Idag slog Anton grötrekord. Jag ökade hans morgonportion med 50%, nästan. Istället för 1 dl vatten, 2 msk havregryn och 3 skopor Nutramigen och ett rivet äpple så blev gröten gjord på 1,5 dl vatten, 3 msk havregryn och 4 skopor Nutramigen. Samt ett helt smörgåsrån. Anton slukade rubbet, som en hungrig torsk på grönbete i ett fridlyst Kattegatt.
Nästan inget i mitt, eller hans liv, är friktionsfritt.
Mellan tuggorna av smörgåsrån och äpplegröt blir det nämligen ett par sekunder då barnet inte har något i munnen. Illa. Mycket illa. Vad gör man då om man är ett uthungrat barn?
Man headbangar.
Kombinationen headbangning och "föra sked med gröt till munnen" är inget bra. Så skeden med äpplegröt hamnade i höger öga på barnet.
Det gick bra ändå. Jag fick lite ångest över att min son skulle bli enögd, men så kom jag på att han då kunde bli pirat som seglade runt på Kattegatt och slogs mot elaka fiskebåtar som fiskar torsk. Men han verkar få behålla synen.
Nu skall jag ta min son och sätta honom i vagnen för att påbörja julklappsinköpen. Har ingen aning om vad jag skall köpa eller vem jag skall köpa det till eller vilket konto som skall belastas, men jag antar att det ger sig under resans gång. Syrrans ungar behöver klappar.
När jag gjort det skall jag sätta min son i bilen och åka till de djupa skogarna och säga hej till mina små kollegor som säkert gråter sig till sömns av saknad efter mig. Eller i alla fall de få som finns kvar i de djupa skogarna. På julfesten kände jag ju bara igen typ hälften av de som sades jobba på min avdelning. Och så har ju en massa favoriter slutat helt. Och vissa skall sluta. Men de jobbar ju numer ändå inne i stan, så....
Ja, ja.. Några finns ju kvar i alla fall. Men första gången jag var där med Anton så trodde vissa att jag var min brors flickvän och att barnet var hans.
Detta trots att Anton är söt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar