Barnmatens Jamie Oliver inser sitt nederlag

En liten, liten stund, tänkte jag. Bara en liten, liten stund av ensamhet i vardagsrummet kan jag utsätta min son för.

En pytteliten stund. Det finns inget farligt på golvet, om han kryper in under tvn och till alla kablar så hör jag släpljuden innan han har lyckats dra ner tvn som i så fall ändå ramlar mot väggen och alltså inte i huvudet på min son. Om han blir tyst, tänkte jag, DÅ vet jag att det är fara å färde.

En tinywiny stund. Ett moment.

Jag satte sonen stadig som en fura på mattan. Precis utanför hans räckhåll låg locket till klosshinken. Runt omkring honom låg hans klossar, visserligen främst som leksaker, men samtidigt hade min konspiratoriska och beräknande hjärna (Black Adder ligger i lä. I LÄ, I tell you!) listat ut att för att passera bort från mattan måste han krypa genom klossarna och således utstöta någon form av ljud. Bollen låg innanför klossbarriären.

Jag gick in i sovrummet för att sända ett mail. Barnet gugglade och pratade och stönade i vardagsrummet. Ingen anledning till oro. Det är först när han blir tyst som han är igång med kabeläteriet.

När jag hörde "klonkklonkklonk:et" blev jag trygg. Eftersom locket till klosshinken låg på mattan visste jag med säkerhet att sonen var i närheten av sin ursprungliga position, även om han nu var utanför mattan. Inget släpa-klosshinkslocket-över-golvet-ljud hade hörts. Och jag visste att han hade något kärt att roa sig med.

Klonkklonkklonk:et upphörde. Det blev tyst. Samtidigt tryckte jag på sendknappen. Tystnad är inte bra. Jag var inte OROLIG men jag gick ändå skyndsamt till vardagsrummet.

På väg till mattan såg jag små bara fötter i köket.

Min son, denna atlet, hade på rekordtid krupit från vardagsrummets matta till kökets..... kattmatsskålar.

Klonkklonkklonk är det ljud som uppkommer när små, små barnfingrar gräver sig ner i katternas mjukmat.

Han har strävat så länge efter denna upplevelse och jag kan därför förstå den glädje hela det kattmatsinbakade barnet utstrålade när han låg där och grävde. Jag gladdes å hans vägnar. Eller kanske inte.

Antingen har min son fått ett fantastiskt gott bordsskick sedan i morse när han intog sin äppelgröt, eller så hade han inte satt i sig så mycket kattmat.

Emma satt på köksfläkten och tittade stolt på det lilla barnet som nu äntligen kan äta själv.

Mumma.

Mumma, indeed.