Alla ska mé!

Jag vill skriva ett långt tackbrev till Mugabe. Jag vill kyssa hans fötter, jag vill smörja hans huvud, ty vad han har givit mig denna dag är ett stående argument för mina åsikter.

Det är PRECIS lika jävla illa att tvinga någon att rösta på det de inte tror på som att undanhålla en befolkning rätten att påverka sitt styre genom allmänna val. Sådetså.

Nu sitter jag och nickar snusförnumstigt och doppar mina fingrar i rödvinet som symbolisk solidaritetshandling för de människor som också doppar fingrarna i rött vin eller bläck eller falurödfärg eller vad det nu kan vara för att de följer sin övertygelse men ändå inte riktigt vågar skylta med det.

Mugabe själv stod och sade att han kände sig glad och självsäker. En kille med alla hästar i stallet, alla knivar i lådan, alla glas i skåpet, I´m sure. En kille att lita på när det blåser kallt. I Zimbabwe. Vilket det gör ofta.

Lika röda som fingertopparna på befolkningen i Zimbabwe är de små punkterna på PKU-testerna. Tydligen så pågår det en "flykt" från registret som tog sin början när FRA-lagens vara eller inte vara tog fart. Massflykten är dock inte betydande - vanligtvis begär 40 pers utträde varje månad, nu har 180 gått ur sedan den 18 juni. Storebrorsrädsla uppges stå bakom.

Så då undrar jag... hur kort minne har folk egentligen? Är det en NYHET att PKU-registret finns och kan användas lite hur som helst? Jag var i och för sig tveksam till att lägga in Klanton i registret, det skall jag medge, men jag lät dem dra lite blod av samma anledning som att jag lät döpa den lille fan. Han skall själv få möjlighet att välja. Om jag väljer bort så gör jag hans val längre fram i livet svårare. (Fråga en mig närstående vars hedniska föräldrar undlät att ta henne till dopfunten. Vad hände när hon ville konfirmeras? KONFIRMERA THIS! sade Svenska Kyrkan hånfullt och vände baken till.) Om Klanton väljer att bli seriemördare eller ministermördare i vuxen ålder så får han vällan ringa till PKU-registret och be dem bränna hans blod.

APAPAP, säger du. Då är det försent! Då har storebror redan konfiskerat hans DNA och klonat honom med en get. Då vet storebror att han inte är något vidare avelsmaterial! Då förbjuder storebror honom att studera på universitet eftersom hans DNA avslöjar att han har mig som moder och således inte kan tillgodogöra sig en högre utbildning.

Och, tja, så kan man ju också se det. Å andra sidan kan man ju krasst konstatera att det inte är någon idé att gå ur registret nu heller. För om man överhuvudtaget inte litar på myndigheterna så kan man ju inte lita på att de förstör någonting, ens om man ser dem göra det. För det kanske bara är bläck på den där lappen som bränns. Staten kanske tar små topsprov i hemlighet, allt sedan 1963 på navelsträngsblodet när ungen föds och har sålt alla tester till en amerikansk genbas på Mars. (Om jag försvinner spårlöst i morgon så vet ni att jag var något på spåren).

http://www.expressen.se/nyheter/1.1213397/nu-flyr-svenskarna-statliga-dna-banken

Ett ställe där alla vill vara med är i Aftonbladet, denna fantastiska källa till allmänbildning. Den här nyheten fick mig faktiskt att fundera lite...

http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article2772419.ab

Min FÖRSTA fundering är; HUR JÄVLA PUCKAD ÄR PAPPAN?

Inte nog med att han anser att det är ok att bjuda alla i en klass utom två, han har inte hjärna till annat än att bli offantligt upprörd över att skolan tycker att det kanske inte är en bra idé. Han har inte heller omdömet, eller så är han för jävla snål, för att, om han nu tycker att det är en bra idé att exkludera summa två åttaåringar i en hel klass från ett barnkalas, köpa porto och POSTA inbjudningarna för en mer diskret approach, alternativt ta en timme eller två från sitt folkbärsintag och köra runt och lägga kuverten i de andra ungarnas brevlådor. Han är dessutom så utomordentligt rättshaveristisk och lättkränkt att han fucking JOANMÄLER den snälla fröken Jämlikhetsideal. Detta för att han inte ens visat intresse nog för sitt eget barns skolgång och kollat vilka regler som gäller på skolan... Stackars, stackars barn. På riktigt. Stackars, stackars barn...

Sedan, som princip, tycker jag inte att man skall tvinga barn att leka med varandra. Tänk om jag skulle vara tvungen att umgås socialt med... låt säga frikyrkopastorn...

Men ändå. Kommer du ihåg när det var inbjudningsdags? Var man den första som fick inbjudningskortet så var man stolt som en tupp. Fick man det senare så infann sig en känsla av lättnad. Om man inte fick det alls... Ja, då var det katastrof. Särskilt som man hade en mor och far som inte tillät att man gav igen. Bjuder man en, bjuder man alla, var deras paroll. Man kunde, på sin höjd, få utesluta alla killar. Vilket innebar att man var tvungen att bjuda MJ och AO som man djupt ogillade om man ville ha med SB och MA på kalaset. Och vidriga, vidriga Nemisis, henne kunde man inte på något sätt slippa ifrån.

Dessvärre hade både MJ och AO lika puckade föräldar så man var tvungen att gå och köpa en plastsmurf och klä upp sig och gå dit och käka deras äckliga tårtor.

Nemisis fyllde år samma dag som SB som jag var djupt imponerad av. Och som var lika imponerad av mig. Jag minns när Nemisis hade övertalat sin mamma att ringa till SB mamma för att ordna ett gemensamt Party (med discodans och popcorn. Och TRYCKARE.) vilket gjorde SB högst illa till mods. Han hade dock gått med på det under förutsättningen att festen hölls hemma hos honom. Och, vilket jag lever på fortfarande, att jag skulle bli bjuden. Nemisis hade nämligen sagt att hon inte ville att jag skulle bli bjuden. Då sade SB att han inte gick med på det och så sprang han till mig och skvallrade. Nemisis sprang, som vanligt, hem till lilla mamsen och skvallrade. Nemisis mamma ringde då upp SBs mamma och sade till SBs mamma att hon måste ju förstå att Nemisis faktiskt hade rätten att låta bli att bjuda vem hon ville. SBs mor var en klokare version av kvinna och hon replikerade att SB ju hade rätt att bjuda vem han ville.

Då blir det inget gemensamt party, genmälde Nemisis mamma. Nähä, sade SBs mor. Då blir det väl inte det då.

Allt detta berättade SB för mig dagen efter. Men Nemisis hade blivit ledsen. Hennes mor ringde kvällen efter sitt "Nemisis har rätten att vara en kossa om hon vill för jag är en ko och mitt barn har samma rättigheter som jag"-samtal upp SBs mor igen och meddelade att Nemisis hade ändrat sig. Jag fick väl komma, dådå, om SB tyckte att det var såååå viktigt.

HAHA.

Jag och SB dansade tryckare flera gånger det partyt. Han vägrade att dansa tryckare med Nemisis. (Jag tror tammefan att hon var okysst fram tills hon var en sisådär 25.)

Året efter var vi i puberteten och gick i högstadiet. Då var alla regler om massinbjudning off. Och Nemisis trugade och bad om att jag skulle komma på hennes torftiga party, för om inte jag kom så kom ingen annan. Jag offrade mig, men eftersom det bjöds på fakepizza (varma mackor med hönekakebotten, hushållsost och lite torkad oregano på toppen) så var det en one time mercyfuck. Eller om hon någonsin bjöd mig igen, jag vet inte.

Men jag vet att jag aldrig kommer vara ett sådant praktsvin att jag låter Klanton stå som en tupp och dela ut fjantiga inbjudningskort med bilar och glitter på till ALLA sina klasskompisar utom två. Ens om de vore PKU-kloner av MJ, AO och Nemisis.

Eller kanske Nemisis, då.