Fünf Monaten

Klockan är nu strax elva. Enligt min journal hade man just gjort det andra laktatet (4,4, "men det är inte DÅLIGT!) och det var solklart att saker och ting började gå åt helvete. Jag var hungrig och törstig men fick inte äta eller dricka eftersom jag "riskerade" kejsarsnitt. I efterhand fattar jag inte varför jag inte redan ett par timmar tidigare hade vrålat och krävt att de skulle skära upp mig... Nåja. Det återstår ett par timmar till och fyra laktater till innan paniken verkligen bryter ut och jag vrålar efter Hans när pHt är på 7,9.

Lustigt nog upplevde jag att hela förloppet skedde på natten. Förmodligen bara för att jag kom in mitt i natten. Persiennerna var neddragna och jag kommer inte ihåg om det var jag eller någon annan som drog ner dem. Jag minns att jag var SÅ trött och att jag låg och tittade på Hans när han satt och sov i den fula gröna sextitalsstolen med galonklädsel. Men jag tror att detta skedde på natten, för vid elva torde både jag och han vara så nojjiga att ingen kunde sova. Dessutom var det de där laktaten en gång i timmen, ju.

Jag vågade knappt släppa blicken från den där hjärt/värkmonitorn. När Antons hjärta gick ner pep jag så att barnmorskan skulle reagera, och jag låg och höll i megamagen och bad honom att KOMMA UT, men inte fan.

När laktaten skulle tas fick Hans gå ut ur rummet. Någon form av stolthet har jag, även under panik. Jag hyperventilerade och barnmorskan strök mig lugnande över smalbenen. Hur lugnad blir man av en barnmorskas smekning av orakade smalben? Förnedringen var total.... Och därefter en väntan på några minuter medans läkaren fastslog pHvärdet.

Strax innan ett hade jag fått gå upp för att gå på toa. Jag kände att det började göra ont, rejält ont. Barnmorskan och undersköterskan meddelade mig att jag - kors i taket - hade "öppnats" och att det minsann skulle bli barn, i alla fall, utan att de skulle yxa upp mig. Bara ett jävla laktat kvar, och därefter...

13.28 beslutas om kejsarsnitt och jag körs iväg, vilt protesterande. För jag känner inte alls för att bli uppskuren och barnet kommer med största säkerhet att stryka med och jag vill inte alls vara med om det här!

Hans sitter med blå scrubs och en blå duschmössa vid min sida och försöker skämta till det. Den ena läkaren, den manliga, som skär upp mig heter också Hans. Vad kvinnan heter har jag inte någon aning om.

14.09 föds Anton.

"Lever han" frågade jag Hans. Hans nickade.
"Mår han bra" Hans nickade.
"Är han söt" Hans rynkade på näsan och tittade mot barnet, tittade på mig och skakade på huvudet.
Sedan försvann de och jag syddes ihop och kördes till uppvaket där jag såsmåningom fick Östras sista isglass.

Fem månader sedan. Det är inte klokt. På fem månader har den lilla bajsmarinerade räkan förvandlats till en liten människa som igår fick en barnstol som han stolt satt och slog sippicupen i. Bara en månad kvar att oroa sig för plötslig spädbarnsdöd, därefter får jag oroa mig för elchocker och knivincidenter (med detta menar jag att barnet skall stoppa en strumsticka i eluttaget och/eller få tag på en förskärare som han ramlar på) och om ett par år måste jag börja oroa mig för bilar och tåg och därefter ungdomsgäng och knark.

Hua. Är det detta som är att bli vuxen?