Repris

Regn.

Tjoho.

Inatt har Emma legat vid mitt huvud hela natten. Till och med när jag bytte sovrum (Klanton hade mardrömmar) så följde hon efter och vi låg som i gamla tider, jag och min favvokatt. Emma är... speciell.

Jag sade det till Heinziman igår när vi skulle sova och Emma kom hoppandes och kurrkurrkurrandes och ville sova med mig, fast Heinziman inte ville det.

"Emma är speciell" sade jag. Så var det tyst i en sekund. Sedan började vi båda tokgarva. Ty Heinziman lägger inte samma värderingar i orden "Emma är speciell" som jag gör. Och jag vet vad han tycker om katten.

Om mina katter hade varit barn (och det är de inte, jag vet att de inte är det och jag behandlar dem inte alls som mina barn. Sådetså) så hade jag förmodligen haft värre samvete än vad jag har för att jag har en favorit.

Jag kan hålla med Hr Gruber om att Esther är den fulländade katten. Hon är snäll, söt och rolig. Hon är vacker som en dag, smidig som en... katt, hon är... tja, ett mästerverk. (om än med NÅGOT små öron)

Ellis är, trots alla sina fel och brister, en fantastisk katt. Även om det råkar vara så att hans fel och brister ofta överträffar hans fantastiskhet. Han är stor och go och snäll. Innerst inne. Heinziman föredrar alltså Pester. Därefter Ellis. Och tillsist, Emma.

Emma som är den mest speciella katten på hela jordklotet. Heinziman vill vrida nacken av henne, ty han finner henne emotionellt störd. Må så vara.

Men hon är speciell.

NATURLIGTVIS så älskar jag alla mina katter precis lika mycket, fast lite på olika sätt och ingen går att ersätta och alla är bra på sina sätt och jag har inte alls dåligt samvete för att jag tycker att Emma är speciell, för Ellis är också speciell och Esther med, och de är bara katter och inte barn.

I Aftonbladet så läste jag igår, tror jag att det var, om att Kolmården (tror jag att det var) avlivar hästar som ändå skulle avlivas och matar till lejonen. Ypperligt, tänker jag. Dessvärre så läste jag reportaget.

Hästen Putte, eller vad han hade kunnat heta, var 19 år och hade ont i benet, leddes fram av ägaren, fick en slaktmask och blev sedan lejonföda.

Tårarna kom som ett brev på posten.

Inte till ögonen men de skapade en klump av snyftsnyft i halsen när jag tänkte på hästen Putte, eller vad han hade kunnat heta, som åkte bilen och leddes ut av ägaren, som visste vad som skulle komma, men Putte, eller vad han kunde tänkas heta tänkte "HEY, juste ställe! Undrar just om det finns några morötter här!" varpå ägaren klappade Putte som började fundera på den fina kepan han fick i skallen och så POFF var Putte, eller vad han kunde tänkas heta ej längre.

Och jag tänkte att Emma är snart...vad är hon? Elva, och det är bara typ 5 år kvar tills hon faktiskt statistiskt lever på övertid och att hon närsomhelst kan få någon tumör eller något vajsing med urinvägarna och att jag måste, måste MÅSTE vid något tillfället ta henne till veterinären och hon gillar inte att åka bil och så skall jag slita henne ur buren och hon kommer att tro att eftersom jag håller henne så är allt hyfsat ok ändå och så får hon en spruta som hon är livrädd för (jo, det är hon visst, jag projicerar i och för sig en hel del, men hon ÄR spruträdd!) och så får jag åka hem med en tom bur och så var allt mitt fel.

Så min stora klump av snyftsnyft i halsen blev ännu större, och är kvar fortfarande. För när Emma är avverkad så är det two more to go. USCH vad jag inte vill att Emma och Ellis och Esther skall dö. Och jag vill inte vara den som dödar dem. Någonsin. Men det måste jag. Förmodligen. Om inte jag dör först. Men vem skulle då ta hand om dem?

Speciell. På många sätt och vis.

Det är väl regnet som talar, antar jag.

Familjen Bra hade tänkt att trotsa vädrets gudar och likväl gå till Liseberg. Vädergudarna speedade upp sig som ett ryskt landslag. De vann. Vi är instängda i en lägenhet där orkidéerna aldrig blommar och jag är rastlös. Jag skulle behöva åka upp till lotten, tänkte att det på ett sätt var lite praktiskt att så när det regnade, men mina gummistövlar har torkat sönder. Så vi är instängda.

I regnet.