahres annonser.
VARFÖR köpte jag inte en lägenhet när jag separerade? Varför, varför, varför... Och är det verkligen ok att utmåla folk som klandervärda fnask ÄVEN om syftet är att få ut dessa människor ur sina taskigt underhållna bostäder så att man som fastighetsägare kan hyra ut till folk man anser vara mer värda det? Ärligt talat, även om vi vinner den här jävla hyrestvisten så vill jag inte bo kvar i den här lägenheten. Och hade jag varit Bolaget så hade jag ÄNDÅ haft en mycket dålig smak i munnen när jag lade mig att sova på nätterna. Inte bara för att jag har problem med mandlarna (vilket jag sätter min skalle på att Bolaget, eller i alla fall de ansvariga för bostadsbolaget har, för varför skulle man ANNARS vara så jävla anala?) utan för att det ingår i en basal uppfostran att INTE anlita jurister som utmålar hyresgästerna som prostituerade lägenhetskrängare med oäkta barn, och dessutom behöva BETALA för dessa juristers tjänster.
Jag känner mig ÄCKLAD av det bolaget nu. Riktigt ordentligt ÄCKLAD.
By da way;
Jag får inte in 51 mille på mitt konto. Det gör mig surare NU än vad det gjorde igår när jag konstaterade att jag inte ens hade fyra rätt.
fredag 14 september 2007
Noah eller Noak
Gubben Noak hade hamrat utav bara helvete om han inte dött för ett par tusen år sedan. Igår sade de på nyheterna att det skulle vara uppehåll på förmiddagen. As if.
Det spöregnar.
Lillebror spelar fotboll på Heden i detta nu, det är VM och för den som inte vet vad DET betyder så är det alltså Verksmästerskap. Det riktiga VM är väl slut för de svenska damerna i och med USAs 2-0 match idag, men VM pågår alltså i vätan strax utanför mitt fönster. (Fel vinkel från mitt fönster, dock. Jag ser bara liiiiiite av en plan, och inte den planen, men å andra sidan ser jag lekplatsen som just nu är tom och öde)
Förutom att bygga arkar så hade ju Noah en massa ungar som förmodligen gifte sig. Kanske unga. Jag antar att han inte använde sig av följande tjänst. http://marryourdaughter.org/index.php Roligast är vittnesmålen.
Massa grejer på gång, lite bizzi sådär. Håller nog på att bli utbränd. Får släcka mig i det hällande regnet.
Det spöregnar.
Lillebror spelar fotboll på Heden i detta nu, det är VM och för den som inte vet vad DET betyder så är det alltså Verksmästerskap. Det riktiga VM är väl slut för de svenska damerna i och med USAs 2-0 match idag, men VM pågår alltså i vätan strax utanför mitt fönster. (Fel vinkel från mitt fönster, dock. Jag ser bara liiiiiite av en plan, och inte den planen, men å andra sidan ser jag lekplatsen som just nu är tom och öde)
Förutom att bygga arkar så hade ju Noah en massa ungar som förmodligen gifte sig. Kanske unga. Jag antar att han inte använde sig av följande tjänst. http://marryourdaughter.org/index.php Roligast är vittnesmålen.
Massa grejer på gång, lite bizzi sådär. Håller nog på att bli utbränd. Får släcka mig i det hällande regnet.
torsdag 13 september 2007
En klar agenda
Det är ganska konstigt att man känner sig MER stressad och får MINDRE gjort hemma när man bara går runt och dräller hela dagarna. Jag har ju aldrig lyckats med konststycket att vara arbetslös och jag har förbannat min olyckliga stjärna för att alla andra under en period i alla fall knatat runt med a-kassa och shoppingpåsar. Eller i alla fall lika många "alla andra" som fick äkta Monchichi OCH skidresa OCH Takanooverall OCH utlandssemester OCH 12 växlade cyklar innan de fyllde 12 OCH rosa strukturtapeter och allt annat som "alla andra" ju hade när det begav sig.
Nu när jag sitter i det kaos som kanske kan komma att bli mitt hem, om Ernst och hans onda hantlangare får på tafsen av Hyresnämnden (som jag i mina drömmar målar upp som min brigad av riddare på vita hästar och med skinande rustningar) så känner jag mig jättepressad och stressad. Fatta hur mycket jag har att göra! Fatta hur mycket jag får gjort!
Igår, tillexempel. Jag satte på tvättmaskinen som Hans hade fyllt. Jag ringde veterinären och beställde p-piller till Pester. Därefter gick jag ut på stadens gator, återigen, med siktet ställt mot SIBA, där jag inhandlade ett nytt minneskort till kameran. Jag gick till apoteket Biet där jag satte mig att vänta på att Pester, eller snarare omgivningen, skall sparas från brunst.
Jag samtalade med ett litet äckligt barn, som a) påtalade att stolen jag satt på var HANS (ja, jag flyttade på mig. Jag är en mes. Men MIN SON skall minsann inte tilltala främmande damer på detta oerhört respektlösa sätt! I´m a småbarnsmor goddammit!) b) föreläste om sitt Mc Donalds-dataspel, som inte verkade alltför avancerat måste jag säga, c) redogjorde för hur svåååååååårt detta spel var (BAH!) och slutligen d) förklarade att anledningen till att han "förlorade" den här gången var att bebisen skrek. Han brukade annars alltid "vinna".
Jag påtalade INTE för den unge mannen att a)han sög på dataspel och det var därför han misslyckades så kapitalt b) "bebisen" skrek inte alls. Han pratade. Om bra mycket mer intressanta saker än denne lille snorige femåring och c) man "förlorar" inte dataspel. Man åker ut, dör eller loosar. Man kan heller inte "vinna", utan man "går vidare" eller "spelar ut". Lär sig ungar nu förtiden INGENTING?
Jag höll dock konversationen flytande genom "intresserade" jahan och såpasser. Så småningom tog han sin Nicke Nyfikenbok och lämnade lokalen med sin stackars mor. Jag såg att hon tittade avundsjukt mot Anton som kommer bli så mycket vackrare och så mycket trevligare, och framför allt, så mycket mer intelligent. Jag tycker han visar alla tecken på det i detta nu, han ligger och stirrar på sin hand. Hans säger i och för sig att folk på Lillhagen, och då inte de andra anställda, brukade ha det som vana, men vad vet Hans?
Hursomhelst blev det min tur och jag gick fram till kassan där den vanliga apotekartanten satt. Hon är faktiskt farmac... hur man nu stavar till det. Hon kan sina grejjer i alla fall. Jag sade att min veterinär hade faxat över ett recept på p-piller och uppgav mitt namn.
"Du" sade apotekstanten till en annan apotekstant i tjugifemårsåldern, "Det har kommit ett e-recept på p-piller från en veterinär idag"
Tjugifemåringen såg frågande ut.
"Nä" sade jag, "De FAXADE receptet" Apotekstanten som är farmac... tittade på mig med milt förakt. Är det MITT fel att min veterinär lever på stenåldern?
"De har nog mailat in det" förklarade apotekstanten som är farmac... Tjugifemårstanten letade febrilt bakom disken men hittade inget inmailat recept. Efter en stund hittade hon ett fax ställt till apoteket Biet.
"Det var p-piller till en hund" frågade 25årstanten.
"Ja" sade apotekstanten som är farmac... "Katter skall inte äta p-piller"
"Nä" protesterade jag, "det är till en katt. Katten Esther"
Apotekstanten som är farmac... tittade ånyo på mig med förakt.
"Är det till en katt" sade hon misstänksamt.
"Ja" svarade jag trotsigt. "Det är till en katt. Jag skall para henne"
Tystnad.
"Fast inte nu" skyndade jag mig att lägga till, för jag var rädd att få en föreläsning om det onödiga i att para en katt som samtidigt går på cancerframkallande p-piller.
"Du har fått 60 piller" sade apotekstanten som är farmac...
"Jag tyckte det var lika bra" sade jag. Apotekstanten som är farmac... slog lite på sin dator och muttrade
"De räcker i 60 veckor"
"Jag hoppas hon har blivit parad innan dess" sade jag och kände svettdropparna bryta fram. Inte av stress för att bli ifrågasatt av en vänlig dam på apoteket Biet utan av reell skräck att inte få låna den hane som förmodligen blir fertil i februari/mars (Världens mest intressanta parantes: http://www.corins.org/index_sve.htm - JA han är cremé och jag har sagt att jag inte vill ha in något rött, men nu är det som det är. Det finns inga hanar. Det POSITIVA är att jag kan få brunpaddor och inga röda katter i denna generationen och att det är fina linjer på denna kille och han är själv mkt lovande. Det NEGATIVA är att jag kommer få in rött.) och som jag talade med uppfödaren om under helgen.
Apotekstanten som är farmac... pillade med sin dator och så tystnade hennes pickande fingrar.
"Heter katten Miss" frågade hon klentroget.
"Nä" sade jag. "Katten heter inte Miss. Hon heter Esther" Tanten tittade tomt på mig och frågade om jag hette vad jag heter, vilket jag bekräftade.
"Det står här att katten heter Miss" sade apotekstanten som är farmac...
"Nä" sade jag. "Katten heter Esther. Med TH" Nu har jag ju varit och hämtat p-piller till katten Ester (det är hennes apoteksnamn, det!) och VET därför att apotekstanten som är farmac... en gång hade en farmor med det namnet. Ja, utan förled "katten" då, får jag hoppas.
"Min farmor hette Ester" sade apotekstanten som är farmac... lite drömmande. Jag log för att bekräfta att jag hört vad hon sade.
"Esther stavar med TH" upprepade jag, för förra gången använde apotekstanten som är farmac... inte th i stavningen, förmodligen på grund av tankar på sin farmor.
"Här står det att hon heter Miss" upprepade apotekstanten som är farmac...
"Ja" sade jag, kanske lite otåligt, "men jag har två honor så veterinären kanske inte visste vilken katt som avsågs" (Plötsligt blev jag orolig. Eftersom Emma är kastrat så är det oroande om veterinären skriver ut p-piller till henne. Är det en INKOMPETENT stenåldersveterinär jag går till?)
"Då ändrar jag till Ester" sade apotekstanten som är farmac... vänligt.
"Med TH" sade jag med emfas.
Plötsligt såg apotekstanten som är farmac... lite skyldig ut och förklarade att det var så VIKTIGT med kattnamnen om man skulle ringa till Blå Stjärnan tillexempel med anledning av receptet. Jag lät bli att påpeka att jag minsann inte hade något recept från Blå Stjärnan, inte, jag hade det från Stenåldersveterinären Som Inte Kan Se Skillnad På En Kastrat och En Fertil och att de just döpt min katt till Miss. Samt att jag är osäker på om Esther hos min veterinär är regad som Esther eller under sitt stamnamn.
"Du har en dyr veterinär" sade apotekstanten som är farmac... triumferande när hon debiterade 120 kr i receptavgift. Detta fick jag påtalat för mig redan förra gången jag hämtade ut p-piller till katten. Och det stör mig.
"Det är väl telefonkostnaderna för faxen som skall täckas" sade jag så muntert jag kunde.
Apotekstanten som är farmac... tittade frågande på mig. Jag betalade, tackade och gick.
Vidare sammanstrålade jag med en gammal arbetskamrat på staden. Nordstaden, närmare bestämt. Han var glad och nöjd i sin ombudsmannaroll och tittade beundrande på min son som han konstaterade hade mer hår än hans lilla dotter, som inte spyr eller har några andra problem, trots att dottern anses ha mycket hår.
"Han är stor" sade den gamla arbetskamraten.
"Nä" sade jag ärligt. "Han är inte stor för sin ålder. Snarare liten. Fast lång. Lång och smal, som far sin"
Min gamla arbetskamrat sade
"min dotter är kort och tjock"
Jag sade ingenting.
Så, med alla ärenden gjorda gick jag hem, åt ingen lunch, och glömde att tömma tvättmaskinen. Heinz kom hem och jag insåg att jag glömt tömma tvättmaskinen varpå Heinz tömde den större delen av nämnda maskin.
Idag är det bizzi igen. Jag skall
-sätta på diskmaskinen
-bada sonen
-åka till jobbet och prata med chefen om tillbakagång i arbete. Dessvärre har frågan inte diskuterats med sambon ännu.
-handla en lämplig inflyttningsväxt till Sofia
-åka till Sofia och inspektera hennes nya bostad
Känner mig helt svettig. Slut. Bara jag tänker på det. Jag hade nog inte klarat att knata runt med a-kassa och shoppingpåsar ens i en vecka. Jag hade stressat ihjäl mig.
Nu när jag sitter i det kaos som kanske kan komma att bli mitt hem, om Ernst och hans onda hantlangare får på tafsen av Hyresnämnden (som jag i mina drömmar målar upp som min brigad av riddare på vita hästar och med skinande rustningar) så känner jag mig jättepressad och stressad. Fatta hur mycket jag har att göra! Fatta hur mycket jag får gjort!
Igår, tillexempel. Jag satte på tvättmaskinen som Hans hade fyllt. Jag ringde veterinären och beställde p-piller till Pester. Därefter gick jag ut på stadens gator, återigen, med siktet ställt mot SIBA, där jag inhandlade ett nytt minneskort till kameran. Jag gick till apoteket Biet där jag satte mig att vänta på att Pester, eller snarare omgivningen, skall sparas från brunst.
Jag samtalade med ett litet äckligt barn, som a) påtalade att stolen jag satt på var HANS (ja, jag flyttade på mig. Jag är en mes. Men MIN SON skall minsann inte tilltala främmande damer på detta oerhört respektlösa sätt! I´m a småbarnsmor goddammit!) b) föreläste om sitt Mc Donalds-dataspel, som inte verkade alltför avancerat måste jag säga, c) redogjorde för hur svåååååååårt detta spel var (BAH!) och slutligen d) förklarade att anledningen till att han "förlorade" den här gången var att bebisen skrek. Han brukade annars alltid "vinna".
Jag påtalade INTE för den unge mannen att a)han sög på dataspel och det var därför han misslyckades så kapitalt b) "bebisen" skrek inte alls. Han pratade. Om bra mycket mer intressanta saker än denne lille snorige femåring och c) man "förlorar" inte dataspel. Man åker ut, dör eller loosar. Man kan heller inte "vinna", utan man "går vidare" eller "spelar ut". Lär sig ungar nu förtiden INGENTING?
Jag höll dock konversationen flytande genom "intresserade" jahan och såpasser. Så småningom tog han sin Nicke Nyfikenbok och lämnade lokalen med sin stackars mor. Jag såg att hon tittade avundsjukt mot Anton som kommer bli så mycket vackrare och så mycket trevligare, och framför allt, så mycket mer intelligent. Jag tycker han visar alla tecken på det i detta nu, han ligger och stirrar på sin hand. Hans säger i och för sig att folk på Lillhagen, och då inte de andra anställda, brukade ha det som vana, men vad vet Hans?
Hursomhelst blev det min tur och jag gick fram till kassan där den vanliga apotekartanten satt. Hon är faktiskt farmac... hur man nu stavar till det. Hon kan sina grejjer i alla fall. Jag sade att min veterinär hade faxat över ett recept på p-piller och uppgav mitt namn.
"Du" sade apotekstanten till en annan apotekstant i tjugifemårsåldern, "Det har kommit ett e-recept på p-piller från en veterinär idag"
Tjugifemåringen såg frågande ut.
"Nä" sade jag, "De FAXADE receptet" Apotekstanten som är farmac... tittade på mig med milt förakt. Är det MITT fel att min veterinär lever på stenåldern?
"De har nog mailat in det" förklarade apotekstanten som är farmac... Tjugifemårstanten letade febrilt bakom disken men hittade inget inmailat recept. Efter en stund hittade hon ett fax ställt till apoteket Biet.
"Det var p-piller till en hund" frågade 25årstanten.
"Ja" sade apotekstanten som är farmac... "Katter skall inte äta p-piller"
"Nä" protesterade jag, "det är till en katt. Katten Esther"
Apotekstanten som är farmac... tittade ånyo på mig med förakt.
"Är det till en katt" sade hon misstänksamt.
"Ja" svarade jag trotsigt. "Det är till en katt. Jag skall para henne"
Tystnad.
"Fast inte nu" skyndade jag mig att lägga till, för jag var rädd att få en föreläsning om det onödiga i att para en katt som samtidigt går på cancerframkallande p-piller.
"Du har fått 60 piller" sade apotekstanten som är farmac...
"Jag tyckte det var lika bra" sade jag. Apotekstanten som är farmac... slog lite på sin dator och muttrade
"De räcker i 60 veckor"
"Jag hoppas hon har blivit parad innan dess" sade jag och kände svettdropparna bryta fram. Inte av stress för att bli ifrågasatt av en vänlig dam på apoteket Biet utan av reell skräck att inte få låna den hane som förmodligen blir fertil i februari/mars (Världens mest intressanta parantes: http://www.corins.org/index_sve.htm - JA han är cremé och jag har sagt att jag inte vill ha in något rött, men nu är det som det är. Det finns inga hanar. Det POSITIVA är att jag kan få brunpaddor och inga röda katter i denna generationen och att det är fina linjer på denna kille och han är själv mkt lovande. Det NEGATIVA är att jag kommer få in rött.) och som jag talade med uppfödaren om under helgen.
Apotekstanten som är farmac... pillade med sin dator och så tystnade hennes pickande fingrar.
"Heter katten Miss" frågade hon klentroget.
"Nä" sade jag. "Katten heter inte Miss. Hon heter Esther" Tanten tittade tomt på mig och frågade om jag hette vad jag heter, vilket jag bekräftade.
"Det står här att katten heter Miss" sade apotekstanten som är farmac...
"Nä" sade jag. "Katten heter Esther. Med TH" Nu har jag ju varit och hämtat p-piller till katten Ester (det är hennes apoteksnamn, det!) och VET därför att apotekstanten som är farmac... en gång hade en farmor med det namnet. Ja, utan förled "katten" då, får jag hoppas.
"Min farmor hette Ester" sade apotekstanten som är farmac... lite drömmande. Jag log för att bekräfta att jag hört vad hon sade.
"Esther stavar med TH" upprepade jag, för förra gången använde apotekstanten som är farmac... inte th i stavningen, förmodligen på grund av tankar på sin farmor.
"Här står det att hon heter Miss" upprepade apotekstanten som är farmac...
"Ja" sade jag, kanske lite otåligt, "men jag har två honor så veterinären kanske inte visste vilken katt som avsågs" (Plötsligt blev jag orolig. Eftersom Emma är kastrat så är det oroande om veterinären skriver ut p-piller till henne. Är det en INKOMPETENT stenåldersveterinär jag går till?)
"Då ändrar jag till Ester" sade apotekstanten som är farmac... vänligt.
"Med TH" sade jag med emfas.
Plötsligt såg apotekstanten som är farmac... lite skyldig ut och förklarade att det var så VIKTIGT med kattnamnen om man skulle ringa till Blå Stjärnan tillexempel med anledning av receptet. Jag lät bli att påpeka att jag minsann inte hade något recept från Blå Stjärnan, inte, jag hade det från Stenåldersveterinären Som Inte Kan Se Skillnad På En Kastrat och En Fertil och att de just döpt min katt till Miss. Samt att jag är osäker på om Esther hos min veterinär är regad som Esther eller under sitt stamnamn.
"Du har en dyr veterinär" sade apotekstanten som är farmac... triumferande när hon debiterade 120 kr i receptavgift. Detta fick jag påtalat för mig redan förra gången jag hämtade ut p-piller till katten. Och det stör mig.
"Det är väl telefonkostnaderna för faxen som skall täckas" sade jag så muntert jag kunde.
Apotekstanten som är farmac... tittade frågande på mig. Jag betalade, tackade och gick.
Vidare sammanstrålade jag med en gammal arbetskamrat på staden. Nordstaden, närmare bestämt. Han var glad och nöjd i sin ombudsmannaroll och tittade beundrande på min son som han konstaterade hade mer hår än hans lilla dotter, som inte spyr eller har några andra problem, trots att dottern anses ha mycket hår.
"Han är stor" sade den gamla arbetskamraten.
"Nä" sade jag ärligt. "Han är inte stor för sin ålder. Snarare liten. Fast lång. Lång och smal, som far sin"
Min gamla arbetskamrat sade
"min dotter är kort och tjock"
Jag sade ingenting.
Så, med alla ärenden gjorda gick jag hem, åt ingen lunch, och glömde att tömma tvättmaskinen. Heinz kom hem och jag insåg att jag glömt tömma tvättmaskinen varpå Heinz tömde den större delen av nämnda maskin.
Idag är det bizzi igen. Jag skall
-sätta på diskmaskinen
-bada sonen
-åka till jobbet och prata med chefen om tillbakagång i arbete. Dessvärre har frågan inte diskuterats med sambon ännu.
-handla en lämplig inflyttningsväxt till Sofia
-åka till Sofia och inspektera hennes nya bostad
Känner mig helt svettig. Slut. Bara jag tänker på det. Jag hade nog inte klarat att knata runt med a-kassa och shoppingpåsar ens i en vecka. Jag hade stressat ihjäl mig.
onsdag 12 september 2007
Varför skola mänskor strida?
Jag tror att jag skall använda min föräldraledighet till något konstruktivt. Jag tror att jag skall gå på föredrag. Jag har hittat mitt kall, det ställe jag hör hemma. Tror jag.
Det är nämligen så, enligt dagens radannonser, att Boris Aranovich (bara namnet borgar för kvalitet!) gör sin stämma hörd den 13 september klockan 18 till 20.
Boris Who? frågar du.
Jo, Boris Aranovich. Internationellt känd inom alternativmedicin, forskare, författare och lärare vid Axelsnos Gymnastiska Institut. DEN Boris.
Boris skall föreläsa om "hur Tankens Kraft i kombination med andra innovativa hälsometoder kan återställa hälsan och avsevärt förbättra livet." Jag vill avsevärt förbättra livet. Min hälsa är väl inte dålig, men helt återställd är man väl aldrig. Från något. Så det är vansinnigt lockande att för den facila summan av 70 spänn knata ner till Axelsons Gymnastiska Institut på Odinsgatan och få mig lite kunskap om Tankens Kraft.
Attans. Det är en torsdag och torsdagar är ju Heinz skateboardkväll. Kan man ta med sig Anton till Axelsons Gymnastiska Institut? Även han kanske behöver höra om Tankens Kraft? Han behöver ju i och för sig inte bli ÅTERSTÄLLD, ty det skulle innebära att all utveckling av den inte utvecklade magmunnen skulle gå tillbaks. Han behöver en fungerande magmun, alltså är ett föredrag om Tankens Kraft direkt skadlig för det lilla livet.
Om jag håller för hans öron under hela föredraget? Nja.... Tankens Kraft kanske tränger igenom den ännu icke helt sammanväxta fontanellen. Nej, jag får nog vackert stanna hemma. Med lite tur kanske Tankens Kraft når mig i mitt vardagsrum.
Besviken måste jag konstatera att veckans enda kontakt med hälso- och sjukvård är det samtal jag nyss gjorde till Smådjurskliniken för att beställa p-piller till Pester. Och det gjorde jag nog försent, emedan den lilla damen är vansinnigt gullig och kärvänlig. Jag har en känsla av att jag och Heinz kommer att få utstå en del skrik och rullningar på golvet denna veckan och en och annan session med ett svulstigt kattunderliv uppstucket i våra nyvakna anleten. Men hon gör det ju av KÄRLEK.
Kärlek är det annars brist på i världen. Helgens kattutställning renderade naturligtvis i konflikter av ofta skådat slag. Samma visa varje år, lite avhopp från styrelsen med omedelbar verkan, lite gräl här och var, lite pekafinger, lite aggressivitet och lite sårade känslor. I år lyckades i alla fall jag såra ett par av mina fellow kattkamrater och har fått sända två mail där jag lägger mig med strupen blottad och säger "förlååååååååååååt, allt var mitt fel".
Vad har jag begått för illgärning, frågar du. Har jag kört deras persrar i microvågsugnen? Har jag sagt att deras persrar har för små öron? (Vilket tydligen persrar inte kan ha. Ju mindre öron, dess bättre. Synd att inte Pester är en perser. Men Pester HAR INTE FÖR SMÅ ÖRON!)
Nope. Jag har skojat till det. Jag frågade personen bakom informationsdisken som hade som uppgift att värva medlemmar till vår klubb om han hade värvat några medlemmar till vår klubb. Sedan kom jag på att personen bakom informationsdisken som hade som uppgift att värva medlemmar till vår klubb faktiskt var medlem i EN ANNAN KLUBB och var bara bakom disken för att han var snäll nog att hjälpa vår klubb. Så jag lade till ett "eller du kanske värvar till er istället". Med ett leende.
Ajajajaj. Skulle jag inte gjort. Enligt det till mig vidarebefordrade mailet var det sådant som gjorde att hela "kattvärlden" rasar samman av konflikter. Sådana antydningar sårar. Man blir ledsen. Eller som det stod i mailet, "lessen". Eftersom den som fick detta mail är en av dem som kommer att avgå med omedelbar verkan fick jag även förklarat för mig att det nu var OTÄNKBART för henne att gå in i den klubben vars medlem blivit "lessen" eftersom detta ju skulle späda på misstankarna om den hjälpande personens baktankar med att stå i vår klubbs informationsdisk. Spionverksamhet på hög nivå.
Så jag gjorde strupe upp som sagt. I två mail. Ett ställt till den som blev "lessen" och ett till den som nu förvägrats möjlighet att själv välja vilken klubb hon vill vara medlem i.
Jag, som ju är lika kärleksfull som Pester kommer vara ikväll, anses alltså lika ond som den malmöitiska plastikkirurgen. Jag känner mig i stort behov av Tankens Kraft. Jag kanske skall tvinga Hans att ställa in torsdagens skateboardsession. Om inte annat för att han kan ramla och slå sig och alltså själv vara i behov av att återställa hälsan och avsevärt förbättra sitt liv.
Förresten - igår träffade jag min granne, den snälla damen med rullator vars man tidigare var ansvarig för trädgården men som nu trillat av pinn, den grannen. Hon konstaterade att Anton hade växt, men att hon redan när han var två veckor gammal sett att det var ett ovanligt vackert barn och att det nu var så tydligt att hon hade haft rätt. Jag har ett "ovanligt vackert barn". Helt utan Tankens Kraft, som jag ju förvägrats. Det du.
Det är nämligen så, enligt dagens radannonser, att Boris Aranovich (bara namnet borgar för kvalitet!) gör sin stämma hörd den 13 september klockan 18 till 20.
Boris Who? frågar du.
Jo, Boris Aranovich. Internationellt känd inom alternativmedicin, forskare, författare och lärare vid Axelsnos Gymnastiska Institut. DEN Boris.
Boris skall föreläsa om "hur Tankens Kraft i kombination med andra innovativa hälsometoder kan återställa hälsan och avsevärt förbättra livet." Jag vill avsevärt förbättra livet. Min hälsa är väl inte dålig, men helt återställd är man väl aldrig. Från något. Så det är vansinnigt lockande att för den facila summan av 70 spänn knata ner till Axelsons Gymnastiska Institut på Odinsgatan och få mig lite kunskap om Tankens Kraft.
Attans. Det är en torsdag och torsdagar är ju Heinz skateboardkväll. Kan man ta med sig Anton till Axelsons Gymnastiska Institut? Även han kanske behöver höra om Tankens Kraft? Han behöver ju i och för sig inte bli ÅTERSTÄLLD, ty det skulle innebära att all utveckling av den inte utvecklade magmunnen skulle gå tillbaks. Han behöver en fungerande magmun, alltså är ett föredrag om Tankens Kraft direkt skadlig för det lilla livet.
Om jag håller för hans öron under hela föredraget? Nja.... Tankens Kraft kanske tränger igenom den ännu icke helt sammanväxta fontanellen. Nej, jag får nog vackert stanna hemma. Med lite tur kanske Tankens Kraft når mig i mitt vardagsrum.
Besviken måste jag konstatera att veckans enda kontakt med hälso- och sjukvård är det samtal jag nyss gjorde till Smådjurskliniken för att beställa p-piller till Pester. Och det gjorde jag nog försent, emedan den lilla damen är vansinnigt gullig och kärvänlig. Jag har en känsla av att jag och Heinz kommer att få utstå en del skrik och rullningar på golvet denna veckan och en och annan session med ett svulstigt kattunderliv uppstucket i våra nyvakna anleten. Men hon gör det ju av KÄRLEK.
Kärlek är det annars brist på i världen. Helgens kattutställning renderade naturligtvis i konflikter av ofta skådat slag. Samma visa varje år, lite avhopp från styrelsen med omedelbar verkan, lite gräl här och var, lite pekafinger, lite aggressivitet och lite sårade känslor. I år lyckades i alla fall jag såra ett par av mina fellow kattkamrater och har fått sända två mail där jag lägger mig med strupen blottad och säger "förlååååååååååååt, allt var mitt fel".
Vad har jag begått för illgärning, frågar du. Har jag kört deras persrar i microvågsugnen? Har jag sagt att deras persrar har för små öron? (Vilket tydligen persrar inte kan ha. Ju mindre öron, dess bättre. Synd att inte Pester är en perser. Men Pester HAR INTE FÖR SMÅ ÖRON!)
Nope. Jag har skojat till det. Jag frågade personen bakom informationsdisken som hade som uppgift att värva medlemmar till vår klubb om han hade värvat några medlemmar till vår klubb. Sedan kom jag på att personen bakom informationsdisken som hade som uppgift att värva medlemmar till vår klubb faktiskt var medlem i EN ANNAN KLUBB och var bara bakom disken för att han var snäll nog att hjälpa vår klubb. Så jag lade till ett "eller du kanske värvar till er istället". Med ett leende.
Ajajajaj. Skulle jag inte gjort. Enligt det till mig vidarebefordrade mailet var det sådant som gjorde att hela "kattvärlden" rasar samman av konflikter. Sådana antydningar sårar. Man blir ledsen. Eller som det stod i mailet, "lessen". Eftersom den som fick detta mail är en av dem som kommer att avgå med omedelbar verkan fick jag även förklarat för mig att det nu var OTÄNKBART för henne att gå in i den klubben vars medlem blivit "lessen" eftersom detta ju skulle späda på misstankarna om den hjälpande personens baktankar med att stå i vår klubbs informationsdisk. Spionverksamhet på hög nivå.
Så jag gjorde strupe upp som sagt. I två mail. Ett ställt till den som blev "lessen" och ett till den som nu förvägrats möjlighet att själv välja vilken klubb hon vill vara medlem i.
Jag, som ju är lika kärleksfull som Pester kommer vara ikväll, anses alltså lika ond som den malmöitiska plastikkirurgen. Jag känner mig i stort behov av Tankens Kraft. Jag kanske skall tvinga Hans att ställa in torsdagens skateboardsession. Om inte annat för att han kan ramla och slå sig och alltså själv vara i behov av att återställa hälsan och avsevärt förbättra sitt liv.
Förresten - igår träffade jag min granne, den snälla damen med rullator vars man tidigare var ansvarig för trädgården men som nu trillat av pinn, den grannen. Hon konstaterade att Anton hade växt, men att hon redan när han var två veckor gammal sett att det var ett ovanligt vackert barn och att det nu var så tydligt att hon hade haft rätt. Jag har ett "ovanligt vackert barn". Helt utan Tankens Kraft, som jag ju förvägrats. Det du.
måndag 10 september 2007
Back in Kräkträsk
Den trogna läsarninnan vet att jag ibland kan använda många, många ord för att uttrycka ganska lite. Nu har jag jobbat häcken av mig hela helgen och har så många spännande historier och berättelser att hela mitt huvud bara snurrar av intryck och ord.
Men jag besparar dig. Jag nöjer mig med att säga:
Jag är inte bara trött, jag är xåsted. I lördags stod jag till ett nånting och lagade mat och var på plats i utställningslokalen klockan halv sju på söndag morgon. Dagen innan hade jag varit på plats ännu tidigare. Vi rev den där jävla utställningen till halv tolv igårkväll. Summa summarum, jag har ont i fötter, anklar, hälsenor, vader, KNÄN, lår och HÖFTER och är trött, trött, trött.
Har mest stått i kök och fik i helgen, gjorde en runda på sekretariatet också,utöver min veterinärinchecksfunktion. På ett sätt känns det ganska bra att köra skiten ur sig en gång per år. Min rumpa lär vara snyggast i världen efter att ha kutat upp och ner för en tiometerstrappa 25 000 gånger. Det är ganska många gånger. Dessutom lastad med drickaflak typ hälften av gångerna. Löpturerna genom en tennishall 15 000 gånger har tränat mina lår och ökat min kondition med 113 %. Jag har mätt. Mentalt.
Esther fick sin bästa bedömningssedel någonsin. Bara ex staplat på ex. Vilket är jättebra för att förklara för dig som inte vet vad jag talar om. MEN utställningsmässigt var det den sämsta någonsin. Inför BIV:en (vilket jag vet att du inte vet vad det är men jag orkar inte försöka förklara) så var hon inte en av de två bästa, utan det stod mellan två andra. Jag fick bara stå och se sådär fånig ut som jag brukar mentalt håna alla andra kattägare för att göra i vanliga fall när ESTHER är en av huvudkandidaterna. Så jääääääävla förnedrande. I och för sig, de andra två är Europachampions, men ändå. ÄNDÅ! Hon fick bassning för sina små öron IGEN och den här jävla klåpardomaren tyckte att ÖGONEN var för små. Vaffan vill hon ha? Någon jävla GREMLIN? Hade jag velat ha en gremlin så hade jag köpt en devon. Inte en burma. Beaaaatch. (Oj, nu eldar jag upp mig.) (Men det är inte så konstigt. De andra två katterna har GRÖNA ögon, vilket i standarden är diskvalificerande FEL, Esther har guldgula, jättevackra, helt perfekta ögon. Så det så. MEN hon har ingen känd kattägare. Domarhelvetet avslutade BIVen med att säga "Det står ju alltid mellan de här två katterna". Således hade jag inte ens behövt att VISA Esther någon gång för att domaren skulle veta att hon skulle välja någon av dessa grönögda monster. Som i och för sig har fantastisk päls och lyster, otroligt vackra kroppar, större öron och ögon än Esther, men vaffan.... Esther är snygg. Och HON HAR INTE FÖR SMÅ ÖRON!)
Jag kom hem vid midnatt igår och har inte sett min vackre lille tremånadersson under hela helgen. Hans säger att den lille fan inte ens har visat tillstymelse till saknad och att han blev rädd av att höra min röst i telefon.
I morse äntrade jag åter babykräksträsket. Och bajsträsket. Den lille lymmeln bajsade under tiden jag försökte byta den redan historiskt mest fyllda bajsblöjan. Och då snackar vi inte bara Antonmässigt, utan VÄRLDSHISTORISKT. Och som vi alla vet, när man bajsar kommer det gärna lite kiss också. Och som vi alla vet, man känner alltid ett oemotståndligt behov av att smälla sina hälar (med ett ljudligt KLAFS) i sin egen rumpa när man bajsat riktigt, riktigt mycket, riktigt, riktigt löst och riktigt, riktigt grönt. Man har ju liksom inte blivit färdig utan denna lilla detalj.
När jag bytte blöjan och Anton viftade sina gröna små hälar mot mig med ett soligt leende så kändes det bra att helgen var slut.
Men jag besparar dig. Jag nöjer mig med att säga:
Jag är inte bara trött, jag är xåsted. I lördags stod jag till ett nånting och lagade mat och var på plats i utställningslokalen klockan halv sju på söndag morgon. Dagen innan hade jag varit på plats ännu tidigare. Vi rev den där jävla utställningen till halv tolv igårkväll. Summa summarum, jag har ont i fötter, anklar, hälsenor, vader, KNÄN, lår och HÖFTER och är trött, trött, trött.
