Må edra nissar tipptappa hela dagen, må er skinka smälta i munnen. Må julklappschokladen lägga sig som ett varmt täcke över magsäcken och må edra ögon gnistra.
Må julefriden skänka eder en vila i vardagen och må julsnapsen skänka eder ett varmt sinnelag.
Må bjällrorna bjällra och må julsångerna eka mellan edra väggar. Må eder inhyrde tomte vara nykter nog att gå.
Må ljusen brinna med osotig låga och må knäckpappret icke hamna under soffan.
GOD JUL!
måndag 24 december 2007
fredag 21 december 2007
Näsa döden-upplevelse
Jag kanske inte sade det igår, men min son var en handfull. Han var grinig så fort jag inte hade honom på höften och han var klängig och han var... a pain in da ass. Men så länge jag hade honom på höften var han glad som en liten tomtelärka i sin tomtedräkt.
Emma var också en pain in da ass.
Så när de tappra få dök upp för glögg var lägenheten ostädad, jag nerspydd, maten var inte framsatt (och jag glömde helt bort att sätta fram rödkål och skedar) och jag var TRÖTT.
Under sessionen var barnet glatt och guggligt fram tills han blev trött och gick för att ta en siesta.
Strax innan gästerna skulle gå till sina julefiranden vaknade det lilla monstret och därefter var han på ett rasande dåligt humör under tiden jag skulle plocka undan. (Kommer soc hem till mig NU är det nog inga problem - värre var igårkväll när två omkullslagna, fast tomma, glöggflaskor låg på en köksbänk fylld av disk, spisen var full av glögg, jag talade osammanhängande av trötthet och... ja det var nog allt. Nu är glöggflaskorna bortplockade och spisen rentorkad. Men disken står kvar...)
Hans kom hem från skateboarden, barnet gick ånyo och lade sig (med lite hjälp...). Klockan 10 hördes ett illvrål från sovrummet. Alltså inte det vanliga "Jag har vaknat och är helt ensam i hela världen och ingen tycker om mig så kan ni komma hit NU" utan något mer... förtvivlat. Hans gick dit (ty jag ORKADE inte mer tjurig unge!) men barnets gråt snarare tilltog än avtog. Jag gick dit och möttes av en hysterisk son som uppenbarligen hade angst, av värsta sort.
Så FRUKTANSVÄRT! Tårarna steg snabbare än skattetrycket i Danmark i mina tårkanaler och jag förbannade mig själv för att jag var en sååååå dålig moder som blott suttit framför tvn och struntat i min son så till den milda grad att jag låtit FADERN gå till honom! Och jag tänkte på att jag under dagen, då han rev mig blodig på bröstkorgen sagt "AJNäe" till honom med en röst som inte bara fick honom att sluta riva mig utan även titta på mig med stora sorgsna ögon.
Skulden var förödande. Helt plötsligt föll alla bitar på plats - varför barnet varit överjävligt under dagen (Nej, HAN var inte överjävlig, situationen var överjävlig), Emma hade bara varit gamla vanliga beskyddarEmma och jag var ondskan själv för att jag inte fattat vad som pågick där jag stressade fram en Jansson.
Min son hade drabbats av nästäppa. Något som du kanske tycker är en mindre deal, men jag vill bara uppmärksamma dig om följande:
Min son vaknade av att han inte kunde andas. Han har aldrig haft nästäppa förut! Han fick ingen luft, han höll i sin egen lilla värld på att dö. (Att ta ut tummen ur munnen vore kanske en bra lösning, men min son är bara 6,5 månad gammal och kanske inte riktigt har sån´t klart för sig...)
Turligt nog införskaffade jag näsdroppar förra gången han var sjuk (men då var han ju aldrig snorig) så vi löste problemet. Klockan 4 i natt var vi tvugna att upprepa behandlingen. Lillkillen fick ligga hos sin trygge fader under natten.
Lilla älskade snorgärs!
I dag sov jag och han tills den trygge och ansvarstagande fadern ringde hem för att kolla läget. Klockan var halv tio... Barnet åt sin gröt med gott humör, men blev VANSINNIG när gröten tog slut och babbelibabblade lite, kröp lite och SÅ var han trött igen.
En stunds vila, och SÅ var han pigg igen. Och skulle krypa och gå. Jag gav honom vattenkannan (mindre bra strategiskt val) och fick således fylla på en tillbringare med vatten för att vattna blommorna. (Jag tror att min hibiskus är utom all räddning... Scheisse. Den har en så ofantligt vacker röd färg...Eller HADE fått så småningom, eftersom den fortfarande befinner sig i skott-stadiet)
Sedan skulle sonen gå igen.
Jag vill inte dissa min son, särskilt inte nu när han är sjuk, men han borde kanske behöva inse att han inte KAN gå. Han ställer sig upp, är svinstolt och så släpper han vad han håller i för att gå någonstans. Gång efter gång. Hans små 6,5 månadersben är inte lika villiga att agera transportmedel och barnet faller om man inte är där och fångar honom. Det är alltså helt omöjligt att göra NÅGOT annat än att vara med barnet när barnet inte sover. Vilket han ju gör nu, och disken står fortfarande på diskbänken....
En rolig liten grej från igårkväll:
Jag var på jakt efter ett par blå mjukisbyxor till min son under förmiddagen. De var inte rena, men jag tänkte att han kunde ha dem fram tills att han skulle få på sig tomtedräkten. Jag hittade inte de blå byxorna utan satte på honom ett par vita istället (som kräktes ned efter en minut eller två...).
Igår när den trygge fadern skulle städa kattlådan låg där - ett par blå mjukisbyxor.
Vad betyder detta?
a) den skyldige/a katten anser att jag är helt överjävligt dålig på att tvätta till min son,
b) den skyldige/a katten vill visa vad han/hon tycker om min son,
c) den skyldige/a katten vill visa vad han/hon tycker om blå mjukisbrallor (som i ärlighetens namn får min son att se ut som en jugoslavisk kroppsbyggare i maffiabranchen) eller;
d) jag borde ha klippt klorna på katterna och någon av dem har på grund av min negligens fått med sig ett par blå mjukisbrallor in i lådan.
Mitt analytiska sinnelag gissar på någon av punkterna a- c, då klorna klipptes på samtliga förra veckan.
Vem är då skyldig? Jag sätter mina pengar på Esther, men håller det inte för omöjligt att det kan vara Ellis. Samtidigt gnager en liten, liten misstanke om att Emma kanske inte är så snäll och fin i själen som hon utger sig för att vara...
Ellis rusade förresten till Anton igår när han började skrika förtvivlat. Att Emma gör det är ju självklart, men att Ellis känner beskyddarinstinkt över lille snorgärsen gör mig mycket glad. Och i morse fick Anton klappa Ellis utan att Ellis rörde en min. När Anton råkade klippa till Ellis rätt i ansiktet (på jakt efter ett uppsåtligt dragande i örat) blinkade bara storkatten av smärtan men låg kvar. GullepluttEllis... Inte skulle väl han vara passivaggressiv och vilja kissa på Antons blå mjukisbyxor?
Nä - det är nog Esther som är den skyldiga. Hon har ju något... lömskt över sig... Eller kanske inte.
Emma var också en pain in da ass.
Så när de tappra få dök upp för glögg var lägenheten ostädad, jag nerspydd, maten var inte framsatt (och jag glömde helt bort att sätta fram rödkål och skedar) och jag var TRÖTT.
Under sessionen var barnet glatt och guggligt fram tills han blev trött och gick för att ta en siesta.
Strax innan gästerna skulle gå till sina julefiranden vaknade det lilla monstret och därefter var han på ett rasande dåligt humör under tiden jag skulle plocka undan. (Kommer soc hem till mig NU är det nog inga problem - värre var igårkväll när två omkullslagna, fast tomma, glöggflaskor låg på en köksbänk fylld av disk, spisen var full av glögg, jag talade osammanhängande av trötthet och... ja det var nog allt. Nu är glöggflaskorna bortplockade och spisen rentorkad. Men disken står kvar...)
Hans kom hem från skateboarden, barnet gick ånyo och lade sig (med lite hjälp...). Klockan 10 hördes ett illvrål från sovrummet. Alltså inte det vanliga "Jag har vaknat och är helt ensam i hela världen och ingen tycker om mig så kan ni komma hit NU" utan något mer... förtvivlat. Hans gick dit (ty jag ORKADE inte mer tjurig unge!) men barnets gråt snarare tilltog än avtog. Jag gick dit och möttes av en hysterisk son som uppenbarligen hade angst, av värsta sort.
Så FRUKTANSVÄRT! Tårarna steg snabbare än skattetrycket i Danmark i mina tårkanaler och jag förbannade mig själv för att jag var en sååååå dålig moder som blott suttit framför tvn och struntat i min son så till den milda grad att jag låtit FADERN gå till honom! Och jag tänkte på att jag under dagen, då han rev mig blodig på bröstkorgen sagt "AJNäe" till honom med en röst som inte bara fick honom att sluta riva mig utan även titta på mig med stora sorgsna ögon.
Skulden var förödande. Helt plötsligt föll alla bitar på plats - varför barnet varit överjävligt under dagen (Nej, HAN var inte överjävlig, situationen var överjävlig), Emma hade bara varit gamla vanliga beskyddarEmma och jag var ondskan själv för att jag inte fattat vad som pågick där jag stressade fram en Jansson.
Min son hade drabbats av nästäppa. Något som du kanske tycker är en mindre deal, men jag vill bara uppmärksamma dig om följande:
Min son vaknade av att han inte kunde andas. Han har aldrig haft nästäppa förut! Han fick ingen luft, han höll i sin egen lilla värld på att dö. (Att ta ut tummen ur munnen vore kanske en bra lösning, men min son är bara 6,5 månad gammal och kanske inte riktigt har sån´t klart för sig...)
Turligt nog införskaffade jag näsdroppar förra gången han var sjuk (men då var han ju aldrig snorig) så vi löste problemet. Klockan 4 i natt var vi tvugna att upprepa behandlingen. Lillkillen fick ligga hos sin trygge fader under natten.
Lilla älskade snorgärs!
I dag sov jag och han tills den trygge och ansvarstagande fadern ringde hem för att kolla läget. Klockan var halv tio... Barnet åt sin gröt med gott humör, men blev VANSINNIG när gröten tog slut och babbelibabblade lite, kröp lite och SÅ var han trött igen.
En stunds vila, och SÅ var han pigg igen. Och skulle krypa och gå. Jag gav honom vattenkannan (mindre bra strategiskt val) och fick således fylla på en tillbringare med vatten för att vattna blommorna. (Jag tror att min hibiskus är utom all räddning... Scheisse. Den har en så ofantligt vacker röd färg...Eller HADE fått så småningom, eftersom den fortfarande befinner sig i skott-stadiet)
Sedan skulle sonen gå igen.
Jag vill inte dissa min son, särskilt inte nu när han är sjuk, men han borde kanske behöva inse att han inte KAN gå. Han ställer sig upp, är svinstolt och så släpper han vad han håller i för att gå någonstans. Gång efter gång. Hans små 6,5 månadersben är inte lika villiga att agera transportmedel och barnet faller om man inte är där och fångar honom. Det är alltså helt omöjligt att göra NÅGOT annat än att vara med barnet när barnet inte sover. Vilket han ju gör nu, och disken står fortfarande på diskbänken....
En rolig liten grej från igårkväll:
Jag var på jakt efter ett par blå mjukisbyxor till min son under förmiddagen. De var inte rena, men jag tänkte att han kunde ha dem fram tills att han skulle få på sig tomtedräkten. Jag hittade inte de blå byxorna utan satte på honom ett par vita istället (som kräktes ned efter en minut eller två...).
Igår när den trygge fadern skulle städa kattlådan låg där - ett par blå mjukisbyxor.
Vad betyder detta?
a) den skyldige/a katten anser att jag är helt överjävligt dålig på att tvätta till min son,
b) den skyldige/a katten vill visa vad han/hon tycker om min son,
c) den skyldige/a katten vill visa vad han/hon tycker om blå mjukisbrallor (som i ärlighetens namn får min son att se ut som en jugoslavisk kroppsbyggare i maffiabranchen) eller;
d) jag borde ha klippt klorna på katterna och någon av dem har på grund av min negligens fått med sig ett par blå mjukisbrallor in i lådan.
Mitt analytiska sinnelag gissar på någon av punkterna a- c, då klorna klipptes på samtliga förra veckan.
Vem är då skyldig? Jag sätter mina pengar på Esther, men håller det inte för omöjligt att det kan vara Ellis. Samtidigt gnager en liten, liten misstanke om att Emma kanske inte är så snäll och fin i själen som hon utger sig för att vara...
Ellis rusade förresten till Anton igår när han började skrika förtvivlat. Att Emma gör det är ju självklart, men att Ellis känner beskyddarinstinkt över lille snorgärsen gör mig mycket glad. Och i morse fick Anton klappa Ellis utan att Ellis rörde en min. När Anton råkade klippa till Ellis rätt i ansiktet (på jakt efter ett uppsåtligt dragande i örat) blinkade bara storkatten av smärtan men låg kvar. GullepluttEllis... Inte skulle väl han vara passivaggressiv och vilja kissa på Antons blå mjukisbyxor?
Nä - det är nog Esther som är den skyldiga. Hon har ju något... lömskt över sig... Eller kanske inte.
torsdag 20 december 2007
Tillbaks till tonåren
Efter en morgon där jag bara kunde glömma att få städa eller duscha eller dricka kaffe ilade jag till Willys för att köpa julmust till ikväll.
I butiken kom jag på att det a) var lunchtid för lillmonstret, b) lillmonstret har aldrig ätit fisk. Eller avocado.
Så jag köpte en burk potatis och spätta och en avocado, ilade hem, delade avocadon och mosade en halva omsorgsfullt samtidigt som micron fixade fisken. Barnet satt i sin stol och åt smörgås och började bli MYCKET otålig.
Mitt barn gillar inte fisk. Eller avocado. Men han gör inga AFV-miner, nä, han kniper bara igen munnen.
Insåg mitt nederlag och kände min egen mage kurra. Vad göra?
Barnet tjurade av hunger men knep igen munnen så fort skeden med den förhatliga spättan närmade sig.
Jag värmde upp den andra barnmatsburken jag köpt (för enkelhetens skull med kvällen i åtanke) och barnet åt sin kalv-och grönsaksgryta med gott humör. Min mage kurrade.
Jag hottade upp spättan med lite salt och lade i den omosade avocadohalvan och åt lunch. Som måltidsdryck micrade jag morgonens odruckna kopp kaffe och insåg följande:
Förutom saltet och avocadon och en näve med vätskedrivande tabletter så hade jag just avverkat en hel dags näringsintag för en festkväll i mina tonår. Detta innebär att jag KANSKE kan komma i en partyblåsa ikväll? (Nä - saltet. Avocadon. Det faktum att jag ätit mer än en barnmatsburk per dag den senaste veckan I KOMBO med att det faktiskt inte är FEST ikväll gör att jag inte ens tänker försöka...)
I butiken kom jag på att det a) var lunchtid för lillmonstret, b) lillmonstret har aldrig ätit fisk. Eller avocado.
Så jag köpte en burk potatis och spätta och en avocado, ilade hem, delade avocadon och mosade en halva omsorgsfullt samtidigt som micron fixade fisken. Barnet satt i sin stol och åt smörgås och började bli MYCKET otålig.
Mitt barn gillar inte fisk. Eller avocado. Men han gör inga AFV-miner, nä, han kniper bara igen munnen.
Insåg mitt nederlag och kände min egen mage kurra. Vad göra?
Barnet tjurade av hunger men knep igen munnen så fort skeden med den förhatliga spättan närmade sig.
Jag värmde upp den andra barnmatsburken jag köpt (för enkelhetens skull med kvällen i åtanke) och barnet åt sin kalv-och grönsaksgryta med gott humör. Min mage kurrade.
Jag hottade upp spättan med lite salt och lade i den omosade avocadohalvan och åt lunch. Som måltidsdryck micrade jag morgonens odruckna kopp kaffe och insåg följande:
Förutom saltet och avocadon och en näve med vätskedrivande tabletter så hade jag just avverkat en hel dags näringsintag för en festkväll i mina tonår. Detta innebär att jag KANSKE kan komma i en partyblåsa ikväll? (Nä - saltet. Avocadon. Det faktum att jag ätit mer än en barnmatsburk per dag den senaste veckan I KOMBO med att det faktiskt inte är FEST ikväll gör att jag inte ens tänker försöka...)
Krigets fasor
Hämnden är ljuv skrev jag igår.
Idag retalierade min son.
Klockan åtta, dvs en halvtimme tidigare än vanligt, vaknade det lilla livet och väckte mig med att utstöta väckarklocks ÖH ÖH ÖH:na.
Jag antar att jag var värd det.
Nya existensiella frågor uppkom under gårdagen. Hr Skandia hade inte gjort något brottsligt, sade rätten. Säger de det, så är det ju så, inget snack om saken, jag har det högsta förtroendet för svenska domstolar. Inte bara för att Jenny jobbar på en utan även för att Rotel 16 är snälla samt för att Lennart Robert J och hans norska flickvän Carina W fälldes för att ha kidnappat och misshandlat min kära EPPan till döds efter att ha torterat henne OCH för att de kallat henne "normal pundarbil" i rätten.
Så, om det inte är brottsligt så är det ok. Kanske inte moraliskt men är moral så viktigt då?
Hur skall jag uppfostra min son? Skall jag försöka lära honom att bli en så hunsad liten fjantig "men så kan man inte göra för det är taskigt"människa eller skall jag försöka säga till honom att det är OK att sno Pelles hink och spade, bara inte Pelles mamma får reda på det? Skall jag säga till honom att klamra sig fast vid att han är under 7 vid varje tågresa fram till sin myndighetsdag? Skall jag lära honom att sälja förtrollad luft till sina klasskamrater (DYRT!) och lära honom att om folk är så dumma att de går på sån skit så har de förtjänat det, och Anton har gjort "en bra affär"? Skall jag uppmana honom att ta betalt för sitt sällskap av de som annars inte hittar kompisar?
Om jag INTE gör det så kommer jag ju att uppfostra en looooooooser. En miniAnna. Klart är ju i alla fall att ungen skall läsa på Handels. Alltså inte det låtsas-Handels JAG gick på utan det RIKTIGA Handels. För, som en släkt i släkten sade på en släktings bröllop under min studietid: PERCY anser att Gbgs Handels är skit. Och Percy fick ju också en massa pengar när han gjorde bort sig, så han borde ju veta.
Häromdagen stötte jag förresten på en kändis. Alltså jag STÖTTE inte på honom, våra ögon möttes blott i Hagaparken. Hr Jisander var tydligen hemma på ett blixtbesök (för han är ju inte bosatt i Sverige längre har han INTYGAT till Skatteverket. Och då är det ju så.).
Jag vill också ha en massa pengar. Fan ta min moder för hennes fjantuppfostran.
Idag retalierade min son.
Klockan åtta, dvs en halvtimme tidigare än vanligt, vaknade det lilla livet och väckte mig med att utstöta väckarklocks ÖH ÖH ÖH:na.
Jag antar att jag var värd det.
Nya existensiella frågor uppkom under gårdagen. Hr Skandia hade inte gjort något brottsligt, sade rätten. Säger de det, så är det ju så, inget snack om saken, jag har det högsta förtroendet för svenska domstolar. Inte bara för att Jenny jobbar på en utan även för att Rotel 16 är snälla samt för att Lennart Robert J och hans norska flickvän Carina W fälldes för att ha kidnappat och misshandlat min kära EPPan till döds efter att ha torterat henne OCH för att de kallat henne "normal pundarbil" i rätten.
Så, om det inte är brottsligt så är det ok. Kanske inte moraliskt men är moral så viktigt då?
Hur skall jag uppfostra min son? Skall jag försöka lära honom att bli en så hunsad liten fjantig "men så kan man inte göra för det är taskigt"människa eller skall jag försöka säga till honom att det är OK att sno Pelles hink och spade, bara inte Pelles mamma får reda på det? Skall jag säga till honom att klamra sig fast vid att han är under 7 vid varje tågresa fram till sin myndighetsdag? Skall jag lära honom att sälja förtrollad luft till sina klasskamrater (DYRT!) och lära honom att om folk är så dumma att de går på sån skit så har de förtjänat det, och Anton har gjort "en bra affär"? Skall jag uppmana honom att ta betalt för sitt sällskap av de som annars inte hittar kompisar?
Om jag INTE gör det så kommer jag ju att uppfostra en looooooooser. En miniAnna. Klart är ju i alla fall att ungen skall läsa på Handels. Alltså inte det låtsas-Handels JAG gick på utan det RIKTIGA Handels. För, som en släkt i släkten sade på en släktings bröllop under min studietid: PERCY anser att Gbgs Handels är skit. Och Percy fick ju också en massa pengar när han gjorde bort sig, så han borde ju veta.
Häromdagen stötte jag förresten på en kändis. Alltså jag STÖTTE inte på honom, våra ögon möttes blott i Hagaparken. Hr Jisander var tydligen hemma på ett blixtbesök (för han är ju inte bosatt i Sverige längre har han INTYGAT till Skatteverket. Och då är det ju så.).
Jag vill också ha en massa pengar. Fan ta min moder för hennes fjantuppfostran.
onsdag 19 december 2007
Julefrid!
Klockan halv nio dagen efter känns livet ofta tungt. Även för en Superman. Midvinternattens skoj är svårt, Anton gnistra och glimma. Ingen sova på Engelbrektsgatan djupt i nattens timma...
Igår kan man tycka att Anton borde varit en slagen hjälte, tidigt. Kan man tycka.
Igår kan man tycka att Anton borde varit en slagen hjälte, tidigt. Kan man tycka.
.
Det blev ingen julklappsrunda igår av många olika rutiga skäl.
