Om det här inlägget ser lite konstigt ut beror det på att jag skriver samtidigt som jag verkligen kämpar för att få ha tangentbordet för mig själv.
"Så äääääär det att vara småbarnsmor" säger du. Jag fnyser och vrider tangentbordet i ytterligare vinkel i knät och informerar om att sonen somnat med Coca under armen efter en hård kväll.
Emmafaktorn. Jag säger bara Emmafaktorn. Emma ÄR speciell. Emma gillar mig. Men just ikväll så skulle jag gärna vilja ha en Emmafri kväll.
Jag vill inte HA hennes hårda pannben på mitt näsben.Inte nu i alla fall, för snart börjar fotbollen igen och det står ettett och jag vill inte att turkarna skall vinna heller för då kommer de att köra runt i hela stan och tuta såsom de gjorde hela midsommarnatten och inatt vill jag SOVA. För jag är trött.
Hade jag haft en datja nu så hade jag åkt till min datja alldeles ensam och suttit där. I tystnad. Eller, nä. Framför matchen. Undrar om man kan koppla upp sig till Boxer i en datja i Vitryssland? En Boxerovitj, kanske.
I morgon har jag en bissi dag. Inte nog med att jag skall få veta om en datja i Vitryssland fortfarande går att köpa för 500 usd som för några år sedan eller om huspriserna gått upp även där, jag skall även koka potatis ungefär samtidigt.
Som vanligt är jag dock ett under av planering och logistik. Jag kommer till jobbet strax innan åtta, har jag planerat (om jag inte försover mig) och jag tar en kaffe, snabbt och lätt efter att ha slagit på datorn. Därefter skrubbar jag potatisen och lägger i en gryta med vatten. Därefter går jag och mötar. Därefter så springer jag ANTINGEN ner till köket under en paus och sätter på plattan, skickar ett mail till någon under pågående möte (men det är inte artigt, faktiskt) som får kila till köket och slå på plattan ELLER så springer jag som en gasell efter mötets slut. Klockan tolv skall i alla fall potatisen vara klar, har jag lovat. För i morgon är det sillochpotatislunch!
Jag vill ha en datja. Om inte i Vitryssland, som ju har lite knepiga visumregler så man kanske inte kan besöka sitt lilla sommartorp så ofta om man köper en datja där, så i alla fall någonstans här på västkusten, gärna Halland. Gärna Tylösand. Eller Båstad.
I och för sig hade jag inte blivit ledsen om jag råkade impulsshoppa ett litet västkusthus på Mollösund heller. Eller Grebbestad. Eller Lysekil, förresten. Jag gillar verkligen Lysekil.
Nu börjar jag få en krissituation kattmässigt sett. Företaget Kattvakt hade fullt vecka 29, just den veckan jag måste befinna mig i det nordligaste norr. Företaget Kattvakt var typ mitt sista hopp. Företaget Kattvakt kommer hem till en när man är borta och vattnar, matar och gullar med katten och vattnar tydligen ens blommor också. En hushållsnära tjänst dessutom så det hade varit avdragsgillt till skillnad från de överfulla pangen. Å andra sidan har jag en känsla av att de överfulla pangen kanske inte skattar i samma utsträckning när de hyser in sina gäster så de kanske inte tar lika stora avgifter. Just nu är dock inte penningarna problemet. Eller skattemoralen i samhället. Katterna är problemet. Eller egentligen inte katterna, utan de överfulla kattpangen och det överbelamrade företaget Kattvakt. Jag har inte en jävla aning om hur jag skall lösa kattproblemet nu.
Vill du vakta inte bara EN katt, inte bara TVÅ katter utan TRE, varav i alla fall två har personligheter utöver det vanliga? Tveka inte - giv mi a call! Jag vet att du vill! Vad kan vara trevligare sysselsättning vecka 29 än att ta hand om tre katter?
Jag läste i tidningen att det tydligen var tokrea på allt i sommar. Jag kanske kan springa ner till mäklaren efter sillochpotatislunchen och tjacka en villa vid havet. Eller i alla fall ett tvåmanstält. Eller måhända en datja i Vitryssland. Så jag kan åka och gömma mig.
Nepp. Nu är det dags att heja fram tyskarna. Låta dem vinna Europa. Så jag får sova inatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar