På väg mot elitnivå!

Det var det vi sade, Jenny! Träning för kinesiska olympiamästare i gymnastik är en bra pedagogik!

Jag sade ju att Anton satte sig själv i fredags.

Igår hade jag verkligen en guldkant på tillvaron! Hans åkte lite tidigare än vanligt till sina bergasalar med sin lilla rullbräda eftersom Anton somnat och jag på det sättet skulle få lite tid för mig själv.

Precis innan Ugly Betty började vaknade prinsen. Mitt sinne sade "SCHEISSE" men min mun sade "Gooooood MORGON, mammas lille prins" och barnet sattes på mattan och klossar togs fram. Jag var överlycklig emedan min guldklimp var på gott humör och lät mamsen titta på tvn medans han alldeles själv roade sig med de röda klossarna. (Töntgrönt och mesblått fick ligga kvar på golvet)

Säg den glädje som varar förevigt. Telefonen ringde. Min väninna, som av någon outgrundig anledning ALLTID ringer när jag tittar på mina favoritprogram skall åka till Marakesh (Trots mitt arbete så har jag inte en susning om hur staden stavas. Håna mig gärna, men jag arbetar faktiskt inte med Nordafrika. Fråga mig hur Baku eller Nardaran eller Moskva eller Tblisi stavas. Det kan jag! Och Teheran. Jag kan ta mig tusan stava till Azerbajdzjan utan att blinka.) och därför var hon ju mer än värd att ta dyrbar Bettytid. Så jag missade nog grejjen, men jag hoppas att någon kan fylla i - Betty går på bowlingdate och det visar sig att det är Henry som är internetkille? De går och äter på krogen - men vad sägs? Vad hände därefter?

Nåväl. The love of my life kom hem PRECIS innan de desperata hemmafruarna skulle uppdatera mig om sina liv.

"Ta barnet" vrålade jag i desperation. "Säg till mig om han får hjärtstillestånd - inte annars"
Därefter satte jag mig med ögon stora som tefat och stirrade in i tvn medan min käre sambo satt och guggeligugglade med Anton under julgranen.

"NU GÖR HAN DET" vrålade Hans strax efter att ingressen tagit slut.
"Vaddå" skrek jag måttligt roat tillbaks.
"Han sätter sig upp! Jag sade till honom att det var enklare för honom att komma åt kulorna om han satte sig upp och då satte han sig upp" ylade fadern extatiskt.

Mitt modershjärta tog sig ett skutt och jag släppte Carlos med blicken för ett ögonblick och såg min i gröna sammetsbyxor klädda son sitta under granen och försöka få tag på det röda glittret. Men skulle moderskänslorna övervinna min heliga tvtid? Har jag fått se ett helt avsnitt av Desperate Housewifes på ett halvår? Prioritering!

"Vad kul" sade jag och försökte låta entusiastisk. "Då är det TREDJE gången då"

Därefter följde glada rop från julgransavdelningen varannan minut.
"Igen" hojtade Hans. Och
"NU" och
"Vad DUKTIG han är" och
"HELA TIDEN"
"Ja, ja" sade jag avmätt och kände att jag visst ville ta del av min sons motoriska framgångar men vaffan - DESPERATE HOUSEWIFES, ETT HELT AVSNITT. FÖR EN GÅNGS SKULL!!!

I reklamavbrotten rusade jag som en stressad tjur bort till männen i mitt liv (undantaget Ellis - jag har ingen aning om var han befann sig) och konstaterade att min son nu nästintill tvångsmässigt sätter sig upp själv och är mäkta imponerad av sig själv och sina färdigheter.

Men det är inte nog med detta!

Klosshinken hade förflyttats till männens lekhörna. Anton satt med sina röda klossar och viftade. Jag tog en röd kloss och slog mot en blå kloss. Anton tittade intresserat. Därefter slog han sin röda kloss mot min blå kloss. VARJE GÅNG jag höll fram den blå klossen!!! VAD SÄGER DU OM DET?

Igår fick jag även ta del av det överklagande som insänts till Svea Hovrätt.

Det roliga med överklagandet är att Bolagets Ombud inte direkt lägger något större krut på sina skrifter. Det lustigaste är vad som sägs i sista stycket. "Bolaget åberopar inte någon mutlig bevisning...". Ganska förvånande, men de kanske har insett att de svenska domstolarna är i grunden omutliga...

Men inte ett ord om min kriminella karriär. Inte en andning om min faderslöse son. Ingenting om mitt klandervärda levnadssätt. Ingenting om mina otaliga bostäder. Jag undrar naturligtvis varför... Jag menar, jag är ju inte MINDRE kriminell nu än tidigare, och det har ju liksom inte framkommit något nytt om Antons fadersskap sedan förra förhandlingen. Jag har ju inte på något sätt förändrat min boendesituation... Kanske betyder det att Ombudet har frånfallit sin uppfattning om att det är kriminellt att säga upp ett hyresavtal, ha barn med sin sambo är högst omoraliskt samt att en bostad är på tok för mycket? Eller så orkar han inte. Vad vet jag. Men han har i alla fall inte bestridit att det är skyddsvärt att låta en sexmånadersbebis ha tak över huvudet.

I morse när Heniz skulle till jobbet vaknade både jag och Anton. Jag tänkte passa på att gå på toa. Då blev Anton mae mae upprörd. Så jag lade honom i min säng för att han skulle lugna sig lite. Då stensomnade han. Jag försökte lyfta över honom i sin egen säng. Då blev han mae mae upprörd. Jag lade honom i min säng. Då stensomnade han. Jag försökte ånyo lyfta honom till spjälsängen. Guess wot? Han blev mae mae upprörd.

Så han fick ligga kvar. Jag var vaken, men jag vågar ju inte gå och duscha när barnet, som kan krypa och sätta sig upp och inte gillar att vara ensam, ligger i sängen. Jag låg där och tittade på min son. Han är tämligen söt för att vara diktator.


Så här ser man ut när man är otröstlig och inte vill sova i egen säng. I alla fall efter fem minuter. Lägg särskilt märke till segergesten.

Nu har jag lyft honom till sin säng i alla fall och han sover så sött så sött så sött. Det är dock vanlig gåupptid och jag skall påbörja the making of havregrynsgröt, utan att ha duschat.
.
Ikväll är det Liseberg. Nu skall ögonen tindra. Om inte på Anton så i vart fall på mig och Jenny!