När jag vaknade (i min egen säng, trots att det under gårkvällen fanns vissa dubier om detta skulle ske) kände jag hur hundratusentals människor gjorde det samma runt om i landet (fast kanske inte i egna sängar...) och jag kunde nästan andas in den förtjockade auran av gammal fylla som idag ligger över Moder Svea.
Hur bra det än var igår (och det var BRA) så uppskattar jag inte att vakna och vara bakis. Som tur var så vägrade Klanton att somna under hela gårkvällen så han tog också sovmorgon (och sover nu igen - lucky bastard) så jag fick ligga och oja mig fram till nio. Då var det grötdags.
Igår, ute i skärgården, i ett litet hus med fantastisk utsikt, inmundigades det sill och potatis, snaps och jordgubbar och grädde och det grillades. Maten fick förståss intagas inomhus, liksom de allra flesta av mina midsomrars måltider. Efter att ha genomgått regelrätta slagsmål med en massa typer som vuxit upp i lador och soprum runt om i Göteborgsregionen och annorstädes kom vi på bussen i alla fall. Och den allra sista färjan tog oss hem. Med knapp nöd, får väl understrykas.
Det blir lätt så när man har lite för trevligt, man tittar inte på klockan förrän det är tio minuter kvar och då har man naturligtvis inte packat ihop. Och hem var vi ju tvugna att ta oss, för vi hade glömt skötväskan i hallen. (Till vårt försvar får man säga att vi ju faktiskt är relativt nyblivna föräldrar ändå. Man kan ju inte tänka på allt...)
Tack vare grannar hade min son i alla fall tillgång till blöjor under kvällen, och tack vare att jag fått springa till affären på morgonen för att köpa burkar med midsommarmat till sonen (Mild thaigryta, spagetti och köttfärssås samt Favoritgryta med kyckling och grönsaker) så fanns burkarna kvar i min handväska, istället för på sin rätta plats i skötväskan. Där ser du! Slarvighet och tidsoptimism är en dygd!
Kvällsgröten blev en "Ögröt" - en fantastisk uppfinning från en av rikets skarpaste hjärnor - min.
Tre brödskivor mosades i mjölk och på det lades en rejäl klick med Djungeldessert. Barnet åt och njöt. Och vägrade därefter att sova varför han fick nattsnacksa på grillat kött. Men gröt fick han i alla fall.
Jag hade ingen krans. Min son hade ingen krans. Katastrof, vid min ära. Ty man skall ha krans! Annars är det ingen riktig midsommar. Till och med förra året, när jag just vacklat ut från sjukhuset med mina armar som var Heroin Chic-inspirerade och vi satt i en lägenhet i Olskroken och gömde oss för regnet hade jag krans. Min son hade också en krans. Men inte i år. Det fanns helt enkelt ingen tid. Jag skäms. Men försöker trösta mig med att min son inte är helt medveten om sin tillvaro ännu så jag tror inte att detta övergrepp kommer att lämna några ärr.
Förra året. ÅH vad jag älskar den lilla snigeltishan! Oh vad den var stor på min lillelillelillepojk. Nu är den så yttepytte och han är så stor och hej och hå... Och OH vilken fin krans!
Förmiddagen har spenderats på traditionsenligt sätt med läsning av kvällstidning. I sportbladet hittade jag världens roligaste grej. Fast Heinz tyckte inte att den var så rolig, så det kanske är gårdagens alkoholintag som fortfarande roar mig. Anyways - det är ett reportage om Sveriges VM-kvalmatch mot Albanien som skall gå i Tirana, på Qemal Stafa-stadion. Roande läsning, från början till slut, men det mest roande är när en Kristoffer Bergström sätter betyg på stället.
I like.
Särskilt avsnittet om maten. Och även om Kristoffer Bergström ju faktiskt inte är den som har uppfunnit stället utan bara skriver om det, så måste man ändå säga att jag uppskattar Kristoffer, för han skriver SÅ BRA om det.
Känns det inte som man är där, på riktigt? Känner man inte den albanska själen lysa igenom?
"Rena Déjà vu-upplevelsen att kliva in på Kolonat, en av få restauranger intill arenan.
Trots att jag aldrig förut sett loggan, menyn, personalens rutiga skjortor eller den bruna påsen som hamburgarna kommer i så verkar de bekanta. Jag tar en Big Meal, en kärlekslös dubbelhamburgare som smakar pappförpackning. För barnen finns Happy Kids, en mindre meny där kidsen får med sig en leksak, just nu en svart plastrevolver"
Precis så har jag ju liksom föreställt mig Albanien. Ett ställe där allt är lite mindre bra. Och barnen får en svart plastrevolver för att ha något festligt att leka med.
Lägg märke till loggan. Inredningen. Alles.
Forskade i alla fall fram lite info på google.Den klassiska skottska resturangen finns inte i Albanien. Men Kolonat finns. Men knappt på webben, kan jag säga. En liten recention hittade jag i alla fall.
http://www.inyourpocket.com/albania/tirana/where_to_eat/fastfood/venue/2715-kolonat.html
Låter lockande.
För oss blir det i alla fall inga burgare idag, även om jag tagit fram ett helt kilo köttfärs ur frysen (Esther skall ha sitt p-piller idag så jag behöver en matsked köttfärs. Vettifan vad jag skall göra med resten av färsen...).
Midsommardagen är den dag på året det säljs mest pizzor. En urgammal svensk tradition. Heinziman vet det inte ännu, men vi skall äta pizza. Att gå emot det svenska kulturarvet genom att göra annorlunda strider mot hela min moral, etik och mina värderingar.
Det må vara de kvarstående promillena som talar, men jag måste bara säga att jag är så glad att jag har träffat Heinziman. Kunde inte hittat någon bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar