Bloggning by proxy

Min kropp värkte i morse och jag ville verkligen verkligen inte alls stå på mina ömma ben. Men det var jag så illa tvungen till eftersom jag är da breadmaker i familjen.

Ajajaj. Sade jag när jag vacklade ner fyra våningar ty hissen var inte fixad.

Ajajaj sade jag när jag gick upp till mitt rum. Jag beklagade mig för kollegan över min träningsvärk.

Ajajaj sade jag när jag linkade över till konferensavdelningen och skulle möta.

Därefter hann jag inte säga ajajaj något mer. För efter mötet fick jag springa. Jag sprang som en gasell. Du tror att jag överdriver? Oh, no. Jag sprang mellan byggnaderna, upp för trappor, nerför trappor, genom korridorer, hit och dit hela tiden. Ty jag hade avslutat en massa saker som skulle vara färdiga idag. Jag fick till mig massa saker som skulle vara färdiga idag, folk ringde om massa saker som de ville ha idag OCH som du minns hade jag en deadline emedan Emma, Ellis och Esther skulle till veterinären.

Så jag sprang ut till bilen, hamnade i en bilkö på E6, sprang upp för fyra trappor, för hissen var fortfarande trasig, pustade ut lite, tryckte in tre katter i varsin bur och Heinziman tog barnet och en bur nedför trapporna, jag tog de andra två. Därefter kånkade och bar vi hela vägen till Vasastan eftersom det ju inte finns några parkeringar i den delen av stan bara för att få reda på att det inte ALLS finns dropintider på måndagar som de sade när vi ringde i fredags. Men vi fick droppa in ändå.

DESSUTOM så kostade vaccinationerna inte ALLS trehundra spänn som det stod på hemsidan. Vettifan hur mycket de kostade, jag fick rabatt eftersom jag vaccinerade två stycken katter och det gick på 625 spänn.

TVÅ? hör jag dig undra. Jepp, två. Ty denna veterinär hade bara en sorts vaccin. Och den typen, Nobivac Tricat, reagerade Emma vansinnigt illa på när hon vaccinerades för ett par år sedan. Hon höll på att stryka med.

Jag förklarade att det var ytterst viktigt att de vaccinerades. Idag.

När jag stod där vid inskrivningsdisken hörde jag mig själv säga:
"Amen det var länge sedan - kan vi inte försöka igen" allt medan svetten brutit ut på överläppen.

Damen i kassan stirrade strängt på mig.

"Det är ingen bra idé" sade hon kort.

"Finns det någon annat veterinär här i närheten som kanske kan vaccinera idag" hörde jag mig själv säga med en röst som höll på att brista i falsett.
"Vi kan kanske ta in något" sade damen i kassan och vips så hade hon gjort en beställning.

Så i morgon, klockan 12.45 har jag en bokad tid för att vaccinera Emma.

Heinziman gick in med en dam, som förövrigt inte alls är damen vars namn stod på veterinäretiketten, för att vaccinera mina telingar. Jag skakade av skräck utanför.

Innan de gick in pep jag, naturligtvis med tårar i ögonen att Pester enligt den förra veterinären hade läderhud i nacken och att hon tog fyra nålar på sig. Damen som skulle sticka mina pälsklingar sade att det ju var bra att jag sade det. Min messida ville stanna där jag var. Min kontrollfreaksida ville följa med så att allt verkligen gick rätt till.

Därefter vet jag ju inte riktigt vad som hände. Jag vet emellertid vad som inte hände. Den där "allmänna hälsoundersökningen" som det stod på hemsidan skulle ingå ingick inte. Vilket faktiskt kändes ganska bra eftersom jag VET att Ellis tandsten är betydande och jag SKA ta hand om det efter semestern. Men jag vill inte ha skäll nu.

Heinziman talade om att båda katter hade imponerat. Ellis för att han var "mäktig", och damen hade påtalat att han var väldigt tung, men absolut inte fet. Och att han var "uttrycksfull". Det är han, mitt monster.

Esther hade bedårat, naturligtvis. Så klart. En vacker katt. Hon är en vacker liten pärla och det hade gått med en nål.

Därefter så kånkade vi hem tre burar igen. Emma fattade inte vad som hände, men jag hoppas att hon kanske känner sig lite lugnare i morgon 12.45 än vad hon gjorde idag. Hon kanske tror att den här lilla odramatiska utflykten kommer att upprepas.

Angående mitt första intryck av veterinärmottagningen... Jag vet inte riktigt vad jag skall säga... Jag återkommer i morgon om en dom. De tog trots allt emot oss på drop in, fastän det inte var drop in, även om personalen uppgav det på telefon OCH det står på deras hemsida. Å andra sidan så var de dyrare än vad som stod på hemsidan. OCH de gjorde inte ens en liten ytlig hälsocheck. MEN de tog bara en nål på sig för att perforera Pester. OCH de beställde vaccin som Emma tål med kort varsel.

Vi bar upp tre tunga kattburar samt ett barn för alla trapporna, för, jag vet inte om jag har sagt det, hissen är fortfarande sönder, jag höll på att försmäkta av värk överallt men hann inte utan sprang ner för mina fyra trappor och in på Willys där jag handlade två tunga matkassar som jag bar upp för fyra trappor och AJ vad jag har ont i ryggen nu.

Skulle göra kräm av de där jordgubbarna. Det gick inte. Eller det kanske skulle ha gått, men de var mögliga. Min son får inte någon jordgubbskräm.

I morgon skall jag, JAG, ensam, ta med Emma till veterinären. Hua. Jag gråter redan inombords. Min lilla Pemma. Ysch! På min lunchrast, dessutom.

Viva España!

Tjoho! Nu skulle man haft en Rioja!

Men det var inte därför jag gick in igen. Nä. Jag har kommit på en sak som jag borde sagt för flera dagar sedan om jag hade varit en ansvarstagande moder.

Den senaste veckan eller så har Klanton gett mig Max kaka när jag läser Maxboken för honom.

Han tar ett pincettgrepp över teckningen av Max kaka när jag säger "GOOOOOD GOD KAKA" och så låtsas han stoppa in den i munnen på mig.

Är inte det imponerande?

(och så säger han VOV -eller snarare bvobv när han ser hunden. Så ser han lycklig ut. Han gillar hundar, min son.)

Rapport från en odalquinna

C:s sambo N är vansinnigt allergisk mot katter. Så allergisk att han inte kan sätta sin fot i vårt hem. Eftersom han inte kan sätta sin fot här så anser vi att det är högst otrevligt att bjuda in C hit för att käka mat.

Så vi våldgästar C istället. Vi äter hennes mat, vi dricker hennes sprit, vi inkräktar på hennes privatliv äckligt mycket. Vi har firat nyår hemma hos C. Vi har firat midsommar hemma hos C. Vi har bevittnat när paret C/N vann budgivningen på ett hus. Samtidigt som vi har smort kråset och blivit lite på snusen.

Igår var det paybacktime. C och N skulle tömma sitt förråd och ett helt bohag skulle bäras ned från en vind i ett hus utan hiss. Jag sprang i trappor, Heinziman sprang i trappor. Vi sorterade gods högt och lågt och vi fick veta att vad vi än ville ha så fick vi det.

Två jättekuddar ville jag ha. "VARFÖR" frågade en desperat sambo som under dagen upprepat "Vi behöver också göra en sådan här röjning" som ett mantra.

"Det kan vara bra för Klanton att ha och ligga och mysa med" sade jag förnuftigt. Så jag fick lov att bära hem dessa 1x1 meter stora, naturfärgade kuddarna med dunfyllning. De var som nya.

Ellis började gnugga sig frenetiskt mot de stora träknapparna som prydde kuddarna. Han verkade lite mynta-påverkad, men blev inte aggressiv. En lättare form av droger tycktes det. Klanton älskade sina nya stora kuddar. Jag var nöjd.

Barnet somnade. Jag hällde upp rödvinet. Jag hällde rödvinet på en av kuddarna.

Scheisse, sade jag. Varför lyckas jag jämt?

Idag så åt Klanton jordgubbar och använde den andra kudden som tallrik, servett och matberedare i sin jakt på jordgubbspuré.

Jaha, sade jag. Det var väl väntat.

Ett dygn på E-gatan kan sabba de snyggaste av alla inredningsdetaljer.

NY RUBRIK MARKERAR TRÅKIG ODLINGSUPDATE!
Jag har idag, trots en något värkande springitrappenrumpa, spenderat fem timmar på lotten. Oj vad jag har jobbat. I sanning.

Jag har klippt gräs. Med en fiskarssax. Jag SADE till grannen att det berodde på att jag var rädd för att köra trimmer. Men sanningen är den att jag skäms över att jag inte har lyckats hitta vem av tanterna i "kontaktgruppen" som skall ha en hundring för en nyckel till förrådet i deposition. Och det kan jag ju inte erkänna för grannen för hon är med i kontaktgruppen och ibland talar hon om de andra tanterna och då låtsas jag förstå vem hon pratar om. Men det gör jag inte.

Jag berättade för Heinz att jag klippt gräset med en fiskarssax och att jag inte vågat yppa det riktiga skälet för grannen.
"Att du är rädd för att köra trimmer" undrade min sambo. Jag kände mig lite gladare. Jag hade inte ljugit helt och hållet.

Jag rensade ogräs. Herrejävlar vad jag rensade ogräs. Jag petade bort tistlar och fräken och kvickrötter.

Jag rensade även bort min förstfödda ruccola (som förevigades i denna blogg för ett tag sedan) för den var en meter hög och stod i blom. Jag sådde mer morötter, jag sådde isbergssallad, huvudsallad och rädisor för att täcka upp all dödyta där mina bönor egentligen skulle ha växt.

Jag lejde en granne att ta ihjäl de ynka två mördarsniglarna jag hittade. Ahimsa. Jag fick inte ens dåligt samvete.

Jag konstaterade att jag har relativt mycket svarta vinbär på min buske. Jag konstaterade vidare att jag inte har ett enda rött vinbär på min buske. Jag konstaterade att jag kommer få relativt mycket björnbär. Och jag konstaterade att mina krusbär är färdiga vilken dag som helst.

Jag fick veta att det jag i det längsta hade hoppats var mina kallor (inte en enda jävla kalla har tagit sig upp. Och bara två, små klena irisar, bladen av irisar. Inte en enda lilja. Kloka pengar att köpa från Odla.nu. Nope.) var jordärtsskockor. Jag har en himla massa. Vilket glädjer mig för det är gott. Men det förvånar mig emedan jag aldrig satt några jordärtsskockor och ej heller något annat år haft jordärtsskockor. Nu har jag jordärtsskockor. I min clematis.

Jag slängde i ytterligare tre liljor. Denna gång en röd, en gul och en orange. Jag konstaterade att min enda befintliga lilja, den ilsket oranga, hade blommat över den här veckan. Clematisen blommar för fullt. Och jag har fått MASSOR av vallmo i mina gångar! Jag lät dem stå kvar och meddelade grannen att om hon tyckte illa vara om det så sket jag högaktningsfullt i det. Hon sade att hon inte alls tyckte illa vara om det utan snarare att hon hoppades att de skulle komma några till henne också. En annan granne undrade om hon kunde få en vallmo av mig. Jag sade att det fick hon nog vare sig hon ville eller inte. För JAG har då inte sått någon vallmo. Nu har jag två sorter.

Mina kronärtskockor har drabbats av bladlöss. En massiv attack, kan jag meddela. Den enda som var förskonad var den som stod inbäddad i ruccolan. Den hade paradoxalt vuxit mest, dessutom. Vettifan hur jag skall få bukt med det där. Jag kan ju knappast åka dit varenda dag och spraya med såpvatten. Var är nyckelpigorna? Varför gör inte de där jävla myrorna som finns överallt sitt jobb?

Fem av mina squashar lever fortfarande. Det är duktigt mycket blommor på fyra av dem. Ärtorna blommar, men de har inget stöd. Jag har inga pinnar. Även om jag haft pinnar så har jag inte något snöre på lotten, för det ligger här hemma i garderoben. En av mina potatissorter blommar - "Rocket" - blå, jättefina blommor. Jag har ingen aning om vad det betyder, men jag har för mig att det talar om att man borde ha tagit upp potatisen, snart skall ta upp potatisen eller så säger det ingenting. Jag kan ju knappast med att FRÅGA någon om en så basal grej.

Jag plockade jordgubbar. Tre liter. Jag plockade mer än dubbelt så mycket faktiskt men det var för att jag skulle slänga de som möglat och ruttnat. Jag GRÄT inombords för att jag inte hunnit åka ut i förra veckan.

Jag struntade i att vittja mina smultronplantor. Jag hade inte tid.

Jag hade heller inte tid att så dill och slätbladig persilja.

Jag plockade med mig ruccola och två andra salladssorter hem. Och gräslök, en vitlök (det var minsann inte någon stor vitlök, det kan jag informera om. VARFÖR VÄXER INTE MIN VITLÖK?) och persilja och oregano och lite mejram.

Jag körde skottkärra. Ett helt lass fyllt med ogräs, ruccola, gräsklipp och jordgubbar fördes till områdets kompost, ty min lilla minikompost är full.
NY RUBRIK ANGER ATT TRÅKIG ODLINGSUPDATE ÄR AVSLUTAD

Därefter rusade jag hem och avlöste Heinziman som skulle åka skateboard, lät barnet marinera sig själv i jordgubbar och badade barnet.

Igår sprang jag alltså upp och ner och bar kartonger och småkrafs. Idag när jag kom hem från lotten så flyttade mina grannar som jag tror bor på sjätte våning.

Hissen hade gått sönder.

Det gav mig perspektiv på tillvaron. Jag tänkte att DERAS rumpor lär vara ÄNNU snyggare än min i morgon. Jag blev avis.

Vidare funderar jag på att tipsa min hyresvärd om att eventuellt FIXA den där hissen någon gång, så att den funkar typ i en hel vecka eller något. Å andra sidan så förväntar jag mig inte att det sker i brådrasket. Det är ett halvår sedan (eller är det mer) jag vann i Hovrätten, men likförbannat står det exets namn på hyresavierna. De har väl mycket att tänka på, förmodar jag, och både avier och hissar kommer nog att fixas i sinom tid.

I morgon väntar nya stora spännande utmaningar. Samtliga tre katter skall vaccineras, ty kattproblemet är löst medelst inhysning på pensionat. Heinziman hittade ett hak i Landvetter. Heinziman följer med imorgon och vaccinerar dem, för jag kan ju inte bära tre burar själv. Vad tråkigt för Heinziman att det blir han och inte jag som får assistera vid nålsticken. Jag måste ju ta hand om min son under tiden.

(Detta blir alltså den första vaccinationen av mina små hårbollar då jag inte står och gråter i ett hörn. Vackert. Ytterligare ett kliv mot vuxenlivet.)

Nä, nu skall jag käka lammfärsbiffar med sallad och kryddor som jag odlat själv. Och avsluta med en jordgubbsorgie av sällan skådat slag.

Men, vaffan! Jag går ut i köket för att finna att dalövofmylife inte använder min egenodlade vitlök! Vad är det för stil? VA?

Alla ska mé!

Jag vill skriva ett långt tackbrev till Mugabe. Jag vill kyssa hans fötter, jag vill smörja hans huvud, ty vad han har givit mig denna dag är ett stående argument för mina åsikter.

Det är PRECIS lika jävla illa att tvinga någon att rösta på det de inte tror på som att undanhålla en befolkning rätten att påverka sitt styre genom allmänna val. Sådetså.

Nu sitter jag och nickar snusförnumstigt och doppar mina fingrar i rödvinet som symbolisk solidaritetshandling för de människor som också doppar fingrarna i rött vin eller bläck eller falurödfärg eller vad det nu kan vara för att de följer sin övertygelse men ändå inte riktigt vågar skylta med det.

Mugabe själv stod och sade att han kände sig glad och självsäker. En kille med alla hästar i stallet, alla knivar i lådan, alla glas i skåpet, I´m sure. En kille att lita på när det blåser kallt. I Zimbabwe. Vilket det gör ofta.

Lika röda som fingertopparna på befolkningen i Zimbabwe är de små punkterna på PKU-testerna. Tydligen så pågår det en "flykt" från registret som tog sin början när FRA-lagens vara eller inte vara tog fart. Massflykten är dock inte betydande - vanligtvis begär 40 pers utträde varje månad, nu har 180 gått ur sedan den 18 juni. Storebrorsrädsla uppges stå bakom.

Så då undrar jag... hur kort minne har folk egentligen? Är det en NYHET att PKU-registret finns och kan användas lite hur som helst? Jag var i och för sig tveksam till att lägga in Klanton i registret, det skall jag medge, men jag lät dem dra lite blod av samma anledning som att jag lät döpa den lille fan. Han skall själv få möjlighet att välja. Om jag väljer bort så gör jag hans val längre fram i livet svårare. (Fråga en mig närstående vars hedniska föräldrar undlät att ta henne till dopfunten. Vad hände när hon ville konfirmeras? KONFIRMERA THIS! sade Svenska Kyrkan hånfullt och vände baken till.) Om Klanton väljer att bli seriemördare eller ministermördare i vuxen ålder så får han vällan ringa till PKU-registret och be dem bränna hans blod.

APAPAP, säger du. Då är det försent! Då har storebror redan konfiskerat hans DNA och klonat honom med en get. Då vet storebror att han inte är något vidare avelsmaterial! Då förbjuder storebror honom att studera på universitet eftersom hans DNA avslöjar att han har mig som moder och således inte kan tillgodogöra sig en högre utbildning.

Och, tja, så kan man ju också se det. Å andra sidan kan man ju krasst konstatera att det inte är någon idé att gå ur registret nu heller. För om man överhuvudtaget inte litar på myndigheterna så kan man ju inte lita på att de förstör någonting, ens om man ser dem göra det. För det kanske bara är bläck på den där lappen som bränns. Staten kanske tar små topsprov i hemlighet, allt sedan 1963 på navelsträngsblodet när ungen föds och har sålt alla tester till en amerikansk genbas på Mars. (Om jag försvinner spårlöst i morgon så vet ni att jag var något på spåren).

http://www.expressen.se/nyheter/1.1213397/nu-flyr-svenskarna-statliga-dna-banken

Ett ställe där alla vill vara med är i Aftonbladet, denna fantastiska källa till allmänbildning. Den här nyheten fick mig faktiskt att fundera lite...

http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article2772419.ab

Min FÖRSTA fundering är; HUR JÄVLA PUCKAD ÄR PAPPAN?

Inte nog med att han anser att det är ok att bjuda alla i en klass utom två, han har inte hjärna till annat än att bli offantligt upprörd över att skolan tycker att det kanske inte är en bra idé. Han har inte heller omdömet, eller så är han för jävla snål, för att, om han nu tycker att det är en bra idé att exkludera summa två åttaåringar i en hel klass från ett barnkalas, köpa porto och POSTA inbjudningarna för en mer diskret approach, alternativt ta en timme eller två från sitt folkbärsintag och köra runt och lägga kuverten i de andra ungarnas brevlådor. Han är dessutom så utomordentligt rättshaveristisk och lättkränkt att han fucking JOANMÄLER den snälla fröken Jämlikhetsideal. Detta för att han inte ens visat intresse nog för sitt eget barns skolgång och kollat vilka regler som gäller på skolan... Stackars, stackars barn. På riktigt. Stackars, stackars barn...

Sedan, som princip, tycker jag inte att man skall tvinga barn att leka med varandra. Tänk om jag skulle vara tvungen att umgås socialt med... låt säga frikyrkopastorn...

Men ändå. Kommer du ihåg när det var inbjudningsdags? Var man den första som fick inbjudningskortet så var man stolt som en tupp. Fick man det senare så infann sig en känsla av lättnad. Om man inte fick det alls... Ja, då var det katastrof. Särskilt som man hade en mor och far som inte tillät att man gav igen. Bjuder man en, bjuder man alla, var deras paroll. Man kunde, på sin höjd, få utesluta alla killar. Vilket innebar att man var tvungen att bjuda MJ och AO som man djupt ogillade om man ville ha med SB och MA på kalaset. Och vidriga, vidriga Nemisis, henne kunde man inte på något sätt slippa ifrån.

Dessvärre hade både MJ och AO lika puckade föräldar så man var tvungen att gå och köpa en plastsmurf och klä upp sig och gå dit och käka deras äckliga tårtor.