Har mest stått i kök och fik i helgen, gjorde en runda på sekretariatet också,utöver min veterinärinchecksfunktion. På ett sätt känns det ganska bra att köra skiten ur sig en gång per år. Min rumpa lär vara snyggast i världen efter att ha kutat upp och ner för en tiometerstrappa 25 000 gånger. Det är ganska många gånger. Dessutom lastad med drickaflak typ hälften av gångerna. Löpturerna genom en tennishall 15 000 gånger har tränat mina lår och ökat min kondition med 113 %. Jag har mätt. Mentalt.
Esther fick sin bästa bedömningssedel någonsin. Bara ex staplat på ex. Vilket är jättebra för att förklara för dig som inte vet vad jag talar om. MEN utställningsmässigt var det den sämsta någonsin. Inför BIV:en (vilket jag vet att du inte vet vad det är men jag orkar inte försöka förklara) så var hon inte en av de två bästa, utan det stod mellan två andra. Jag fick bara stå och se sådär fånig ut som jag brukar mentalt håna alla andra kattägare för att göra i vanliga fall när ESTHER är en av huvudkandidaterna. Så jääääääävla förnedrande. I och för sig, de andra två är Europachampions, men ändå. ÄNDÅ! Hon fick bassning för sina små öron IGEN och den här jävla klåpardomaren tyckte att ÖGONEN var för små. Vaffan vill hon ha? Någon jävla GREMLIN? Hade jag velat ha en gremlin så hade jag köpt en devon. Inte en burma. Beaaaatch. (Oj, nu eldar jag upp mig.) (Men det är inte så konstigt. De andra två katterna har GRÖNA ögon, vilket i standarden är diskvalificerande FEL, Esther har guldgula, jättevackra, helt perfekta ögon. Så det så. MEN hon har ingen känd kattägare. Domarhelvetet avslutade BIVen med att säga "Det står ju alltid mellan de här två katterna". Således hade jag inte ens behövt att VISA Esther någon gång för att domaren skulle veta att hon skulle välja någon av dessa grönögda monster. Som i och för sig har fantastisk päls och lyster, otroligt vackra kroppar, större öron och ögon än Esther, men vaffan.... Esther är snygg. Och HON HAR INTE FÖR SMÅ ÖRON!)
Jag kom hem vid midnatt igår och har inte sett min vackre lille tremånadersson under hela helgen. Hans säger att den lille fan inte ens har visat tillstymelse till saknad och att han blev rädd av att höra min röst i telefon.
I morse äntrade jag åter babykräksträsket. Och bajsträsket. Den lille lymmeln bajsade under tiden jag försökte byta den redan historiskt mest fyllda bajsblöjan. Och då snackar vi inte bara Antonmässigt, utan VÄRLDSHISTORISKT. Och som vi alla vet, när man bajsar kommer det gärna lite kiss också. Och som vi alla vet, man känner alltid ett oemotståndligt behov av att smälla sina hälar (med ett ljudligt KLAFS) i sin egen rumpa när man bajsat riktigt, riktigt mycket, riktigt, riktigt löst och riktigt, riktigt grönt. Man har ju liksom inte blivit färdig utan denna lilla detalj.
När jag bytte blöjan och Anton viftade sina gröna små hälar mot mig med ett soligt leende så kändes det bra att helgen var slut.
fredag 7 september 2007
Diagnos: Münchausen by Proxy
Igår var, som den trogna läsarinnan vet (det är du det, Jenny!), en i sanning händelserik dag. Innan jag går in på dagens aktualiteter så känner jag ett behov av att redogöra för den, trots att jag står under svår tidspress.
Medan mitt blonda och onda spegelbildsalterego gått från att kedjeröka cigaretter till att med samma frenesi gå på rökheroinet och skölja ned detta med åtskilliga korkar med GHB klädde jag min son i de mjuka frottébyxor han förärats av Erik och Fredrika samt hans snigelt-shirt. Detta var inte någon del i ett fashionstatement, utan jag, som trots allt är en omsorgsfull moder, ville att min son skulle ha ett par mjuka byxor på sitt värkande lår i slutet av dagen. Därefter begav jag mig springande till BVC. (Ty alltmedan mitt blonda och onda spegelbildsalterego intog illegala substanser så panikdrack jag kaffe och irrade runt i lägenheten, SAMT talade med GP som bekräftade att min annons skall publiceras i helgen. Dock krävs det lite jobb från deras korrekturavdelning eftersom loggorna inte var godkända. Alltjämt. Men jag fick springa.)
Anton skrattade och log och var den poster-ungen som jag vill ha, de andra mödrarna OOOOOH:ade och AAAAAAAH:ade både öppet och i smyg. (Mest i smyg. Är det inte KONSTIGT att svenskar måste vara så ogina och avundsjuka att de inte kan SÄGA att mitt barn är så mycket sötare än deras fula ungar?) Anton fick en ny kompis, en liten kille som inte hade hans fantstiska hårsvall, men väl likadana byxor.
Vi väntade, och väntade, och väntade och väntade, och alla andra mödrar blev hämtade men vi fick vänta. Då började Anton att spy. Jag hade i min paniska avresa från Engelbrektsgatan glömt kräktrasor och blöjor så jag fick göra ett nytt skatteuttag och begagna mig av BVC:s hushållspapper. Lite senare bjussade du på en Libero Midi. Tack för den!
Jag bet vidare ihjäl min sista rest av stolthet och satte upp mig på en föräldragruppslista. Det är föräldraskapets motsvarighet till en dålig kontaktannons, jag vet, och jag var dessutom den enda personen på listan, men jag tror nog att jag är i behov av att tala med någon annan än katterna och sonen på dagarna. Även om det är en föräldragrupp. Med bara mig som medlem.
Väl inne mättes och vägdes det lilla glinet. Han är nu 63,5 cm över havet (eller det är han ju inte alls eftersom han för det mesta är i horisontellt läge) och väger 5,9 kilo. Normalkurvan för ett tre månader gammalt barn är 60 cm långt, och 6 kilo tungt. (Min sons huvudomfång, 41,5 cm var precis på normalkurvan)
Förväntade mig en ny skambeläggning och en anmodan att i det snaraste börja föda min son. Istället fick han en ny diagnos.
Han är lång och smal.
Efter sin far, trodde BVC-damen, som liksom min Heinz kommer från Norrland.
"Synd att det inte är en tjej då" sade jag, "då har man ju bara fördelar av att vara lång och smal"
"Men han kan ju bli idrottsman" sade bvc-damen tröstande. I mitt huvud protesterade jag vilt. JA, han kan bli idrottsman. Handbollspelare, höjdhoppare eller långdistanslöpare.Hur sexiga är friidrottare? Hur länge håller en handbollspelare, och hur sexigt är det med ryggproblem i trettioårsåldern? Istället sade jag:
"Ja, det är väl i alla fall bättre än att han brås på sin mor - kort och tjock"
Då, min kära läsarinna (det är du det, Jenny) satte bvc-damen sin trettisjua i ett klaver som var större än hon kunnat förutse och bara något mindre än mitt midjeomfång.
"Du får tänka på att det tar lika lång tid att gå ned som graviditeten varade" sade hon. "Om ett halvår är du som vanligt igen" Ordagrant. Med ett tröstande tonfall. Jag tittade på henne.
"Jag väger lika mycket som jag gjorde när graviditeten började" sade jag.
Hon flackade med blicken och jag ville trösta henne så jag sade att det var en av anledningarna till att jag tyckte att det var tråkigt att amningen inte funkade. Då blev hon glad igen och tyckte att jag var en rolig och humoristisk prick. Men förklarade att kroppen kommer att omformas under ett par månader framåt.
Jag ser alltså ut som ett freak.
Nåväl, jag förklarade att jag inte pallade att hålla i sonen när han skulle genomgå den kirurgiska behandling som stod i tur. Bvc-damen sade att det inte var några problem, men att jag skulle befinna mig i rummet.
"Sätt dig på stolen därborta" sade hon förtroendeingivande och pekade mot en stol. Med skakande ben gick jag mot det anvisade stället, men kunde inte sätta mig, utan vände ryggen till och höll händerna hårt mot öronen och blundade så att jag trodde att mina kindben skulle gå sönder. Mitt barn började skrika.
Mitt blonda och onda spegelbildsatlerego injicerade så mycket heroin att hela Afghanistans BNP steg med 620% på ett ögonblick.
"Såååååååååå, Anton, nu är det klart" hördes en röst långt i fjärran. Jag stod blundande kvar med öronen krampaktigt dolda med mina labbar.
"SÅ ANTON, NU ÄR DET KLART" hördes en långt mer anmodande ton. Jag insåg att den inte alls riktade sig till sonen utan till den fjolliga modern som just gjort ett spektakel av sig själv.
Jag vände mig om och klädde skakande på den nu skrattande sonen.
Eftersom sonen varit så duktig och jag med, så inleddes nu en shoppingspree av rang. Jag hade redan innan på dagen insett att min son verkligen, verkligen behövde en gripmina och jag gick nu på jakt efter en sådan, samt en hård brioclown med rundad botten som låter "kloink" när den gungar fram och tillbaks. Första anhalt; leksaksaffären på Kungsgatan.
Ingen minboll. Ingen clown. Klämde och kände på en barnvagnsmobil men tyckte att den hade mesiga färger.
Nästa anhalt. Leksaksaffären på markplan i Nordstan i samma kedja som den på Kungsgatan. Klämde och kände på en barnvagnsmobil som fanns i bra mycket klatchigare färger än den på Kungsgatan. Dock insåg jag i sista sekund att den inte var anpassad till vår barnvagn. Ingen mina, ingen brioclown, bara en nalle med kloinkfunktion. Jag vill inte ha någon mjuk nalle med kloinkfunktion. Jag vill ha en hård clown med kloinkfunktion.
Nästa anhalt, Åhlens leksaksavdelning. Jodå, den finns fortfarande, effektivt dold på nedre plan. Där fanns ingen gripmina och ingen hård clown som säger boink, bara ytterligare en mjuk nalle-kloinkare, som jag inte ville ha. Bokavdelningen var dock helt fantastisk, där fanns en PEKBIBEL. Gjorde en mental notering om att jag måste meddela barnets gudfar/fadder om detta, för den fortsatta kristna fostran. Hur kul är det inte med en pekbibel? En glad bild på Adam och Eva, med bibelhänvisning, en glad bild på Moses i vassen, med bibelhänvisning, och en glad bild på en gräshoppa, med bibelhänvisning. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte kollade upp den glada bilden med Jesu korsfästelse. Lämplig litteratur för min knodd!
På Åhlens införskaffade jag min son hans första kattbok. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. En tygbok med kattraserna "Tjock katt", "Fluffig katt" och "Tjusig katt". 55 spänn.
På Åhlens införskaffades även mitt barns set med babynycklar. Alla barn skall ha babynycklar! Nu fanns dock inte de traditionella babynycklarna där, men det gjorde ju, som sagt, inte gripminan eller kloinkclownen heller och jag tänkte att om jag inte köper nycklarna här, när de inte finns på Fea (ae?)tter BR heller så riskerar ju min son att gå babynyckellös genom livet. Jag köpte därför dessa supernycklar, försedda med spegel och skallra och vridmoj och styrde kosan mot Briobutiken på nedre plan. Var annars skall jag kunna finna en hård brioclown som säger kloink?
På Brio fanns, inte bara the original babynycklar och en ännu bättre tygkattbok, båda för mindre dineros än jag spenderat på Åhléns, utan även en gripmina. Valde den traditionella oranga varianten. Jag letade och letade efter clownwen that goes kloink, men hittade ingen. När jag frågade i kassan fick jag som svar att den inte längre producerades.
"Va" sade jag, "Jag trodde att de var lika tidslösa som briotaxen"
Den tjugiåriga flickan bakom kassan tittade undrande på mig.
"Ja, du vet, briotaxen" sade jag och kände mig osäker och dum, "den där svarta som man drar i en tråd efter sig och som har en fjäder som svans med en kula i spetsen"
Flickan lös upp.
