BAAAAAAD parenting.

Jag vet ju att det kommer att hända, men vad skall jag göra då?

När Anton kommer hem med tårarna rinnande för att Pelle har sagt att Anton har fula kläder, eller att Anton är dum, eller när Olle har tagit Antons leksakstraktor eller sagt att det bara är tjejer som leker med dockor eller Anton inte har fått vara med Olle och Pelle, ELLER när Olle och Pelle gemensamt, och i samförstånd, har givit Anton på nöten.... Vad gör jag då?

Jag kan ju inte säga till Anton att Pelle och Olle är erbarmliga losers som förmodligen bara är avundsjuka för att DE lever ett otroligt trist och innehållslöst liv, att Pelle och Olle aldrig fått knulla så man får ha överseende med att de är lowlifes men trösta sig med tanken på att de aldrig kommer bli något annat. Man får inte säga att Olle och Pelle är så fula att inte ens deras mödrar kan titta på dem utan avsky. Man kan helt enkelt inte hantera saken som en vuxen människa!

Tänk när han kommer hem, med sin lilla skolväska och är ledsen.

Vad FAN skall jag göra då?

Jag kan ju INTE lära honom att slå tillbaks. Våld är aldrig lösningen... (Yeh, right...) Men jag vill ju inte att min son skall bli en slagpåse!

Om jag skulle lära honom att det är ok att slå tillbaks, men aldrig att slå först riskerar jag att fostra en Rödebymopedist, det fattar jag med.

Tänk om Anton BLIR en Rödebymopedist? Det är VÄRRE än om han skulle bli en Rödebynittonåring...

Jag vill att Anton skall vara en glad kille, en sådan där som alla gillar, alltid och jag vill att han aldrig, aldrig, ALDRIG skall komma hem ledsen.

Men han KOMMER att komma hem ledsen. Fan också. Jag är en dålig mor. Jag kan inte skydda mitt lilla ättelägg.