Nemisis fyllde år samma dag som SB som jag var djupt imponerad av. Och som var lika imponerad av mig. Jag minns när Nemisis hade övertalat sin mamma att ringa till SB mamma för att ordna ett gemensamt Party (med discodans och popcorn. Och TRYCKARE.) vilket gjorde SB högst illa till mods. Han hade dock gått med på det under förutsättningen att festen hölls hemma hos honom. Och, vilket jag lever på fortfarande, att jag skulle bli bjuden. Nemisis hade nämligen sagt att hon inte ville att jag skulle bli bjuden. Då sade SB att han inte gick med på det och så sprang han till mig och skvallrade. Nemisis sprang, som vanligt, hem till lilla mamsen och skvallrade. Nemisis mamma ringde då upp SBs mamma och sade till SBs mamma att hon måste ju förstå att Nemisis faktiskt hade rätten att låta bli att bjuda vem hon ville. SBs mor var en klokare version av kvinna och hon replikerade att SB ju hade rätt att bjuda vem han ville.

Då blir det inget gemensamt party, genmälde Nemisis mamma. Nähä, sade SBs mor. Då blir det väl inte det då.

Allt detta berättade SB för mig dagen efter. Men Nemisis hade blivit ledsen. Hennes mor ringde kvällen efter sitt "Nemisis har rätten att vara en kossa om hon vill för jag är en ko och mitt barn har samma rättigheter som jag"-samtal upp SBs mor igen och meddelade att Nemisis hade ändrat sig. Jag fick väl komma, dådå, om SB tyckte att det var såååå viktigt.

HAHA.

Jag och SB dansade tryckare flera gånger det partyt. Han vägrade att dansa tryckare med Nemisis. (Jag tror tammefan att hon var okysst fram tills hon var en sisådär 25.)

Året efter var vi i puberteten och gick i högstadiet. Då var alla regler om massinbjudning off. Och Nemisis trugade och bad om att jag skulle komma på hennes torftiga party, för om inte jag kom så kom ingen annan. Jag offrade mig, men eftersom det bjöds på fakepizza (varma mackor med hönekakebotten, hushållsost och lite torkad oregano på toppen) så var det en one time mercyfuck. Eller om hon någonsin bjöd mig igen, jag vet inte.

Men jag vet att jag aldrig kommer vara ett sådant praktsvin att jag låter Klanton stå som en tupp och dela ut fjantiga inbjudningskort med bilar och glitter på till ALLA sina klasskompisar utom två. Ens om de vore PKU-kloner av MJ, AO och Nemisis.

Eller kanske Nemisis, då.

Mitt spännande liv

Ibland bjuder livet på så mycket drama under ett dygn att man liksom glömmer bort allt. Gårdagen var ju såååå mycket mer händelserik än vad jag delgav dig!

Klanton fick sitt första regnställ. Galonbrax och jacka.

Världens bästa tvserie drabbade mig som en blixt.

Jag vet vad du är mest intresserad av. Ungar och dess regnställ går det 29 på dussinet av, men en riktigt sevärd serie, det är inte varje dag man hittar det, inte!

CROWNED! YEEEEEY!

Döttrar mellan 25 och 30 som aldrig var snygga nog att ställa upp i riktiga skönhetstävlingar drar med sig sina plastikberoende mödrar i nationaltv och vinkar stelt. SÅ roligt. Du tror mig inte? Jorå. SÅÅÅ roligt.

Idag var det betydligt jävligare än vad jag trodde. Jag kom iväg till jobbet i tid, jag var där kvart i åtta, och det får man väl vara nöjd med. Huruvida en datja i Vitryssland går för 500 usd fick jag aldrig klarhet i, ty min källa dök aldrig upp, vilket gav mig ganska hyfsad tid för att fixa potatisen (som var skrubbad och klar) och jag kunde avnjuta sill och potatis och whiskeycheddar och gräddfil och gräslök och knäcke med mina kära kollegor och hade vansinnigt kul i trettiminuter, därefter väntade gruvan igen.

Eller gruva och gruva. Jag har mitt superfina rum, som jag har fått superfina gardiner till. Jag skojar inte! Det är skitfint. Men du fattar.

Jag har en grej jag måste skriva, och det fort. Eftersom någon hade glömt att låsa in postfacksnyckeln i förrgår (jag SÄGER ju att mitt liv är mer dramatiskt än vad jag hinner berätta om!) så fick jag inte tillgång till mina akutgrejer under hela gårdagen då nyckeln till postskåpet var väck. Naturligtvis låg den här grejen bland akutsakerna. Så jag gjorde andra grejjer istället, saker som ju varit akuta hur länge som helst men som jag inte har hunnit och som därför har lagts i mitt korrskåp istället. Det hade jag nyckel till.

Idag skulle jag då göra det mest akuta, när nyckeln äntligen dykt upp. Jag var en dag sen. Det är en komplicerad grej. Tycker jag.

Jag våndades. Jag vred mig. Jag sökte desperat musan, men hon satt väl någonstans och käkade sill och potatis eller sushi eller något annat. Hon kanske var full, vad vet jag.

Men, efter lunch, så lossnade det rejält. Jag skrev och jag skrev. Jag sög på orden och jag mätte dem och jag vägde dem och jag var klarsynt! Jag uträttade stordåd! Jag hittade och klippte ut relevanta delar av praxis. Jag kortade ner. Jag flyttade om. Jag tänkte att jag var minsann snart Ulfs lilla gullebarn, jag.

Jag tänkte att en liten paus och en liten kaffe skulle vara bra. Därefter skulle jag läsa igenom mitt mästerverk.

Jag tryckte på "spara".

Det skulle jag inte ha gjort. Hela skärmen fylldes av ett ERROR. Jag hade använt "ett förbjudet namn". Hjärtat stannade i kroppen på mig.

FRA! tänkte jag. FRA! Förbjudna namn har jag använt, oh jag syndare. Nu är det klippt. Inte bara för att jag hamnat på FRAs svarta lista som spaltar terrorister snabbare, hårdare och mer brutalt än SÄPO, jag hade även förlorat min skrift!

FANIHELVETESJÄVLASKIT dryftade jag mig till att säga relativt högt, eftersom min närmsta granne just satt ett par våningar ned och fick veta vem Vävarn och Elefanten var och därefter var det tomt i min korridor.

"Detfinnsbackupdetfinnsbackupdetfinnsbackup" tänkte jag maniskt. (Jag är inte dummare än att jag fattar att du fattar varthän den här historien skall leda - men HEY det är inte målet som gör resan värd!)

HELPDESK tänkte jag och slog med darrande fingrar upp numret.

Stefan på Helpdesk, som av dialekten av de anställda att döma ligger någonstans i Örebro/Norrköpingtrakten, var väldigt tjänstvillig. Det var hans kollega Gittan också. Som var någon typ av expert på systemet. De första tjugiminutrarna av samtalet hette hon Birgitta, men sedan var jag tydligen en i familjen, även om jag var olycksaligt drabbad.

(FYRAtimmarsjobbsommåstevarafärdigtidagdetkanbaraintevarabortasägattdetinteärbortasägattnikanhittaminbackup!