"Jasså, DOM" sade hon lättat och bara med antydan till förakt och viftade med handen, "De står därborta"
"Jag har redan en sådan" muttrade jag generat och kände mig som tusen år gammal och som en barnmisshandlande otidsenlig klick med bajs och betalade mina 29 kronor för gripminan.
Jag kom på att Anton nog behövde en ny pyjamas också. In på HM, där jag inhandlade inte bara två pyjamasar med lejon på utan även hans första stretchjeans (klart grabben skall ha stretchjeans! Dels för att han varit duktig och vaccinerats men även för att hans snartkommande föräldragruppsdöttrar skall ooooh:a och aaaaa:a när de ser hur byxorna smiter kring hans blöjförsedda rumpa. Min son skall bli en charmör!), några nya kräktrasor och en skallra som ser ut som en krabba, betalade och sprang hem till lägenheten, fyllde min son med 180 ml Nutramigen och sprang ut igen, för nu var det bråttom till familjerätten.
Vi har fått stränga förhållningsorder om att INTE SKOJA MED FAMILJERÄTTSTANTERNA för de har enligt uppgift ingen humor. Både jag och Heniz var lite rädda för vad som skulle komma att hända. Men VÅR familjerättstant var jättesnäll och tyckte bara att vi var gulliga när vi vitsade lite lätt om faderskap, om att Anton inte behövde oroa sig i mer än några minuter till, att Heinz skulle springa ut i hysteri under tiden familjerättstanten försökte hitta vittnen till hans erkännande och om att det kunde finnas skäl till att jag skulle ifrågasätta modersskapet.
Vi är så vansinnigt kassa, jag och Hans. Båda VISSTE att det inte var rätt läge att skoja till det. Och vad gör vi? Skojar till det. Antar att det är nervositet, och den här gången gick det bra, men va faaaaan, varför kan vi inte bruka Alvar någon gång?
Jag lyckades i alla fall skriva på fel rad på båda fadersbekräftelserna. Anton började gnälla och hans nyblivne fader sade att Anton såg ut som en tomte i kläderna.
1. Min son såg inte ut som en tomte.
2. Min son hade ändamålsenliga kläder på sig.
3. Min son såg inte ut som en tomte. Han var cool i sina ändamålsenliga tomtekläder.
4. Säg inte att sonen ser ut som en tomte framför familjerättstanterna. Man vet aldrig VAD det är som kommer att utlösa deras aggressioner.
Barnets nyblivne fader sade att gripminan var försedd med dödliga gifter eftersom den var orange och eftersom den kom från Kina. Jag sade till honom att so be it. Min son skall ha en gripmina. DEN gripminan.
Därefter intog jag mitt första mål fast föda under dagen, en chorzo på järntorget. Klockan halv sex träffade vi därefter min lillebror och skulle gå och fika. Eftersom min son är i behov av mat även under helgen satte jag min sambo på att skaffa mig en kopp kaffe ("Skall du inte ha något mer?" - "Nä, alla kakor och så har mjölk i sig, ta bara kaffe till mig") medan jag slank över till Apoteket och handlade Nutramigen. Dröm om min förvåning när jag satt i solen på Cappuccino med en kopp kaffe och min bror och min sambo satt med varsin öl och en räkmacka!
"Men, vafan" sade jag.
Bror och sambo tittade undrande på mig.
"Du ville ju bara ha kaffe" sade sambon och de båda såg ut att tycka att jag var en typisk kvinna som inte sade vad jag menade.
Du förstår vad jag menar, väl?
Oj. Jag som inte hade tid att skriva något idag... Dagens uppdrag:
-Inhandla mat till 70 pers och börja förbereda denna mat.
-Bege mig till Mölndal för att ställa i ordning inför utställningen, och simultant
-ta hand om min son som är medtagen efter gårdagens vaccinering. På riktigt. Han är slö, varm och det är sååååå synd om honom. Han har inte skrattat på hela morgonen och han sov till halv tio.
Angående Mikebikediskussionen; den kräver ytterligare utredning. GP-bloggsmikebike säger att han är the original, men det är tydligen VÅR Mikebike som är det, och så kommer du nu med bildargumentet... Hans has some ´spleining to do.
Hemlis:
Nu när Hans har skrivit på, vill du veta vem som är Hassans riktiga pappa? Håll i dig!
(Trumvirvel)
Det är Hans. Så jävla tråkig är jag nuförtiden.
Medan mitt blonda och onda spegelbildsalterego gått från att kedjeröka cigaretter till att med samma frenesi gå på rökheroinet och skölja ned detta med åtskilliga korkar med GHB klädde jag min son i de mjuka frottébyxor han förärats av Erik och Fredrika samt hans snigelt-shirt. Detta var inte någon del i ett fashionstatement, utan jag, som trots allt är en omsorgsfull moder, ville att min son skulle ha ett par mjuka byxor på sitt värkande lår i slutet av dagen. Därefter begav jag mig springande till BVC. (Ty alltmedan mitt blonda och onda spegelbildsalterego intog illegala substanser så panikdrack jag kaffe och irrade runt i lägenheten, SAMT talade med GP som bekräftade att min annons skall publiceras i helgen. Dock krävs det lite jobb från deras korrekturavdelning eftersom loggorna inte var godkända. Alltjämt. Men jag fick springa.)
Anton skrattade och log och var den poster-ungen som jag vill ha, de andra mödrarna OOOOOH:ade och AAAAAAAH:ade både öppet och i smyg. (Mest i smyg. Är det inte KONSTIGT att svenskar måste vara så ogina och avundsjuka att de inte kan SÄGA att mitt barn är så mycket sötare än deras fula ungar?) Anton fick en ny kompis, en liten kille som inte hade hans fantstiska hårsvall, men väl likadana byxor.
Vi väntade, och väntade, och väntade och väntade, och alla andra mödrar blev hämtade men vi fick vänta. Då började Anton att spy. Jag hade i min paniska avresa från Engelbrektsgatan glömt kräktrasor och blöjor så jag fick göra ett nytt skatteuttag och begagna mig av BVC:s hushållspapper. Lite senare bjussade du på en Libero Midi. Tack för den!
Jag bet vidare ihjäl min sista rest av stolthet och satte upp mig på en föräldragruppslista. Det är föräldraskapets motsvarighet till en dålig kontaktannons, jag vet, och jag var dessutom den enda personen på listan, men jag tror nog att jag är i behov av att tala med någon annan än katterna och sonen på dagarna. Även om det är en föräldragrupp. Med bara mig som medlem.
Väl inne mättes och vägdes det lilla glinet. Han är nu 63,5 cm över havet (eller det är han ju inte alls eftersom han för det mesta är i horisontellt läge) och väger 5,9 kilo. Normalkurvan för ett tre månader gammalt barn är 60 cm långt, och 6 kilo tungt. (Min sons huvudomfång, 41,5 cm var precis på normalkurvan)
Förväntade mig en ny skambeläggning och en anmodan att i det snaraste börja föda min son. Istället fick han en ny diagnos.
Han är lång och smal.
Efter sin far, trodde BVC-damen, som liksom min Heinz kommer från Norrland.
"Synd att det inte är en tjej då" sade jag, "då har man ju bara fördelar av att vara lång och smal"
"Men han kan ju bli idrottsman" sade bvc-damen tröstande. I mitt huvud protesterade jag vilt. JA, han kan bli idrottsman. Handbollspelare, höjdhoppare eller långdistanslöpare.Hur sexiga är friidrottare? Hur länge håller en handbollspelare, och hur sexigt är det med ryggproblem i trettioårsåldern? Istället sade jag:
"Ja, det är väl i alla fall bättre än att han brås på sin mor - kort och tjock"
Då, min kära läsarinna (det är du det, Jenny) satte bvc-damen sin trettisjua i ett klaver som var större än hon kunnat förutse och bara något mindre än mitt midjeomfång.
"Du får tänka på att det tar lika lång tid att gå ned som graviditeten varade" sade hon. "Om ett halvår är du som vanligt igen" Ordagrant. Med ett tröstande tonfall. Jag tittade på henne.
"Jag väger lika mycket som jag gjorde när graviditeten började" sade jag.
Hon flackade med blicken och jag ville trösta henne så jag sade att det var en av anledningarna till att jag tyckte att det var tråkigt att amningen inte funkade. Då blev hon glad igen och tyckte att jag var en rolig och humoristisk prick. Men förklarade att kroppen kommer att omformas under ett par månader framåt.
Jag ser alltså ut som ett freak.
Nåväl, jag förklarade att jag inte pallade att hålla i sonen när han skulle genomgå den kirurgiska behandling som stod i tur. Bvc-damen sade att det inte var några problem, men att jag skulle befinna mig i rummet.
"Sätt dig på stolen därborta" sade hon förtroendeingivande och pekade mot en stol. Med skakande ben gick jag mot det anvisade stället, men kunde inte sätta mig, utan vände ryggen till och höll händerna hårt mot öronen och blundade så att jag trodde att mina kindben skulle gå sönder. Mitt barn började skrika.
Mitt blonda och onda spegelbildsatlerego injicerade så mycket heroin att hela Afghanistans BNP steg med 620% på ett ögonblick.
"Såååååååååå, Anton, nu är det klart" hördes en röst långt i fjärran. Jag stod blundande kvar med öronen krampaktigt dolda med mina labbar.
"SÅ ANTON, NU ÄR DET KLART" hördes en långt mer anmodande ton. Jag insåg att den inte alls riktade sig till sonen utan till den fjolliga modern som just gjort ett spektakel av sig själv.
Jag vände mig om och klädde skakande på den nu skrattande sonen.
Eftersom sonen varit så duktig och jag med, så inleddes nu en shoppingspree av rang. Jag hade redan innan på dagen insett att min son verkligen, verkligen behövde en gripmina och jag gick nu på jakt efter en sådan, samt en hård brioclown med rundad botten som låter "kloink" när den gungar fram och tillbaks. Första anhalt; leksaksaffären på Kungsgatan.
Ingen minboll. Ingen clown. Klämde och kände på en barnvagnsmobil men tyckte att den hade mesiga färger.
Nästa anhalt. Leksaksaffären på markplan i Nordstan i samma kedja som den på Kungsgatan. Klämde och kände på en barnvagnsmobil som fanns i bra mycket klatchigare färger än den på Kungsgatan. Dock insåg jag i sista sekund att den inte var anpassad till vår barnvagn. Ingen mina, ingen brioclown, bara en nalle med kloinkfunktion. Jag vill inte ha någon mjuk nalle med kloinkfunktion. Jag vill ha en hård clown med kloinkfunktion.
Nästa anhalt, Åhlens leksaksavdelning. Jodå, den finns fortfarande, effektivt dold på nedre plan. Där fanns ingen gripmina och ingen hård clown som säger boink, bara ytterligare en mjuk nalle-kloinkare, som jag inte ville ha. Bokavdelningen var dock helt fantastisk, där fanns en PEKBIBEL. Gjorde en mental notering om att jag måste meddela barnets gudfar/fadder om detta, för den fortsatta kristna fostran. Hur kul är det inte med en pekbibel? En glad bild på Adam och Eva, med bibelhänvisning, en glad bild på Moses i vassen, med bibelhänvisning, och en glad bild på en gräshoppa, med bibelhänvisning. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte kollade upp den glada bilden med Jesu korsfästelse. Lämplig litteratur för min knodd!
På Åhlens införskaffade jag min son hans första kattbok. Det skall böjas i tid det som krokigt skall bli. En tygbok med kattraserna "Tjock katt", "Fluffig katt" och "Tjusig katt". 55 spänn.
På Åhlens införskaffades även mitt barns set med babynycklar. Alla barn skall ha babynycklar! Nu fanns dock inte de traditionella babynycklarna där, men det gjorde ju, som sagt, inte gripminan eller kloinkclownen heller och jag tänkte att om jag inte köper nycklarna här, när de inte finns på Fea (ae?)tter BR heller så riskerar ju min son att gå babynyckellös genom livet. Jag köpte därför dessa supernycklar, försedda med spegel och skallra och vridmoj och styrde kosan mot Briobutiken på nedre plan. Var annars skall jag kunna finna en hård brioclown som säger kloink?
