Nattliv

Igår natt när jag gick och lade mig ockuperades min kudde raskt av Emma. Hon tog inte bara en del av den som hon brukar göra, nej, hon tog hela kudden i anspråk.

Kurrkurr, sade Emma. Eftersom jag inte hunnit med henne på hela dagen nästan (med undantag av att jag äntligen lyckades klippa hennes sylvassa klor) hade jag inte hjärta att vräka henne från hennes boning. Jag lade mig istället med armen i en onaturlig vinkel så att jag höll om henne och lade min näsa på hennes höft. Inte bekvämt. Men min ena axel hölls varm, i alla fall. Det behövs i den här lägenheten. Det drar såpass mycket från fönstret att växterna rör på sig.

Jag försökte dra upp täcket. Innan jag hade lyckats med det hade emellertid Esther kommit kurrkurrkurrande och lagt sig på min höft. Inte bara omöjliggjorde detta att jag kunde vända på mig - jag kunde inte heller dra täcket runt mig utan att hon skulle ramla ned från sovplatsen.

Kurr kurr sade Esther som också lidit av uppmärksamhetsbrist under dagen. Lillan... Min lilla lillan... Min syster Yster... Min bebis... Esther var i ett sådant behov av mänsklig närhet och omtanke och kärlek och/eller led såpass mycket av sina långa klossingar att hon utan prut lät mig klippa klorna utan Hans assistans igår. Nog är hon väl värd en frostskadad axel? (att klippningen föranleddes av att hon lyckades klösa sönder mina jeans på mindre än fem minuter förtar inte hennes värde. Hade jag visat henne tillbördlig uppmärksamhet och kärlek så hade jeansen varit hela. Mitt lår också. Hon skall få ett klösträd av mig i julklapp. Istället för mina ben.)

Klockan var redan mycket och jag var übertrött. Då började barnet ynka. Ynket växte till ett vrål. Jag förmodade att det antingen var ontimagen eller mardrömmar. Jag fick putta Esther åt sidan och gå upp och klappa barnet på huvudet. Han blev tyst. Esther blev synbart ledsen.

Jag makade mig tillbaks i sängen igen. Esther lade sig på plats mellan mina ben, Emma låg på kudden. Jag var kall. Men fortfarande sur på Heinz, så jag tog inte min tillflykt till hans varma täcke.

Barnet började vråla. Jag gick åter upp och lade sonen vid min sida. Ynk, ynk, sade barnet. Emma reste sig från kudden i någon minut. Hon är inte van och hon gillar inte att dela säng med barnet. Men detta innebär inte att HON anser att hon skall flytta på sig. Efter ett par varv runt mig och Anton lade hon sig bestämt ner mitt på kudden igen. Hon fnös högljutt i protest mot att barnet ostört fick tränga så djupt in i hennes revir, det vill säga mitt absoluta lebensraum.

Jag låg nu med en hårig katt i ansiktet, vänster arm under min sons nacke, höger arm på katten vilket blottade min iskalla högeraxel och med en katt på höften. Anton somnade med Emma som pälsmössa. Jag somnade inte. Jag inväntade bara sjupannorsEllis.

Emma har fått fruktansvärt dålig andedräkt. Jag skyller den på Royal Canin. Jag kan uthärda, men jag oroade mig lite för att barnet skulle drabbas av akut förgiftning.

En dryg timme senare, vid halvtre, var Anton otröstlig. Jag gick upp och blandade Nutramigen till honom. Fadern matade och därefter lades sonen i vaggan. Tydligen var hans ontimagen/mardrömmar bara ett resultat av en dålig frukost i kombination med ökad fysisk aktivitet (det lilla livet kryper runt i lägenheten och drar i elsladdar). Emma var sur för att hon väckts ur sin nattliga sömn. Esther också. Emma kurrkurrkurrade runt mig, Esther valde att lägga sig ner på min mage och somna. Emma beslutade sig för att förlåta mig. Om hon fick tillbaks sin sovkudde.

I morse sov vi länge, jag och Emma och Esther. Anton låg i vaggan och babbelibabblade. Jag tänkte att om han bara är nöjd så gör det inget. Anton mår bra av att ha en utvilad moder.

Men barnet behöver mat. Klockan halv nio gick jag därför upp och jag överdriver inte. De tre stegen från vaggan och ut ur sovrummet... Minst en svans under varje fot! Fysiologiskt omöjligt, skulle man kunna säga, särskilt som Ellis hållit sig utanför sovrummet hela natten och istället valt lugnet på eksoffan. I Antons vinteroverall. Som nu förvandlats till en pälsoverall.

Ellis kom krypande till mig nu på morgonen när jag givit Anton mat. Kurrkurrkurr sade ledsna Ellis och tittade på mig med stora sorgsna ögon. Därefter lade han sig med en hörbar duns på mitt bröst. Jag fick ganska raskt putta bort honom eftersom sonen, med ett slemmigt kräkspår efter sig, krupit under tvn och började tugga på en högtalare och slita i de tillhörande kablarna.

Stackars understimulerade Ellis. Han är sur på mig. Såpass sur att han inte lät mig klippa klorna på honom igår, fast han till och med sov under tiden han sparkade mig.

Mental note till nästa liv: Skaffa inte tre katter. Alternativt: skaffa en ryggrad och låt inte katterna promenera över mig. Bokstavligt och bildligt.

Idag är det föräldragrupp. Innan dess skall Anton badas, vagnen och vinteroverallen rollas och så skall Anton matas med mat som lämnar finfina slemmiga, gula fläckar på de rena kläder jag sätter på honom strax innan vi lämnar lägenheten. När vi kommer fram kommer de andra mammorna titta på mig med avsky och överväga att ringa till soc eftersom jag låter mitt barn gå kräkmarinerad. Och kattnedhårad.