Ingen av dem hade någonsin sett felet förut, och förbjudna namn var en okänd zon.

De kontaktade en av dem som har konstruerat vårt system.

"Han borde få strafftjänst" muttrade jag. Det tyckte Stefan var kul, särskilt som han fick höra det tio gånger varje samtal, sade han. I alla fall, den store vetenskapsmannen kontaktades.

"Det finns backup" sade den store vetenskapsmannen. "Dessutom automatsparar systemet i backupen var tionde minut"

"Tryck på 'Återställ' sade den store vetenskapsmannen. Eftersom Stefan och Gittan givit mig samma råd tidigare och även själva försökt göra det samma så sade vi alla i kör; DET HAR VI REDAN GJORT.

"Då finns det ingen backup" sade den store vetenskapsmannen. Vilket jag redan anat. Men jag anade inte vad som komma skulle.
"HON måste ha gjort något fel" sade den store vetenskapsmannen per tillefån. Så att jag hörde det.

JAG TRYCKTE PÅ SPARAKNAPPEN! Hur kan det NÅGONSIN vara fel!

Tio minuter efter mitt samtal beklagade jag mig för en kollega. Då informerade hon om att anledningen till att systemet varit såååå segt under dagen var att det pågick uppgraderingar. Min teori är därför att FRA förvisso inte varit inblandade i min skrifts försvinnande, men att någon i den store vetenskapsmannens stab varit och pulat med "spara"funktionen ungefär samtidigt som jag ville föreviga ett livsverk. Men jag kanske är väl konspiratorisk.

Vad betyder då "Ingen backup" på ren svenska? I vanliga fall betyder det att det sista du skrivit men inte hunnit spara finns där någonstans, eller hur? I det här fallet menas med "Ingen backup" just "Ingen backup". Det senaste sparade var inknappat 10.34.

"Det är omöjligt" sade den store vetenskapsmannen.

Som om eftermiddagen aldrig existerat... Creepy. En hundradels sekund tänkte jag att jag kanske var i Twilight Zone. Eller just hade upplevt en bugg i Matrix.

Så där satt jag i armod. Jag var på väg att krypa till korset och gå och säga till den store Ulf, vars gunst jag varit SÅÅÅÅ nära att vinna att hunden åt mina läxor. Eller, var på väg och var på väg. Jag traskade dit, för att finna att han redan gått hem.

Så var det bråttom och jag fick rusa hem för skateboardsessionen för vissa sammanboende skulle ta sin början inom tretti minuter. Jag körde racersnabbt, parkerade på stoppförbudzonen utanför mig, sprang upp i lägenheten, sambon snodde nycklarna och försvann och där stod jag, svettig och upprörd med en son som ville käka upp all min pasta.

Så kan det gå.

Nu vankas Ryssland-Spanien.

Tänk så kul det hade varit om Turkiet mötte Ryssland i final! SÅ mycket roligare! Två asiatiska länder som tävlar om vem som är bäst i Europa!

Men, jag håller som du vet, på Ryssland.

Amenvaffan

Plötsligt stod det tvåett och inget man sett. Så stod det tvåtvå och så tretvå och så.... SVART.

Förmodar att matchen är slut nu. Och man kan väl konstatera, rent historiskt sett, att Turkiet är amatörer i jämförelse med Tyskland.

Det hade varit spännande med en final Tyskland-Ryssland. Nu när England inte ens kvalade in och USA inte får vara med.

Vem är strongest of the strange, typ....

Liksom en datja it is!

Vaddå tillfälligt avbrott?

VA? SKALL DET VARA PÅ DET HÄR VISET? VA?!?

En snabb, ickepkreflektion:

Matchen mellan Moussolini och Franco vanns förtjänstfullt av Franco.

Nu är det dags för en ny giganternas kamp!

AH! Avbrottet är över! Thank U Boxerovitj!

En datja skulle sitta fint...

Om det här inlägget ser lite konstigt ut beror det på att jag skriver samtidigt som jag verkligen kämpar för att få ha tangentbordet för mig själv.

"Så äääääär det att vara småbarnsmor" säger du. Jag fnyser och vrider tangentbordet i ytterligare vinkel i knät och informerar om att sonen somnat med Coca under armen efter en hård kväll.

Emmafaktorn. Jag säger bara Emmafaktorn. Emma ÄR speciell. Emma gillar mig. Men just ikväll så skulle jag gärna vilja ha en Emmafri kväll.

Jag vill inte HA hennes hårda pannben på mitt näsben.Inte nu i alla fall, för snart börjar fotbollen igen och det står ettett och jag vill inte att turkarna skall vinna heller för då kommer de att köra runt i hela stan och tuta såsom de gjorde hela midsommarnatten och inatt vill jag SOVA. För jag är trött.

Hade jag haft en datja nu så hade jag åkt till min datja alldeles ensam och suttit där. I tystnad. Eller, nä. Framför matchen. Undrar om man kan koppla upp sig till Boxer i en datja i Vitryssland? En Boxerovitj, kanske.

I morgon har jag en bissi dag. Inte nog med att jag skall få veta om en datja i Vitryssland fortfarande går att köpa för 500 usd som för några år sedan eller om huspriserna gått upp även där, jag skall även koka potatis ungefär samtidigt.

Som vanligt är jag dock ett under av planering och logistik. Jag kommer till jobbet strax innan åtta, har jag planerat (om jag inte försover mig) och jag tar en kaffe, snabbt och lätt efter att ha slagit på datorn. Därefter skrubbar jag potatisen och lägger i en gryta med vatten. Därefter går jag och mötar. Därefter så springer jag ANTINGEN ner till köket under en paus och sätter på plattan, skickar ett mail till någon under pågående möte (men det är inte artigt, faktiskt) som får kila till köket och slå på plattan ELLER så springer jag som en gasell efter mötets slut. Klockan tolv skall i alla fall potatisen vara klar, har jag lovat. För i morgon är det sillochpotatislunch!

Jag vill ha en datja. Om inte i Vitryssland, som ju har lite knepiga visumregler så man kanske inte kan besöka sitt lilla sommartorp så ofta om man köper en datja där, så i alla fall någonstans här på västkusten, gärna Halland. Gärna Tylösand. Eller Båstad.

I och för sig hade jag inte blivit ledsen om jag råkade impulsshoppa ett litet västkusthus på Mollösund heller. Eller Grebbestad. Eller Lysekil, förresten. Jag gillar verkligen Lysekil.

Nu börjar jag få en krissituation kattmässigt sett. Företaget Kattvakt hade fullt vecka 29, just den veckan jag måste befinna mig i det nordligaste norr. Företaget Kattvakt var typ mitt sista hopp. Företaget Kattvakt kommer hem till en när man är borta och vattnar, matar och gullar med katten och vattnar tydligen ens blommor också. En hushållsnära tjänst dessutom så det hade varit avdragsgillt till skillnad från de överfulla pangen. Å andra sidan har jag en känsla av att de överfulla pangen kanske inte skattar i samma utsträckning när de hyser in sina gäster så de kanske inte tar lika stora avgifter. Just nu är dock inte penningarna problemet. Eller skattemoralen i samhället. Katterna är problemet. Eller egentligen inte katterna, utan de överfulla kattpangen och det överbelamrade företaget Kattvakt. Jag har inte en jävla aning om hur jag skall lösa kattproblemet nu.

Vill du vakta inte bara EN katt, inte bara TVÅ katter utan TRE, varav i alla fall två har personligheter utöver det vanliga? Tveka inte - giv mi a call! Jag vet att du vill! Vad kan vara trevligare sysselsättning vecka 29 än att ta hand om tre katter?

Jag läste i tidningen att det tydligen var tokrea på allt i sommar. Jag kanske kan springa ner till mäklaren efter sillochpotatislunchen och tjacka en villa vid havet. Eller i alla fall ett tvåmanstält. Eller måhända en datja i Vitryssland. Så jag kan åka och gömma mig.

Nepp. Nu är det dags att heja fram tyskarna. Låta dem vinna Europa. Så jag får sova inatt.

En kamp, två kamper, femkamp

Liseberg och femkamp.

Middag på Tyrolen, Sauerkraut mit Bratwurst var mitt val. Kalteplatten såg inte helt fel ut, men jag stod vid mitt val. Och mina tre öl efter en hård arbetsdag. (I sanning hård. I sanning.)

Två femkamper, närmare bestämt. En som gick fullkomligt åt skogen, trots att vi var det snabbare laget, laget som verkade över gränserna, laget som kom sent och gjorde jobbet på samma tid. Och var färre.

En som gick strålande. Jag vann en vovve med boxhandskar (som jag raskt gav bort till en liten flicka som var född sex dagar efter Anton och hade väsentligt fler tänder och gick lika bra, var minst lika söt och dansade minst lika duktigt. Men Klanton har mest hår. Men vem tävlar?) och två hästnyckelringar. (Klanton har en tio tolv boxhanskevovvar sedan innan. Och brorsan gav mig sitt vinstbi så att jag hade något att komma hem till sonen med. Å andra sidan har han ett dussin bin också. Klanen är ganska duktiga på att införskaffa bin och boxhandskevovvar. Och nyckelringar.)

Hunden vann jag, och närmsta tävlande låg tvåhundra points efter mig. Skojar inte.

Hur, oh HUR kan man vinna TVÅ hästnyckelringar på en omgång femkamp undrar du. Naturligtvis har du rätt. Vi körde två omgångar. Den första omgången vann jag, vilket gjorde de andra tidigare vinnarna smått... frustrerade, och min bror också, så de propsade på att vi skulle köra ännu en gång. Då vann jag igen. Denna gång SÅÅÅÅ mycket mer överlägset.

Summa sumarum - med knapp nöd spöade brollan mig. Men en point. Å andra sidan hölls klanens fana högt. Till priset av en karriär och en spikrak lönekurva, förmodar jag för chefen kom därefter.

Var hemma vid halv nio, eftersom jag insåg att jag inte alls ville titta på Timo som just börjat spela så fint.

(Måste säga att jag uppskattar min arbetsgivare OCH mina arbetskamrater! Det känns löjligt bra att ha det så bra. Och när man gör sådana här saker ihop, även om det inte är stora dramatiska grejjer, så känns det ännu bättre.)

Tog ett glas vino. Hemska jag. Ace Ventura började.

Det var den där uppföljaren som börjar med plankningen av Cliffhanger. Istället för en rådjursögd flicka som störtar ner i avgrunden alltmedan Sly stirrar på henne med hundögonen, så tappar Ace Ventura greppet om en liten skyddslös tvättbjörn.

Min son hade just vaknat och skulle ha sin kvällsgröt. På tvn gick spänne efter spänne upp. Tassen slank ur Ace's grepp. Mina tårar började komma. Inte till ögonen men till halsen där de bildade en stor klump av buhubuhu.

"Jag klarar inte det här" sade jag till sambon. "Jag grejar det inte"

Tvättbjörnen föll. Jag kramade min son och klappade min katt, samtidigt som jag upprepade om och om igen "Näe, näe, näe".

Min sons kvällsgröt var klar. Jag bad min sambo att mata sonen ty jag behövde gå undan ett tag. Sambon - vad gjorde han? Han skrattade. Och påstod att om jag kollat Cliffhanger så hade jag tyckt att scenen var rolig.

VADDÅDÅ? Jag HAR kollat Cliffhanger! Scenen i Cliffhanger är skitkul! Det finns INGENTING roligt med en sårbar liten tvättbjörns fall ur en klättersele ner till en säker död i en alpin dal. Sådetså.

Du skulle SETT de sorgsna små ögonen!

Ungdomsproblem

P3s nyheter... P3s nyheter... P3s nyheter....

Idag pratade de om folk som gjorde brott. Folk, eller rättare sagt killar och tjejer som gjorde brott.

För på P3s nyheter jobbar ANTINGEN människor som inte klarade grundkursen i svenska ELLER förmodar att lyssnarna inte klarar av att tillgodogöra sig ett språk som krävs för att klara grundkursen i svenska. I alla fall, de talade om ungdomsbrottslighet. Eller närmare bestämt att staten, dvs åklagare och polisväsende inte klarade av att utreda denna brottslighet i lagstadgad tid, som kanske var sex veckor eller så. En allvarlig brist, jag medger. Inte bra. Inte bra alls.

MEN jag gillade infallsvinkel. Och jag skojar inte nu. En allvarlig reporter frågade en överåklagare, och håll i hatten:

"Tycker du inte att det är orättvist att ungdomar förväntas följa lagen när inte rättsväsendet gör det"

Jepp. Jag vet inte, men det känns som att det finns en liiiiiiiten skillnad på att sno en moppe, slå ner en kille på stan, snatta kläder eller elda upp en skola och att låta bli att bli färdig med en brottsutredning på sex veckor. Men det är väl bara jag. Det är kanske orättvist.

Släpp ungdomarna loss, det är vår. Lägg av! Lägg ner!

En ungdomsbrottsling, enligt SVT. True story. Slå på "ungdomsbrottsling" på Google Bild så får du se. På SVT jobbar ingen från P3-nyheterna, inte.

Skottlossningen här uppe på gatan berodde förresten, om jag tolkade fyrans nyheter alldeles nyss rätt, på en dispyt om trafikregler. Om man läste GP så berodde det på trångboddhet och segregation. Fan vet. Känns lite som att någon har överreagerat i alla fall. Eller det kanske bara är jag.

Sommaren har kommit, och med den inte bara drivis, hagel och tropiska stormar utan tropik, utan även nyhetstorka. Idag diskuterades "övergivna" kutar.

"Ser du en kut" sade en skäggig man som arbetade för en organisation som hjälpte djur, "så är den förmodligen inte övergiven"

Inte övergiven. Jag repeterar. Inte övergiven. Rör inte. Mamsen finns här någonstans.

I morgon förväntar jag mig en annan skäggig man som säger att man inte skall tro att ett kid som ligger i gräset är övergivet.

I övermorgon kommer en trind och blid dam i rödblågul batikklänning informera om att mamma hare finns någonstans i närheten av harpalten.

Inte övergiven. Jag repeterar. Inte övergiven. Rör inte. Mamsen finns här någonstans.

I helgen kommer ett helsidesreportage om att sommarkatter är fel, fel, fel. Äkta sommarkatt. En riktig hederlig sommarkatt. Ja, du gissade rätt. En av mina. Och hon är INTE övergiven. För man överger inte en katt. Att överge en katt är AJAJ.

Naturligtvis kommer det minst en gång om dagen informeras om att bilar är dödliga vapen för kvarlämnade hundar, katter, marsvin, hästar och barn.

Frågan är om folk verkligen är så förståndshandikappade att de verkligen inte har fattat allt detta ännu efter i alla fall... tja, så länge jag har levt i alla fall... års upplysning. Eller om landets samlade reporterkår tror att vi alla är potentiella P3-målgruppare.

Nikotin är glamouröst!

Fortfarande i regnet. Jag är på riktigt, riktigt dåligt humör. Så när telefonen ringde blev jag på RIKTIGT riktigt riktigt dåligt humör. Vem var det som ringde?

Hmhumhmuhu från företaget mmgbhumbubu som undrade om han fick tala med den i hushållet mellan 18 och 45 år som fyllde år närmast.

Vad tycker jag om folk som ringer och stör mig när jag är på allra sämst humör? Illa. Vad tyckte jag om den här pojkstackarn? Som dessutom, btw, läste knaggligt och innantill redan när han presenterade sig och talade JÄÄÄVLIGT dålig svenska. Fast han hade ett jobb där han skulle kommunicera med folk. I deras hem. På kvällstid. Med NIX.

Illa.

Men så tänkte jag lite till. Ahimsa, tänkte jag. Karma, tänkte jag. Det är pissigt väder ute, killen kan knappt tala svenska, han läser knaggligt utantill och det kan vara hans första dag på jobbet och där sitter han, ringer runt och får massa lurar i örat och alla är midsommarregnssura... Näe, vet du vad, tänkte jag, hur svårt kan det vara?

"Hur lång tid tar det" frågade jag.
"Max tjugiminuter" sade han.
"Shoot" sade jag och kände mig ytterst generös.
"Va" sade han.
"Fråga på" sade jag.
"Jaha" sade han och lät förvånad.

Det handlade om cigaretter. Först skulle jag rabbla alla ciggmärken jag kunde, by heart. Jag rabblade så pojkstackarn hann inte med. Och så glömde jag Lucky Strike, det enda riktigt coola cigarettmärket. Men det kanske inte finns kvar, vad vet jag. Men asken var snygg. Och Ga... Galli... Gaull.. ah, du vet de där starka franska alla poetwannabes rökte på gymnasiet, det glömde jag också.

Därefter fick jag frågan om "jag kände till följande märken" och så skulle jag svara ja när jag kände till något av de märken han rabblade. Dels visade det sig att jag hade glömt en massa märken av låg prisklass tillika kvalitet och dels visade det sig att i marknadsundersökningarnas underbara värd är Blend 1, Blend 2, Blend 3 och Blend 4 olika märken.

DESSUTOM, icke att förglömma, för något eller några år sedan så förbjöds ju ord som "Ultra", "Light" och liknande, så nu var det skillnad mellan Camel Gul och Blå (vilket ju inte var så svårt att lista ut) och dessutom finns Camel Blå, dvs Menthol tydligen också.

Begreppsförvirringen var total emedan det ju har runnit en del vatten under broarna sedan jag tjuvrökte mig igenom hela cigarettmarknaden.

Frågorna haglade. Vilka cigaretter var exklusiva?
SAY WOT frågade jag - hur exklusiva är cigaretter?
Vilka cigaretter skulle jag vara stolt över att bjuda på?
SAY WOT sade jag - är man STOLT över att bjuda på cigg?
Vilka cigg var mindre exklusiva?
MÄH - sade jag. Allihop. Sade jag. Rökning är a filthy habit, sade jag.
Kom igen, sade killen. Jag insåg att jag gjorde hans jobb svårt.

Åkej, sade jag lite motvilligt. Look. Right. Och Level. Och blottade därmed mina sociala fördomar för mig själv.

Det fortsatte. Och fortsatte. På något sätt så hade jag kastats tillbaks till sextio- och sjuttiotalet, för marknadsundersökaren (och då talar jag inte om telefonistkillen som bara fått ett omöjligt uppdrag att ställa massa helt aptöntiga frågor och säkert fått skäll tusen gånger ikväll för att han ringde och störde) var uppenbarligen fortfarande i villfarelsen att det finns NÅGOT coolt med att röka. Vilka märken "uppfattade jag som ungdomliga". Vilka märken uppfattade jag som "prestigefyllda". Vilka riktade sig till "aktiva".

Så kom i alla fall en fråga som jag ärligt kunde svara på.

"Vilka cigarettmärken anser du vara kvinnliga"
"INGA cigg är kvinnliga" sade jag med emfas, fast mitt enkla uppdrag var att gradera varje märke på en skala mellan ett och sju.
"Inga" frågade killen.
"Inga" sade jag. Och så tänkte jag efter. "Eller... Brorsan kom hem med massa Bahman när han hade varit i Iran. De var ju ganska söta, de var korta, smala och lite brudiga..."
Killen garvade till.
"Det skulle du säga till farsan" sade han.

Nästa fråga var vilka ciggmärken som var manliga. Jag kände mig lite skamsen för att jag just kallat killens far för fjolla så jag sade att det väl var manligt att röka per definition, Marlbouroman och allt det där.
"Alla" sade killen undrande. Jag fick tänka efter igen.

"Kanske inte Blend 4" sade jag. "Asken är ju rosa och det kanske sänder fel signaler"

Så tackade han för sig och jag tackade för mig och önskade honom dessutom en trevlig kväll, denne kamikazekille.

För en riktig kvinna

Repris

Regn.

Tjoho.

Inatt har Emma legat vid mitt huvud hela natten. Till och med när jag bytte sovrum (Klanton hade mardrömmar) så följde hon efter och vi låg som i gamla tider, jag och min favvokatt. Emma är... speciell.

Jag sade det till Heinziman igår när vi skulle sova och Emma kom hoppandes och kurrkurrkurrandes och ville sova med mig, fast Heinziman inte ville det.

"Emma är speciell" sade jag. Så var det tyst i en sekund. Sedan började vi båda tokgarva. Ty Heinziman lägger inte samma värderingar i orden "Emma är speciell" som jag gör. Och jag vet vad han tycker om katten.