På Brio fanns, inte bara the original babynycklar och en ännu bättre tygkattbok, båda för mindre dineros än jag spenderat på Åhléns, utan även en gripmina. Valde den traditionella oranga varianten. Jag letade och letade efter clownwen that goes kloink, men hittade ingen. När jag frågade i kassan fick jag som svar att den inte längre producerades.
"Va" sade jag, "Jag trodde att de var lika tidslösa som briotaxen"
Den tjugiåriga flickan bakom kassan tittade undrande på mig.
"Ja, du vet, briotaxen" sade jag och kände mig osäker och dum, "den där svarta som man drar i en tråd efter sig och som har en fjäder som svans med en kula i spetsen"
Flickan lös upp.
"Jasså, DOM" sade hon lättat och bara med antydan till förakt och viftade med handen, "De står därborta"
"Jag har redan en sådan" muttrade jag generat och kände mig som tusen år gammal och som en barnmisshandlande otidsenlig klick med bajs och betalade mina 29 kronor för gripminan.
Jag kom på att Anton nog behövde en ny pyjamas också. In på HM, där jag inhandlade inte bara två pyjamasar med lejon på utan även hans första stretchjeans (klart grabben skall ha stretchjeans! Dels för att han varit duktig och vaccinerats men även för att hans snartkommande föräldragruppsdöttrar skall ooooh:a och aaaaa:a när de ser hur byxorna smiter kring hans blöjförsedda rumpa. Min son skall bli en charmör!), några nya kräktrasor och en skallra som ser ut som en krabba, betalade och sprang hem till lägenheten, fyllde min son med 180 ml Nutramigen och sprang ut igen, för nu var det bråttom till familjerätten.
Vi har fått stränga förhållningsorder om att INTE SKOJA MED FAMILJERÄTTSTANTERNA för de har enligt uppgift ingen humor. Både jag och Heniz var lite rädda för vad som skulle komma att hända. Men VÅR familjerättstant var jättesnäll och tyckte bara att vi var gulliga när vi vitsade lite lätt om faderskap, om att Anton inte behövde oroa sig i mer än några minuter till, att Heinz skulle springa ut i hysteri under tiden familjerättstanten försökte hitta vittnen till hans erkännande och om att det kunde finnas skäl till att jag skulle ifrågasätta modersskapet.
Vi är så vansinnigt kassa, jag och Hans. Båda VISSTE att det inte var rätt läge att skoja till det. Och vad gör vi? Skojar till det. Antar att det är nervositet, och den här gången gick det bra, men va faaaaan, varför kan vi inte bruka Alvar någon gång?
Jag lyckades i alla fall skriva på fel rad på båda fadersbekräftelserna. Anton började gnälla och hans nyblivne fader sade att Anton såg ut som en tomte i kläderna.
1. Min son såg inte ut som en tomte.
2. Min son hade ändamålsenliga kläder på sig.
3. Min son såg inte ut som en tomte. Han var cool i sina ändamålsenliga tomtekläder.
4. Säg inte att sonen ser ut som en tomte framför familjerättstanterna. Man vet aldrig VAD det är som kommer att utlösa deras aggressioner.
Barnets nyblivne fader sade att gripminan var försedd med dödliga gifter eftersom den var orange och eftersom den kom från Kina. Jag sade till honom att so be it. Min son skall ha en gripmina. DEN gripminan.
Därefter intog jag mitt första mål fast föda under dagen, en chorzo på järntorget. Klockan halv sex träffade vi därefter min lillebror och skulle gå och fika. Eftersom min son är i behov av mat även under helgen satte jag min sambo på att skaffa mig en kopp kaffe ("Skall du inte ha något mer?" - "Nä, alla kakor och så har mjölk i sig, ta bara kaffe till mig") medan jag slank över till Apoteket och handlade Nutramigen. Dröm om min förvåning när jag satt i solen på Cappuccino med en kopp kaffe och min bror och min sambo satt med varsin öl och en räkmacka!
"Men, vafan" sade jag.
Bror och sambo tittade undrande på mig.
"Du ville ju bara ha kaffe" sade sambon och de båda såg ut att tycka att jag var en typisk kvinna som inte sade vad jag menade.
Du förstår vad jag menar, väl?
Oj. Jag som inte hade tid att skriva något idag... Dagens uppdrag:
-Inhandla mat till 70 pers och börja förbereda denna mat.
-Bege mig till Mölndal för att ställa i ordning inför utställningen, och simultant
-ta hand om min son som är medtagen efter gårdagens vaccinering. På riktigt. Han är slö, varm och det är sååååå synd om honom. Han har inte skrattat på hela morgonen och han sov till halv tio.
Angående Mikebikediskussionen; den kräver ytterligare utredning. GP-bloggsmikebike säger att han är the original, men det är tydligen VÅR Mikebike som är det, och så kommer du nu med bildargumentet... Hans has some ´spleining to do.
Hemlis:
Nu när Hans har skrivit på, vill du veta vem som är Hassans riktiga pappa? Håll i dig!
(Trumvirvel)
Det är Hans. Så jävla tråkig är jag nuförtiden.
torsdag 6 september 2007
Day of Doom
Torsdagar har alltid varit min hatdag. Torsdagar är liksom avskrädet av dagar, man har redan genomlidit massa vecka, men det återstår ändå dagar kvar innan helgens intåg. Vissa hatar måndagar, men håll med om att måndagar har något visst? Man har botats från bakfylla, man har rekreerat sig under två hela dagar och man har en massa intressanta saker att diskutera när man återgår till sin arbetsplats.
Du skulle bara VETA vilka diskussioner och skvallersessioner jag och Hassan involverar oss i på måndag morgon. De pågår nästan lika länge som mina sessioner i Göteborgs virvlande nattliv på fredag och lördag kväll, och mina bakruskrämpor på morgonen efter.
Torsdag i normalfallet är alltså likamed baaaaaad. Denna torsdag är lika med very baaaaaaad.
Morgontidningen har inte hört av sig angående annonsen, och idag är det, som sagt TORSDAG. Jag tyckte jag var ute i god tid, remember? Måste höra av mig till dem typ pronto.
Men jag kommer inte att vara tillgänglig hela dagen, ty jag skall plåga min son. Jag menar detta på riktigt. Jag skall plåga min son. Jag har inte kunnat sova i natt och jag har ingen aning om hur jag skall hantera situationen. Hur många gånger tidigare i mitt liv har jag haft en tid utsatt för att bete mig sadistiskt mot andra? Människor, måste jag tillägga, för jag har ju tagit katterna till liknande events.
Jag känner att det ligger i farans riktning att den där jävla annonsen inte kommer in i tidningen och jag kommer att framstå som en klåpare. Eller en värre klåpare än vad jag vanligtvis framstår som.
Idag skall min son vaccineras. Klockan 12.15. Jag skulle ha ringt till BVC och sagt till dem att de måste hitta någon bisittare, för jag kommer inte kunna hålla i honom när han får sprutan, men jag fick panik bara vid tanken på det samtalet, så vi får se hur det går.
4 fuck sake! Jag KAN inte hålla i min son när de sticker i honom! Jag skakar bara jag tänker på det! Jag antar att jag framstår som en riktigt dålig mor, men jag KAN inte. Jag har varit läkarrädd tillräckligt länge för att känna igen ett anfall av läkarpanik om jag säger så. Jag minns första gången på MVC och barnmorskan skulle dra blod från mig och jag mesade ur fullständigt. Min barnmorska sade då att när det här (graviditeten) var över så skulle jag ha blivit van.
Right. När jag låg på Östra sista dagen och de skulle ta ur den där plastmojjen som sett till att vätska av okänd sammansättning (för mig i alla fall, jag hoppas att läkaren och sköterskan visste vad det innehöll) så höll jag på att få det värsta psykbrytet någonsin, jag fick skräckfilmsflashar om vener och artärer och bloooood och smärta och jag höll på att kräkas. Jag konstaterade att min läkarrädsla formerats till ren fobi och har spätts på med vanlig hederlig nålfobi, dessutom.
Så, jag kan inte hålla i min son när han skall vaccineras. Jag kunde ju inte ens hålla i Esther sist hon skulle vaccineras! Nog för att hon hade "läderhud" , och att nålarna böjdes, men jag förväntar mig ändå att jag är mer känslig när det gäller min son. Då stod jag gråtandes och hyperventilerandes i ett hörn med händerna för ögonen, och nu förväntas jag hålla min SON stilla när de sticker honom. Tror inte det, tror inte det. Får väl försöka hitta någon alkis utanför systemet på Kungsgatan och betala honom eller henne en flaska Kir för att följa med upp och hålla barnet i knät.
Efter tortyrsessionen är det dags för en liten paus, där jag med största sannolikhet inte har den mentala förmågan att syssla med annonstjafs. Klockan 16.00 är det en ny deadline.
Hassan skall få en far. Ja, nu är det dags!
Detta är de sista skälvande timmarna av osäkerhet. Kommer Heinz att ta sitt ansvar, eller kommer han att låta mig stå uppe på familjerätten som en fallen kvinna? Ödesmättat.
(Ikväll skall han få reda på vem den RIKTIGA pappan är...)
Därefter är dagen slut. I alla fall arbetsdagen, så om inte annonsen är färdig då, då sitter jag nog i den berömda skiten. Visserligen så är stoppdag i morgon, men om annonsen inte är FÄRDIG idag, med dagstidningens hjälp, så lär den inte vara färdig i morgon utan denna hjälp. Hjälp!
Alla dessa funderingar gjorde att jag inte uppmärksammade min sons tremånadersdag igår. Tre månader! Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara känslan av å ena sidan evinnerlighet å andra sidan ett ögonblick. Jag är alltså mor. Jag borde inte ha fått jobbet på grund av mina taskiga meriter och min inkompetens inom området, men jag är ta mig tusan MODER.
Idol! Idol, Idol, Idol! Jag gillar inte Idol efter uttagningsavsnitten, och jag vet att jag är en hyena av värsta sort, för det är inte ursäktligt att vara sååååå elaka mot så unga människor helt i onödan. Det är förnedring. Det är kräk-tivi.
But, so help me God! I love it!
Heroes igår, då... Den skulle ju vara bättre än Lost, stod det någonstans. Jag måste säga att den kanske är bättre än Lost säsong II och II och MMCX men första avsnittet av Lost var helt klart mer lovande än detta. Den var lite... platt? Märk väl, inte dålig, jag kommer att fortsätta, tro mig, jag kommer att fortsätta!
Min sambo uppmärksammade mig på att den länken jag bifogade angående Mikebike inte handlar om den Mikebike vi har lärt oss att älska och skratta åt, utan en annan Mikebike som har hetat Mikebike allt sedan -80talet. Vilket VÅR Mikebike inte gillar, för han anser att HAN är den riktiga Mikebike. Min sambo har därför sänt mig länken till vår Mikebikes blogg. Som bakgrundsinfo för dig som inte är uppdaterad på vår favoritfilosofs öden och äventyr kan jag berätta att Mikebike flyttade till Linköping i början av sommaren. Jag ber er därefter att gå in på Mikebikes blogg och scrolla ner till 26/7 och begrunda.
http://www.mikebike.se/
Deep shit!
(glöm inte att frächa upp ert filosofiska sinnelag genom att ta del av hans tankesultansprodukter i http://www.mikebike.se/filosofi.html samt hans litterära storhet i http://www.mikebike.se/dikter.html , ni får ju aldrig glömma storheten i HIV-positiv. Eller de förklarande efterorden.)
Jag har liksom den blonda cyberstrippan i Heroes ett spegelbildsalterego som i denna stund står skakande och kedjeröker och tar sig en halvflaska Kosken på fastande mage för att lugna sina nerver inför perforeringen av sonen om två timmar och tjugifyra minuter.
Du skulle bara VETA vilka diskussioner och skvallersessioner jag och Hassan involverar oss i på måndag morgon. De pågår nästan lika länge som mina sessioner i Göteborgs virvlande nattliv på fredag och lördag kväll, och mina bakruskrämpor på morgonen efter.
