Blut und Ehre

Blodet sprutar och äran rinner bort i samma takt.

Min lille ligist har nu fått uppleva smärta.

Heinziman hade gått ut för att vara en duktig miljövän och lägga barnmatsglasburkarna i återvinningen (Varför finns inga returburkar? Vansinne! På riktigt! Hur vettigt är det att kasta alla dessa burkar?) och jag skulle handha min son i ynka tio minuter.

Vi hade redan kört ett par repor med bobbycaren. Jag ville att han skulle komma och pilla med den där metalltrådsmojen med pärlor på som jag köpte till honom igår och som är en liknande grej som de tydligen har på öppna förskolan och som min son, enligt fadern, ÄLSKAR. Need I say att sonen skiter högaktningsfullt i den. Anyways, sonen kravlade av Bobbycaren och jag fick hjärtat i halsgropen när jag tittade på akrobatiken detta medförde. Men han grejjade det. Så gick han emot mig. Jag trodde att han skulle komma till mig. Men nä. Han ångrade sig i sista sekund, gjorde en 90-graderssväng och rasade med läppen rakt in i vår sideboard. Med vassa kanter.

Jag såg det som i ultrarapid. Det påminde på många sätt om Edward Nortons gatuslagsmål i början av American History X. If U know wot I mean. Hjärtat stannade, faktiskt och helt på riktigt, i bröstet på mig. Sonen ramlade baklänges och jag hade full panik, men nu är jag mor så nu måste jag vara pedagogisk. Ingen tid för lallall här inte. Så jag gick fram till honom utan ett ord, en halvmeters färd, och barnet hade då kommit på att DET DÄR, det gjorde JÄVLIGT ont och han hade börjat skrika på ett sätt som jag aldrig hört honom skrika förut.

Lyfte naturligtvis upp den lilla olycklige saten. Då började blodet komma. Det SPRUTADE.

"TÄNDERNA" tänkte jag."TÄNDERNATÄNDERNATÄNDERNA FÖR I HELVETE TÄNDERNA" men jag skulle ju vara så där pedagogisk, och i ärlighetens namn, vad betyder några mjölktänder?

"TADETLUGNTTADETLUGNTTADETLUGNTTADETLUGNT" ylade Självbehärskningens goda fe när jag inte fick se något alls eftersom sonen satte sina händer i munnen och på ett effektivt sätt fördelade det röda blodet över ansiktet och händerna.

Styrde kosan mot badrummet och en våt tvättlapp.

Just då kom Heinziman in genom dörren.Min första reflex var att skrika "DETVARINTEJAGHANGJORDEDETSJÄLV" men jag behärskade mig.

Av någon konstig anledning så tog Självbehärskningens goda fe semester och jag började naturligtvis böla jag med. Fadern torkade bort blodet och vi TROR att alla tänder är på plats. Vi försökte kolla tänderna, men det gick han INTE med på. Några gränser för vår sadism finns. Inte fan sliter vi upp munnen med tvång när hela läppen är spräckt. Det är bara mjölktänder.

Sonen grät och grät och grät. Det gjorde inte längre jag. Självbehärskningens goda fe kom tillbaks ungefär samtidigt som ytterdörren stängdes från utsidan (för Heinz var tvungen att kila ut innan butiken stängde) och där satt jag och vyssjade och pyssjade och gungade fram och tillbaks och strök över huvudet med en son som hade ont. Och början på en fläskläpp.

Självbehärskningens goda fe fick tråkigt och ringde en polare, som av en ren händelse råkade vara Gina Davis i den där fruktansvärt tråkiga filmen då hon är en yrkesmördare med minnesförlust. Jag satt och gungade sonen som grät och grät och grät och hörde mig säga:
"Men lille gubben, det är sånt som händer när man är liten, det är inget farligt. Det gör ont, men det är BRA att det gör ont, för då LÄR man sig saker. Vilken motivation skulle du ha om allt bara gick på räls"

"Huvudsaken är att du får behålla dina fina vita tänder. Allt annat går att fixa, men inte dina fina vita tänder" Jag har uppenbarligen inte bara en hangup på misslyckade förlossningar. Min trehjulade cykeltur nedför betongtrappan spökar fortfarande, verkar det som, och manifesterar sig icke bara i en skadad permanent framtand (mjölktänderna trycktes upp i överkäken och demolerade anlagen för de nya) utan även i felprioritering vid skada.

"Men om dina fina vita tänder är kvar så är det ingen fara"

Jag bad Självbehärskningens goda fe att be Gina Davis att omedelbart lämna min skalle, för hon var uppenbarligen fullkomligt skruvad.

Sonen kramade Coca. Emma svansade runt oss där vi satt och pep. Sonen tittade på mig med blodiga ögonbryn och... log. Naturligtvis. Det är min kille det. Men med världens fläskläpp. En riktig, riktig, riktig fläskläpp.

Heinz kom hem och han slog uppenbarligen i näsan som barn, för det var det som HAN ansåg var det viktigaste som var oskadat. "Tänk om han hade dragit i näsan" sade den chockade fadern. "Vilken tur att det var munnen" Jag svarade inte. För, som ovan nämnts, så är det faktiskt gaddarna som är högprio. Framför nacke och rygg.

Han har påbörjat vägen till vuxenlivet. Den första smärtsamma upplevelsen. Den första blodsutgjutelsen. Den första förlust av stolthet. Nu är han riktigt, riktigt stor. Och i ärlighetens namn inte särskilt vacker. Just nu. Men tänderna har han (nog) kvar.