Nu är allt gjort!

Det är ett år sedan... Alldeles nykläckt.

Igår fick jag lite av en mental istid, ångesten stod som ett moln över min skalle IGEN (helvete vilken hangup jag tycks ha fått) när klockan närmade sig tio och jag, ett år tidigare, fick min värk. (Och påbörjade en flera veckor lång missning av My name is Earl. Precis när det började - ja, då bestämde sig sonen för att NU var det dags. Veckan efter så glömde jag nog bara av det, veckan efter det var jag tillbaks på sjukhuset. Så jag missade en massa om att Joy skulle in på kåken. Till mitt stora förtret.)

Det släppte dock.

KANSKE var det emellertid detta som gjorde att jag gjorde vuxenlivets "jag skulle ju bara ta EN öl".

Efter dubbelavsnittet av Lost tyckte jag att det var en briljant idé att se en sådan där spekulativ dokumentär som brukligen går på femman och fyran. Denna gång om sprängningar av byggnader. Mycket viktigt. Jag var dödstrött i morse när jag sjöng för min son. Jag höll på att somna ett par gånger på jobbet. Jag höll på att somna på väg hem.

Men väl hemma visade det sig att mamsen missat ett tåg så jag fick säkert en halvtimmes sömn innan jag mekade ihop slutfinishen på den mjölkfria tårtan till jubilaren. Som är en sådan fantastisk liten varelse. Numera ägare till en upphottad Bobbycar (Heinziman kunde inte låta bli att sätta ett Dogtownklistermärke i fronten. Familjens motsvarighet till Pimp my Ride.) som givits av min ömma moder. Vardagsrummet ser just nu ut som ett veritabelt dagis med pussel och hinkar och spadar och trummor och böcker och badbollar och blinkande larver och musikmaskiner.

Vi satt ute på gården med flärpar och lustiga hattar. Klanton flärpade INTE. Han tog också av sig sin partykrona. Han tyckte förmodligen att vi var barnsliga. Han dansade inte ens när vi sjöng för honom. Men han tryckte i sig både räkor och rökt lax i kombo med bondkaka och persikotårta. Mumma.

Nu har han gjort ALLT en gång. Nu kan han för evigt referera till "förra året". Han har till och med upplevt en skottdag. Allt är gjort. Från och med nu är allt upprepningar. Jag såg att han satt och var existensiell i morse.

Annat var det för ett år sedan. Hua. Skrämmande. Ett helt jävla år har gått...