Torsdag i normalfallet är alltså likamed baaaaaad. Denna torsdag är lika med very baaaaaaad.
Morgontidningen har inte hört av sig angående annonsen, och idag är det, som sagt TORSDAG. Jag tyckte jag var ute i god tid, remember? Måste höra av mig till dem typ pronto.
Men jag kommer inte att vara tillgänglig hela dagen, ty jag skall plåga min son. Jag menar detta på riktigt. Jag skall plåga min son. Jag har inte kunnat sova i natt och jag har ingen aning om hur jag skall hantera situationen. Hur många gånger tidigare i mitt liv har jag haft en tid utsatt för att bete mig sadistiskt mot andra? Människor, måste jag tillägga, för jag har ju tagit katterna till liknande events.
Jag känner att det ligger i farans riktning att den där jävla annonsen inte kommer in i tidningen och jag kommer att framstå som en klåpare. Eller en värre klåpare än vad jag vanligtvis framstår som.
Idag skall min son vaccineras. Klockan 12.15. Jag skulle ha ringt till BVC och sagt till dem att de måste hitta någon bisittare, för jag kommer inte kunna hålla i honom när han får sprutan, men jag fick panik bara vid tanken på det samtalet, så vi får se hur det går.
4 fuck sake! Jag KAN inte hålla i min son när de sticker i honom! Jag skakar bara jag tänker på det! Jag antar att jag framstår som en riktigt dålig mor, men jag KAN inte. Jag har varit läkarrädd tillräckligt länge för att känna igen ett anfall av läkarpanik om jag säger så. Jag minns första gången på MVC och barnmorskan skulle dra blod från mig och jag mesade ur fullständigt. Min barnmorska sade då att när det här (graviditeten) var över så skulle jag ha blivit van.
Right. När jag låg på Östra sista dagen och de skulle ta ur den där plastmojjen som sett till att vätska av okänd sammansättning (för mig i alla fall, jag hoppas att läkaren och sköterskan visste vad det innehöll) så höll jag på att få det värsta psykbrytet någonsin, jag fick skräckfilmsflashar om vener och artärer och bloooood och smärta och jag höll på att kräkas. Jag konstaterade att min läkarrädsla formerats till ren fobi och har spätts på med vanlig hederlig nålfobi, dessutom.
Så, jag kan inte hålla i min son när han skall vaccineras. Jag kunde ju inte ens hålla i Esther sist hon skulle vaccineras! Nog för att hon hade "läderhud" , och att nålarna böjdes, men jag förväntar mig ändå att jag är mer känslig när det gäller min son. Då stod jag gråtandes och hyperventilerandes i ett hörn med händerna för ögonen, och nu förväntas jag hålla min SON stilla när de sticker honom. Tror inte det, tror inte det. Får väl försöka hitta någon alkis utanför systemet på Kungsgatan och betala honom eller henne en flaska Kir för att följa med upp och hålla barnet i knät.
Efter tortyrsessionen är det dags för en liten paus, där jag med största sannolikhet inte har den mentala förmågan att syssla med annonstjafs. Klockan 16.00 är det en ny deadline.
Hassan skall få en far. Ja, nu är det dags!
Detta är de sista skälvande timmarna av osäkerhet. Kommer Heinz att ta sitt ansvar, eller kommer han att låta mig stå uppe på familjerätten som en fallen kvinna? Ödesmättat.
(Ikväll skall han få reda på vem den RIKTIGA pappan är...)
Därefter är dagen slut. I alla fall arbetsdagen, så om inte annonsen är färdig då, då sitter jag nog i den berömda skiten. Visserligen så är stoppdag i morgon, men om annonsen inte är FÄRDIG idag, med dagstidningens hjälp, så lär den inte vara färdig i morgon utan denna hjälp. Hjälp!
Alla dessa funderingar gjorde att jag inte uppmärksammade min sons tremånadersdag igår. Tre månader! Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara känslan av å ena sidan evinnerlighet å andra sidan ett ögonblick. Jag är alltså mor. Jag borde inte ha fått jobbet på grund av mina taskiga meriter och min inkompetens inom området, men jag är ta mig tusan MODER.
Idol! Idol, Idol, Idol! Jag gillar inte Idol efter uttagningsavsnitten, och jag vet att jag är en hyena av värsta sort, för det är inte ursäktligt att vara sååååå elaka mot så unga människor helt i onödan. Det är förnedring. Det är kräk-tivi.
But, so help me God! I love it!
Heroes igår, då... Den skulle ju vara bättre än Lost, stod det någonstans. Jag måste säga att den kanske är bättre än Lost säsong II och II och MMCX men första avsnittet av Lost var helt klart mer lovande än detta. Den var lite... platt? Märk väl, inte dålig, jag kommer att fortsätta, tro mig, jag kommer att fortsätta!
Min sambo uppmärksammade mig på att den länken jag bifogade angående Mikebike inte handlar om den Mikebike vi har lärt oss att älska och skratta åt, utan en annan Mikebike som har hetat Mikebike allt sedan -80talet. Vilket VÅR Mikebike inte gillar, för han anser att HAN är den riktiga Mikebike. Min sambo har därför sänt mig länken till vår Mikebikes blogg. Som bakgrundsinfo för dig som inte är uppdaterad på vår favoritfilosofs öden och äventyr kan jag berätta att Mikebike flyttade till Linköping i början av sommaren. Jag ber er därefter att gå in på Mikebikes blogg och scrolla ner till 26/7 och begrunda.
http://www.mikebike.se/
Deep shit!
(glöm inte att frächa upp ert filosofiska sinnelag genom att ta del av hans tankesultansprodukter i http://www.mikebike.se/filosofi.html samt hans litterära storhet i http://www.mikebike.se/dikter.html , ni får ju aldrig glömma storheten i HIV-positiv. Eller de förklarande efterorden.)
Jag har liksom den blonda cyberstrippan i Heroes ett spegelbildsalterego som i denna stund står skakande och kedjeröker och tar sig en halvflaska Kosken på fastande mage för att lugna sina nerver inför perforeringen av sonen om två timmar och tjugifyra minuter.
onsdag 5 september 2007
Blablablablabla...
BlablablablaBLA...
Om den mannen skulle få betalt per ord så skulle statsrådslönernas budget med råge överskridas.
BlablablablaBLA... Kockums får inte bygga ubåt... blablablablaBLA.
Summa av kardemumman; inga kul mutanklagelser, inget nyupptäckt homosexuellt förhållande med Putin, inte ens tråkiga familjeskäl. Nej, Kockums får inte bygga en ubåt.
Undrar vem de kommer att kalla in? Borelia? Hon vet ju i alla fall hur man skaffar billig arbetskraft, och vi behöver ju ett effektivt försvar. Som inte kostar pengar!
Förresten - bara för den där presskonferensen så glömde jag en annan pågående kamp!
Maja Lundgren. Jag säger bara "Maja Lundgren". Och du säger, förmodligen "Vem?". Eller så säger du "Jassååååå, MAJA LUNDGREN" med ett stort gäsp. Vem fan bryr sig om Maja Lundgren?
Till och med Sefastsson-grälet har fått mindre mediautrymme än Maja Lundgren-grälet. Birro (välj vilken av dem du vill) måste ju vrida sig av avundsjukhetssmärtor när han tänker på hur enkelt det är att få så mycket reklam för sin litteratur. Men VEM FAN BRYR SIG OM det lilla grälet inom kulturskribentskrået? Är det inte ganska lustigt att tidningsredaktörerna låter sina kultursnobbar dag efter dag ta upp dyrbar plats på ett sandlådegräl?
Idag, i GP skriver Maria Küchen "Nu är Myggor och tigrar för all del den bok som alla pratar om men få har läst" under ingressen: Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar fortsätter att väcka debatt"
Vaddå "alla"? Och vilka är det som debatterar? Vad har de för självinsikt? (Nu kanske du invänder att JAG ju talar om saken - men det gör jag inte alls. Jag talar om sandkastandet!)
Jag tänker minsann skriva en bok där jag använder ickefiktiva namn och där jag hänger ut alla mina kollegor på min arbetsplats. Undrar hur många spaltkilometrar denna tegelstensroman kommer att generera och hur läge den mediala debatten kommer att pågå.
Vidare; jag har både hunnit ut och shoppat på Willys OCH kommit hem och lagt Hassan för att sova idag. Jag är en effektivitetsmaskin!
Om den mannen skulle få betalt per ord så skulle statsrådslönernas budget med råge överskridas.
BlablablablaBLA... Kockums får inte bygga ubåt... blablablablaBLA.
Summa av kardemumman; inga kul mutanklagelser, inget nyupptäckt homosexuellt förhållande med Putin, inte ens tråkiga familjeskäl. Nej, Kockums får inte bygga en ubåt.
Undrar vem de kommer att kalla in? Borelia? Hon vet ju i alla fall hur man skaffar billig arbetskraft, och vi behöver ju ett effektivt försvar. Som inte kostar pengar!
Förresten - bara för den där presskonferensen så glömde jag en annan pågående kamp!
Maja Lundgren. Jag säger bara "Maja Lundgren". Och du säger, förmodligen "Vem?". Eller så säger du "Jassååååå, MAJA LUNDGREN" med ett stort gäsp. Vem fan bryr sig om Maja Lundgren?
Till och med Sefastsson-grälet har fått mindre mediautrymme än Maja Lundgren-grälet. Birro (välj vilken av dem du vill) måste ju vrida sig av avundsjukhetssmärtor när han tänker på hur enkelt det är att få så mycket reklam för sin litteratur. Men VEM FAN BRYR SIG OM det lilla grälet inom kulturskribentskrået? Är det inte ganska lustigt att tidningsredaktörerna låter sina kultursnobbar dag efter dag ta upp dyrbar plats på ett sandlådegräl?
Idag, i GP skriver Maria Küchen "Nu är Myggor och tigrar för all del den bok som alla pratar om men få har läst" under ingressen: Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar fortsätter att väcka debatt"
Vaddå "alla"? Och vilka är det som debatterar? Vad har de för självinsikt? (Nu kanske du invänder att JAG ju talar om saken - men det gör jag inte alls. Jag talar om sandkastandet!)
Jag tänker minsann skriva en bok där jag använder ickefiktiva namn och där jag hänger ut alla mina kollegor på min arbetsplats. Undrar hur många spaltkilometrar denna tegelstensroman kommer att generera och hur läge den mediala debatten kommer att pågå.
Vidare; jag har både hunnit ut och shoppat på Willys OCH kommit hem och lagt Hassan för att sova idag. Jag är en effektivitetsmaskin!
Giganternas kamp
Den här dagen började ungefär som alla andra dagar den senaste tiden. Yours truely försökte ånyo åstadkomma (nej, inte åstakomma, här skall det minsann ÅSTADkommas) en annons för helgens evenemang. Jag fixade och donade och donade och fixade och SÅ var den färdig.
Göteborgs motsvarighet till professor Baltazar tryckte på "send"-knappen. Inte många ögonblick tog det innan svaret kom. Ej godkänd.
Jag är glad och nöjd över att kunna meddela att i alla fall radannonsen finns i dagens tidning, och kommer att publiceras även i fredagens tidning. Efter ytterligare kontakt med den kära morgontidningen och ytterligare mailande så sitter jag i spänd förväntan. Kommer de att lyckas där jag fallerat? Kommer de att hinna ordna den i tid? Kommer de ihåg mig? Intet är som väntans tider. Intet.
Gårdagens telefonmöte avlöpte utan några större sensationer. Jag har lite dåligt samvete för att vi inte förklarade för en av deltagarna vad en tamIller var för något, alltså en tamiller med betoning på "i", tamIller. Vi andra skojade lite om tamiller och muslimer (med hänsyftning till tamiler, naturligtvis) och jag sade att jag varit på tamIllerutställning, där vi avråtts från att ha barnet i närheten av tamIllrarna, för de kunde vara farliga. Jag sade att det var främst lukten som avgjorde min sons avståndstagande från tamIllrarna. Så här i efterhand känns det som att jag (och i och för sig även de andra som fattade skämtet) kanske framstod som en ivrare av muhammedanska rondellhundar.
