Till en groda

MÄH säger du, det var typ tio minuter sedan förra inlägget!

Jupp, säger jag. Jag avser nämligen att författa det absolut tråkigaste inlägget i denna bloggs historia. Det säger en del. Det är värt en egen rubrik.

Den tropiska hettan tvingade mig till lotten för att vattna, trots mitt nya handikapp (i kombo med en fortfarande kvarvarande förkylning, dessutom).

Och jag förevigade den. Så; spänn upp korpgluggarna i en guidad tur genom (delar av) min odlingslott!

Här ser du mina fyra tomater! Den första är den ryska svarta, den i fokus är den danska tröktomaten och sedan är det två till... En av dem var gul, det är det enda jag kommer ihåg. Men, om du är observant, ser du att jag har små träpinnar framför varje planta. Där, ser du, där står det vad det är för tomater. Ordning och reda med mig.

Mina bönor är något av en hjärtesorg, som du vet. Men NÅGRA har hittat upp.

Mina tre sorters potatis. Nota Bene de små etiketterna som visar för mig vilka som är vilka. Därefter finns det två rader till där de sitter huller om buller. Lite som en gottochblandatpåse i mörker. Jag kommer inte ha en aning om vad jag gräver upp! Det enda jag vet är att det inte är en Blå Congo.

En av mina sex nu levande squashar.

Kryddodlingen. I förgrunden synes mina pytteschmyttepurjosar. Sedan persiljan, mejramen och oreganon. Därefter två sorters gräslök och timjan. Därefter mina vitlökar. Bakom dem har fem olika sorters plocksallad grott. Jag vet vilka som är vilka. För jag har skrivit det på små träpinnar. Minsann.

Här är Magnus. Magnus är skyddsguden över lotten. Han vakar över ogräset. Han gör ett sådär jobb. Funderar på att ge honom sparken och börja tillbedja Round Up istället. Men nä - han får nog stå kvar. (Magnus låg dold i myllan när jag grävde förrförra året.)

Rabarber. Två sorter. Den stora är från mitt barndoms torp. Typ ett hundraårigt bestånd. Tåligt. Den andra stod på lotten när jag fick den. En ganska klen uppenbarelse. Var den kommer ifrån från början vet jag inte. Coop? Eller så grävde tanten som hade lotten innan mig upp den från sitt gamla barndomstorp så att hennes rabarb är äldre än min rabarb. Hursomhelst så har jag FORTFARANDE inte gjort någon rabarberpaj eller rabarbersaft eller rabarberkräm vilket är helt sinnessjukt eftersom rabarber är något av det godaste jag vet.

Håna dem inte, de gör så gott de kan, mina små morötter! De här är av sorten "Harlequin", det vet jag eftersom det är den första raden. Den andra raden är gula morötter av okänt namn. Därefter kommer ytterligare en rad med Harlequin. Därefter en rad gula. Bryr mig inte så mycket, men de är typ... raka, inte kilformade. De har grott ÄNNU sämre än Harlequin, som är trefärgade. Ja, varje morot har inte tre färger, utan det finns tre olika färgade morötter. Vilket får mig att misstänka att det inte alls finns någon särskild sort som faktiskt HETER Harlequin utan någon vis köpman har blandat tre olika sorters frö i en och samma påse. Det skall bli kul med lila morötter, however.

VATTENMELON! Den gillade inte min lott. Den har blivit bränd. Men med mycket kärlek och omtanke så kommer jag nog kunna klämma ur den en melona. I´m sure.

Ruccola! Och delar av mina kronärtsskockor. De tar sig. Säkert. Jag vill det.

Ärtorna är liksom mina bönor och morötter jävligt svårflirtade. Men några har kommit upp. Främst spritärtorna, som här. Men även några sockerärter har tittat upp nu.

Miljöbild. Men busken närmast till vänster är björnbär. Inte ett kart finnes. Bakom den står en svart vinbärsbuske. Jag gillar inte svarta vinbär. Kanske just därför finns det kart på den. Den röda vinbärsbusken, som står framför björnbären har inte heller ett kart. Jag gillar röda vinbär.

Jordgubbsisar. Jag är ingen större fan av jordgubbar. Naturligtvis leder detta till....
....hur mycket omogna bär som helst! Och massa massa blommor. Jag kommer definitivt kunna äta egna jordgubbar på midsommar!

Buskarna igen. Här ser du den röda vinbärsbusken. Det är den som är gul. Undrar om det har något samband med att det inte finns några bär på den...

Trådar tvinnas samman,söker livets slut,förvridna likt sprängda ådror,förmultnelse sprids längst vindar.

Av vämjelse komna,som ett öppet sår.

Sorg i mitt hjärta,likt frost äro min själ,blott en tårande väntanpå det som snart skall ske.

Från kosmos spunget ur stjärneglans

ett arv av nordiskt blod.

Från de gamla nedstigna,på Atlantis ur hemmets jord.

De äro icke döda,de sova bara...

Blod, jord och stjärneglansden yttersta orsakens väg.

Sprunget ur sagans kraft,bringa ätlingarna hem.

"Ett salhus ser hon, somsolen fagert täckt med gulltak,på gimle stå.

Resliga människor månde där bo,njuta sin lycka och lova evigt."

Jupp. Stendöd. Mellan mina tomater. Jag lät honom ligga där, jag hoppas att han vilar i frid, och att han förmultnar jävligt fort. Döda grodor är ganska äckliga.

Det var min lott det. Jag visade inte mina blommor eller min krusbärsbuske och jag tog inte någon bild på mina salladsblad och smultronen. Nä, några spännande godbitar vill jag spara!