Istället reste vi till Kållered efter en megafrukost då min son satte i sig ofantliga mängder gröt. Utan att förmiddagsvila. Barnet ansåg att det var superkul att åka bil och babbelibabblade hela vägen.
Väl i Kållered tyckte han att det var superkul att umgås med folk. Han förtärde mat i personalmatsalen, en hel barnmatsburk samt en banan. Därefter följde han sin moder och morbror till den fyrstjärniga (ja, för hundar!) Resturang Tulebo där han förtärde tre hela mjuka brödskivor, undantaget kanterna. (Hans moder försökte pina i sig lite vegetarisk gryta, och, skam till sägandes, ungefär en matsked av en segkokt vitfisk. Min moral är hög, men inte så långvarig...) Efter lunchen följde ett samtal med el Chefe som meddelades min återgång i full kraft den 1 februari, barnet var glatt och närvarande.
DÄREFTER fick han leka med Eva ett tag. Sonen alltså. Först när vi kom hem vid tre lade han sig och fick en liten powernap. När han vaknat (vid halv fem) åt han ånyo. Rejält mycket.
Till kvällsmat, alldeles för sent, förtärdes rogivande havregrynsgröt med Nutramigen och äpple. Därefter påbörjades en busstund av sällan skådat slag.
Vid halv elva började jag och fadern aktivt försöka söva den lille. Nope.
Guggeligugg, sade barnet och ställde sig i spjälsängen. KAKA, sade han sedan. Och följde upp med ett pruttljud.
Eftersom barnet inte kunde sova lades han emellan sina föräldrar. Han kröp från den ena sidan till den andra. Han drog i mamsens hår. Han drog i mamsens näsa, ögon, kinder och öron medans modern försökte låtsassova.
Istället reste vi till Kållered efter en megafrukost då min son satte i sig ofantliga mängder gröt. Utan att förmiddagsvila. Barnet ansåg att det var superkul att åka bil och babbelibabblade hela vägen.
Väl i Kållered tyckte han att det var superkul att umgås med folk. Han förtärde mat i personalmatsalen, en hel barnmatsburk samt en banan. Därefter följde han sin moder och morbror till den fyrstjärniga (ja, för hundar!) Resturang Tulebo där han förtärde tre hela mjuka brödskivor, undantaget kanterna. (Hans moder försökte pina i sig lite vegetarisk gryta, och, skam till sägandes, ungefär en matsked av en segkokt vitfisk. Min moral är hög, men inte så långvarig...) Efter lunchen följde ett samtal med el Chefe som meddelades min återgång i full kraft den 1 februari, barnet var glatt och närvarande.
DÄREFTER fick han leka med Eva ett tag. Sonen alltså. Först när vi kom hem vid tre lade han sig och fick en liten powernap. När han vaknat (vid halv fem) åt han ånyo. Rejält mycket.
Till kvällsmat, alldeles för sent, förtärdes rogivande havregrynsgröt med Nutramigen och äpple. Därefter påbörjades en busstund av sällan skådat slag.
Vid halv elva började jag och fadern aktivt försöka söva den lille. Nope.
Guggeligugg, sade barnet och ställde sig i spjälsängen. KAKA, sade han sedan. Och följde upp med ett pruttljud.
Eftersom barnet inte kunde sova lades han emellan sina föräldrar. Han kröp från den ena sidan till den andra. Han drog i mamsens hår. Han drog i mamsens näsa, ögon, kinder och öron medans modern försökte låtsassova.
KA KA, gugglade sonen. Och gjorde pruttljud.
Han drog i faderns skägg och i faderns näsa. Han vände sig och vred, han kröp och han kravlade och hela tiden utstötte han sina KA KA och gjorde pruttljud. Jag och Hans låg och bet oss i kinderna för att inte börja tokskratta.
Hur som helst, jag tänker inte trötta dig med fler detaljer, vid halv två i natt började han äntligen med sina the most annoying sound in the world-ljud och han somnade.
I morse vaknade jag toktidigt, kollade julkalender och drack kaffe. Halv nio var det hämnden ljuva stund. Jag skuttade in i sovrummet, böjde mig över sängen och sade med min sötaste stämma:
"God MORGON mammas lille prins, har du sovit GOTT?"
Mammas lille prins visade med all tydlighet att han inte alls ansåg det vara en god morgon. Men HAHA, jag är större än honom och tio minuter senare satt han med sin grötskål och pladdrade. Trött, men vid gott mod.
Idag har han varit bra mosig, men har ändock följt med på julklappsinköp och har inte sovit markant mer än vanligt. I skrivande stund gör han the most annoying sound in the world i vardagsrummet.
Familjens julkort har gått ut till den breda allmänheten. Om du mot förmodan inte fått något får du betrakta nedanstående manliga babyversion av Courtney Love som min personliga julhälsning. Till just dig.
GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅROm vi inte hörs innan jul, alltså...
I morgon blir det glöggafton. Morgondagen kommer således spenderas med en mopp i näven och en unge på höften.
tisdag 18 december 2007
Min enögde son
Idag slog Anton grötrekord. Jag ökade hans morgonportion med 50%, nästan. Istället för 1 dl vatten, 2 msk havregryn och 3 skopor Nutramigen och ett rivet äpple så blev gröten gjord på 1,5 dl vatten, 3 msk havregryn och 4 skopor Nutramigen. Samt ett helt smörgåsrån. Anton slukade rubbet, som en hungrig torsk på grönbete i ett fridlyst Kattegatt.
Nästan inget i mitt, eller hans liv, är friktionsfritt.
Mellan tuggorna av smörgåsrån och äpplegröt blir det nämligen ett par sekunder då barnet inte har något i munnen. Illa. Mycket illa. Vad gör man då om man är ett uthungrat barn?
Man headbangar.
Kombinationen headbangning och "föra sked med gröt till munnen" är inget bra. Så skeden med äpplegröt hamnade i höger öga på barnet.
Det gick bra ändå. Jag fick lite ångest över att min son skulle bli enögd, men så kom jag på att han då kunde bli pirat som seglade runt på Kattegatt och slogs mot elaka fiskebåtar som fiskar torsk. Men han verkar få behålla synen.
Nu skall jag ta min son och sätta honom i vagnen för att påbörja julklappsinköpen. Har ingen aning om vad jag skall köpa eller vem jag skall köpa det till eller vilket konto som skall belastas, men jag antar att det ger sig under resans gång. Syrrans ungar behöver klappar.
När jag gjort det skall jag sätta min son i bilen och åka till de djupa skogarna och säga hej till mina små kollegor som säkert gråter sig till sömns av saknad efter mig. Eller i alla fall de få som finns kvar i de djupa skogarna. På julfesten kände jag ju bara igen typ hälften av de som sades jobba på min avdelning. Och så har ju en massa favoriter slutat helt. Och vissa skall sluta. Men de jobbar ju numer ändå inne i stan, så....
Ja, ja.. Några finns ju kvar i alla fall. Men första gången jag var där med Anton så trodde vissa att jag var min brors flickvän och att barnet var hans.
Detta trots att Anton är söt.
Nästan inget i mitt, eller hans liv, är friktionsfritt.
Mellan tuggorna av smörgåsrån och äpplegröt blir det nämligen ett par sekunder då barnet inte har något i munnen. Illa. Mycket illa. Vad gör man då om man är ett uthungrat barn?
Man headbangar.
Kombinationen headbangning och "föra sked med gröt till munnen" är inget bra. Så skeden med äpplegröt hamnade i höger öga på barnet.
Det gick bra ändå. Jag fick lite ångest över att min son skulle bli enögd, men så kom jag på att han då kunde bli pirat som seglade runt på Kattegatt och slogs mot elaka fiskebåtar som fiskar torsk. Men han verkar få behålla synen.
Nu skall jag ta min son och sätta honom i vagnen för att påbörja julklappsinköpen. Har ingen aning om vad jag skall köpa eller vem jag skall köpa det till eller vilket konto som skall belastas, men jag antar att det ger sig under resans gång. Syrrans ungar behöver klappar.
När jag gjort det skall jag sätta min son i bilen och åka till de djupa skogarna och säga hej till mina små kollegor som säkert gråter sig till sömns av saknad efter mig. Eller i alla fall de få som finns kvar i de djupa skogarna. På julfesten kände jag ju bara igen typ hälften av de som sades jobba på min avdelning. Och så har ju en massa favoriter slutat helt. Och vissa skall sluta. Men de jobbar ju numer ändå inne i stan, så....
Ja, ja.. Några finns ju kvar i alla fall. Men första gången jag var där med Anton så trodde vissa att jag var min brors flickvän och att barnet var hans.
Detta trots att Anton är söt.
måndag 17 december 2007
Anna goes miljöpolitisk
KompisSnabbis innan jag sätter igång att fixa jullunch till mödrar med barn.
Idag på nyheterna sades att det inte finns ett enda ynka litet torskyngel i hela Kattegatt. Det gör mig ledsen. Och upprörd.
När jag var liten så var lax min farmors paradhelgmåltid. Torsk var vardagsmat, och lite styvmoderligt behandlad. Torsk är tydligen svår att odla. Nu tycker alla att lax är B-mat.
Jag gillar lax, det gör jag verkligen. Jag tycker det är en förnämlig matfisk. Och man kan ha lax till ALLT. Mumma, det är lax det.
MEN: tänk en bit halstrad torskrygg med vitvinssås! Tänk en bit panerad torskfilé med skirat dillsmör! Tänk en smörgås med färskrökt torskrom! (När jag var liten och fann en klump torskrom i kylen var jag inte direkt lycklig, men TÄNK! MUMMA!)
Så, vad göra?
Mitt ex köpte på sin backpacktur en uppstoppad havssköldpadda. När vi skulle flytta ihop var jag minst sagt upprörd emedan havsköldpaddor var utrotningshotade. (Undrar om de finns kvar?) Mitt ex förklarade då nöjsamt att OM havsköldpaddorna blev utrotade så hade han ju i alla fall en att titta på, OCH dessutom var ju paddan redan död när han köpte den. Jag köpte det argumentet och sköldpaddan, som fick namnet Henrik eftersom han var lik exets kompis stod och vaktade våra blommor.
Till vårt försvar kan sägas att han var arton-nitton när han luffade i Asien. Och jag var arton när vi flyttade ihop... Var Henrik finns idag vet jag inte, men förmodligen på en vägg i Bohus. (Vi lät Henrik krypa runt på golven och smällde i alla nya bekantingar att Henrik levde, men inte rörde sig så mycket. Men Henrik hade upphängningsanordningar och exet har ett barn som nog skulle vilja rida på Henrik om Henrik fanns i golvhöjd.)
Varför börjar jag babbla om Henrik?
Jo, naturligtvis så FATTAR jag att jag inte skall äta torsk. Det må vara hur jävla nyttigt som helst att äta fisk, men let´s face it - för 25 år sedan skrämdes lilla pyttelilla Anna av de bottentrålande elaka norrmännen. Och tydligen har ingenting stoppat dessa pirater. Eller GG49 eller någon annan båt heller, för den delen. Och nu finns det inte någon torsk kvar. Och de som finns är alla under två år, i alla fall de i Kattegatt. Men, om nu torsken utrotas - skall jag då inte passa på att vara en av de priviligerade som faktiskt ÄTIT torsk?
Nope. Till och med MIN moral är högre. Nu blir det ingen torsk. Eller någon annan vitfisk som inte är odlad, för visst kan man kanske byta torsken mot någon b-pollock som fångats någon annanstans, men är det vettigt att fiska ut någon annanstans för att jag skall få mat som ändå är ett dåligt substitut för vad jag vill ha?
Nä. Ingen mer vitfisk för mig. FAN OCKSÅ! Inte bara en förlust för mina smaklökar, utan även en prestigeförlust. Jag tänker och agerar som en jävla miljöpartist...
onsdag 12 december 2007
Motorisk begåvning vs mental
Jag glömde ju!
Igår tog jag mig till Majorna för att fika. Jag hade planerat att promenixa hela vägen hem, men detta omöjliggjordes av en glasbit under däcket på min väg från 3:ans spårvagn till Kerstins ömma famn.
Punktering. I Majorna har cykelreparatörerna semesterstängt i december så jag fick ta vagnen till Avenyn igen.
Jag gick in på Intersport och införskaffade mig ett lagningskit eftersom jag inte har en aning om var cykelreparatörerna håller hus i centrala stan och vagn är ett måste ikväll.
Jag gick hem och drog mig till minnes att det ju var Heinz heliga skateboardkväll och då gjorde jag det.
Jag menar det; JAG gjorde det.
JAG. Alldeles själv innan Hans ens slutat arbetet. Jag tog loss hjulet, jag tog loss slangen, jag lokaliserade hålet. Jag sandpapprade slangen. Jag härdade limmet och jag satte på lappen och jag satte tillbaks slangen i däcket på fälgen. Jag lyckades dock inte pumpa skiten, det fick den ömme fadern göra efter skateboarden.
GUD vad jag är duktig! Eller hur?
Igår tog jag mig till Majorna för att fika. Jag hade planerat att promenixa hela vägen hem, men detta omöjliggjordes av en glasbit under däcket på min väg från 3:ans spårvagn till Kerstins ömma famn.
Punktering. I Majorna har cykelreparatörerna semesterstängt i december så jag fick ta vagnen till Avenyn igen.
Jag gick in på Intersport och införskaffade mig ett lagningskit eftersom jag inte har en aning om var cykelreparatörerna håller hus i centrala stan och vagn är ett måste ikväll.
Jag gick hem och drog mig till minnes att det ju var Heinz heliga skateboardkväll och då gjorde jag det.
Jag menar det; JAG gjorde det.
JAG. Alldeles själv innan Hans ens slutat arbetet. Jag tog loss hjulet, jag tog loss slangen, jag lokaliserade hålet. Jag sandpapprade slangen. Jag härdade limmet och jag satte på lappen och jag satte tillbaks slangen i däcket på fälgen. Jag lyckades dock inte pumpa skiten, det fick den ömme fadern göra efter skateboarden.
GUD vad jag är duktig! Eller hur?
På väg mot elitnivå!
Det var det vi sade, Jenny! Träning för kinesiska olympiamästare i gymnastik är en bra pedagogik!
Jag sade ju att Anton satte sig själv i fredags.
Igår hade jag verkligen en guldkant på tillvaron! Hans åkte lite tidigare än vanligt till sina bergasalar med sin lilla rullbräda eftersom Anton somnat och jag på det sättet skulle få lite tid för mig själv.
Precis innan Ugly Betty började vaknade prinsen. Mitt sinne sade "SCHEISSE" men min mun sade "Gooooood MORGON, mammas lille prins" och barnet sattes på mattan och klossar togs fram. Jag var överlycklig emedan min guldklimp var på gott humör och lät mamsen titta på tvn medans han alldeles själv roade sig med de röda klossarna. (Töntgrönt och mesblått fick ligga kvar på golvet)
Säg den glädje som varar förevigt. Telefonen ringde. Min väninna, som av någon outgrundig anledning ALLTID ringer när jag tittar på mina favoritprogram skall åka till Marakesh (Trots mitt arbete så har jag inte en susning om hur staden stavas. Håna mig gärna, men jag arbetar faktiskt inte med Nordafrika. Fråga mig hur Baku eller Nardaran eller Moskva eller Tblisi stavas. Det kan jag! Och Teheran. Jag kan ta mig tusan stava till Azerbajdzjan utan att blinka.) och därför var hon ju mer än värd att ta dyrbar Bettytid. Så jag missade nog grejjen, men jag hoppas att någon kan fylla i - Betty går på bowlingdate och det visar sig att det är Henry som är internetkille? De går och äter på krogen - men vad sägs? Vad hände därefter?
Nåväl. The love of my life kom hem PRECIS innan de desperata hemmafruarna skulle uppdatera mig om sina liv.
"Ta barnet" vrålade jag i desperation. "Säg till mig om han får hjärtstillestånd - inte annars"
Därefter satte jag mig med ögon stora som tefat och stirrade in i tvn medan min käre sambo satt och guggeligugglade med Anton under julgranen.
"NU GÖR HAN DET" vrålade Hans strax efter att ingressen tagit slut.
"Vaddå" skrek jag måttligt roat tillbaks.
"Han sätter sig upp! Jag sade till honom att det var enklare för honom att komma åt kulorna om han satte sig upp och då satte han sig upp" ylade fadern extatiskt.
Mitt modershjärta tog sig ett skutt och jag släppte Carlos med blicken för ett ögonblick och såg min i gröna sammetsbyxor klädda son sitta under granen och försöka få tag på det röda glittret. Men skulle moderskänslorna övervinna min heliga tvtid? Har jag fått se ett helt avsnitt av Desperate Housewifes på ett halvår? Prioritering!
"Vad kul" sade jag och försökte låta entusiastisk. "Då är det TREDJE gången då"
Därefter följde glada rop från julgransavdelningen varannan minut.
"Igen" hojtade Hans. Och
"NU" och
"Vad DUKTIG han är" och
"HELA TIDEN"
"Ja, ja" sade jag avmätt och kände att jag visst ville ta del av min sons motoriska framgångar men vaffan - DESPERATE HOUSEWIFES, ETT HELT AVSNITT. FÖR EN GÅNGS SKULL!!!
I reklamavbrotten rusade jag som en stressad tjur bort till männen i mitt liv (undantaget Ellis - jag har ingen aning om var han befann sig) och konstaterade att min son nu nästintill tvångsmässigt sätter sig upp själv och är mäkta imponerad av sig själv och sina färdigheter.
Men det är inte nog med detta!
Klosshinken hade förflyttats till männens lekhörna. Anton satt med sina röda klossar och viftade. Jag tog en röd kloss och slog mot en blå kloss. Anton tittade intresserat. Därefter slog han sin röda kloss mot min blå kloss. VARJE GÅNG jag höll fram den blå klossen!!! VAD SÄGER DU OM DET?
Igår fick jag även ta del av det överklagande som insänts till Svea Hovrätt.
Det roliga med överklagandet är att Bolagets Ombud inte direkt lägger något större krut på sina skrifter. Det lustigaste är vad som sägs i sista stycket. "Bolaget åberopar inte någon mutlig bevisning...". Ganska förvånande, men de kanske har insett att de svenska domstolarna är i grunden omutliga...
Men inte ett ord om min kriminella karriär. Inte en andning om min faderslöse son. Ingenting om mitt klandervärda levnadssätt. Ingenting om mina otaliga bostäder. Jag undrar naturligtvis varför... Jag menar, jag är ju inte MINDRE kriminell nu än tidigare, och det har ju liksom inte framkommit något nytt om Antons fadersskap sedan förra förhandlingen. Jag har ju inte på något sätt förändrat min boendesituation... Kanske betyder det att Ombudet har frånfallit sin uppfattning om att det är kriminellt att säga upp ett hyresavtal, ha barn med sin sambo är högst omoraliskt samt att en bostad är på tok för mycket? Eller så orkar han inte. Vad vet jag. Men han har i alla fall inte bestridit att det är skyddsvärt att låta en sexmånadersbebis ha tak över huvudet.
I morse när Heniz skulle till jobbet vaknade både jag och Anton. Jag tänkte passa på att gå på toa. Då blev Anton mae mae upprörd. Så jag lade honom i min säng för att han skulle lugna sig lite. Då stensomnade han. Jag försökte lyfta över honom i sin egen säng. Då blev han mae mae upprörd. Jag lade honom i min säng. Då stensomnade han. Jag försökte ånyo lyfta honom till spjälsängen. Guess wot? Han blev mae mae upprörd.
Så han fick ligga kvar. Jag var vaken, men jag vågar ju inte gå och duscha när barnet, som kan krypa och sätta sig upp och inte gillar att vara ensam, ligger i sängen. Jag låg där och tittade på min son. Han är tämligen söt för att vara diktator.
Så här ser man ut när man är otröstlig och inte vill sova i egen säng. I alla fall efter fem minuter. Lägg särskilt märke till segergesten.
Nu har jag lyft honom till sin säng i alla fall och han sover så sött så sött så sött. Det är dock vanlig gåupptid och jag skall påbörja the making of havregrynsgröt, utan att ha duschat.
.
Ikväll är det Liseberg. Nu skall ögonen tindra. Om inte på Anton så i vart fall på mig och Jenny!
Jag sade ju att Anton satte sig själv i fredags.
Igår hade jag verkligen en guldkant på tillvaron! Hans åkte lite tidigare än vanligt till sina bergasalar med sin lilla rullbräda eftersom Anton somnat och jag på det sättet skulle få lite tid för mig själv.
Precis innan Ugly Betty började vaknade prinsen. Mitt sinne sade "SCHEISSE" men min mun sade "Gooooood MORGON, mammas lille prins" och barnet sattes på mattan och klossar togs fram. Jag var överlycklig emedan min guldklimp var på gott humör och lät mamsen titta på tvn medans han alldeles själv roade sig med de röda klossarna. (Töntgrönt och mesblått fick ligga kvar på golvet)
Säg den glädje som varar förevigt. Telefonen ringde. Min väninna, som av någon outgrundig anledning ALLTID ringer när jag tittar på mina favoritprogram skall åka till Marakesh (Trots mitt arbete så har jag inte en susning om hur staden stavas. Håna mig gärna, men jag arbetar faktiskt inte med Nordafrika. Fråga mig hur Baku eller Nardaran eller Moskva eller Tblisi stavas. Det kan jag! Och Teheran. Jag kan ta mig tusan stava till Azerbajdzjan utan att blinka.) och därför var hon ju mer än värd att ta dyrbar Bettytid. Så jag missade nog grejjen, men jag hoppas att någon kan fylla i - Betty går på bowlingdate och det visar sig att det är Henry som är internetkille? De går och äter på krogen - men vad sägs? Vad hände därefter?
