Man får vad man förtjänar och betalar för.

Julbordet i fredags. Vad skall man säga?

Maten var knappt värd de pengar vi betalade ur egen ficka. Servicen obefintlig. Stället i sig riktigt, riktigt dåligt och volymen så hög att det fortfarande ringer i mina öron ett och ett halvt dygn senare och det är INTE för att jag har blivit tant. Det var olidligt. Jag var så hes igår efter att ha försökt kommunicera med mina vänner att Trollmor inte alls lät som Trollmor. Frågan är om priserna i baren ta mig tusan inte var ännu högre dock. När krogen började släppa in andra än julbordsgäster var det tveksamt om hälften av klientelet verkligen verkligen hade passerat artonårsgränsen. Ett par av flickebarnen var definitivt femton i alla fall. Det vet jag, för de var såååå glada över att ha kommit in när de stod och vinglade inne på damtoan. Och de var såååå fulla. Som korthårig tant blev jag moraliskt upprörd. Nostalgikern i mig var totalt borta.

Jag har en känsla av att de femtonåriga flickebarnen på damtoaletten var lika upprörda över att en trettiplussare invaderat deras ställe. Min kollega E fick frågan från en 20-åring om hon var där för att ragga 20-åringar, med tilläggskommentaren att det var äckligt och att hon ju var minst femtio.

Men VAD KUL JAG HADE! Totalbetyget blir two thumbs up.

Igår var det inte fullt så roligt dock. Jag mådde inte alls bra. Vi talar inte lite halvrisigt. Vi talar att Annapanna var sjuk. Självförvållat sjuk men hur modig och vuxen och ansvarstagande känner man sig när man ligger och försöker hålla sig fast i sängen medan ens sexmånader gamla son gugglar glatt i köket med fadern.

"Mammamamma, pappa luktar bajs ur munnen" är ett reklamfilmscitat som ringde i mina (hörselskadade) öron.

Fler ringde.

Jag hörde hur Hans talade med någon.
"Ja, men det blir bra" sade han. "Ring bara först ifall vi har gått ut eller nå´t"

Sedan ringde polaren B som skulle få en massa flyttlådor eftersom han skall ta sitt pick och pack och flytta till en flådig jättelägenhet i centrala Uddevalla med hela sin familj.
"Är det ok om jag kommer förbi inom en timme" frågade polaren B.
"Självklart" sade jag med min allraste piggaste hesröst. "Inga problem"
Samtalet tvingade mig ur sängen och in i badrummet där jag oduschad drog på mig lite kläder.

"Jag mår dååååååååligt" sade jag till min inte medlidande sambo.
"När kom du hem inatt" frågade sambon.
Dum, elak och hänsynslös fråga.
"Jag gick väl därifrån strax efter tre" svarade jag, "så då borde jag varit hemma vid halvfyra kanske"

Två minuter senare fick jag ett sms från Jenny som konstaterade att jag ringt till henne kl 3.24 för att fortsätta festen tillsammans. Eftersom jag vet att jag var utanför Aveny 1 när jag avslutade samtalet med hennes mobilsvar är min beräkning att jag var hemma halv fyra inte alls dum. Ett litet, litet ögonblick kände jag mig ansvarsfull igen. Vet man när man kom hem så var man så gott som nykter. Huvudvärken tog mig raskt tillbaks till verkligheten.

"Vem var det som ringde" mymlade jag till min sambo.
"Din syster kommer hit vid två" sade sambon.
"Scheisse" sade jag.

Polaren B ringde och meddelade att dottern somnat i bilen och att han vore tacksam om någon kunde kila ned med flyttkartongerna till gatan.
"Hans, du går" sade jag och sände en tacksam bön mot högre makter.
Hans gick.

Klockan blev två, ingen syster. Tacksam bön igen. Så ringde telefonen vid halv tre.
"Vi blev lite sena" hördes syster.
"Inga problem" sade jag piggt och årtigt, eller i vart fall så piggt och ärtigt jag kunde. Jag förmodar att jag lät som ett lik. Alltså ett riktigt skräckfilmslik. Eller en zombie. Du vet hur de låter. Inte särskilt pigga och ärtiga.

"Vi äter fortfarande lunch" sade syster.
"Jaha" sade jag och hoppades på en tight tidsplan till tåget eller nå´t.
"Men vi kan väl svänga upp lite snabbt" sade syster.
"Inga problem" sade jag.
"Vi skall på Liseberg" sade syster.
"Kul" sade jag. "Vad talar vi för tidsaspekter"
"Tja" sade syrran, "En timme kanske"
"Bra" sade jag och tyckte att det var allt utom bra. Vi skulle ju hem till en kompis på middag klockan sex.

När det ringde på dörren öppnade Hans. När jag vände mig mot min syster såg jag att hon var en helt annan kvinna. En som jag aldrig sett förut. Inte nog med det. En som endast talade anglosaxiska.

"Scheisse" tänkte jag.

När jag försökt vara trevlig (Hans sade att jag misslyckades kapitalt) mot denna kattallergiska niece kom svågern med en "Ben" som tydligen hörde ihop med niecen. Jag gav upp alla försök att vara social och kastade glitterbollar med Esther och systersonen istället.

När sällskapet gått fick vi ila in i duschar och rena kläder och därefter snabbt till Grönsakstorgets spårvagnsstation för en vagntripp till Majorna där det skulle förtäras mat OCH DRICKAS VIN.

Det gick. Med knapp nöd. Det var till och med trevligt. Anton var vaken HELA kvällen och somnade först när vi promenixade HEEEELA vägen hem.

I morse när jag vaknade var det Annadag och ingen firade mig, trots att det är allmänt känt att Annadagen är den näst viktigaste dagen på året.

Min son är hes, vilket är lite roligt eftersom han ju knappast meddelar sig i ord. I morse sög han på Emmas öra. Det var kul. Igårkväll sög han på min näsa. Det var mindre kul, men ganska gulligt.