Wot ever... Jag lyckades i alla fall lägga fram några vettiga synpunkter, så vem vet, jag kanske inte får foten ur rådet i år. Om det är positivt eller pissitivt, det säger jag inte. Här. I övrigt så var det en diskussion om 5:1;s tillämpning alt 5:3;s och vi konstaterade att vi bordlägger frågan om de för många tårna fram tills att stambokföringsrådet har haft SITT möte. Kan knappast vänta!
Det är på många sätt och vis synd att jag inte bor i Indien.
http://dinapengar.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2007%5c09%5c05%5c12474&o=expressen
Annat än kulturförstörande Bolaget det! Jag var vansinnigt glad i morse då jag såg deras VD försöka försvara rivningen av Oscars på Marstrand. För detta finns det liksom inget försvar! Hade jag varit VD för Bolaget hade jag insett det lönlösa i att försöka beveka alla historiekramare och bara kört på. Bulldozrat ned haket!
Att svänga sig med idiotargument som "Oscars är ett resultat av successiva tillbyggnader för sommarändamål" mot att Oscars skall stå kvar och samtidigt ivra för byggandet av lägenheter som med största sannolikhet kommer att användas som sommarbostäder är... dumt? Att vidare säga att den dussinarkitektur, á la svensk 60-talsdomushus skulle "berätta(r) in vår tid och som represnterar en byggnadskultur, som kan uppskattas vid nästa sekelskifte" samt "kan samsas med de äldre" (byggnaderna, i.e) är... fjantigt?
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=367034
Det är inte bara min personliga vendetta som gör att jag mår lite illa av hela Marstrandsgrejjen. Jag gillar ju Oscars! Jag ser med nostalgi tillbaks på de somrar jag stod på Oscars och arbetade, om inte annat. Haket var mer än slitet redan då, men jag GILLAR gamla sekelskifteshus! Fan att jag inte hade åtta mille när de sålde haket, för då hade jag köpt det och fixat till det till ett vanligt, hederligt badhotell. Att bli pensionatsägare tilltalar mig på något sätt.
Fan att jag inte har åtta mille nu.
Tullen har fått nya farliga fiender. Kom inte och säg att det inte kan vara kul att vara kattägare!
http://www.kvp.se/nyheter/1.827185/nya-partydrogen-avmaskningsmedel-for-katter
Roligaste kampen idag är dock den som står mellan Gamle GW och resten av världen, eller i alla fall polishögskolan. Det har visat sig att GW mest spenderar tid på att vara med i Efterlyst och andra samhällsviktiga program och mindre tid på att professera på högskolan som betalar honom 69 000 i månaden för att göra detta. Ja, och så skriver han ju böcker också.
"– Han kritiseras med rätta. Jag tycker det är förjäkligt att man kan sitta så länge utan att publicera något. Han har skrivit deckare och gjort någon utredning, men på forskningssidan är det noll." säger Björn Eriksson, ni vet han som liksom Carlsson ser ut som en sko och som blev rikskänd när han var rikspolischef, är lite osäker på om det var i någon tur vad gällde Palmemordet.
"Under mina år har jag bedrivit mängder med forskning och handledning, säger han till aftonbladet.se." säger den käre GW själv.
Jag vill inte vara sådan, men borde det inte finnas något typ... publicerat då? Det kanske är muntlig forskning han pysslar med? Men i så fall tycker ju jag, som ju måste lämna in skriftligt på en mycket lägre forskarnivå att det är liiiiite orättvist. Eller så kanske jag skall köra det argumentet till fru studievägledare. "Jag har forskat jättemycket, så kan jag få mina 10 p nu innan årskiftet?" Eller kanske bara ta den korta varianten, ty jag vill inte slösa på hennes, eller min tid: "Ro hit mina 10 p. Jag är värd dem. Jag har fött barn!"
"Kan du ge exempel på din forskning?
– Senast gjorde jag en utredning om mängdbrottsligheten. För tillfället håller jag på med en annan forskning. De personer som kritiserar mig har inte den minsta insyn i vad jag håller på med."
Nä, GW, och det kanske är det som är problemet.
"Du anklagas för att skriva deckare och medverka i tv istället för att forska. Hur kommenterar du det?
– Det har väl inte de med att göra, så länge som jag gör det på min lediga tid. "
Vilket? Forskningen eller författeri och tv-ri?
Och så är Janne sur på dödingar. Sur och sur förresten. Han tycker bara till om Stieg Larsson. Det roar mig, för jag tycker att Janne går från klarhet till klarhet just nu. Alla som retar upp Ranelid är i och för sig på min pluslista, men Janne! Det är något visst med honom! Något drygare sätt får man leta efter och jag avundas alla som kan bita huvudet av till och med döda med en snustorr formulering. http://www.aftonbladet.se/bocker/article705891.ab
Jag vill vara Janne!
Nu klockan 13 hålles presskonferens med anledning av att vi tydligen skall byta försvarsminister. Jag är spänd. Är det några skandaler på g? Sätter min skalle på att det bara är något svintrist, typ "familjeskäl" som föranleder allt hallabaloo. Men ärligt talat, att vara försvarsminister måste ju vara regeringens största glidartjänst - hur länge sedan är det vi överhuvudtaget HADE något försvar!
Mikebike är tydligen kändis, fö...
http://www.gp.se/gp/road/Classic/shared/printArticle.jsp?d=444&a=252805
Nej, nu skall jag knata iväg för att kolla hur landets gränser skall försvaras i fortsättningen, och av vem!
Göteborgs motsvarighet till professor Baltazar tryckte på "send"-knappen. Inte många ögonblick tog det innan svaret kom. Ej godkänd.
Jag är glad och nöjd över att kunna meddela att i alla fall radannonsen finns i dagens tidning, och kommer att publiceras även i fredagens tidning. Efter ytterligare kontakt med den kära morgontidningen och ytterligare mailande så sitter jag i spänd förväntan. Kommer de att lyckas där jag fallerat? Kommer de att hinna ordna den i tid? Kommer de ihåg mig? Intet är som väntans tider. Intet.
Gårdagens telefonmöte avlöpte utan några större sensationer. Jag har lite dåligt samvete för att vi inte förklarade för en av deltagarna vad en tamIller var för något, alltså en tamiller med betoning på "i", tamIller. Vi andra skojade lite om tamiller och muslimer (med hänsyftning till tamiler, naturligtvis) och jag sade att jag varit på tamIllerutställning, där vi avråtts från att ha barnet i närheten av tamIllrarna, för de kunde vara farliga. Jag sade att det var främst lukten som avgjorde min sons avståndstagande från tamIllrarna. Så här i efterhand känns det som att jag (och i och för sig även de andra som fattade skämtet) kanske framstod som en ivrare av muhammedanska rondellhundar.
Wot ever... Jag lyckades i alla fall lägga fram några vettiga synpunkter, så vem vet, jag kanske inte får foten ur rådet i år. Om det är positivt eller pissitivt, det säger jag inte. Här. I övrigt så var det en diskussion om 5:1;s tillämpning alt 5:3;s och vi konstaterade att vi bordlägger frågan om de för många tårna fram tills att stambokföringsrådet har haft SITT möte. Kan knappast vänta!
Det är på många sätt och vis synd att jag inte bor i Indien.
http://dinapengar.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2007%5c09%5c05%5c12474&o=expressen
Annat än kulturförstörande Bolaget det! Jag var vansinnigt glad i morse då jag såg deras VD försöka försvara rivningen av Oscars på Marstrand. För detta finns det liksom inget försvar! Hade jag varit VD för Bolaget hade jag insett det lönlösa i att försöka beveka alla historiekramare och bara kört på. Bulldozrat ned haket!
Att svänga sig med idiotargument som "Oscars är ett resultat av successiva tillbyggnader för sommarändamål" mot att Oscars skall stå kvar och samtidigt ivra för byggandet av lägenheter som med största sannolikhet kommer att användas som sommarbostäder är... dumt? Att vidare säga att den dussinarkitektur, á la svensk 60-talsdomushus skulle "berätta(r) in vår tid och som represnterar en byggnadskultur, som kan uppskattas vid nästa sekelskifte" samt "kan samsas med de äldre" (byggnaderna, i.e) är... fjantigt?
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=114&a=367034
Det är inte bara min personliga vendetta som gör att jag mår lite illa av hela Marstrandsgrejjen. Jag gillar ju Oscars! Jag ser med nostalgi tillbaks på de somrar jag stod på Oscars och arbetade, om inte annat. Haket var mer än slitet redan då, men jag GILLAR gamla sekelskifteshus! Fan att jag inte hade åtta mille när de sålde haket, för då hade jag köpt det och fixat till det till ett vanligt, hederligt badhotell. Att bli pensionatsägare tilltalar mig på något sätt.
Fan att jag inte har åtta mille nu.
Tullen har fått nya farliga fiender. Kom inte och säg att det inte kan vara kul att vara kattägare!
http://www.kvp.se/nyheter/1.827185/nya-partydrogen-avmaskningsmedel-for-katter
Roligaste kampen idag är dock den som står mellan Gamle GW och resten av världen, eller i alla fall polishögskolan. Det har visat sig att GW mest spenderar tid på att vara med i Efterlyst och andra samhällsviktiga program och mindre tid på att professera på högskolan som betalar honom 69 000 i månaden för att göra detta. Ja, och så skriver han ju böcker också.
"– Han kritiseras med rätta. Jag tycker det är förjäkligt att man kan sitta så länge utan att publicera något. Han har skrivit deckare och gjort någon utredning, men på forskningssidan är det noll." säger Björn Eriksson, ni vet han som liksom Carlsson ser ut som en sko och som blev rikskänd när han var rikspolischef, är lite osäker på om det var i någon tur vad gällde Palmemordet.
"Under mina år har jag bedrivit mängder med forskning och handledning, säger han till aftonbladet.se." säger den käre GW själv.
Jag vill inte vara sådan, men borde det inte finnas något typ... publicerat då? Det kanske är muntlig forskning han pysslar med? Men i så fall tycker ju jag, som ju måste lämna in skriftligt på en mycket lägre forskarnivå att det är liiiiite orättvist. Eller så kanske jag skall köra det argumentet till fru studievägledare. "Jag har forskat jättemycket, så kan jag få mina 10 p nu innan årskiftet?" Eller kanske bara ta den korta varianten, ty jag vill inte slösa på hennes, eller min tid: "Ro hit mina 10 p. Jag är värd dem. Jag har fött barn!"
"Kan du ge exempel på din forskning?
– Senast gjorde jag en utredning om mängdbrottsligheten. För tillfället håller jag på med en annan forskning. De personer som kritiserar mig har inte den minsta insyn i vad jag håller på med."
Nä, GW, och det kanske är det som är problemet.
"Du anklagas för att skriva deckare och medverka i tv istället för att forska. Hur kommenterar du det?
– Det har väl inte de med att göra, så länge som jag gör det på min lediga tid. "
Vilket? Forskningen eller författeri och tv-ri?
Och så är Janne sur på dödingar. Sur och sur förresten. Han tycker bara till om Stieg Larsson. Det roar mig, för jag tycker att Janne går från klarhet till klarhet just nu. Alla som retar upp Ranelid är i och för sig på min pluslista, men Janne! Det är något visst med honom! Något drygare sätt får man leta efter och jag avundas alla som kan bita huvudet av till och med döda med en snustorr formulering. http://www.aftonbladet.se/bocker/article705891.ab
Jag vill vara Janne!
Nu klockan 13 hålles presskonferens med anledning av att vi tydligen skall byta försvarsminister. Jag är spänd. Är det några skandaler på g? Sätter min skalle på att det bara är något svintrist, typ "familjeskäl" som föranleder allt hallabaloo. Men ärligt talat, att vara försvarsminister måste ju vara regeringens största glidartjänst - hur länge sedan är det vi överhuvudtaget HADE något försvar!
Mikebike är tydligen kändis, fö...
http://www.gp.se/gp/road/Classic/shared/printArticle.jsp?d=444&a=252805
Nej, nu skall jag knata iväg för att kolla hur landets gränser skall försvaras i fortsättningen, och av vem!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)