Nåväl. The love of my life kom hem PRECIS innan de desperata hemmafruarna skulle uppdatera mig om sina liv.
"Ta barnet" vrålade jag i desperation. "Säg till mig om han får hjärtstillestånd - inte annars"
Därefter satte jag mig med ögon stora som tefat och stirrade in i tvn medan min käre sambo satt och guggeligugglade med Anton under julgranen.
"NU GÖR HAN DET" vrålade Hans strax efter att ingressen tagit slut.
"Vaddå" skrek jag måttligt roat tillbaks.
"Han sätter sig upp! Jag sade till honom att det var enklare för honom att komma åt kulorna om han satte sig upp och då satte han sig upp" ylade fadern extatiskt.
Mitt modershjärta tog sig ett skutt och jag släppte Carlos med blicken för ett ögonblick och såg min i gröna sammetsbyxor klädda son sitta under granen och försöka få tag på det röda glittret. Men skulle moderskänslorna övervinna min heliga tvtid? Har jag fått se ett helt avsnitt av Desperate Housewifes på ett halvår? Prioritering!
"Vad kul" sade jag och försökte låta entusiastisk. "Då är det TREDJE gången då"
Därefter följde glada rop från julgransavdelningen varannan minut.
"Igen" hojtade Hans. Och
"NU" och
"Vad DUKTIG han är" och
"HELA TIDEN"
"Ja, ja" sade jag avmätt och kände att jag visst ville ta del av min sons motoriska framgångar men vaffan - DESPERATE HOUSEWIFES, ETT HELT AVSNITT. FÖR EN GÅNGS SKULL!!!
I reklamavbrotten rusade jag som en stressad tjur bort till männen i mitt liv (undantaget Ellis - jag har ingen aning om var han befann sig) och konstaterade att min son nu nästintill tvångsmässigt sätter sig upp själv och är mäkta imponerad av sig själv och sina färdigheter.
Men det är inte nog med detta!
Klosshinken hade förflyttats till männens lekhörna. Anton satt med sina röda klossar och viftade. Jag tog en röd kloss och slog mot en blå kloss. Anton tittade intresserat. Därefter slog han sin röda kloss mot min blå kloss. VARJE GÅNG jag höll fram den blå klossen!!! VAD SÄGER DU OM DET?
Igår fick jag även ta del av det överklagande som insänts till Svea Hovrätt.
Det roliga med överklagandet är att Bolagets Ombud inte direkt lägger något större krut på sina skrifter. Det lustigaste är vad som sägs i sista stycket. "Bolaget åberopar inte någon mutlig bevisning...". Ganska förvånande, men de kanske har insett att de svenska domstolarna är i grunden omutliga...
Men inte ett ord om min kriminella karriär. Inte en andning om min faderslöse son. Ingenting om mitt klandervärda levnadssätt. Ingenting om mina otaliga bostäder. Jag undrar naturligtvis varför... Jag menar, jag är ju inte MINDRE kriminell nu än tidigare, och det har ju liksom inte framkommit något nytt om Antons fadersskap sedan förra förhandlingen. Jag har ju inte på något sätt förändrat min boendesituation... Kanske betyder det att Ombudet har frånfallit sin uppfattning om att det är kriminellt att säga upp ett hyresavtal, ha barn med sin sambo är högst omoraliskt samt att en bostad är på tok för mycket? Eller så orkar han inte. Vad vet jag. Men han har i alla fall inte bestridit att det är skyddsvärt att låta en sexmånadersbebis ha tak över huvudet.
I morse när Heniz skulle till jobbet vaknade både jag och Anton. Jag tänkte passa på att gå på toa. Då blev Anton mae mae upprörd. Så jag lade honom i min säng för att han skulle lugna sig lite. Då stensomnade han. Jag försökte lyfta över honom i sin egen säng. Då blev han mae mae upprörd. Jag lade honom i min säng. Då stensomnade han. Jag försökte ånyo lyfta honom till spjälsängen. Guess wot? Han blev mae mae upprörd.
Så han fick ligga kvar. Jag var vaken, men jag vågar ju inte gå och duscha när barnet, som kan krypa och sätta sig upp och inte gillar att vara ensam, ligger i sängen. Jag låg där och tittade på min son. Han är tämligen söt för att vara diktator.
Så här ser man ut när man är otröstlig och inte vill sova i egen säng. I alla fall efter fem minuter. Lägg särskilt märke till segergesten.Nu har jag lyft honom till sin säng i alla fall och han sover så sött så sött så sött. Det är dock vanlig gåupptid och jag skall påbörja the making of havregrynsgröt, utan att ha duschat.
.
Ikväll är det Liseberg. Nu skall ögonen tindra. Om inte på Anton så i vart fall på mig och Jenny!
måndag 10 december 2007
Det är nästan fullbordat
Apapappapa, säger du angående rubriken. Det är inte vid jul det fullbordas inte. Det är heller inte vid jul som man äter lamm. Det är påsk som fullbordar och där man käkar ulliga gulliga små söta djur.(Men Jansson äter man ju vid båda högtiderna, i och för sig...)
Då vill jag verkligen understryka hur fel du har. Julen är fullbordandets högtid. Och igår var det en av de viktigaste juldagarna - Annadagen. Som inte firades med pompa och ståt utan endast med två telefonsamtal från en mamma och en pappa. Samt en godispåse från sambon innan han gled till Trollhättan för att åka skateboard.
Hur fördriver man då en av de viktigaste dagarna på året? Ja, inledningen tog du ju del av igår. Därefter lästes Aftonbladet där Linda Skugge fullkomligt ballade ur och dissade en 60-årig författarinna som tydligen inte gillade Linda. Linda kallade henne för en patetisk kärring och förklarade redan i rubriken att hon minsann aldrig skulle göra sig till åtlöje offentligt. Linda tyckte att den 60-åriga författarinnan skulle act her age, ungefär. Ty Linda, som ju just nu verkligen, verkligen gått in i rollen som mogen 35-åring och dissar alla som är äldre och alla som är yngre, och tja, alla som inte är Linda, helt enkelt, inser tydligen inte att även hon kommer att bli 60 en vacker dag (om hon har tur) och förmodligen kommer att känna sig precis likadan som hon gör idag. Och som hon gjorde när hon var 20. För som vi alla vet, alla utom Linda, dådå, då upphör man liksom inte att vara en person bara för att man fyllt år ett visst antal gånger. Det är så SYND att Aftonbladet snålar och kräver plusabonnemang för du skulle verkligen LÄSA denna patetiska och hatiska lilla krönika.
Därefter åkte som sagt the love of my life med sin lilla kamrat till Trollhättan som tydligen har en jättefinfin liten inomhusarena för pojkar på rullbräda. (Hu. Kan tänka mig vad Linda skulle säga om att Heinz som ju fyllt år ÄNNU fler gånger än vad Linda och jag gjort åker rullbräda...)
Då badade jag min son. Plaskplaskplask i badrummet. Jag var genomvåt, sonen var genomnöjd och den på toalettstolen uppflugna Emma var genomrädd att jag skulle ta död på mitt ättelägg.
Därefter gjorde jag ett storkok till min son.
Maten var tänkt att bli en kött och grönsaksgryta, som vanligt, fast med blomkål utöver morötterna, ärtorna, majsen, paprikan och bönorna. Men dröm om min förvåning när köttfärsen luktade grymt skumt efter upptining.
"ICA" for igenom mitt lilla huvud. Därefter kom jag på att det var bäbävitalammfärs jag tagit fram ur frysen. Så jag kryddade med mynta och timjan och idag skall jag se vad min son tycker om denna gryta. Den är halal, i alla fall, ty lammfärsen är renad. Min son skall få en multikultigastronomisk uppväxt. Och det Mohammed tycker är ok tycker väl förmodligen Jahve är ok också. Abraham hade ju liksom inte samma betänkligheter som sina efterkommande, och det var ju trots allt han som bestämde matreglerna.
Men det viktigaste var då redan avklarat. Annadagens höjdpunkt.
Min son skall få en riktigt, riktigt stämningsfull första jul. Hans små pepparkaksögon skall tammefan tindra och han skall vid varje år framöver dra sig till minnes hur hans ömma moder vinnlade sig om att ge honom den optimala julupplevelsen. Jag klädde därför granen igår.
Stämningsfull skulle den vara. Ljuv. Smakfull. Färgkoordinerad.
Det blev den.
Detaljbild
Nästan hela mästerverket
Då vill jag verkligen understryka hur fel du har. Julen är fullbordandets högtid. Och igår var det en av de viktigaste juldagarna - Annadagen. Som inte firades med pompa och ståt utan endast med två telefonsamtal från en mamma och en pappa. Samt en godispåse från sambon innan han gled till Trollhättan för att åka skateboard.
Hur fördriver man då en av de viktigaste dagarna på året? Ja, inledningen tog du ju del av igår. Därefter lästes Aftonbladet där Linda Skugge fullkomligt ballade ur och dissade en 60-årig författarinna som tydligen inte gillade Linda. Linda kallade henne för en patetisk kärring och förklarade redan i rubriken att hon minsann aldrig skulle göra sig till åtlöje offentligt. Linda tyckte att den 60-åriga författarinnan skulle act her age, ungefär. Ty Linda, som ju just nu verkligen, verkligen gått in i rollen som mogen 35-åring och dissar alla som är äldre och alla som är yngre, och tja, alla som inte är Linda, helt enkelt, inser tydligen inte att även hon kommer att bli 60 en vacker dag (om hon har tur) och förmodligen kommer att känna sig precis likadan som hon gör idag. Och som hon gjorde när hon var 20. För som vi alla vet, alla utom Linda, dådå, då upphör man liksom inte att vara en person bara för att man fyllt år ett visst antal gånger. Det är så SYND att Aftonbladet snålar och kräver plusabonnemang för du skulle verkligen LÄSA denna patetiska och hatiska lilla krönika.
Därefter åkte som sagt the love of my life med sin lilla kamrat till Trollhättan som tydligen har en jättefinfin liten inomhusarena för pojkar på rullbräda. (Hu. Kan tänka mig vad Linda skulle säga om att Heinz som ju fyllt år ÄNNU fler gånger än vad Linda och jag gjort åker rullbräda...)
Då badade jag min son. Plaskplaskplask i badrummet. Jag var genomvåt, sonen var genomnöjd och den på toalettstolen uppflugna Emma var genomrädd att jag skulle ta död på mitt ättelägg.
Därefter gjorde jag ett storkok till min son.
Maten var tänkt att bli en kött och grönsaksgryta, som vanligt, fast med blomkål utöver morötterna, ärtorna, majsen, paprikan och bönorna. Men dröm om min förvåning när köttfärsen luktade grymt skumt efter upptining.
"ICA" for igenom mitt lilla huvud. Därefter kom jag på att det var bäbävitalammfärs jag tagit fram ur frysen. Så jag kryddade med mynta och timjan och idag skall jag se vad min son tycker om denna gryta. Den är halal, i alla fall, ty lammfärsen är renad. Min son skall få en multikultigastronomisk uppväxt. Och det Mohammed tycker är ok tycker väl förmodligen Jahve är ok också. Abraham hade ju liksom inte samma betänkligheter som sina efterkommande, och det var ju trots allt han som bestämde matreglerna.
Men det viktigaste var då redan avklarat. Annadagens höjdpunkt.
Min son skall få en riktigt, riktigt stämningsfull första jul. Hans små pepparkaksögon skall tammefan tindra och han skall vid varje år framöver dra sig till minnes hur hans ömma moder vinnlade sig om att ge honom den optimala julupplevelsen. Jag klädde därför granen igår.
Stämningsfull skulle den vara. Ljuv. Smakfull. Färgkoordinerad.
Det blev den.
Detaljbild
Nästan hela mästerverket.
I toppen sitter en guldstjärna. I granen sitter 76 lampor, varav 36 är färgade. Därtill kommer 47 kulor i blått, guld, rött och silver, (olika sorter, allt från glittriga till sammetsprydda) och så några discokulor samt en pyttepytteglaskula i blått. Små guldstjärnor, 12 st. Rött glitter, blått glitter, silverglitter... 30 glittertofsar i sex olika färger. 15 polkagriskäppar. Samt ett rött hjärta. (Regnbågen är OCKSÅ smakfullt färgkoordinerad. Sådetså.)
.
Under granen står naturligtvis en halmbock på en julgransmatta som det står "God Jul" på. Den är bara ca 15 cm hög (bocken alltså) men den står för den vackra svenska traditionella julen.
.
Kom inte och säg att jag inte har känsla för stil och smak!
.
Men vad hände? Tindrade ögonen på ungen?
.
Nä. Inte ens Esther blev impad av min glittriga gran. Otack är världens lön!
.
Jag måste således ge mig ut på glitterjakt. Jag tänkte att jag kunde köpa sånt där hängglitter i rött och silver... Eller kanske använda de fyra förpackningar tunt, tunt guldglitter med stjärnor jag ännu inte använt och som ligger i originalförpackningar i jullådan tillsammans med ytterligare 12 röda kulor. Jag funderar på att slänga upp även dem. Eller om man kanske skulle slänga i sådan där vit vadd... Vad heter det? Änglahår? Eller göra popcorngirlanger. Något måste addas för att få en ultimat julgransupplevelse.
.
För är det något som säger stilla, fridfull julgran med stil och klass så är det ju en Pluto och Piff och Puffgran, eller hur?
(Jag har nu åter försökt redigera texten under bilderna. Det går alltså inte. Därav de extra punkterna. HA - jag överlistade HTML-koden! Nu skall jag gå ut med godhetens försvarare och käka lunch. Rotel 16 - I love you!)
söndag 9 december 2007
Man får vad man förtjänar och betalar för.
Julbordet i fredags. Vad skall man säga?
Maten var knappt värd de pengar vi betalade ur egen ficka. Servicen obefintlig. Stället i sig riktigt, riktigt dåligt och volymen så hög att det fortfarande ringer i mina öron ett och ett halvt dygn senare och det är INTE för att jag har blivit tant. Det var olidligt. Jag var så hes igår efter att ha försökt kommunicera med mina vänner att Trollmor inte alls lät som Trollmor. Frågan är om priserna i baren ta mig tusan inte var ännu högre dock. När krogen började släppa in andra än julbordsgäster var det tveksamt om hälften av klientelet verkligen verkligen hade passerat artonårsgränsen. Ett par av flickebarnen var definitivt femton i alla fall. Det vet jag, för de var såååå glada över att ha kommit in när de stod och vinglade inne på damtoan. Och de var såååå fulla. Som korthårig tant blev jag moraliskt upprörd. Nostalgikern i mig var totalt borta.
Jag har en känsla av att de femtonåriga flickebarnen på damtoaletten var lika upprörda över att en trettiplussare invaderat deras ställe. Min kollega E fick frågan från en 20-åring om hon var där för att ragga 20-åringar, med tilläggskommentaren att det var äckligt och att hon ju var minst femtio.
Men VAD KUL JAG HADE! Totalbetyget blir two thumbs up.
Igår var det inte fullt så roligt dock. Jag mådde inte alls bra. Vi talar inte lite halvrisigt. Vi talar att Annapanna var sjuk. Självförvållat sjuk men hur modig och vuxen och ansvarstagande känner man sig när man ligger och försöker hålla sig fast i sängen medan ens sexmånader gamla son gugglar glatt i köket med fadern.
"Mammamamma, pappa luktar bajs ur munnen" är ett reklamfilmscitat som ringde i mina (hörselskadade) öron.
Fler ringde.
Jag hörde hur Hans talade med någon.
"Ja, men det blir bra" sade han. "Ring bara först ifall vi har gått ut eller nå´t"
Sedan ringde polaren B som skulle få en massa flyttlådor eftersom han skall ta sitt pick och pack och flytta till en flådig jättelägenhet i centrala Uddevalla med hela sin familj.
"Är det ok om jag kommer förbi inom en timme" frågade polaren B.
"Självklart" sade jag med min allraste piggaste hesröst. "Inga problem"
Samtalet tvingade mig ur sängen och in i badrummet där jag oduschad drog på mig lite kläder.
"Jag mår dååååååååligt" sade jag till min inte medlidande sambo.
"När kom du hem inatt" frågade sambon.
Dum, elak och hänsynslös fråga.
"Jag gick väl därifrån strax efter tre" svarade jag, "så då borde jag varit hemma vid halvfyra kanske"
Två minuter senare fick jag ett sms från Jenny som konstaterade att jag ringt till henne kl 3.24 för att fortsätta festen tillsammans. Eftersom jag vet att jag var utanför Aveny 1 när jag avslutade samtalet med hennes mobilsvar är min beräkning att jag var hemma halv fyra inte alls dum. Ett litet, litet ögonblick kände jag mig ansvarsfull igen. Vet man när man kom hem så var man så gott som nykter. Huvudvärken tog mig raskt tillbaks till verkligheten.
"Vem var det som ringde" mymlade jag till min sambo.
"Din syster kommer hit vid två" sade sambon.
"Scheisse" sade jag.
Polaren B ringde och meddelade att dottern somnat i bilen och att han vore tacksam om någon kunde kila ned med flyttkartongerna till gatan.
"Hans, du går" sade jag och sände en tacksam bön mot högre makter.
Hans gick.
Klockan blev två, ingen syster. Tacksam bön igen. Så ringde telefonen vid halv tre.
"Vi blev lite sena" hördes syster.
"Inga problem" sade jag piggt och årtigt, eller i vart fall så piggt och ärtigt jag kunde. Jag förmodar att jag lät som ett lik. Alltså ett riktigt skräckfilmslik. Eller en zombie. Du vet hur de låter. Inte särskilt pigga och ärtiga.
"Vi äter fortfarande lunch" sade syster.
"Jaha" sade jag och hoppades på en tight tidsplan till tåget eller nå´t.
"Men vi kan väl svänga upp lite snabbt" sade syster.
"Inga problem" sade jag.
"Vi skall på Liseberg" sade syster.
"Kul" sade jag. "Vad talar vi för tidsaspekter"
"Tja" sade syrran, "En timme kanske"
"Bra" sade jag och tyckte att det var allt utom bra. Vi skulle ju hem till en kompis på middag klockan sex.
När det ringde på dörren öppnade Hans. När jag vände mig mot min syster såg jag att hon var en helt annan kvinna. En som jag aldrig sett förut. Inte nog med det. En som endast talade anglosaxiska.
"Scheisse" tänkte jag.
När jag försökt vara trevlig (Hans sade att jag misslyckades kapitalt) mot denna kattallergiska niece kom svågern med en "Ben" som tydligen hörde ihop med niecen. Jag gav upp alla försök att vara social och kastade glitterbollar med Esther och systersonen istället.
När sällskapet gått fick vi ila in i duschar och rena kläder och därefter snabbt till Grönsakstorgets spårvagnsstation för en vagntripp till Majorna där det skulle förtäras mat OCH DRICKAS VIN.
Det gick. Med knapp nöd. Det var till och med trevligt. Anton var vaken HELA kvällen och somnade först när vi promenixade HEEEELA vägen hem.
I morse när jag vaknade var det Annadag och ingen firade mig, trots att det är allmänt känt att Annadagen är den näst viktigaste dagen på året.
Min son är hes, vilket är lite roligt eftersom han ju knappast meddelar sig i ord. I morse sög han på Emmas öra. Det var kul. Igårkväll sög han på min näsa. Det var mindre kul, men ganska gulligt.
Maten var knappt värd de pengar vi betalade ur egen ficka. Servicen obefintlig. Stället i sig riktigt, riktigt dåligt och volymen så hög att det fortfarande ringer i mina öron ett och ett halvt dygn senare och det är INTE för att jag har blivit tant. Det var olidligt. Jag var så hes igår efter att ha försökt kommunicera med mina vänner att Trollmor inte alls lät som Trollmor. Frågan är om priserna i baren ta mig tusan inte var ännu högre dock. När krogen började släppa in andra än julbordsgäster var det tveksamt om hälften av klientelet verkligen verkligen hade passerat artonårsgränsen. Ett par av flickebarnen var definitivt femton i alla fall. Det vet jag, för de var såååå glada över att ha kommit in när de stod och vinglade inne på damtoan. Och de var såååå fulla. Som korthårig tant blev jag moraliskt upprörd. Nostalgikern i mig var totalt borta.
Jag har en känsla av att de femtonåriga flickebarnen på damtoaletten var lika upprörda över att en trettiplussare invaderat deras ställe. Min kollega E fick frågan från en 20-åring om hon var där för att ragga 20-åringar, med tilläggskommentaren att det var äckligt och att hon ju var minst femtio.
Men VAD KUL JAG HADE! Totalbetyget blir two thumbs up.
Igår var det inte fullt så roligt dock. Jag mådde inte alls bra. Vi talar inte lite halvrisigt. Vi talar att Annapanna var sjuk. Självförvållat sjuk men hur modig och vuxen och ansvarstagande känner man sig när man ligger och försöker hålla sig fast i sängen medan ens sexmånader gamla son gugglar glatt i köket med fadern.
"Mammamamma, pappa luktar bajs ur munnen" är ett reklamfilmscitat som ringde i mina (hörselskadade) öron.
Fler ringde.
Jag hörde hur Hans talade med någon.
"Ja, men det blir bra" sade han. "Ring bara först ifall vi har gått ut eller nå´t"
Sedan ringde polaren B som skulle få en massa flyttlådor eftersom han skall ta sitt pick och pack och flytta till en flådig jättelägenhet i centrala Uddevalla med hela sin familj.
"Är det ok om jag kommer förbi inom en timme" frågade polaren B.
"Självklart" sade jag med min allraste piggaste hesröst. "Inga problem"
Samtalet tvingade mig ur sängen och in i badrummet där jag oduschad drog på mig lite kläder.
"Jag mår dååååååååligt" sade jag till min inte medlidande sambo.
"När kom du hem inatt" frågade sambon.
Dum, elak och hänsynslös fråga.
"Jag gick väl därifrån strax efter tre" svarade jag, "så då borde jag varit hemma vid halvfyra kanske"
Två minuter senare fick jag ett sms från Jenny som konstaterade att jag ringt till henne kl 3.24 för att fortsätta festen tillsammans. Eftersom jag vet att jag var utanför Aveny 1 när jag avslutade samtalet med hennes mobilsvar är min beräkning att jag var hemma halv fyra inte alls dum. Ett litet, litet ögonblick kände jag mig ansvarsfull igen. Vet man när man kom hem så var man så gott som nykter. Huvudvärken tog mig raskt tillbaks till verkligheten.
"Vem var det som ringde" mymlade jag till min sambo.
"Din syster kommer hit vid två" sade sambon.
"Scheisse" sade jag.
Polaren B ringde och meddelade att dottern somnat i bilen och att han vore tacksam om någon kunde kila ned med flyttkartongerna till gatan.
"Hans, du går" sade jag och sände en tacksam bön mot högre makter.
Hans gick.
Klockan blev två, ingen syster. Tacksam bön igen. Så ringde telefonen vid halv tre.
"Vi blev lite sena" hördes syster.
"Inga problem" sade jag piggt och årtigt, eller i vart fall så piggt och ärtigt jag kunde. Jag förmodar att jag lät som ett lik. Alltså ett riktigt skräckfilmslik. Eller en zombie. Du vet hur de låter. Inte särskilt pigga och ärtiga.
"Vi äter fortfarande lunch" sade syster.
"Jaha" sade jag och hoppades på en tight tidsplan till tåget eller nå´t.
"Men vi kan väl svänga upp lite snabbt" sade syster.
"Inga problem" sade jag.
"Vi skall på Liseberg" sade syster.
"Kul" sade jag. "Vad talar vi för tidsaspekter"
"Tja" sade syrran, "En timme kanske"
"Bra" sade jag och tyckte att det var allt utom bra. Vi skulle ju hem till en kompis på middag klockan sex.
När det ringde på dörren öppnade Hans. När jag vände mig mot min syster såg jag att hon var en helt annan kvinna. En som jag aldrig sett förut. Inte nog med det. En som endast talade anglosaxiska.
"Scheisse" tänkte jag.
När jag försökt vara trevlig (Hans sade att jag misslyckades kapitalt) mot denna kattallergiska niece kom svågern med en "Ben" som tydligen hörde ihop med niecen. Jag gav upp alla försök att vara social och kastade glitterbollar med Esther och systersonen istället.
När sällskapet gått fick vi ila in i duschar och rena kläder och därefter snabbt till Grönsakstorgets spårvagnsstation för en vagntripp till Majorna där det skulle förtäras mat OCH DRICKAS VIN.
Det gick. Med knapp nöd. Det var till och med trevligt. Anton var vaken HELA kvällen och somnade först när vi promenixade HEEEELA vägen hem.
I morse när jag vaknade var det Annadag och ingen firade mig, trots att det är allmänt känt att Annadagen är den näst viktigaste dagen på året.
Min son är hes, vilket är lite roligt eftersom han ju knappast meddelar sig i ord. I morse sög han på Emmas öra. Det var kul. Igårkväll sög han på min näsa. Det var mindre kul, men ganska gulligt.
fredag 7 december 2007
Det är inte jag....
Nu har jag suttit i typ 15 minuter av Antontiden och försökt få styckeindelning i det tidigare inläggets senare del och det GÅR fan inte! Sådetså.
Så mycket nu. Så mycket.
Jag är korthårig.
Igår gick jag till frisören med mitt svullna ansikte och min röda näsa och mina svarta ringar under ögonen. Jag var beredd på en välförtjänt utskällning, emedan det var ett år sedan jag klippte mig. Jag hade därför strategitalat med Linda (godhetens försvarare, inte någon av de andra två) och hon påtalade att graviditet och amning är två kritikstoppande ord i frisörsammanhang.
Jag satte mig i stolen och tänkte att det är bättre att vara offensiv än defensiv. Må vara att man får lika mycket stryk men man förlorar i alla fall inte som en mes.
Jag höll därför upp 30 cm hår och sade:"Ta så här mycket åtminstone" INNAN flickan med saxen hunnit ta tag i en endaste liten kluven topp.
"SÅ MYCKET" utbrast flickan.
"Jepp" sade jag. "Det lär behövas. Jag har inte klippt mig på ett år och jag har fått barn"
"Men SÅ farligt är det faktiskt inte" sade tjejen och grep sig an saxen.
Fem minuter senare sade hon; "Det var nog bra att ta så mycket ändå"
Jag vet inte, men en liten del av min rödnästa och svullna varelse ville se ut som Posh när jag gick därifrån, men icke. Icke. Istället ser jag ut som en snäll liten tant. Det är inte bara de trettio kilona (eller är det förti? Femtio? ) och silikontuttarna som gör det, det är även frisyren. Och kanske, kanske, kanske även mitt anlete. Jag var dock innan jag gick in i full förvissning om att jag skulle se ut som Vicky i Little Britain när jag gick därifrån. En äldre version, men du fattar grejjen. Det kanske är klokt att inse att det var så jag såg ut när jag gick IN.
Inte jag
Före-bild
Igår gick jag till frisören med mitt svullna ansikte och min röda näsa och mina svarta ringar under ögonen. Jag var beredd på en välförtjänt utskällning, emedan det var ett år sedan jag klippte mig. Jag hade därför strategitalat med Linda (godhetens försvarare, inte någon av de andra två) och hon påtalade att graviditet och amning är två kritikstoppande ord i frisörsammanhang.
Jag satte mig i stolen och tänkte att det är bättre att vara offensiv än defensiv. Må vara att man får lika mycket stryk men man förlorar i alla fall inte som en mes.
Jag höll därför upp 30 cm hår och sade:"Ta så här mycket åtminstone" INNAN flickan med saxen hunnit ta tag i en endaste liten kluven topp.
"SÅ MYCKET" utbrast flickan.
"Jepp" sade jag. "Det lär behövas. Jag har inte klippt mig på ett år och jag har fått barn"
"Men SÅ farligt är det faktiskt inte" sade tjejen och grep sig an saxen.
Fem minuter senare sade hon; "Det var nog bra att ta så mycket ändå"
Jag vet inte, men en liten del av min rödnästa och svullna varelse ville se ut som Posh när jag gick därifrån, men icke. Icke. Istället ser jag ut som en snäll liten tant. Det är inte bara de trettio kilona (eller är det förti? Femtio? ) och silikontuttarna som gör det, det är även frisyren. Och kanske, kanske, kanske även mitt anlete. Jag var dock innan jag gick in i full förvissning om att jag skulle se ut som Vicky i Little Britain när jag gick därifrån. En äldre version, men du fattar grejjen. Det kanske är klokt att inse att det var så jag såg ut när jag gick IN.
Inte jag Före-bildNu ser jag ut som en ickefönad skådespelare i Days of Our Life. (Vars intriger nu börjar anta oanade höjder. Det går långsamt, långsamt, men det kommer!)
Ja, ja... Ikväll är det i alla fall julbord. Jag skall ta på mig min svarta begravningsklänning (jag kommer i den!) och mina taxklackade stövlar (ja, jag veeet - taxklack går bort, men i övrigt har jag inga pjucks att ha till en svart klänning - i alla fall inga som täcker tårna. Det är faktiskt KALLT ute!) och min röda näsa och bege mig bort till köttbullarna och det kallskurna. Jag skall INTE bli full! (Och vem lurade jag där? Erik har laddat för praktfylla. Skall jag göra Erik besviken?)
Jag provade både begravningsklänningen och den svarta med röda blommor. Frågade Hans vad han tyckte. Han tyckte den svarta.
"Men den är ju så LÅÅÅÅÅÅNG" invände jag.
"Ja, men den andra är typisk för en tjugiåring" sade Hans. Som tidigare på kvällen uttryckt en förnöjdhet med min tantfriss. "Det ser ut som att du är så gammal som du är i den svarta"
Jaha. Bara att inse. Jag är en snäll tant. Men han hade nog rätt. Om inte annat så smet den blommiga åt över magen som blivit lite rundare det sista. Begravningsklänningen smiter inte åt.
"Lustigt" sade jag till Hans när jag satt med ostbågsskålen i knät, "Jag vägde mig idag"
"Jaha" sade Hans
"Jag trodde verkligen att jag gått upp i vikt" sade jag och svalde ytterligare en ostkrok.
"Ja..." sade Hans och jag ville SÅ gärna avbryta honom, för jag visste att det nu skulle komma något obehagligt.
"Jag hade varken gått upp eller ner" stack jag in, snorkvickt.
"Nähä" sade Hans, som nog var lättad innerst inne för han förstod att han hade varit på väg mot en riktigt, riktigt farlig stig.
"Men jag tycker att magen har blivit så stor" fortsatte jag, dumdristigt.
Då kom det, och jag får skylla mig själv.
"Jag tänkte just på det" sade the love of my life.
Det blev tyst en stund och min sambo förstod nog att den där stigen han så tursamt undvikit nu låg under hans små fossingar.
"Men om du inte har gått upp så har det väl bara omfördelat sig" sade han tröstande. "Typ från tuttarna till magen eller nå´t"
Jag kände mig upplyft. Med putmage och plattbröst.
Min son gillar min köttfärs/grönsaksgryta. Det har även visat sig att han gillar pepparkakor. Hans lilla näsa är hitintills snorfri. Tjoho. Just nu pockar han på min uppmärksamhet och eftersom jag skall ignorera honom hela kvällen och natten och vara trött i morgon bitti så får jag väl ta mitt föräldraansvar och gulligulla lite med honom.
Ikväll hägrar rödkålen, rödvinet, glöggen (FY vad äckligt) och julgroggen!
onsdag 5 december 2007
Åtta glömda ljus...
Men vaffan är jag för mor egentligen?
Det blir definitivt en vända till Konsum Avenyn för införskaffande av Sheba en masse. Ellis fyllde åtta igår.
Så då återstår att få på det gnälliga barnet lite kläder och få Esther och Ellis ur barnvagnen.
Det blir definitivt en vända till Konsum Avenyn för införskaffande av Sheba en masse. Ellis fyllde åtta igår.
Så då återstår att få på det gnälliga barnet lite kläder och få Esther och Ellis ur barnvagnen.
Ett halvt ljus!
Glömde ju i all hast att förtälja om denna dags storhet!
Anton fyller 6 månader.
Frågan är hur man skall fira denna stora dag... Efter förmiddagens äventyr funderar jag på att köpa en förpackning Sheba.
Anton fyller 6 månader.
Frågan är hur man skall fira denna stora dag... Efter förmiddagens äventyr funderar jag på att köpa en förpackning Sheba.
Barnmatens Jamie Oliver inser sitt nederlag
En liten, liten stund, tänkte jag. Bara en liten, liten stund av ensamhet i vardagsrummet kan jag utsätta min son för.
En pytteliten stund. Det finns inget farligt på golvet, om han kryper in under tvn och till alla kablar så hör jag släpljuden innan han har lyckats dra ner tvn som i så fall ändå ramlar mot väggen och alltså inte i huvudet på min son. Om han blir tyst, tänkte jag, DÅ vet jag att det är fara å färde.
En tinywiny stund. Ett moment.
Jag satte sonen stadig som en fura på mattan. Precis utanför hans räckhåll låg locket till klosshinken. Runt omkring honom låg hans klossar, visserligen främst som leksaker, men samtidigt hade min konspiratoriska och beräknande hjärna (Black Adder ligger i lä. I LÄ, I tell you!) listat ut att för att passera bort från mattan måste han krypa genom klossarna och således utstöta någon form av ljud. Bollen låg innanför klossbarriären.
Jag gick in i sovrummet för att sända ett mail. Barnet gugglade och pratade och stönade i vardagsrummet. Ingen anledning till oro. Det är först när han blir tyst som han är igång med kabeläteriet.
När jag hörde "klonkklonkklonk:et" blev jag trygg. Eftersom locket till klosshinken låg på mattan visste jag med säkerhet att sonen var i närheten av sin ursprungliga position, även om han nu var utanför mattan. Inget släpa-klosshinkslocket-över-golvet-ljud hade hörts. Och jag visste att han hade något kärt att roa sig med.
Klonkklonkklonk:et upphörde. Det blev tyst. Samtidigt tryckte jag på sendknappen. Tystnad är inte bra. Jag var inte OROLIG men jag gick ändå skyndsamt till vardagsrummet.
På väg till mattan såg jag små bara fötter i köket.
Min son, denna atlet, hade på rekordtid krupit från vardagsrummets matta till kökets..... kattmatsskålar.
Klonkklonkklonk är det ljud som uppkommer när små, små barnfingrar gräver sig ner i katternas mjukmat.
Han har strävat så länge efter denna upplevelse och jag kan därför förstå den glädje hela det kattmatsinbakade barnet utstrålade när han låg där och grävde. Jag gladdes å hans vägnar. Eller kanske inte.
Antingen har min son fått ett fantastiskt gott bordsskick sedan i morse när han intog sin äppelgröt, eller så hade han inte satt i sig så mycket kattmat.
Emma satt på köksfläkten och tittade stolt på det lilla barnet som nu äntligen kan äta själv.
Mumma.
Mumma, indeed.
En pytteliten stund. Det finns inget farligt på golvet, om han kryper in under tvn och till alla kablar så hör jag släpljuden innan han har lyckats dra ner tvn som i så fall ändå ramlar mot väggen och alltså inte i huvudet på min son. Om han blir tyst, tänkte jag, DÅ vet jag att det är fara å färde.
En tinywiny stund. Ett moment.
Jag satte sonen stadig som en fura på mattan. Precis utanför hans räckhåll låg locket till klosshinken. Runt omkring honom låg hans klossar, visserligen främst som leksaker, men samtidigt hade min konspiratoriska och beräknande hjärna (Black Adder ligger i lä. I LÄ, I tell you!) listat ut att för att passera bort från mattan måste han krypa genom klossarna och således utstöta någon form av ljud. Bollen låg innanför klossbarriären.
Jag gick in i sovrummet för att sända ett mail. Barnet gugglade och pratade och stönade i vardagsrummet. Ingen anledning till oro. Det är först när han blir tyst som han är igång med kabeläteriet.
När jag hörde "klonkklonkklonk:et" blev jag trygg. Eftersom locket till klosshinken låg på mattan visste jag med säkerhet att sonen var i närheten av sin ursprungliga position, även om han nu var utanför mattan. Inget släpa-klosshinkslocket-över-golvet-ljud hade hörts. Och jag visste att han hade något kärt att roa sig med.
Klonkklonkklonk:et upphörde. Det blev tyst. Samtidigt tryckte jag på sendknappen. Tystnad är inte bra. Jag var inte OROLIG men jag gick ändå skyndsamt till vardagsrummet.
På väg till mattan såg jag små bara fötter i köket.
Min son, denna atlet, hade på rekordtid krupit från vardagsrummets matta till kökets..... kattmatsskålar.
Klonkklonkklonk är det ljud som uppkommer när små, små barnfingrar gräver sig ner i katternas mjukmat.
Han har strävat så länge efter denna upplevelse och jag kan därför förstå den glädje hela det kattmatsinbakade barnet utstrålade när han låg där och grävde. Jag gladdes å hans vägnar. Eller kanske inte.
Antingen har min son fått ett fantastiskt gott bordsskick sedan i morse när han intog sin äppelgröt, eller så hade han inte satt i sig så mycket kattmat.
Emma satt på köksfläkten och tittade stolt på det lilla barnet som nu äntligen kan äta själv.
Mumma.
Mumma, indeed.
tisdag 4 december 2007
Tillbaks
Två veckor utan internet... Och julen har kommit, sjung hoppfallerallala. I övrigt inget nytt. Det klart att jag har FUNDERAT.
Jennifer skrev en vansinnigt rolig krönika för typ två veckor sedan. Hon har bytt bildbyline och förstorat upp den. Eller hon och hon, förresten, det måste vara någon förvirrad redaktör, typ. Nu står hon i 15 cm-format i en ytterst missklädsam svart klänning med lite latinoinspiration och ser ut som en dålig transa. En överårig dålig transa i en 10-kronorstrasa från Myrornas. Nåväl - hela denna roliga krönika andades mellan raderna en vrede över ett mail hon fått av någon läsare som kommenterat hennes utseende. Men eftersom jag inte har sparat tidningen kan jag inte delge det roligaste. Och jag har inte heller läst sporten det senaste för jag glömmer ju liksom bort att kolla Jennifer-krönikorna om inte Hans påminner mig om det så jag vet inte om någon med smak åter har bytt bild. Och så säger ni att jag är obsessed...
Linda Skugge har roat mig. Dels genom en sursur krönika om när hon gjorde ett magplask på något seminarium om att lyckas i Malmö. Hon var skitsur för att folk sagt att hon sugit och använde massa hårda ord och elaka tillmälen, bara för att folk ville ha pengarna tillbaks. Konstigt nog så tyckte publiken inte om att se henne blogga live. Detta upprörde Linda eftersom hon tolkade det som att de bara ville höra "hur yoga förändrade deras liv". Fan - tänk att få betalt för att sitta framför folk på en scen och skriva det här... Mycket lättare än att åka till Kållered.
Därefter satt hon hos Luuk och spelade sina musikvideos. Då drabbade den stora ångesten mig.
Jag insåg att jag och Linda är som två spegelbildssidor, typ som den onda gudmodern eller hon den blonda i Heroes. Linda och jag är lika. Usch. Visserligen är Linda smal och bitter och har färgat sitt hår mörkt, men i övrigt... (Linda har förresten skrivit en krönika om hur mycket hon hatar folk som är tjocka. De har liksom ingen karaktär och är slöa och dumma. Jag minns att jag åt chips när jag läste den och blev tvärsur. Vaddå, då? Och efter att ha sett Linda på tv så tror jag att tjejen skulle behöva ett Estrella eller två. Normalvikt är väl något att satsa på. För oss båda...)
Linda berättade om att hon STÖRDE sig över att folk inte tvättade handfatet varje gång de använt det. Jag står och stör mig på att jag inte tar tillfället i akt att tvätta handfatet varje gång jag använder det.
Linda berättade att hon dammsuger i alla fall köket i alla fall en gång varje dag. Jag stör mig på att jag inte orkar dammsuga i alla fall köket varje dag. Linda berättade att hon stör sig på att folk som har fyllt trettio fortfarande ibland kan vara blyga nog att inte hälsa, vilket får henne att känna sig osäker. Jag stör mig på att folk som har fyllt trettio är så jävla osäkra att de inte klarar av att jag inte hälsar på dem. Scary.
Men det blev mer scary.
Linda började spela sina musikvideos. Linda startade med Webstrarna. Jag flashade back till början av nittiotalet och kunde hela texten till "Moln på marken". Linda spelade 808 state. Jag rös. Linda berättade om sina rave. Linda berättade att hon var för naiv för att ha sett drogerna och om sina hemsydda kläder. (Hon hade dock förverkligat vad jag funderade på - ett par brax i genomskinlig plast... Jag vågade aldrig.) Linda spelade Pixies. Linda var jag på nittitalet. Jag insåg att jag gillade Linda en gång i tiden. Usch. Usch. Usch. Fast jag fick aldrig skriva i Ultra. Vilket förmodligen kan bero på att jag aldrig gjorde vad Linda gjorde, skrev till dem och sålde sig på ett bra sätt.
Jag ruskade av mig den värsta ångesten när jag insåg att Linda är så typiskt osäker att hon inte vågade spela tidig Kent, Nirvana och Quench - typ måste vara lite pretto och välja saker som ännu färre kommer ihåg... Sådan är inte jag, inte. Jag är helt laid back och sååååå mycket coolare än min lyckade spegelbild.
Vad har mer hänt?
Anton har varit sjuk. Jag med. Ellispellis är frisk som en nötkärna. Han är den gamla Ellispellisen som jag inte sett sedan vi flyttade hit. Jag får inte alls dåligt samvete av detta faktum - att katten uppenbarligen inte alls bara saknade sitt hem utan mådde pyton och jag borde ha sett det. Närå. Jag är cool och laid back. (Nästan)
Linda gillar inte husdjur. Hon anser att de är smutsiga och bakteriespridande.
Jennifer skrev en vansinnigt rolig krönika för typ två veckor sedan. Hon har bytt bildbyline och förstorat upp den. Eller hon och hon, förresten, det måste vara någon förvirrad redaktör, typ. Nu står hon i 15 cm-format i en ytterst missklädsam svart klänning med lite latinoinspiration och ser ut som en dålig transa. En överårig dålig transa i en 10-kronorstrasa från Myrornas. Nåväl - hela denna roliga krönika andades mellan raderna en vrede över ett mail hon fått av någon läsare som kommenterat hennes utseende. Men eftersom jag inte har sparat tidningen kan jag inte delge det roligaste. Och jag har inte heller läst sporten det senaste för jag glömmer ju liksom bort att kolla Jennifer-krönikorna om inte Hans påminner mig om det så jag vet inte om någon med smak åter har bytt bild. Och så säger ni att jag är obsessed...
Linda Skugge har roat mig. Dels genom en sursur krönika om när hon gjorde ett magplask på något seminarium om att lyckas i Malmö. Hon var skitsur för att folk sagt att hon sugit och använde massa hårda ord och elaka tillmälen, bara för att folk ville ha pengarna tillbaks. Konstigt nog så tyckte publiken inte om att se henne blogga live. Detta upprörde Linda eftersom hon tolkade det som att de bara ville höra "hur yoga förändrade deras liv". Fan - tänk att få betalt för att sitta framför folk på en scen och skriva det här... Mycket lättare än att åka till Kållered.
Därefter satt hon hos Luuk och spelade sina musikvideos. Då drabbade den stora ångesten mig.
Jag insåg att jag och Linda är som två spegelbildssidor, typ som den onda gudmodern eller hon den blonda i Heroes. Linda och jag är lika. Usch. Visserligen är Linda smal och bitter och har färgat sitt hår mörkt, men i övrigt... (Linda har förresten skrivit en krönika om hur mycket hon hatar folk som är tjocka. De har liksom ingen karaktär och är slöa och dumma. Jag minns att jag åt chips när jag läste den och blev tvärsur. Vaddå, då? Och efter att ha sett Linda på tv så tror jag att tjejen skulle behöva ett Estrella eller två. Normalvikt är väl något att satsa på. För oss båda...)
Linda berättade om att hon STÖRDE sig över att folk inte tvättade handfatet varje gång de använt det. Jag står och stör mig på att jag inte tar tillfället i akt att tvätta handfatet varje gång jag använder det.
Linda berättade att hon dammsuger i alla fall köket i alla fall en gång varje dag. Jag stör mig på att jag inte orkar dammsuga i alla fall köket varje dag. Linda berättade att hon stör sig på att folk som har fyllt trettio fortfarande ibland kan vara blyga nog att inte hälsa, vilket får henne att känna sig osäker. Jag stör mig på att folk som har fyllt trettio är så jävla osäkra att de inte klarar av att jag inte hälsar på dem. Scary.
Men det blev mer scary.
Linda började spela sina musikvideos. Linda startade med Webstrarna. Jag flashade back till början av nittiotalet och kunde hela texten till "Moln på marken". Linda spelade 808 state. Jag rös. Linda berättade om sina rave. Linda berättade att hon var för naiv för att ha sett drogerna och om sina hemsydda kläder. (Hon hade dock förverkligat vad jag funderade på - ett par brax i genomskinlig plast... Jag vågade aldrig.) Linda spelade Pixies. Linda var jag på nittitalet. Jag insåg att jag gillade Linda en gång i tiden. Usch. Usch. Usch. Fast jag fick aldrig skriva i Ultra. Vilket förmodligen kan bero på att jag aldrig gjorde vad Linda gjorde, skrev till dem och sålde sig på ett bra sätt.
Jag ruskade av mig den värsta ångesten när jag insåg att Linda är så typiskt osäker att hon inte vågade spela tidig Kent, Nirvana och Quench - typ måste vara lite pretto och välja saker som ännu färre kommer ihåg... Sådan är inte jag, inte. Jag är helt laid back och sååååå mycket coolare än min lyckade spegelbild.
Vad har mer hänt?
Anton har varit sjuk. Jag med. Ellispellis är frisk som en nötkärna. Han är den gamla Ellispellisen som jag inte sett sedan vi flyttade hit. Jag får inte alls dåligt samvete av detta faktum - att katten uppenbarligen inte alls bara saknade sitt hem utan mådde pyton och jag borde ha sett det. Närå. Jag är cool och laid back. (Nästan)
Linda gillar inte husdjur. Hon anser att de är smutsiga och bakteriespridande.
måndag 19 november 2007
Back with a vengeance
Pellis är hemma!
När jag satt i väntrummet och hade dragit mitt visakort och bara skulle hämta lilla söta gulligullkatten ögnade jag igenom kostnadsspecen. Jag fastnade vid posterna "Dygnsavgift katt svår beh arvode 494,40", "Dygnsavgift katt svår beh förbrukningsmaterial 108,80" samt "Dygnsavgift katt svår beh avgift 28,80". Jag puttade på sambon och visade posterna och frågade om han uppfattade dem som jag gjorde. Hans såg lite besvärad ut.
"Ellis har alltså varit Ellis" sade Hans.
"Det MÅSTE ju vara något annat" sade jag. "Ellis är ju Ellis men Ellis är ju SNÄLL"
"Nu vill Elvis gå hem" hördes en röst från mottagningen. Jag och en man på andra sidan lokalen studsade upp.
"Hur i helvete kan folk ha så dålig smak att de döper sina djur till Elvis i parti och minut" muttrade jag till Hans när den lycklige mannen fått gå och hämta sin sköldpadda eller iller eller katt eller vad det nu var och satte mig ner. Hans tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.
"Ellis heter inte Elvis längre" muttrade jag.
"Men han har gjort" upplyste Hans förnumstigt.
"Just det. Men inte så länge JAG har haft honom. Kallar man sitt djur för Elvis borde kommunen belägga en med djurförbud"
Vi väntade ytterligare en halvtimme. Under denna halvtimme hann en gubbe missta Anton för en hund. Detta sårade inte mina känslor det ringaste.
Vad som sårade mig och mitt mammahjärta var när det meddelades att katten Ellis ville gå hem. När jag glad som en liten lärka kom med min bur vad det första frau Sköterska upplyste mig om att Ellis är en mycket bestämd herre.
"Var det det "svår beh" betydde" frågade jag. Det var det.
"Oj" sade jag. "men han ÄR inte aggressiv" sade jag. "Han bara LÅTER mycket" fortsatte jag. Frau Sköterska tittade på mig med en sådan där mammablick som blott sköterskor på diverse sjukhus kan ha.
"De reagerar ju olika när de känner sig otrygga" sade hon och lät mig därmed veta att jag är en stolt ägare av ett monster.
Mitt mammahjärta BRAST. Ellis har alltså klassats som en krigare när han bara är en bebis som vill ha kärlek och förståelse och någon kärlek och förståelse har han inte fått eftersom han klassats som en krigare! Ingen har gullat med min bebis bara för att min bebis ser ut som ett monster och låter som tre, bara för att HAN har lite problem med de signaler han sänder ut...
"Vi har haft värre" sade sköterskan tröstande. TRO FAN ATT DE HAR HAFT VÄRRE!
"Men vi måste vara försiktiga" sade hon.
"Jag förstår" sade jag, och det GÖR jag. Jag skulle inte HELLER riskera liv och lem för att gulla med en barnätande mördarmaskin. Men nu är det ELLIS vi talar om. GullepluttEllis som varit mol allena med slangar i snoppen och slangar i benen och ensam och övergiven och STACKARS ELLIS!
Jag kom in i "pol 6"-rummet och där satt Ellispellis i en vit nätbur och kurade. Jag satte upp hans bur på britsen och öppnade trådburen.
"Eeeeeh" sade sköterskan och såg orolig ut. "Han är lite arg just nu"
"Moaaaaaaaw" vrålade Ellis och hoppade upp på britsen och sprang raskt in i sin bur. Jag stängde inte luckan för jag tänkte att han säkert ville hälsa på mig när han insåg att han var "hemma".
"MOOOOOOOAAAAAAAAW" vrålade Ellis och stack ut sitt huvud. Jag stack till honom MITT huvud, för här skulle det pussas. Sköterskan såg MYCKET nervös ut.
"Han är lite arg just nu" sade hon, "så det är nog bra om du är försiktig"
Arg? Ellispellis? Han var så glad över att se mig att han inte visste vart han skulle ta vägen! Han pussades och vrålade och vrålade och pussade och pussade igen. Han HOPPADE av glädje inne i buren. Vips var han ute på britsen med svansen i vädret och lade sig och rullade sig och kurrkurrkurrade och sköterskan insåg att Ellis inte alls var arg. Ellis var GLAD.
"Det är en HELT annan katt" sade sköterskan.
"Yeh, right", tänkte jag. Ellis är Ellis. Ellis vrålar. Ellis väser. Ellis är stor och stark och alla är rädda för Ellis. Ellis är snäll. Ellis är till och med snällast. Men det vet inte personalen på djursjukhuset.
"Han har druckit men inte ätit under tiden han har varit här" sade sköterskan. "Ha lite uppsikt så att han får i sig någon mat, det kan vara så att han har problem med att äta. Då får du komma tillbaks"
Älskade lilla Ellispellis har varit olycklig och då äter han inte!!!! Mammahjärtat skrek i mig. Ellis pussade vidare.
När han kom hem sprang han till matskålen och åt och åt och åt och åt som om han aldrig sett mat förr.
Min älskade lilla gullepluttgubbe har fyra rakade ben och om han hade haft kulorna kvar hade jag beskrivit hans rakade underliv som "porrpung" men nu vet jag inte riktigt vad jag skall säga... Porrpåse?
Nu skall Ellis ha medicin i en vecka. Därefter skall han blott få intaga blötmat. Men, påpekades det, Ellis är tjock och skall därför aktiveras för att förhindra övervikt. Hur aktiverar man Ellis ytterligare utan att han exploderar av överaktivitet?
Ellis har parkerat på mig så fort jag satt mig i soffan eller lagt mig i sängen eller varhelst jag har varit. Då har mamma Emma och Syster Yster Esther kommit och joinat sin tillfrisknande broder. Jag känner mig låst.
I natt har jag blivit väckt otaliga gånger av min vrålande hemmavarande katt. Han har hoppat på mig och han har krävt att få busa. Han har racat över parketten och han har hoppat på möblerna. Han har kloat på matstolarna så tussarna har rykt. Just nu hoppar han upp och ner på tangentbordet, springer till ytterdörren och vrålar och hoppar på handtaget. Allt är som vanligt. Vad skulle man göra utan sin älskade katt?
Att ha en femmånaders bebis är en dröm i jämförelse med att ha en 7-kilos damp-burma.
Men GUD vad jag är glad över att Ellis är hemma!
När jag satt i väntrummet och hade dragit mitt visakort och bara skulle hämta lilla söta gulligullkatten ögnade jag igenom kostnadsspecen. Jag fastnade vid posterna "Dygnsavgift katt svår beh arvode 494,40", "Dygnsavgift katt svår beh förbrukningsmaterial 108,80" samt "Dygnsavgift katt svår beh avgift 28,80". Jag puttade på sambon och visade posterna och frågade om han uppfattade dem som jag gjorde. Hans såg lite besvärad ut.
"Ellis har alltså varit Ellis" sade Hans.
"Det MÅSTE ju vara något annat" sade jag. "Ellis är ju Ellis men Ellis är ju SNÄLL"
"Nu vill Elvis gå hem" hördes en röst från mottagningen. Jag och en man på andra sidan lokalen studsade upp.
"Hur i helvete kan folk ha så dålig smak att de döper sina djur till Elvis i parti och minut" muttrade jag till Hans när den lycklige mannen fått gå och hämta sin sköldpadda eller iller eller katt eller vad det nu var och satte mig ner. Hans tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.
"Ellis heter inte Elvis längre" muttrade jag.
"Men han har gjort" upplyste Hans förnumstigt.
"Just det. Men inte så länge JAG har haft honom. Kallar man sitt djur för Elvis borde kommunen belägga en med djurförbud"
Vi väntade ytterligare en halvtimme. Under denna halvtimme hann en gubbe missta Anton för en hund. Detta sårade inte mina känslor det ringaste.
Vad som sårade mig och mitt mammahjärta var när det meddelades att katten Ellis ville gå hem. När jag glad som en liten lärka kom med min bur vad det första frau Sköterska upplyste mig om att Ellis är en mycket bestämd herre.
"Var det det "svår beh" betydde" frågade jag. Det var det.
"Oj" sade jag. "men han ÄR inte aggressiv" sade jag. "Han bara LÅTER mycket" fortsatte jag. Frau Sköterska tittade på mig med en sådan där mammablick som blott sköterskor på diverse sjukhus kan ha.
"De reagerar ju olika när de känner sig otrygga" sade hon och lät mig därmed veta att jag är en stolt ägare av ett monster.
Mitt mammahjärta BRAST. Ellis har alltså klassats som en krigare när han bara är en bebis som vill ha kärlek och förståelse och någon kärlek och förståelse har han inte fått eftersom han klassats som en krigare! Ingen har gullat med min bebis bara för att min bebis ser ut som ett monster och låter som tre, bara för att HAN har lite problem med de signaler han sänder ut...
"Vi har haft värre" sade sköterskan tröstande. TRO FAN ATT DE HAR HAFT VÄRRE!
"Men vi måste vara försiktiga" sade hon.
"Jag förstår" sade jag, och det GÖR jag. Jag skulle inte HELLER riskera liv och lem för att gulla med en barnätande mördarmaskin. Men nu är det ELLIS vi talar om. GullepluttEllis som varit mol allena med slangar i snoppen och slangar i benen och ensam och övergiven och STACKARS ELLIS!
Jag kom in i "pol 6"-rummet och där satt Ellispellis i en vit nätbur och kurade. Jag satte upp hans bur på britsen och öppnade trådburen.
"Eeeeeh" sade sköterskan och såg orolig ut. "Han är lite arg just nu"
"Moaaaaaaaw" vrålade Ellis och hoppade upp på britsen och sprang raskt in i sin bur. Jag stängde inte luckan för jag tänkte att han säkert ville hälsa på mig när han insåg att han var "hemma".
"MOOOOOOOAAAAAAAAW" vrålade Ellis och stack ut sitt huvud. Jag stack till honom MITT huvud, för här skulle det pussas. Sköterskan såg MYCKET nervös ut.
"Han är lite arg just nu" sade hon, "så det är nog bra om du är försiktig"
Arg? Ellispellis? Han var så glad över att se mig att han inte visste vart han skulle ta vägen! Han pussades och vrålade och vrålade och pussade och pussade igen. Han HOPPADE av glädje inne i buren. Vips var han ute på britsen med svansen i vädret och lade sig och rullade sig och kurrkurrkurrade och sköterskan insåg att Ellis inte alls var arg. Ellis var GLAD.
"Det är en HELT annan katt" sade sköterskan.
"Yeh, right", tänkte jag. Ellis är Ellis. Ellis vrålar. Ellis väser. Ellis är stor och stark och alla är rädda för Ellis. Ellis är snäll. Ellis är till och med snällast. Men det vet inte personalen på djursjukhuset.
"Han har druckit men inte ätit under tiden han har varit här" sade sköterskan. "Ha lite uppsikt så att han får i sig någon mat, det kan vara så att han har problem med att äta. Då får du komma tillbaks"
Älskade lilla Ellispellis har varit olycklig och då äter han inte!!!! Mammahjärtat skrek i mig. Ellis pussade vidare.
När han kom hem sprang han till matskålen och åt och åt och åt och åt som om han aldrig sett mat förr.
Min älskade lilla gullepluttgubbe har fyra rakade ben och om han hade haft kulorna kvar hade jag beskrivit hans rakade underliv som "porrpung" men nu vet jag inte riktigt vad jag skall säga... Porrpåse?
Nu skall Ellis ha medicin i en vecka. Därefter skall han blott få intaga blötmat. Men, påpekades det, Ellis är tjock och skall därför aktiveras för att förhindra övervikt. Hur aktiverar man Ellis ytterligare utan att han exploderar av överaktivitet?
Ellis har parkerat på mig så fort jag satt mig i soffan eller lagt mig i sängen eller varhelst jag har varit. Då har mamma Emma och Syster Yster Esther kommit och joinat sin tillfrisknande broder. Jag känner mig låst.
I natt har jag blivit väckt otaliga gånger av min vrålande hemmavarande katt. Han har hoppat på mig och han har krävt att få busa. Han har racat över parketten och han har hoppat på möblerna. Han har kloat på matstolarna så tussarna har rykt. Just nu hoppar han upp och ner på tangentbordet, springer till ytterdörren och vrålar och hoppar på handtaget. Allt är som vanligt. Vad skulle man göra utan sin älskade katt?
Att ha en femmånaders bebis är en dröm i jämförelse med att ha en 7-kilos damp-burma.
Men GUD vad jag är glad över att Ellis är hemma!
torsdag 15 november 2007
Tyst blev det... nästan
Efter att ha återvänt från Blå Stjärnan med en tom kattbur och ett tungt hjärta möttes jag av en vrålande Emma som försökte ta sig ut i ren på-jakt-efter-Ellis-desperation.
Ellis ligger på sjukhus. Den stora buffliga klunsen fattade knappt vad som hände, men Hans plockade ner kattburen på golvet, Emma gick in, Ellis gick på toa och därefter ställde han sig utanför buren. Hans ropade på Emma som gick ut, dumdumEllis utan självbevarelsedrift skuttade glatt in och kände förmodligen att han vunnit någon match.
Han vrålade hela vägen till Blå Stjärnan. Vi fick komma in nästan direkt.
Ellis var Ellis. Därutöver morrade han mordiskt när veterinären klämde på hans urinblåsa. Hon konstaterade att den var spänd och att Ellis måste opereras (eller snarare sköljas ur). Typ tur att jag kom, annars skulle katten dö... Men eftersom det inte var helt stopp så har urinblåsan i alla fall inte brustit och förhoppningsvis är det inga njurskador och förhoppningsvis blir hab helt återställd.
Han sövs ikväll och därefter rensar de kisseridelarna. Därefter får han en kateter och får ligga kvar tills han klarar att kissa själv, förmodligen tar det ett par dygn.
Det låter väl bra?
Men i mina öron låter det så här:
DE SKALL SÖVA MIN ELLISPELLIS! Tänk om han inte kommer hem igen?
I det elliska hemmet råder tystnad som endast bryts av Antons vrål efter uppmärksamhet och Emmas vrål av saknad. Inget Ellisvrål. Inget hopp-på-dörr-handtag. Inget slå-i-brevinkast. Inget klös-på-matstolarna. Inget klorace på parketten. Bara tyst.
Hur klarar man sig utan Ellis?
Ellis ligger på sjukhus. Den stora buffliga klunsen fattade knappt vad som hände, men Hans plockade ner kattburen på golvet, Emma gick in, Ellis gick på toa och därefter ställde han sig utanför buren. Hans ropade på Emma som gick ut, dumdumEllis utan självbevarelsedrift skuttade glatt in och kände förmodligen att han vunnit någon match.
Han vrålade hela vägen till Blå Stjärnan. Vi fick komma in nästan direkt.
Ellis var Ellis. Därutöver morrade han mordiskt när veterinären klämde på hans urinblåsa. Hon konstaterade att den var spänd och att Ellis måste opereras (eller snarare sköljas ur). Typ tur att jag kom, annars skulle katten dö... Men eftersom det inte var helt stopp så har urinblåsan i alla fall inte brustit och förhoppningsvis är det inga njurskador och förhoppningsvis blir hab helt återställd.
Han sövs ikväll och därefter rensar de kisseridelarna. Därefter får han en kateter och får ligga kvar tills han klarar att kissa själv, förmodligen tar det ett par dygn.
Det låter väl bra?
Men i mina öron låter det så här:
DE SKALL SÖVA MIN ELLISPELLIS! Tänk om han inte kommer hem igen?
I det elliska hemmet råder tystnad som endast bryts av Antons vrål efter uppmärksamhet och Emmas vrål av saknad. Inget Ellisvrål. Inget hopp-på-dörr-handtag. Inget slå-i-brevinkast. Inget klös-på-matstolarna. Inget klorace på parketten. Bara tyst.
Hur klarar man sig utan Ellis?
Kattmördare
Jag sitter som på nålar, i morgonrock och vill så gärna få håret tvättat. Jag kan dock inte hoppa in i duschen. Denna gång är det dock inte sonen som förhindrar tvagning utan min veterinär. Eller, jag.Ellis har problem med kissen. (Hahaha... Du vet att jag inte ens kan skoja HALVHJÄRTAT om mina katter när de mår dåligt. Men jag är en tapper själ - jag försöker...)
Vems fel är detta?
Mitt. Jag är en dålig mor, en dålig människa och jag förtjänar ett bad i glödande lava. Dock får detta ske EFTER att jag talat med veterinären.
Vad har hänt?
Vi lämnade ju katterna hemma när vi åkte till Vimmerby. I ett och ett halvt dygn. Två skålar vatten hade de att förlusta sig med utöver den mat som stod framdukad. Mitt samvete tyngdes naturligtvis under ett och ett halvt dygn, ty mina katter har aldrig varit ensamma så länge utom när jag födde barn och när Esther ställdes ut i Stockholm. Men vad skulle jag göra? Tre kattburar i en bil som var fylld med småbröder och bebisar och en vistelse i ett hus med öppna gjutjärnskaminer, barn i dörröppnarålder, en jättehund samt en icke så kattälskande 60-årsjubilar omöjliggjorde att jag skulle ta med dem. Särskilt som ett medtagande skulle innebära en fyratimmesbilfärd - Emma gillar INTE att åka bil!
Urskuldar jag mig?
Jepp.
Vad har mer hänt?
När vi kom hem såg jag att katterna druckit mycket. Den ena skålen var helt tom och den andra halvfylld. Detta innebär en bra mycket större konsumtion än vanligt. Maten var även den mumsad på.
Jag tolkade det som att katterna haft tråkigt.
Måndagen kom. Ellis uppträdde ganska märkligt. Han gick på lådan ofta, ofta, men jag tänkte att han var nervig för att han fått vara hemma ensam i ett och ett halvt dygn, om det inte var detta så var det att han tyckte att lådan var så äcklig ("ny" sand som luktar allt annat än mumma) så att han inte ville sitta längre än nödvändigt. Att han kom kurrkurrkurrande och ville ligga hos mig hela tiden tolkade jag som att jag ju varit borta i ett och ett halvt dygn och/eller att han ville värma sig i detta kylskåp som vi kallar hem.
Tisdagen kom. Ellis ändrade inte sitt beteende. På kvällen gick han på toa var tionde minut. Jag reflekterade över detta och kände på hans urinblåsa. Ingen spänd buk. Inga tecken på smärta. Lilla snoppen var inte anmärkningsvärd på något sätt. Det kom lite kiss varje gång han gick på lådan.
Onsdagen kom. På dagen var jag ute en massa och på eftermiddagen lade jag märke till att Ellis fortfarande gick på toa titt som tätt. Men det kom liiiiiite kiss varje gång. Men innan vi gick och lade oss var han på lådan var femte minut. Lilla gubben. Ingen spänd buk, ingen smärta, vita fina ögonvitor och rena blinkhinnor, inte särskilt varm, inte slö... Bara gossiga Ellis på toa hela tiden... Lite röd runt snoppen, men vaffan, han gick ju och kissade var femte minut...
I samråd med sambon beslöt vi att kontakta veterinären idag trots att min läkarskräck sträcker sig över artgränserna och innebär att jag hela natten legat och tänkt över hans liv, hans avrättning, huruvida vi skall ersätta den oersättliga drömprins jag nu kommer att mista (eller få ge penicillin) och hur jag skall kunna frakta katt + barn till Majorna eller om jag skall gå till Blå Stjärnan direkt, samt krasst konstaterat att det ingalunda kommer att kunna köpas några julklappar ty försäkringen täcker bara 25 000 kronors veterinärsvård för Ellis, OCH det är 20 % självrisk upp till den summan.
(Jag noterade dock att katten sov nästan hela natten hos mig och behövde inte springa på toa hela tiden)
Jag vet inte om det var oron som gjorde att jag gick upp klockan 7.10 i morse. Jag satte på kaffe och tänkte att jag hinner duscha innan veterinären öppnar mottagningen. Men så kom sjuklingen himself och ville gossa. Han lade sig på mig och stensomnade. Så där låg jag, med kaffet utom räckhåll, fram tills sonen skulle ha frukost klockan halv nio. Jag fick putta undan sjuklingen, som jag inte kunde avgöra om han var slö eller bara sedvanligt morgontrött. Väckte barnet, matade honom och ringde till veterinären.
Veterinären var ute och flyttade bilen. Hon skulle ringa upp när hon kom in igen. Nu är klockan 11. Flyttade hon biljävlen till Haparanda och gick tillbaks?
Sjuklingen har varit uppe och gått. Han har ratat godis (men det är en ny sort, han kanske inte gillar den. Kitbitsen är slut) och har väl inte gått på toa så särskilt ofta. Vita ögonvitor, fina blinkhinnor, ingen direkt rodnad på snoppen, ingen spänd buk, inga tecken på smärta och han verkar inte särskilt slö... Beter sig mest som vanligt, faktiskt.
Men i kattböckerna står det att katter DÖÖÖÖÖÖR om de har problem med urinvägarna. Typ efter fem minuter. Det står i och för sig att alla katter stendör efter fem minuter oavsett vad som fattas dem (hosta = säker död. Rött öga = säker död. 10 minuter utan rent vatten = säker död) men jag chansar inte vad gäller Ellis och hans snart spruckna urinblåsa (som töms var femte minut).
Jag sitter och funderar på om jag skall skita i veterinären och ringa någon annan. Jag är redan sur på min veterinär för att hon tog fyra nålar på sig att vaccinerar Esther. OM Ellis har problem med njurar eller urinvägar litar jag inte helt på att min veterinär har kompetensen att fixa det utan remiss till Blå Stjärnan i vilket fall som helst. Men nu har jag ju SAGT att veterinären skall ringa... Då är det ju dumt att ringa någon annan... Men klockan börjar närma sig lunch och i morgon är det fredag vilket innebär att risken för akut helgbesök (läs DYRARE) ökar för var minut som går om det inte finns undersökningstid under morgondagen...
Tänk om han DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR på grund av att jag inte ringer någon annan vet?
Ah, hur oundgrundligt det än är, så vet jag att du inte är intresserad av mina pälsbollar. Jag droppar ämnet.
(Om något någonsin händer min Ellispellis så kommer jag aldrig att förlåta mig själv och det finns ingen finare hankastrat i hela världen och han är mitt lilla livsljus och jag är såååå orolig och jag är inte fjollig alls. Sådetså.)
onsdag 14 november 2007
Titta det snöar!
Världen är på väga mot undergång. Det snöar igen.
I övrigt är allt ganska mycket som vanligt. Två kriminella gäng har åter börjat skjuta på varandra. (Nope, jag åsyftar INTE Partillepolisen eller helikopterpolisen. Även om det vore ganska kul med en uppgörelse, en riktig beef mellan de två falangerna. Vad är det för kontroll de skulle kämpa om? Hastighetsövervakningarna på E4an?)
http://www.aftonbladet.se/goteborg/article1235180.ab jmfr m "Det är naturligtvis oerhört oroande att både en polisstation och våra helikoptrar attackerats inom ett såpass kort tidsintervall, säger Klas Friberg." http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=382282
Liten betraktelse...
Är det konstigt om den här bruden är singel?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1239929.ab
match.com kunde varit ett mer effektivt sätt. Eller så är jag bara gammalmodig.
Julen är på väg och med den en växande känsla av frustration. Var skall vi vara, med vem skall vi vara, vad skall vi köpa, till vem skall vi köpa... Det skall bli kul att ladda granen i år i alla fall... Jag skippar temat och lassar upp ALLT jag har - här skall det glittras och glimmas och ögon skall tindra!
Jag är i sanning lite rädd för vad tomten skall komma med. Jag vill inte att Anton skall få massa julklappar! Han är bara 6 1/2 månad på jul. Han behöver inget! (Mer än kläder, dådå...) Vi har ingen plats till massa nallar och bilar och bollar och saker som låter tuttut eller bingbing. Jag har meddelat de berörda om detta men jag antar att ingen lyssnar som vanligt...
Jag är i sanning rädd för vad tomten INTE skall komma med. Jag vill ju att jag skall få massa julklappar! Jag är 35 år på jul och behöver en massa. Jag behöver kläder! Jag behöver en stavmixer! (Eller ANTON behöver en ny stavmixer.) Jag behöver dyra presanger! Jag behöver en helg på ett spa, jag behöver en resa till ett varmt land!
Astrid skulle fyllt 100 idag. Anton skall få en massa Astridrelaterade ting under sin barndom. När han fyller två och tre och fyra och fem och på jularna runtomkring. När han fyller ett kanske han kan få en Beskowbok.
I övrigt är allt ganska mycket som vanligt. Två kriminella gäng har åter börjat skjuta på varandra. (Nope, jag åsyftar INTE Partillepolisen eller helikopterpolisen. Även om det vore ganska kul med en uppgörelse, en riktig beef mellan de två falangerna. Vad är det för kontroll de skulle kämpa om? Hastighetsövervakningarna på E4an?)
http://www.aftonbladet.se/goteborg/article1235180.ab jmfr m "Det är naturligtvis oerhört oroande att både en polisstation och våra helikoptrar attackerats inom ett såpass kort tidsintervall, säger Klas Friberg." http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=382282
Liten betraktelse...
Är det konstigt om den här bruden är singel?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1239929.ab
match.com kunde varit ett mer effektivt sätt. Eller så är jag bara gammalmodig.
Julen är på väg och med den en växande känsla av frustration. Var skall vi vara, med vem skall vi vara, vad skall vi köpa, till vem skall vi köpa... Det skall bli kul att ladda granen i år i alla fall... Jag skippar temat och lassar upp ALLT jag har - här skall det glittras och glimmas och ögon skall tindra!
Jag är i sanning lite rädd för vad tomten skall komma med. Jag vill inte att Anton skall få massa julklappar! Han är bara 6 1/2 månad på jul. Han behöver inget! (Mer än kläder, dådå...) Vi har ingen plats till massa nallar och bilar och bollar och saker som låter tuttut eller bingbing. Jag har meddelat de berörda om detta men jag antar att ingen lyssnar som vanligt...
Jag är i sanning rädd för vad tomten INTE skall komma med. Jag vill ju att jag skall få massa julklappar! Jag är 35 år på jul och behöver en massa. Jag behöver kläder! Jag behöver en stavmixer! (Eller ANTON behöver en ny stavmixer.) Jag behöver dyra presanger! Jag behöver en helg på ett spa, jag behöver en resa till ett varmt land!
Astrid skulle fyllt 100 idag. Anton skall få en massa Astridrelaterade ting under sin barndom. När han fyller två och tre och fyra och fem och på jularna runtomkring. När han fyller ett kanske han kan få en Beskowbok.
tisdag 13 november 2007
Dumma Aftonbladet....
Jag kunde ju liksom inte hejda mig.
När jag var inne på Willys och handlade, vilket visade sig vara en vecka för gamla, kycklingköttbullar tog jag en Aftonbladet.
Jag ville ju veta om Lyxfällan var oseriösa för att de tvingade folk att betala räkningarna....
Inte fan stod det något om Lyxfällan!!! Bara en massa om Tito. Men det fanns ju på nätet också...
Dumma. Så här sitter jag utan kycklingköttbullar och utan kunskap. 40 spänn fattigare.
När jag var inne på Willys och handlade, vilket visade sig vara en vecka för gamla, kycklingköttbullar tog jag en Aftonbladet.
Jag ville ju veta om Lyxfällan var oseriösa för att de tvingade folk att betala räkningarna....
Inte fan stod det något om Lyxfällan!!! Bara en massa om Tito. Men det fanns ju på nätet också...
Dumma. Så här sitter jag utan kycklingköttbullar och utan kunskap. 40 spänn fattigare.
Jag förbannar min snålhet!
I Aftonbladet står med svarta bokstäver att läsa att "De lurades av Lyxfällan" och någon yttrar att "Hade jag vetat att de var oseriösa hade vi aldrig ställt upp". Min nyfikenhet väcks naturligtvis, men man måste vara "plus" för att läsa det. Eftersom sambon alltid köper papperstidningen så har jag ju hållit mig utanför extravagansen att "plus"a....
Vad är detta? Är det en dålig rubriksättning eller är det någon som tycker att det är oseriöst att behöva betala sina räkningar? Ååååååå... Jag kan inte vänta tills ikväll när jag får händerna på tidningen!!! (om inte Anton hinner käka upp den före.)
Oavsett är Lyxfällan den enda klara arvtagaren till Baren. Dokusåpan och förnedringstvn är död - länge leve dokusåpan och förnedringstvn!!!
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article1222897.ab (lägger in länken om du mot förmodan inte är lika snål som jag...)
I det danska valet är demokratibegreppet ifrågasatt från en sann expert. Pia Kjærsgaard tycker att det är odemokratiskt att inte hon får vara med att leka med de andra. Bara för att de är fler...
"Väljarna borde få avgöra hur folketinget ska se ut", säger hon. Jag förmodar att hon menar HENNES väljare.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1229258.ab Gulligt. Och genomtänkt.
Anton ligger just i detta nu och sover på vardagsrumsgolvet. Inte ens på en matta. I en av havregrynsgröt nedspydd t-shirt. Misär.
Katterna har sökt värme. Emma ligger på köksfläkten, vars lampa är tänd för att agera värmeelement åt min prinsessa. Esther och Ellis har ockuperat Antons skötbord eftersom de då får värme från tvättmaskinen. Men Anton får ligga på ett iskallt golv för att hans moder är hjärtlös... (nä. Jag lade över honom en filt men han sparkade av sig den. Faktiskt. Och han sover gott. Faktiskt. Jag är taskig om jag väcker honom. Faktiskt.)
Undrar om Bolaget försöker kyla ut bara mig eller om de är lika jävla snåla i hela huset. Elementen är iskalla och det snöar ute. Undrar vad de gör med "bränsletillägget" som tillkommer hyran varje månad... Inte värmer de upp huset i alla fall...
På tal om det - överklagandet har fortfarande inte kommit mig tillhanda. Eftersom jag just verbaliserat detta innebär det väl att det kommer med posten idag, men jag kan inte annat än hoppas, lite, lite, lite granna att Ombudet och hans den Anställda föll på eget grepp och överklagade för sent. Det hade varit SÅÅÅÅÅÅ kul!
(Jag vet inte, men jag är faktiskt inte överhuvudtaget rädd att förlora i nästa instans heller, så på ett sätt hoppas jag att överklagandet inkom i tid så att de får stå med skammen. Och ett nytt prejudikat...)
Vad är detta? Är det en dålig rubriksättning eller är det någon som tycker att det är oseriöst att behöva betala sina räkningar? Ååååååå... Jag kan inte vänta tills ikväll när jag får händerna på tidningen!!! (om inte Anton hinner käka upp den före.)
Oavsett är Lyxfällan den enda klara arvtagaren till Baren. Dokusåpan och förnedringstvn är död - länge leve dokusåpan och förnedringstvn!!!
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article1222897.ab (lägger in länken om du mot förmodan inte är lika snål som jag...)
I det danska valet är demokratibegreppet ifrågasatt från en sann expert. Pia Kjærsgaard tycker att det är odemokratiskt att inte hon får vara med att leka med de andra. Bara för att de är fler...
"Väljarna borde få avgöra hur folketinget ska se ut", säger hon. Jag förmodar att hon menar HENNES väljare.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1229258.ab Gulligt. Och genomtänkt.
Anton ligger just i detta nu och sover på vardagsrumsgolvet. Inte ens på en matta. I en av havregrynsgröt nedspydd t-shirt. Misär.
Katterna har sökt värme. Emma ligger på köksfläkten, vars lampa är tänd för att agera värmeelement åt min prinsessa. Esther och Ellis har ockuperat Antons skötbord eftersom de då får värme från tvättmaskinen. Men Anton får ligga på ett iskallt golv för att hans moder är hjärtlös... (nä. Jag lade över honom en filt men han sparkade av sig den. Faktiskt. Och han sover gott. Faktiskt. Jag är taskig om jag väcker honom. Faktiskt.)
Undrar om Bolaget försöker kyla ut bara mig eller om de är lika jävla snåla i hela huset. Elementen är iskalla och det snöar ute. Undrar vad de gör med "bränsletillägget" som tillkommer hyran varje månad... Inte värmer de upp huset i alla fall...
På tal om det - överklagandet har fortfarande inte kommit mig tillhanda. Eftersom jag just verbaliserat detta innebär det väl att det kommer med posten idag, men jag kan inte annat än hoppas, lite, lite, lite granna att Ombudet och hans den Anställda föll på eget grepp och överklagade för sent. Det hade varit SÅÅÅÅÅÅ kul!
(Jag vet inte, men jag är faktiskt inte överhuvudtaget rädd att förlora i nästa instans heller, så på ett sätt hoppas jag att överklagandet inkom i tid så att de får stå med skammen. Och ett nytt prejudikat...)
måndag 12 november 2007
VAR är Linda?
Jag börjar bli orolig på riktigt. Var är hon?
Eftersom hon enligt egen utsago inte kunde arbeta på ICA eller inom vården för att hon inte kunde vara sig själv på dessa arbetsplatser så kan hon ju inte ha ett lönejobb. Om hon lanserats som popstjärna på nytt borde vällan Aftonbladet i alla fall skrivit en NOTIS om det?
När Fadde kom ut som förortsvakt så nämndes inte Lindas namn...
Var ÄR hon?
I gårdagens söndagsbilaga fick i stället Ensam mamma söker - Susanne visa glitterkläder.
Är det ett tecken på moralförskjutningen i samhället? Skall bimboblonda botoxdamer med siliconinlägg ersättas med mörka, frikyrkliga saltlösningsinlägg? Vart är samhället på väg?
Helgen spenderades i Astrid-land. Mitt ute i skogen med snötyngda granar. Allt var som en saga. Anton var inte bara den ende som spydde på festen, han var även den ende som spillde rödvin på vitt underlag. En partyprins!
Jag tog Hans och Anton för att visa min barndoms gröna ängar. Hela klanen följde i mina fotspår. Över stock och sten gick vi i minusgrader och dunjackor, jag, Hans, pappas nyas son, Kalle, Lotta, Jim, Lottas ungar samt en megastor hund. Jag ville ju bara visa Hans jätteenen. Det var det enda. Men den hade uppenbarligen rasat i höstas. Fan.
Vi snackar alltså the mother of all ens. Ett naturligt underverk. Sist gång jag såg enjäveln var för tio år sedan när jag gick längs min barndoms gröna ängar. Att den uppenbarligen rasat nyligen pisses me därför off något såpass.
Hans var ganska impad av en ANNAN en. Han var dock inte impad av att jag gick på en skogspromenad genom snön och över gärdesgårdar med ett glas vitt vin i handen. Han tyckte det var typiskt stassbor.
Nyhetsblixt - jag är stadsbo. Jag tar med mig ett glas vitt vin på skogspromenad. Hur relaxad är man då i förhållande till naturupplevelser? Dessutom - kan man kyla vitt vin på ett bättre sätt än genom att ta det med sig på promenad i minusgrader? VA?
Jag ser inte att jag skulle blivit en BÄTTRE Mulle om jag haft på mig Tretorn och druckit blåbärssoppa ur en kåsa. Alls. Han är bara avundsjuk på mitt avslappnade förhållningssätt till skogen. Jag hittade dessutom en björkticka.
Eftersom hon enligt egen utsago inte kunde arbeta på ICA eller inom vården för att hon inte kunde vara sig själv på dessa arbetsplatser så kan hon ju inte ha ett lönejobb. Om hon lanserats som popstjärna på nytt borde vällan Aftonbladet i alla fall skrivit en NOTIS om det?
När Fadde kom ut som förortsvakt så nämndes inte Lindas namn...
Var ÄR hon?
I gårdagens söndagsbilaga fick i stället Ensam mamma söker - Susanne visa glitterkläder.
Är det ett tecken på moralförskjutningen i samhället? Skall bimboblonda botoxdamer med siliconinlägg ersättas med mörka, frikyrkliga saltlösningsinlägg? Vart är samhället på väg?
Helgen spenderades i Astrid-land. Mitt ute i skogen med snötyngda granar. Allt var som en saga. Anton var inte bara den ende som spydde på festen, han var även den ende som spillde rödvin på vitt underlag. En partyprins!
Jag tog Hans och Anton för att visa min barndoms gröna ängar. Hela klanen följde i mina fotspår. Över stock och sten gick vi i minusgrader och dunjackor, jag, Hans, pappas nyas son, Kalle, Lotta, Jim, Lottas ungar samt en megastor hund. Jag ville ju bara visa Hans jätteenen. Det var det enda. Men den hade uppenbarligen rasat i höstas. Fan.
Vi snackar alltså the mother of all ens. Ett naturligt underverk. Sist gång jag såg enjäveln var för tio år sedan när jag gick längs min barndoms gröna ängar. Att den uppenbarligen rasat nyligen pisses me därför off något såpass.
Hans var ganska impad av en ANNAN en. Han var dock inte impad av att jag gick på en skogspromenad genom snön och över gärdesgårdar med ett glas vitt vin i handen. Han tyckte det var typiskt stassbor.
Nyhetsblixt - jag är stadsbo. Jag tar med mig ett glas vitt vin på skogspromenad. Hur relaxad är man då i förhållande till naturupplevelser? Dessutom - kan man kyla vitt vin på ett bättre sätt än genom att ta det med sig på promenad i minusgrader? VA?
Jag ser inte att jag skulle blivit en BÄTTRE Mulle om jag haft på mig Tretorn och druckit blåbärssoppa ur en kåsa. Alls. Han är bara avundsjuk på mitt avslappnade förhållningssätt till skogen. Jag hittade dessutom en björkticka.
fredag 9 november 2007
Mera humor!
Kan man annat än älska denna rubrik?
”Jag har aldrig sett så mycket vatten”
Sagt i en kuststad....
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1205508.ab
”Jag har aldrig sett så mycket vatten”
Sagt i en kuststad....
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1205508.ab
Det var inte ROOOOOLIGT!!!
Jag uppskattar inte heller humorn i att spruta vatten i ansiktet på folk, det gör jag faktiskt inte. Jag tycker att det är ett otroligt Benny Hill-wannabe stuk, men jag tycker att det är stor humor i Reinfeldts respons:
"Det var inte rooooligt". Jag ser framför mig när Alfons lilla underläpp börjar darra.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1205197.ab
Vidare tycker jag att responsen från den stora komikerbegåvningen Hanna Wilenius är jätteskojig.
"Jag följde bara manus" - ett åttitalisternas svar på "Jag följde bara order", månde?
"Vår avsikt var inte att förnedra kändisar i tv. Det var på skoj" säger hon vidare.
"Jag hade aldrig gjort det i en politisk miljö där han är statsminister. Jag bedömde att han var på biografen som privatperson."
Man kan alltså inte bli förnedrad om det är på skoj och det är STRIX som bestämmer vad som är skoj och inte? Det är inte ok att vara skojjig med en statsminister, men med en privatperson?
Jag tycker att detta är en logik lika god som någon annan och bedömer därför att det inte finns något som heter "mobbing" om det inte är ställt utom allt rimligt tvivel att uppsåtet hos "gärningsmannen" varit något annat än att det varit "på skoj". För vem uppskattar inte skämt såsom "doppa huvudet i toastolen"?
Det är dock viktigt att den som får sitt huvud doppat i toastolen INTE är någon betydande person. Ingen typ i den högsta kasten på skolan, typ innegängsledare eller så... Nä, man skall ta den töntigaste och minsta typen. Då är det ok.
Det är lite lustigt att det tycks ha blivit så acceptabelt att bete sig som en gris bara det hamnar på tv.... Jag vet, jag slår in öppna dörrar och jag har ältat det förut, men VAFFAN ÄR DET FRÅGAN OM?
En journalist tar en massa pengar från en anhörig till en dömd person för att visa storyn på tv och få killen ur fängelse på det viset. Alternativt tar han svart betalning för juridiska tjänster till överpris. Det framkommer att journalisten dessutom förmodligen gjort liknande förut. Hans fellow journalister reagerar med att säga att källskyddet är i fara om journalistens dator genomsöks....
En journalist fotograferas när han hånglar med personen som förmodligen har krisjour och är packad som en säl. Initial reaktion från skrået? Att man inte får smygfotografera JOURNALISTER för detta är en fara för det fria ordet... Men det är ok att smygfotografera alla andra....
