Jag kanske inte sade det igår, men min son var en handfull. Han var grinig så fort jag inte hade honom på höften och han var klängig och han var... a pain in da ass. Men så länge jag hade honom på höften var han glad som en liten tomtelärka i sin tomtedräkt.
Emma var också en pain in da ass.
Så när de tappra få dök upp för glögg var lägenheten ostädad, jag nerspydd, maten var inte framsatt (och jag glömde helt bort att sätta fram rödkål och skedar) och jag var TRÖTT.
Under sessionen var barnet glatt och guggligt fram tills han blev trött och gick för att ta en siesta.
Strax innan gästerna skulle gå till sina julefiranden vaknade det lilla monstret och därefter var han på ett rasande dåligt humör under tiden jag skulle plocka undan. (Kommer soc hem till mig NU är det nog inga problem - värre var igårkväll när två omkullslagna, fast tomma, glöggflaskor låg på en köksbänk fylld av disk, spisen var full av glögg, jag talade osammanhängande av trötthet och... ja det var nog allt. Nu är glöggflaskorna bortplockade och spisen rentorkad. Men disken står kvar...)
Hans kom hem från skateboarden, barnet gick ånyo och lade sig (med lite hjälp...). Klockan 10 hördes ett illvrål från sovrummet. Alltså inte det vanliga "Jag har vaknat och är helt ensam i hela världen och ingen tycker om mig så kan ni komma hit NU" utan något mer... förtvivlat. Hans gick dit (ty jag ORKADE inte mer tjurig unge!) men barnets gråt snarare tilltog än avtog. Jag gick dit och möttes av en hysterisk son som uppenbarligen hade angst, av värsta sort.
Så FRUKTANSVÄRT! Tårarna steg snabbare än skattetrycket i Danmark i mina tårkanaler och jag förbannade mig själv för att jag var en sååååå dålig moder som blott suttit framför tvn och struntat i min son så till den milda grad att jag låtit FADERN gå till honom! Och jag tänkte på att jag under dagen, då han rev mig blodig på bröstkorgen sagt "AJNäe" till honom med en röst som inte bara fick honom att sluta riva mig utan även titta på mig med stora sorgsna ögon.
Skulden var förödande. Helt plötsligt föll alla bitar på plats - varför barnet varit överjävligt under dagen (Nej, HAN var inte överjävlig, situationen var överjävlig), Emma hade bara varit gamla vanliga beskyddarEmma och jag var ondskan själv för att jag inte fattat vad som pågick där jag stressade fram en Jansson.
Min son hade drabbats av nästäppa. Något som du kanske tycker är en mindre deal, men jag vill bara uppmärksamma dig om följande:
Min son vaknade av att han inte kunde andas. Han har aldrig haft nästäppa förut! Han fick ingen luft, han höll i sin egen lilla värld på att dö. (Att ta ut tummen ur munnen vore kanske en bra lösning, men min son är bara 6,5 månad gammal och kanske inte riktigt har sån´t klart för sig...)
Turligt nog införskaffade jag näsdroppar förra gången han var sjuk (men då var han ju aldrig snorig) så vi löste problemet. Klockan 4 i natt var vi tvugna att upprepa behandlingen. Lillkillen fick ligga hos sin trygge fader under natten.
Lilla älskade snorgärs!
I dag sov jag och han tills den trygge och ansvarstagande fadern ringde hem för att kolla läget. Klockan var halv tio... Barnet åt sin gröt med gott humör, men blev VANSINNIG när gröten tog slut och babbelibabblade lite, kröp lite och SÅ var han trött igen.
En stunds vila, och SÅ var han pigg igen. Och skulle krypa och gå. Jag gav honom vattenkannan (mindre bra strategiskt val) och fick således fylla på en tillbringare med vatten för att vattna blommorna. (Jag tror att min hibiskus är utom all räddning... Scheisse. Den har en så ofantligt vacker röd färg...Eller HADE fått så småningom, eftersom den fortfarande befinner sig i skott-stadiet)
Sedan skulle sonen gå igen.
Jag vill inte dissa min son, särskilt inte nu när han är sjuk, men han borde kanske behöva inse att han inte KAN gå. Han ställer sig upp, är svinstolt och så släpper han vad han håller i för att gå någonstans. Gång efter gång. Hans små 6,5 månadersben är inte lika villiga att agera transportmedel och barnet faller om man inte är där och fångar honom. Det är alltså helt omöjligt att göra NÅGOT annat än att vara med barnet när barnet inte sover. Vilket han ju gör nu, och disken står fortfarande på diskbänken....
En rolig liten grej från igårkväll:
Jag var på jakt efter ett par blå mjukisbyxor till min son under förmiddagen. De var inte rena, men jag tänkte att han kunde ha dem fram tills att han skulle få på sig tomtedräkten. Jag hittade inte de blå byxorna utan satte på honom ett par vita istället (som kräktes ned efter en minut eller två...).
Igår när den trygge fadern skulle städa kattlådan låg där - ett par blå mjukisbyxor.
Vad betyder detta?
a) den skyldige/a katten anser att jag är helt överjävligt dålig på att tvätta till min son,
b) den skyldige/a katten vill visa vad han/hon tycker om min son,
c) den skyldige/a katten vill visa vad han/hon tycker om blå mjukisbrallor (som i ärlighetens namn får min son att se ut som en jugoslavisk kroppsbyggare i maffiabranchen) eller;
d) jag borde ha klippt klorna på katterna och någon av dem har på grund av min negligens fått med sig ett par blå mjukisbrallor in i lådan.
Mitt analytiska sinnelag gissar på någon av punkterna a- c, då klorna klipptes på samtliga förra veckan.
Vem är då skyldig? Jag sätter mina pengar på Esther, men håller det inte för omöjligt att det kan vara Ellis. Samtidigt gnager en liten, liten misstanke om att Emma kanske inte är så snäll och fin i själen som hon utger sig för att vara...
Ellis rusade förresten till Anton igår när han började skrika förtvivlat. Att Emma gör det är ju självklart, men att Ellis känner beskyddarinstinkt över lille snorgärsen gör mig mycket glad. Och i morse fick Anton klappa Ellis utan att Ellis rörde en min. När Anton råkade klippa till Ellis rätt i ansiktet (på jakt efter ett uppsåtligt dragande i örat) blinkade bara storkatten av smärtan men låg kvar. GullepluttEllis... Inte skulle väl han vara passivaggressiv och vilja kissa på Antons blå mjukisbyxor?
Nä - det är nog Esther som är den skyldiga. Hon har ju något... lömskt över sig... Eller kanske inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar