Gubbsur

Idag käkade jag jordgubbar. Mogna. Svenska. Söta. Många.

Varifrån fick jag dem?

Lotten.

Det hjälpte ett sönderstressat vrak till medelålders quinna med mörka ringar under ögonen, kan jag säga.

Anton fick en gubbe.

"Är det särskilt lämpligt" frågade sambon lite småsurt, för jag hade dragit med honom och Klanton till lotten för att vi skulle få lite qualitytime (jag vill ju inte att min son skall bli knarkare) men sonen uppskattade inte alls att se mig rusa fram och tillbaks med vattenkannan (tanterna hade lagt beslag på slangen) utan vrålade ilsket och högljutt hela tiden han var där. Undantaget de fåtal sekunder han lyckades göra åverkan på andras planteringar. Då hade han kul.

"Är det särskilt lämpligt" sade alltså sambon, "Med tanke på att han skall till allergiläkaren i morgon"

"Då är det väl JÄVLIGT lämpligt" fräste jag, i någon form av sommarlycka trots allt, för riktigt, riktigt, riktigt stressfrustrerad KAN man inte vara när nävarna är fyllda av klarröda, egenodlade jordgubbar den 9 juni. "Om han skall till allergiläkaren i morgon är det väl ett alldeles YPPERLIGT tillfälle att knö i ungen så mycket jordgubbar som möjligt"

Min sambo ansåg att gränsen gick vid en. Sonen ville ha fler. Jag kände mig ytterst generös när jag lät honom titta på när den sista jordgubben slank ner i min strupe.

Sonen förvägrade mig samvetsgrann ans och nysådd av rädisor, sallader och morötter.

.

Sonen var mycket arg. Det var ju inte utan att jag känt mig smått misslyckad och stressad när jag rusade från jobbet klockan sjutton nollnoll efter att ha suttit i möten hela dagen och inte fått något vettigt gjort. Lägg därtill en 45 minuter lång bilresa på en igenkloggad E6:a för att komma hem. Kan inte säga att ett ilsket barn på ett koloniområde fick mig att känna mig mer tillfreds och mindre stressad. Alls.

Plockade övervuxen ruccola och familjen Sur åkte hem och åt hemodlad ruccola och hemodlad oregano i libabröd tillsammans med köttfärs, fetaost, tomater och yougurt. Vi veknade något och återgick till att vara familjen Bra ganska raskt.

I ärlighetens namn kommer jag knappt ihåg när vi blev glada allesammans igen. Tror tameffan att det var innan vi hoppade in i bilen vid lotten, ty sonen såg så rolig ut då. Jord i hela ansiktet med gråtränder på. Och ett soligt leende.

.

Bröllopet var super. Men det vet du ju redan. Har messat med brudgummen. Han är fortfarande lyckligt gift.