Och när kvittot på nämnda krogkväll begärs ut från TV4 så säger kanalen blankt "NEJ" för att... för att... ja, inte vet jag, nej sade de i alla fall. Överåklagaren lackar och gör husrannsakan. Istället för att rannsaka sig själva börjar TV4 åter vråla om "källskydd". DET HANDLAR OM ETT KVITTO!!!
Lustigt med det där att granska maktens boningar. Det är tydligen en rätt som bara tillkommer den fjärde statsmakten. (Eller om det är den tredje - who´s counting?) Vem granskar Janne Josefssons svartbyggen? (Vi minns väl alla hur han protesterade om att det minsann inte var allmänintressant. Till skillnad från andra svartbyggen han förfasat sig över. På sin arbetsplats...)
Nåväl, jag tycker att det ÄR kul när Alfons darrar på underläppen och säger att det inte var rooooligt.
Anton åt havregrynsgröt för första gången i morse. Det är en del i programmet "Så bulkas en femmånaders". Han tycktes inte tycka att det var vidare värst äckligt. Snarare att det var lite smågott. Jag har således fött ett barn (eller fött och fött, fuskfött, då, då...) utan smak. Men jag är glad att NÅGON uppskattar min kokkonst. För mjölkallergin gör att jag måste koka min gröt själv, med Nutramigen, förståss, ty den annars så nyttiga köpegröten innehåller komjölk. Jag slängde i ett halvt äpple. (Jag rev det först.)
Barnmatens svar på Jamie Oliver har gjort det igen!
"Det var inte rooooligt". Jag ser framför mig när Alfons lilla underläpp börjar darra.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1205197.ab
Vidare tycker jag att responsen från den stora komikerbegåvningen Hanna Wilenius är jätteskojig.
"Jag följde bara manus" - ett åttitalisternas svar på "Jag följde bara order", månde?
"Vår avsikt var inte att förnedra kändisar i tv. Det var på skoj" säger hon vidare.
"Jag hade aldrig gjort det i en politisk miljö där han är statsminister. Jag bedömde att han var på biografen som privatperson."
Man kan alltså inte bli förnedrad om det är på skoj och det är STRIX som bestämmer vad som är skoj och inte? Det är inte ok att vara skojjig med en statsminister, men med en privatperson?
Jag tycker att detta är en logik lika god som någon annan och bedömer därför att det inte finns något som heter "mobbing" om det inte är ställt utom allt rimligt tvivel att uppsåtet hos "gärningsmannen" varit något annat än att det varit "på skoj". För vem uppskattar inte skämt såsom "doppa huvudet i toastolen"?
Det är dock viktigt att den som får sitt huvud doppat i toastolen INTE är någon betydande person. Ingen typ i den högsta kasten på skolan, typ innegängsledare eller så... Nä, man skall ta den töntigaste och minsta typen. Då är det ok.
Det är lite lustigt att det tycks ha blivit så acceptabelt att bete sig som en gris bara det hamnar på tv.... Jag vet, jag slår in öppna dörrar och jag har ältat det förut, men VAFFAN ÄR DET FRÅGAN OM?
En journalist tar en massa pengar från en anhörig till en dömd person för att visa storyn på tv och få killen ur fängelse på det viset. Alternativt tar han svart betalning för juridiska tjänster till överpris. Det framkommer att journalisten dessutom förmodligen gjort liknande förut. Hans fellow journalister reagerar med att säga att källskyddet är i fara om journalistens dator genomsöks....
En journalist fotograferas när han hånglar med personen som förmodligen har krisjour och är packad som en säl. Initial reaktion från skrået? Att man inte får smygfotografera JOURNALISTER för detta är en fara för det fria ordet... Men det är ok att smygfotografera alla andra....
Och när kvittot på nämnda krogkväll begärs ut från TV4 så säger kanalen blankt "NEJ" för att... för att... ja, inte vet jag, nej sade de i alla fall. Överåklagaren lackar och gör husrannsakan. Istället för att rannsaka sig själva börjar TV4 åter vråla om "källskydd". DET HANDLAR OM ETT KVITTO!!!
Lustigt med det där att granska maktens boningar. Det är tydligen en rätt som bara tillkommer den fjärde statsmakten. (Eller om det är den tredje - who´s counting?) Vem granskar Janne Josefssons svartbyggen? (Vi minns väl alla hur han protesterade om att det minsann inte var allmänintressant. Till skillnad från andra svartbyggen han förfasat sig över. På sin arbetsplats...)
Nåväl, jag tycker att det ÄR kul när Alfons darrar på underläppen och säger att det inte var rooooligt.
Anton åt havregrynsgröt för första gången i morse. Det är en del i programmet "Så bulkas en femmånaders". Han tycktes inte tycka att det var vidare värst äckligt. Snarare att det var lite smågott. Jag har således fött ett barn (eller fött och fött, fuskfött, då, då...) utan smak. Men jag är glad att NÅGON uppskattar min kokkonst. För mjölkallergin gör att jag måste koka min gröt själv, med Nutramigen, förståss, ty den annars så nyttiga köpegröten innehåller komjölk. Jag slängde i ett halvt äpple. (Jag rev det först.)
Barnmatens svar på Jamie Oliver har gjort det igen!
torsdag 8 november 2007
Få nyheter har roat mig så mycket som den tatuerade 17-åringen med det kinesiska tecknet på axeln. Jag har därför snokat rätt på följande;
Så här mycket impulshandling var det:
Dragon tattoo
Tjenare tjenare gott folk.
Jo jag gjorde en tråd för ett tag sen om tatuering.
Nu gör jag en till för jag har helt ändrat planer.
Jag ska göra en drake på ryggen men har svårt för att hitta en snygg som jag kan göra. Skulle ni ‘hackers’ på fb kunna hitta en snygg drake till mig?! :)
Den skulle ungefär så ut såhär: http://www.fuskbugg.se/pub/misc/aj3.jpg
Tack (=
(http://www.fragbite.com/?threadID=430476)
Vidare;
Pojken, den stackarn, fnissar inledningsvis över att hans mor är en sopa, men får lite för mycket skit.
(http://www.fragbite.com/?threadID=468922)
#56MEN ÄR DU HELT JÄVLA DUM I DITT LILLA FUCKADE HUVUD? JAG SÄGER JU ATT JAG INTE ÅNGRAR MIN TATUERING OCH DET (INTE) ÄR JAG SOM STÅR FÖR ANMÄLNINGEN! LÄS FÖR HELVETE VAD JAG SKRIVER INNAN DU KOMMENTERAR DITT EFTERBLIVNA AS!
Och:
Den är inte heller klar än. Jag vill inte “stämma” dem, det är min mamma som vill det. Jag tycker om den och ska fylla i den efter jag fyllt 18 år."
Ja, ja... Du undrar naturligtvis hur mycket tid jag lagt på detta idag. Inte så mycket alls, skulle jag vilja säga. Inte så mycket alls.
Så här mycket impulshandling var det:
Dragon tattoo
Tjenare tjenare gott folk.
Jo jag gjorde en tråd för ett tag sen om tatuering.
Nu gör jag en till för jag har helt ändrat planer.
Jag ska göra en drake på ryggen men har svårt för att hitta en snygg som jag kan göra. Skulle ni ‘hackers’ på fb kunna hitta en snygg drake till mig?! :)
Den skulle ungefär så ut såhär: http://www.fuskbugg.se/pub/misc/aj3.jpg
Tack (=
(http://www.fragbite.com/?threadID=430476)
Vidare;
Pojken, den stackarn, fnissar inledningsvis över att hans mor är en sopa, men får lite för mycket skit.
(http://www.fragbite.com/?threadID=468922)
#56MEN ÄR DU HELT JÄVLA DUM I DITT LILLA FUCKADE HUVUD? JAG SÄGER JU ATT JAG INTE ÅNGRAR MIN TATUERING OCH DET (INTE) ÄR JAG SOM STÅR FÖR ANMÄLNINGEN! LÄS FÖR HELVETE VAD JAG SKRIVER INNAN DU KOMMENTERAR DITT EFTERBLIVNA AS!
Och:
Den är inte heller klar än. Jag vill inte “stämma” dem, det är min mamma som vill det. Jag tycker om den och ska fylla i den efter jag fyllt 18 år."
Ja, ja... Du undrar naturligtvis hur mycket tid jag lagt på detta idag. Inte så mycket alls, skulle jag vilja säga. Inte så mycket alls.
Ärrad för livet...
När jag tittade lite närmare på den ärrade 17-åringen upptäckte jag till min fasa två ytterligare omständigheter;
1) Pojken har ytterligare en tatuering. Ett kinesiskt tecken på axeln. Är det den ömma modern som gjort denna själv med kroppsfärg eftersom den inte ansetts ärra sonen?
2) Pojken har Elvis på väggen. I rest my case. Killen har gjort bort sig.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1199869.ab
1) Pojken har ytterligare en tatuering. Ett kinesiskt tecken på axeln. Är det den ömma modern som gjort denna själv med kroppsfärg eftersom den inte ansetts ärra sonen?
2) Pojken har Elvis på väggen. I rest my case. Killen har gjort bort sig.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1199869.ab
Att ta ansvar...
Jag är ansvarsfull. Tjoho, I AM. På riktigt, alltså.
När sonen vaccinerades innan idag så satt han i mitt knä. Jag skakade inte. Jag grät inte. Jag pussade honom på kinden när han illvrålade av smärta och så sade jag att det inte var någon fara alls. Jag tog inte bara ansvar, jag ljög också. Jag kräktes inte. Jag ryckte inte undan honom.
Allt det där sparade jag tills han låg i vagnen igen. Då började jag skaka, må illa och fick tårar i ögonen, men det spelade ingen roll. Han sov. Guldstjärna till mig!
(Den lille mesen grät som en brud! Töntigt.)
När jag höll på att ta på honom kläderna kom en fresh fish in med sina nya päron. Liten, liten, liten och i ärlighetens namn ganska ful. Men han/hon (oklart vilket kön) vägde lika mycket som Anton vid hans första besök. Så liiiiiiten! (Här skulle jag kunna förirra mig in i nostalgi igen, men nä.)
Idag i Aftonbladet är det synd om en kille som har tatuerat en drake på ryggen. Ojojoj, det är synd om honom! Det tycker hans ömma moder också.
Mental note: När Anton vid 17 års ålder kommer hem med en megadrake på ryggen skall jag OCKSÅ kontakta Aftonbladet. Så han får skämmas rejält. Dessutom skall jag börja ta betalt av den lille jäkeln för kost och logi. Kan han lägga tvååfem på att märka sig med en drake på ryggen kan han minsann bekosta maten han äter.
Vad är det MED folk, på riktigt? Är man 17 år borde man väl ha fattat att tatueringar inte går bort med tvål och vatten? Och om mamma är sur, varför lackar hon på tatueraren? Sonen är ju inte förståndshandikappad! Om han vore det är det synnerligen konstigt att han har 2500 kronor att lägga ut efter ett spontanbesök hos en tatuerare. För han kan ju inte ha ett jobb och om han är förståndshandikappad borde mamsen kanske inte låta honom sköta sina inköp själv...
Jag ruskade på huvudet och fortsatte läsa. Ser då att plastikkirurgvåldtäktsmannen nu ligger i skilsmässa och alltså passar på att ta bladet från munnen.
Det var frivilligt sex. Men han ville inte berätta det för frugan, för hon kanske skulle bli sur då.
Jag är helt säker på att sexet var frivilligt, från hans sida.
Samtidigt vidhåller han vad han tidigare sagt, han hade tajat innan på dagen och det var förmodligen den sperman som råkade slinka in i bruden som ville ha en billig bikiniwax. Vilket för mig till vad som äcklar mig mest i hela storyn.
Han tycker alltså att det är ok att inte tvätta händerna innan behandlingar. YÄCK. Och att inte använda handskar.
Vidare litar han inte mer på sitt eget yrkeskunnande än att han måste söva en person för ett ingrepp som i vanliga fall sker med bedövande kräm. Hua.
Vidare har det framkommit att en fransk läkare som har haft kontakt med plastikkirurgvåldtäktsmannen har anlitat en kille som har haft som uppdrag att se till att våldtäktsoffret framstår som en slampa.
Plastikkirurgsvåldtäktsmannen säger att HAN minsann inte har med den saken att göra. Han har haft kontakt med den franske läkaren för att de skall samarbeta någon gång i framtiden. Därför har de haft kontakt. När plastikkirurgvåldtäktsmannen satt på häktet. Den franske läkaren har väl bara, tja, vad vet jag, kommit på att det kanske är kul att anlita en kille som ser till att en slumpmässigt vald brud, vilken som helst egentligen, (men TÄNK vilken lustig slump att det råkar vara den svenske kollegans våldtäktsoffer! Eller jag kanske skulle säga "misstänkta offer" för skuldfrågan var ju vid den tidpunkten inte avgjord....) framstår som en slampa.
Så, om helvetet är fruset till is och bruden ifråga faktiskt hade frivilligt sex med plastikkirurgisåfallintevåldtäktsmannen, sperman kom från plastikkirurgisåfallintevåldtäktsmannens otvättade små fingrar och tjejen bara ville ha en gratis epilering så tycker jag ändå att plastikkirurgisåfallintevåldtäktsmannen borde se över sin bekantskapskrets. Och kanske gå en uppfräschningskurs i basal medicin.
När sonen vaccinerades innan idag så satt han i mitt knä. Jag skakade inte. Jag grät inte. Jag pussade honom på kinden när han illvrålade av smärta och så sade jag att det inte var någon fara alls. Jag tog inte bara ansvar, jag ljög också. Jag kräktes inte. Jag ryckte inte undan honom.
Allt det där sparade jag tills han låg i vagnen igen. Då började jag skaka, må illa och fick tårar i ögonen, men det spelade ingen roll. Han sov. Guldstjärna till mig!
(Den lille mesen grät som en brud! Töntigt.)
När jag höll på att ta på honom kläderna kom en fresh fish in med sina nya päron. Liten, liten, liten och i ärlighetens namn ganska ful. Men han/hon (oklart vilket kön) vägde lika mycket som Anton vid hans första besök. Så liiiiiiten! (Här skulle jag kunna förirra mig in i nostalgi igen, men nä.)
Idag i Aftonbladet är det synd om en kille som har tatuerat en drake på ryggen. Ojojoj, det är synd om honom! Det tycker hans ömma moder också.
Mental note: När Anton vid 17 års ålder kommer hem med en megadrake på ryggen skall jag OCKSÅ kontakta Aftonbladet. Så han får skämmas rejält. Dessutom skall jag börja ta betalt av den lille jäkeln för kost och logi. Kan han lägga tvååfem på att märka sig med en drake på ryggen kan han minsann bekosta maten han äter.
Vad är det MED folk, på riktigt? Är man 17 år borde man väl ha fattat att tatueringar inte går bort med tvål och vatten? Och om mamma är sur, varför lackar hon på tatueraren? Sonen är ju inte förståndshandikappad! Om han vore det är det synnerligen konstigt att han har 2500 kronor att lägga ut efter ett spontanbesök hos en tatuerare. För han kan ju inte ha ett jobb och om han är förståndshandikappad borde mamsen kanske inte låta honom sköta sina inköp själv...
Jag ruskade på huvudet och fortsatte läsa. Ser då att plastikkirurgvåldtäktsmannen nu ligger i skilsmässa och alltså passar på att ta bladet från munnen.
Det var frivilligt sex. Men han ville inte berätta det för frugan, för hon kanske skulle bli sur då.
Jag är helt säker på att sexet var frivilligt, från hans sida.
Samtidigt vidhåller han vad han tidigare sagt, han hade tajat innan på dagen och det var förmodligen den sperman som råkade slinka in i bruden som ville ha en billig bikiniwax. Vilket för mig till vad som äcklar mig mest i hela storyn.
Han tycker alltså att det är ok att inte tvätta händerna innan behandlingar. YÄCK. Och att inte använda handskar.
Vidare litar han inte mer på sitt eget yrkeskunnande än att han måste söva en person för ett ingrepp som i vanliga fall sker med bedövande kräm. Hua.
Vidare har det framkommit att en fransk läkare som har haft kontakt med plastikkirurgvåldtäktsmannen har anlitat en kille som har haft som uppdrag att se till att våldtäktsoffret framstår som en slampa.
Plastikkirurgsvåldtäktsmannen säger att HAN minsann inte har med den saken att göra. Han har haft kontakt med den franske läkaren för att de skall samarbeta någon gång i framtiden. Därför har de haft kontakt. När plastikkirurgvåldtäktsmannen satt på häktet. Den franske läkaren har väl bara, tja, vad vet jag, kommit på att det kanske är kul att anlita en kille som ser till att en slumpmässigt vald brud, vilken som helst egentligen, (men TÄNK vilken lustig slump att det råkar vara den svenske kollegans våldtäktsoffer! Eller jag kanske skulle säga "misstänkta offer" för skuldfrågan var ju vid den tidpunkten inte avgjord....) framstår som en slampa.
Så, om helvetet är fruset till is och bruden ifråga faktiskt hade frivilligt sex med plastikkirurgisåfallintevåldtäktsmannen, sperman kom från plastikkirurgisåfallintevåldtäktsmannens otvättade små fingrar och tjejen bara ville ha en gratis epilering så tycker jag ändå att plastikkirurgisåfallintevåldtäktsmannen borde se över sin bekantskapskrets. Och kanske gå en uppfräschningskurs i basal medicin.
onsdag 7 november 2007
Nattliv
Igår natt när jag gick och lade mig ockuperades min kudde raskt av Emma. Hon tog inte bara en del av den som hon brukar göra, nej, hon tog hela kudden i anspråk.
Kurrkurr, sade Emma. Eftersom jag inte hunnit med henne på hela dagen nästan (med undantag av att jag äntligen lyckades klippa hennes sylvassa klor) hade jag inte hjärta att vräka henne från hennes boning. Jag lade mig istället med armen i en onaturlig vinkel så att jag höll om henne och lade min näsa på hennes höft. Inte bekvämt. Men min ena axel hölls varm, i alla fall. Det behövs i den här lägenheten. Det drar såpass mycket från fönstret att växterna rör på sig.
Jag försökte dra upp täcket. Innan jag hade lyckats med det hade emellertid Esther kommit kurrkurrkurrande och lagt sig på min höft. Inte bara omöjliggjorde detta att jag kunde vända på mig - jag kunde inte heller dra täcket runt mig utan att hon skulle ramla ned från sovplatsen.
Kurr kurr sade Esther som också lidit av uppmärksamhetsbrist under dagen. Lillan... Min lilla lillan... Min syster Yster... Min bebis... Esther var i ett sådant behov av mänsklig närhet och omtanke och kärlek och/eller led såpass mycket av sina långa klossingar att hon utan prut lät mig klippa klorna utan Hans assistans igår. Nog är hon väl värd en frostskadad axel? (att klippningen föranleddes av att hon lyckades klösa sönder mina jeans på mindre än fem minuter förtar inte hennes värde. Hade jag visat henne tillbördlig uppmärksamhet och kärlek så hade jeansen varit hela. Mitt lår också. Hon skall få ett klösträd av mig i julklapp. Istället för mina ben.)
Klockan var redan mycket och jag var übertrött. Då började barnet ynka. Ynket växte till ett vrål. Jag förmodade att det antingen var ontimagen eller mardrömmar. Jag fick putta Esther åt sidan och gå upp och klappa barnet på huvudet. Han blev tyst. Esther blev synbart ledsen.
Jag makade mig tillbaks i sängen igen. Esther lade sig på plats mellan mina ben, Emma låg på kudden. Jag var kall. Men fortfarande sur på Heinz, så jag tog inte min tillflykt till hans varma täcke.
Barnet började vråla. Jag gick åter upp och lade sonen vid min sida. Ynk, ynk, sade barnet. Emma reste sig från kudden i någon minut. Hon är inte van och hon gillar inte att dela säng med barnet. Men detta innebär inte att HON anser att hon skall flytta på sig. Efter ett par varv runt mig och Anton lade hon sig bestämt ner mitt på kudden igen. Hon fnös högljutt i protest mot att barnet ostört fick tränga så djupt in i hennes revir, det vill säga mitt absoluta lebensraum.
Jag låg nu med en hårig katt i ansiktet, vänster arm under min sons nacke, höger arm på katten vilket blottade min iskalla högeraxel och med en katt på höften. Anton somnade med Emma som pälsmössa. Jag somnade inte. Jag inväntade bara sjupannorsEllis.
Emma har fått fruktansvärt dålig andedräkt. Jag skyller den på Royal Canin. Jag kan uthärda, men jag oroade mig lite för att barnet skulle drabbas av akut förgiftning.
En dryg timme senare, vid halvtre, var Anton otröstlig. Jag gick upp och blandade Nutramigen till honom. Fadern matade och därefter lades sonen i vaggan. Tydligen var hans ontimagen/mardrömmar bara ett resultat av en dålig frukost i kombination med ökad fysisk aktivitet (det lilla livet kryper runt i lägenheten och drar i elsladdar). Emma var sur för att hon väckts ur sin nattliga sömn. Esther också. Emma kurrkurrkurrade runt mig, Esther valde att lägga sig ner på min mage och somna. Emma beslutade sig för att förlåta mig. Om hon fick tillbaks sin sovkudde.
I morse sov vi länge, jag och Emma och Esther. Anton låg i vaggan och babbelibabblade. Jag tänkte att om han bara är nöjd så gör det inget. Anton mår bra av att ha en utvilad moder.
Men barnet behöver mat. Klockan halv nio gick jag därför upp och jag överdriver inte. De tre stegen från vaggan och ut ur sovrummet... Minst en svans under varje fot! Fysiologiskt omöjligt, skulle man kunna säga, särskilt som Ellis hållit sig utanför sovrummet hela natten och istället valt lugnet på eksoffan. I Antons vinteroverall. Som nu förvandlats till en pälsoverall.
Ellis kom krypande till mig nu på morgonen när jag givit Anton mat. Kurrkurrkurr sade ledsna Ellis och tittade på mig med stora sorgsna ögon. Därefter lade han sig med en hörbar duns på mitt bröst. Jag fick ganska raskt putta bort honom eftersom sonen, med ett slemmigt kräkspår efter sig, krupit under tvn och började tugga på en högtalare och slita i de tillhörande kablarna.
Stackars understimulerade Ellis. Han är sur på mig. Såpass sur att han inte lät mig klippa klorna på honom igår, fast han till och med sov under tiden han sparkade mig.
Mental note till nästa liv: Skaffa inte tre katter. Alternativt: skaffa en ryggrad och låt inte katterna promenera över mig. Bokstavligt och bildligt.
Idag är det föräldragrupp. Innan dess skall Anton badas, vagnen och vinteroverallen rollas och så skall Anton matas med mat som lämnar finfina slemmiga, gula fläckar på de rena kläder jag sätter på honom strax innan vi lämnar lägenheten. När vi kommer fram kommer de andra mammorna titta på mig med avsky och överväga att ringa till soc eftersom jag låter mitt barn gå kräkmarinerad. Och kattnedhårad.
Kurrkurr, sade Emma. Eftersom jag inte hunnit med henne på hela dagen nästan (med undantag av att jag äntligen lyckades klippa hennes sylvassa klor) hade jag inte hjärta att vräka henne från hennes boning. Jag lade mig istället med armen i en onaturlig vinkel så att jag höll om henne och lade min näsa på hennes höft. Inte bekvämt. Men min ena axel hölls varm, i alla fall. Det behövs i den här lägenheten. Det drar såpass mycket från fönstret att växterna rör på sig.
Jag försökte dra upp täcket. Innan jag hade lyckats med det hade emellertid Esther kommit kurrkurrkurrande och lagt sig på min höft. Inte bara omöjliggjorde detta att jag kunde vända på mig - jag kunde inte heller dra täcket runt mig utan att hon skulle ramla ned från sovplatsen.
Kurr kurr sade Esther som också lidit av uppmärksamhetsbrist under dagen. Lillan... Min lilla lillan... Min syster Yster... Min bebis... Esther var i ett sådant behov av mänsklig närhet och omtanke och kärlek och/eller led såpass mycket av sina långa klossingar att hon utan prut lät mig klippa klorna utan Hans assistans igår. Nog är hon väl värd en frostskadad axel? (att klippningen föranleddes av att hon lyckades klösa sönder mina jeans på mindre än fem minuter förtar inte hennes värde. Hade jag visat henne tillbördlig uppmärksamhet och kärlek så hade jeansen varit hela. Mitt lår också. Hon skall få ett klösträd av mig i julklapp. Istället för mina ben.)
Klockan var redan mycket och jag var übertrött. Då började barnet ynka. Ynket växte till ett vrål. Jag förmodade att det antingen var ontimagen eller mardrömmar. Jag fick putta Esther åt sidan och gå upp och klappa barnet på huvudet. Han blev tyst. Esther blev synbart ledsen.
Jag makade mig tillbaks i sängen igen. Esther lade sig på plats mellan mina ben, Emma låg på kudden. Jag var kall. Men fortfarande sur på Heinz, så jag tog inte min tillflykt till hans varma täcke.
Barnet började vråla. Jag gick åter upp och lade sonen vid min sida. Ynk, ynk, sade barnet. Emma reste sig från kudden i någon minut. Hon är inte van och hon gillar inte att dela säng med barnet. Men detta innebär inte att HON anser att hon skall flytta på sig. Efter ett par varv runt mig och Anton lade hon sig bestämt ner mitt på kudden igen. Hon fnös högljutt i protest mot att barnet ostört fick tränga så djupt in i hennes revir, det vill säga mitt absoluta lebensraum.
Jag låg nu med en hårig katt i ansiktet, vänster arm under min sons nacke, höger arm på katten vilket blottade min iskalla högeraxel och med en katt på höften. Anton somnade med Emma som pälsmössa. Jag somnade inte. Jag inväntade bara sjupannorsEllis.
Emma har fått fruktansvärt dålig andedräkt. Jag skyller den på Royal Canin. Jag kan uthärda, men jag oroade mig lite för att barnet skulle drabbas av akut förgiftning.
En dryg timme senare, vid halvtre, var Anton otröstlig. Jag gick upp och blandade Nutramigen till honom. Fadern matade och därefter lades sonen i vaggan. Tydligen var hans ontimagen/mardrömmar bara ett resultat av en dålig frukost i kombination med ökad fysisk aktivitet (det lilla livet kryper runt i lägenheten och drar i elsladdar). Emma var sur för att hon väckts ur sin nattliga sömn. Esther också. Emma kurrkurrkurrade runt mig, Esther valde att lägga sig ner på min mage och somna. Emma beslutade sig för att förlåta mig. Om hon fick tillbaks sin sovkudde.
I morse sov vi länge, jag och Emma och Esther. Anton låg i vaggan och babbelibabblade. Jag tänkte att om han bara är nöjd så gör det inget. Anton mår bra av att ha en utvilad moder.
Men barnet behöver mat. Klockan halv nio gick jag därför upp och jag överdriver inte. De tre stegen från vaggan och ut ur sovrummet... Minst en svans under varje fot! Fysiologiskt omöjligt, skulle man kunna säga, särskilt som Ellis hållit sig utanför sovrummet hela natten och istället valt lugnet på eksoffan. I Antons vinteroverall. Som nu förvandlats till en pälsoverall.
Ellis kom krypande till mig nu på morgonen när jag givit Anton mat. Kurrkurrkurr sade ledsna Ellis och tittade på mig med stora sorgsna ögon. Därefter lade han sig med en hörbar duns på mitt bröst. Jag fick ganska raskt putta bort honom eftersom sonen, med ett slemmigt kräkspår efter sig, krupit under tvn och började tugga på en högtalare och slita i de tillhörande kablarna.
Stackars understimulerade Ellis. Han är sur på mig. Såpass sur att han inte lät mig klippa klorna på honom igår, fast han till och med sov under tiden han sparkade mig.
Mental note till nästa liv: Skaffa inte tre katter. Alternativt: skaffa en ryggrad och låt inte katterna promenera över mig. Bokstavligt och bildligt.
Idag är det föräldragrupp. Innan dess skall Anton badas, vagnen och vinteroverallen rollas och så skall Anton matas med mat som lämnar finfina slemmiga, gula fläckar på de rena kläder jag sätter på honom strax innan vi lämnar lägenheten. När vi kommer fram kommer de andra mammorna titta på mig med avsky och överväga att ringa till soc eftersom jag låter mitt barn gå kräkmarinerad. Och kattnedhårad.
måndag 5 november 2007
Fünf Monaten
Klockan är nu strax elva. Enligt min journal hade man just gjort det andra laktatet (4,4, "men det är inte DÅLIGT!) och det var solklart att saker och ting började gå åt helvete. Jag var hungrig och törstig men fick inte äta eller dricka eftersom jag "riskerade" kejsarsnitt. I efterhand fattar jag inte varför jag inte redan ett par timmar tidigare hade vrålat och krävt att de skulle skära upp mig... Nåja. Det återstår ett par timmar till och fyra laktater till innan paniken verkligen bryter ut och jag vrålar efter Hans när pHt är på 7,9.
Lustigt nog upplevde jag att hela förloppet skedde på natten. Förmodligen bara för att jag kom in mitt i natten. Persiennerna var neddragna och jag kommer inte ihåg om det var jag eller någon annan som drog ner dem. Jag minns att jag var SÅ trött och att jag låg och tittade på Hans när han satt och sov i den fula gröna sextitalsstolen med galonklädsel. Men jag tror att detta skedde på natten, för vid elva torde både jag och han vara så nojjiga att ingen kunde sova. Dessutom var det de där laktaten en gång i timmen, ju.
Jag vågade knappt släppa blicken från den där hjärt/värkmonitorn. När Antons hjärta gick ner pep jag så att barnmorskan skulle reagera, och jag låg och höll i megamagen och bad honom att KOMMA UT, men inte fan.
När laktaten skulle tas fick Hans gå ut ur rummet. Någon form av stolthet har jag, även under panik. Jag hyperventilerade och barnmorskan strök mig lugnande över smalbenen. Hur lugnad blir man av en barnmorskas smekning av orakade smalben? Förnedringen var total.... Och därefter en väntan på några minuter medans läkaren fastslog pHvärdet.
Strax innan ett hade jag fått gå upp för att gå på toa. Jag kände att det började göra ont, rejält ont. Barnmorskan och undersköterskan meddelade mig att jag - kors i taket - hade "öppnats" och att det minsann skulle bli barn, i alla fall, utan att de skulle yxa upp mig. Bara ett jävla laktat kvar, och därefter...
13.28 beslutas om kejsarsnitt och jag körs iväg, vilt protesterande. För jag känner inte alls för att bli uppskuren och barnet kommer med största säkerhet att stryka med och jag vill inte alls vara med om det här!
Hans sitter med blå scrubs och en blå duschmössa vid min sida och försöker skämta till det. Den ena läkaren, den manliga, som skär upp mig heter också Hans. Vad kvinnan heter har jag inte någon aning om.
14.09 föds Anton.
"Lever han" frågade jag Hans. Hans nickade.
"Mår han bra" Hans nickade.
"Är han söt" Hans rynkade på näsan och tittade mot barnet, tittade på mig och skakade på huvudet.
Sedan försvann de och jag syddes ihop och kördes till uppvaket där jag såsmåningom fick Östras sista isglass.
Fem månader sedan. Det är inte klokt. På fem månader har den lilla bajsmarinerade räkan förvandlats till en liten människa som igår fick en barnstol som han stolt satt och slog sippicupen i. Bara en månad kvar att oroa sig för plötslig spädbarnsdöd, därefter får jag oroa mig för elchocker och knivincidenter (med detta menar jag att barnet skall stoppa en strumsticka i eluttaget och/eller få tag på en förskärare som han ramlar på) och om ett par år måste jag börja oroa mig för bilar och tåg och därefter ungdomsgäng och knark.
Hua. Är det detta som är att bli vuxen?
Lustigt nog upplevde jag att hela förloppet skedde på natten. Förmodligen bara för att jag kom in mitt i natten. Persiennerna var neddragna och jag kommer inte ihåg om det var jag eller någon annan som drog ner dem. Jag minns att jag var SÅ trött och att jag låg och tittade på Hans när han satt och sov i den fula gröna sextitalsstolen med galonklädsel. Men jag tror att detta skedde på natten, för vid elva torde både jag och han vara så nojjiga att ingen kunde sova. Dessutom var det de där laktaten en gång i timmen, ju.
Jag vågade knappt släppa blicken från den där hjärt/värkmonitorn. När Antons hjärta gick ner pep jag så att barnmorskan skulle reagera, och jag låg och höll i megamagen och bad honom att KOMMA UT, men inte fan.
När laktaten skulle tas fick Hans gå ut ur rummet. Någon form av stolthet har jag, även under panik. Jag hyperventilerade och barnmorskan strök mig lugnande över smalbenen. Hur lugnad blir man av en barnmorskas smekning av orakade smalben? Förnedringen var total.... Och därefter en väntan på några minuter medans läkaren fastslog pHvärdet.
Strax innan ett hade jag fått gå upp för att gå på toa. Jag kände att det började göra ont, rejält ont. Barnmorskan och undersköterskan meddelade mig att jag - kors i taket - hade "öppnats" och att det minsann skulle bli barn, i alla fall, utan att de skulle yxa upp mig. Bara ett jävla laktat kvar, och därefter...
13.28 beslutas om kejsarsnitt och jag körs iväg, vilt protesterande. För jag känner inte alls för att bli uppskuren och barnet kommer med största säkerhet att stryka med och jag vill inte alls vara med om det här!
Hans sitter med blå scrubs och en blå duschmössa vid min sida och försöker skämta till det. Den ena läkaren, den manliga, som skär upp mig heter också Hans. Vad kvinnan heter har jag inte någon aning om.
14.09 föds Anton.
"Lever han" frågade jag Hans. Hans nickade.
"Mår han bra" Hans nickade.
"Är han söt" Hans rynkade på näsan och tittade mot barnet, tittade på mig och skakade på huvudet.
Sedan försvann de och jag syddes ihop och kördes till uppvaket där jag såsmåningom fick Östras sista isglass.
Fem månader sedan. Det är inte klokt. På fem månader har den lilla bajsmarinerade räkan förvandlats till en liten människa som igår fick en barnstol som han stolt satt och slog sippicupen i. Bara en månad kvar att oroa sig för plötslig spädbarnsdöd, därefter får jag oroa mig för elchocker och knivincidenter (med detta menar jag att barnet skall stoppa en strumsticka i eluttaget och/eller få tag på en förskärare som han ramlar på) och om ett par år måste jag börja oroa mig för bilar och tåg och därefter ungdomsgäng och knark.
Hua. Är det detta som är att bli vuxen?
fredag 2 november 2007
BAAAAAAD parenting.
Jag vet ju att det kommer att hända, men vad skall jag göra då?
När Anton kommer hem med tårarna rinnande för att Pelle har sagt att Anton har fula kläder, eller att Anton är dum, eller när Olle har tagit Antons leksakstraktor eller sagt att det bara är tjejer som leker med dockor eller Anton inte har fått vara med Olle och Pelle, ELLER när Olle och Pelle gemensamt, och i samförstånd, har givit Anton på nöten.... Vad gör jag då?
Jag kan ju inte säga till Anton att Pelle och Olle är erbarmliga losers som förmodligen bara är avundsjuka för att DE lever ett otroligt trist och innehållslöst liv, att Pelle och Olle aldrig fått knulla så man får ha överseende med att de är lowlifes men trösta sig med tanken på att de aldrig kommer bli något annat. Man får inte säga att Olle och Pelle är så fula att inte ens deras mödrar kan titta på dem utan avsky. Man kan helt enkelt inte hantera saken som en vuxen människa!
Tänk när han kommer hem, med sin lilla skolväska och är ledsen.
Vad FAN skall jag göra då?
Jag kan ju INTE lära honom att slå tillbaks. Våld är aldrig lösningen... (Yeh, right...) Men jag vill ju inte att min son skall bli en slagpåse!
Om jag skulle lära honom att det är ok att slå tillbaks, men aldrig att slå först riskerar jag att fostra en Rödebymopedist, det fattar jag med.
Tänk om Anton BLIR en Rödebymopedist? Det är VÄRRE än om han skulle bli en Rödebynittonåring...
Jag vill att Anton skall vara en glad kille, en sådan där som alla gillar, alltid och jag vill att han aldrig, aldrig, ALDRIG skall komma hem ledsen.
Men han KOMMER att komma hem ledsen. Fan också. Jag är en dålig mor. Jag kan inte skydda mitt lilla ättelägg.
När Anton kommer hem med tårarna rinnande för att Pelle har sagt att Anton har fula kläder, eller att Anton är dum, eller när Olle har tagit Antons leksakstraktor eller sagt att det bara är tjejer som leker med dockor eller Anton inte har fått vara med Olle och Pelle, ELLER när Olle och Pelle gemensamt, och i samförstånd, har givit Anton på nöten.... Vad gör jag då?
Jag kan ju inte säga till Anton att Pelle och Olle är erbarmliga losers som förmodligen bara är avundsjuka för att DE lever ett otroligt trist och innehållslöst liv, att Pelle och Olle aldrig fått knulla så man får ha överseende med att de är lowlifes men trösta sig med tanken på att de aldrig kommer bli något annat. Man får inte säga att Olle och Pelle är så fula att inte ens deras mödrar kan titta på dem utan avsky. Man kan helt enkelt inte hantera saken som en vuxen människa!
Tänk när han kommer hem, med sin lilla skolväska och är ledsen.
Vad FAN skall jag göra då?
Jag kan ju INTE lära honom att slå tillbaks. Våld är aldrig lösningen... (Yeh, right...) Men jag vill ju inte att min son skall bli en slagpåse!
Om jag skulle lära honom att det är ok att slå tillbaks, men aldrig att slå först riskerar jag att fostra en Rödebymopedist, det fattar jag med.
Tänk om Anton BLIR en Rödebymopedist? Det är VÄRRE än om han skulle bli en Rödebynittonåring...
Jag vill att Anton skall vara en glad kille, en sådan där som alla gillar, alltid och jag vill att han aldrig, aldrig, ALDRIG skall komma hem ledsen.
Men han KOMMER att komma hem ledsen. Fan också. Jag är en dålig mor. Jag kan inte skydda mitt lilla ättelägg.
torsdag 1 november 2007
Hajen I, II och III
När min son i några minuter om dagen sover tar katterna vid. Jag älskar dem, dearly, som du vet. De är mina bebisar. De är halva mitt hjärta. De är ljuspunkten i mitt liv, vid sidan av Anton och Hans. Men det hindrar inte att jag vill strypa dem ibland.
Den senaste lilla egenskap de i samförstånd har utvecklat är att klösa sönder sitsen på varsin stol. Kalla mig korkad, men jag ser inte nödvändigheten att revirmärka en stol när det står tre andra, likadana, bredvid. Särskilt inte som de andra två katterna sitter på varsin och gör likadant. Ok - ni har valt en stol. Er polare har valt en annan. Get over it. Sluta klösa! Det är klart! Ellis vill inte ha Emmas skitna stol, Esther vill inte ha Ellis. Hur svårt kan det vara?
Esther har tuggat sig igenom gummibandet till en av pälsbollarna i den långa prasseltunneln. Nej, jag tänker inte oroa mig! Jag är bara glad att detta har möjliggjort för EMMA att leka med något som hon hittills ratat - pälsbollen. Men bara för att HON hittat den så anser Ellis och Esther att det är en kul leksak. Det finns ytterligare en pälsboll, precis likadan. Ellis och Esther tycker inte att den är kul alls. Inte Emma heller.
För att beskriva mina katter kan man likna dem vid hajenfilmer. (JOOOOO, du ÄR intresserad av mina katter, Jenny, du tycker bara det är pinsamt att erkänna det!)
Emma är the original Hajen. Hon cirklar runt, minding her own bissniss, med full integritet och lojalitet till det hon gillar. Om hon inte gillar något, ja, då är det synd om detta något. Kort sagt - hon är en tjurig jävel när hon är på det humöret. Vilket hon sällan är. Hon är mest överbeskyddande jobbig. Jag är det yngel hon önskar att hon hade.
Ellis är hajen i Deep blue see. Om du har missat detta mästerverk så kommer här en kortfattad beskrivning: Stellan Skarsgård, among others, är forskare. De forskar på superhajar med superintelligens under vattnet. Tänka sig! Hajarna kommer lös! Eller HAJEN kommer lös, snarare. Och med den överjordiska intelligens som blott en hollywoodgenmanipulerad och tränad haj kan ha tillintetgör hajen hela forskningsstationen och gillrar elaka genomtänkta fällor för dem han inte gillar, det vill säga forskarna. Detta är Ellis. Ellis är en snäll variant, men han är katternas svar på Mc Gyver. Mc Gyver goes shark, typ.
Esther är... hon är en av hajarna i Hajar som hajar. Eller så är hon Willy i Free Willy. Glad och söt och menar inget illa, men oj vad hon finns.
Nu är min son vaken igen. Och arg. Om han vore en haj skulle han förmodligen vara... Ja, inte vet jag. En hungrig haj.
Den senaste lilla egenskap de i samförstånd har utvecklat är att klösa sönder sitsen på varsin stol. Kalla mig korkad, men jag ser inte nödvändigheten att revirmärka en stol när det står tre andra, likadana, bredvid. Särskilt inte som de andra två katterna sitter på varsin och gör likadant. Ok - ni har valt en stol. Er polare har valt en annan. Get over it. Sluta klösa! Det är klart! Ellis vill inte ha Emmas skitna stol, Esther vill inte ha Ellis. Hur svårt kan det vara?
Esther har tuggat sig igenom gummibandet till en av pälsbollarna i den långa prasseltunneln. Nej, jag tänker inte oroa mig! Jag är bara glad att detta har möjliggjort för EMMA att leka med något som hon hittills ratat - pälsbollen. Men bara för att HON hittat den så anser Ellis och Esther att det är en kul leksak. Det finns ytterligare en pälsboll, precis likadan. Ellis och Esther tycker inte att den är kul alls. Inte Emma heller.
För att beskriva mina katter kan man likna dem vid hajenfilmer. (JOOOOO, du ÄR intresserad av mina katter, Jenny, du tycker bara det är pinsamt att erkänna det!)
Emma är the original Hajen. Hon cirklar runt, minding her own bissniss, med full integritet och lojalitet till det hon gillar. Om hon inte gillar något, ja, då är det synd om detta något. Kort sagt - hon är en tjurig jävel när hon är på det humöret. Vilket hon sällan är. Hon är mest överbeskyddande jobbig. Jag är det yngel hon önskar att hon hade.
Ellis är hajen i Deep blue see. Om du har missat detta mästerverk så kommer här en kortfattad beskrivning: Stellan Skarsgård, among others, är forskare. De forskar på superhajar med superintelligens under vattnet. Tänka sig! Hajarna kommer lös! Eller HAJEN kommer lös, snarare. Och med den överjordiska intelligens som blott en hollywoodgenmanipulerad och tränad haj kan ha tillintetgör hajen hela forskningsstationen och gillrar elaka genomtänkta fällor för dem han inte gillar, det vill säga forskarna. Detta är Ellis. Ellis är en snäll variant, men han är katternas svar på Mc Gyver. Mc Gyver goes shark, typ.
Esther är... hon är en av hajarna i Hajar som hajar. Eller så är hon Willy i Free Willy. Glad och söt och menar inget illa, men oj vad hon finns.
Nu är min son vaken igen. Och arg. Om han vore en haj skulle han förmodligen vara... Ja, inte vet jag. En hungrig haj.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)