Om mina katter hade varit barn (och det är de inte, jag vet att de inte är det och jag behandlar dem inte alls som mina barn. Sådetså) så hade jag förmodligen haft värre samvete än vad jag har för att jag har en favorit.

Jag kan hålla med Hr Gruber om att Esther är den fulländade katten. Hon är snäll, söt och rolig. Hon är vacker som en dag, smidig som en... katt, hon är... tja, ett mästerverk. (om än med NÅGOT små öron)

Ellis är, trots alla sina fel och brister, en fantastisk katt. Även om det råkar vara så att hans fel och brister ofta överträffar hans fantastiskhet. Han är stor och go och snäll. Innerst inne. Heinziman föredrar alltså Pester. Därefter Ellis. Och tillsist, Emma.

Emma som är den mest speciella katten på hela jordklotet. Heinziman vill vrida nacken av henne, ty han finner henne emotionellt störd. Må så vara.

Men hon är speciell.

NATURLIGTVIS så älskar jag alla mina katter precis lika mycket, fast lite på olika sätt och ingen går att ersätta och alla är bra på sina sätt och jag har inte alls dåligt samvete för att jag tycker att Emma är speciell, för Ellis är också speciell och Esther med, och de är bara katter och inte barn.

I Aftonbladet så läste jag igår, tror jag att det var, om att Kolmården (tror jag att det var) avlivar hästar som ändå skulle avlivas och matar till lejonen. Ypperligt, tänker jag. Dessvärre så läste jag reportaget.

Hästen Putte, eller vad han hade kunnat heta, var 19 år och hade ont i benet, leddes fram av ägaren, fick en slaktmask och blev sedan lejonföda.

Tårarna kom som ett brev på posten.

Inte till ögonen men de skapade en klump av snyftsnyft i halsen när jag tänkte på hästen Putte, eller vad han hade kunnat heta, som åkte bilen och leddes ut av ägaren, som visste vad som skulle komma, men Putte, eller vad han kunde tänkas heta tänkte "HEY, juste ställe! Undrar just om det finns några morötter här!" varpå ägaren klappade Putte som började fundera på den fina kepan han fick i skallen och så POFF var Putte, eller vad han kunde tänkas heta ej längre.

Och jag tänkte att Emma är snart...vad är hon? Elva, och det är bara typ 5 år kvar tills hon faktiskt statistiskt lever på övertid och att hon närsomhelst kan få någon tumör eller något vajsing med urinvägarna och att jag måste, måste MÅSTE vid något tillfället ta henne till veterinären och hon gillar inte att åka bil och så skall jag slita henne ur buren och hon kommer att tro att eftersom jag håller henne så är allt hyfsat ok ändå och så får hon en spruta som hon är livrädd för (jo, det är hon visst, jag projicerar i och för sig en hel del, men hon ÄR spruträdd!) och så får jag åka hem med en tom bur och så var allt mitt fel.

Så min stora klump av snyftsnyft i halsen blev ännu större, och är kvar fortfarande. För när Emma är avverkad så är det two more to go. USCH vad jag inte vill att Emma och Ellis och Esther skall dö. Och jag vill inte vara den som dödar dem. Någonsin. Men det måste jag. Förmodligen. Om inte jag dör först. Men vem skulle då ta hand om dem?

Speciell. På många sätt och vis.

Det är väl regnet som talar, antar jag.

Familjen Bra hade tänkt att trotsa vädrets gudar och likväl gå till Liseberg. Vädergudarna speedade upp sig som ett ryskt landslag. De vann. Vi är instängda i en lägenhet där orkidéerna aldrig blommar och jag är rastlös. Jag skulle behöva åka upp till lotten, tänkte att det på ett sätt var lite praktiskt att så när det regnade, men mina gummistövlar har torkat sönder. Så vi är instängda.

I regnet.

Svenskast av de svenska traditionerna

Bakis. Vad är man annars denna dag?

När jag vaknade (i min egen säng, trots att det under gårkvällen fanns vissa dubier om detta skulle ske) kände jag hur hundratusentals människor gjorde det samma runt om i landet (fast kanske inte i egna sängar...) och jag kunde nästan andas in den förtjockade auran av gammal fylla som idag ligger över Moder Svea.


Hur bra det än var igår (och det var BRA) så uppskattar jag inte att vakna och vara bakis. Som tur var så vägrade Klanton att somna under hela gårkvällen så han tog också sovmorgon (och sover nu igen - lucky bastard) så jag fick ligga och oja mig fram till nio. Då var det grötdags.


Igår, ute i skärgården, i ett litet hus med fantastisk utsikt, inmundigades det sill och potatis, snaps och jordgubbar och grädde och det grillades. Maten fick förståss intagas inomhus, liksom de allra flesta av mina midsomrars måltider. Efter att ha genomgått regelrätta slagsmål med en massa typer som vuxit upp i lador och soprum runt om i Göteborgsregionen och annorstädes kom vi på bussen i alla fall. Och den allra sista färjan tog oss hem. Med knapp nöd, får väl understrykas.

Det blir lätt så när man har lite för trevligt, man tittar inte på klockan förrän det är tio minuter kvar och då har man naturligtvis inte packat ihop. Och hem var vi ju tvugna att ta oss, för vi hade glömt skötväskan i hallen. (Till vårt försvar får man säga att vi ju faktiskt är relativt nyblivna föräldrar ändå. Man kan ju inte tänka på allt...)

Tack vare grannar hade min son i alla fall tillgång till blöjor under kvällen, och tack vare att jag fått springa till affären på morgonen för att köpa burkar med midsommarmat till sonen (Mild thaigryta, spagetti och köttfärssås samt Favoritgryta med kyckling och grönsaker) så fanns burkarna kvar i min handväska, istället för på sin rätta plats i skötväskan. Där ser du! Slarvighet och tidsoptimism är en dygd!

Kvällsgröten blev en "Ögröt" - en fantastisk uppfinning från en av rikets skarpaste hjärnor - min.


Tre brödskivor mosades i mjölk och på det lades en rejäl klick med Djungeldessert. Barnet åt och njöt. Och vägrade därefter att sova varför han fick nattsnacksa på grillat kött. Men gröt fick han i alla fall.


Jag hade ingen krans. Min son hade ingen krans. Katastrof, vid min ära. Ty man skall ha krans! Annars är det ingen riktig midsommar. Till och med förra året, när jag just vacklat ut från sjukhuset med mina armar som var Heroin Chic-inspirerade och vi satt i en lägenhet i Olskroken och gömde oss för regnet hade jag krans. Min son hade också en krans. Men inte i år. Det fanns helt enkelt ingen tid. Jag skäms. Men försöker trösta mig med att min son inte är helt medveten om sin tillvaro ännu så jag tror inte att detta övergrepp kommer att lämna några ärr.

Förra året. ÅH vad jag älskar den lilla snigeltishan! Oh vad den var stor på min lillelillelillepojk. Nu är den så yttepytte och han är så stor och hej och hå... Och OH vilken fin krans!

Förmiddagen har spenderats på traditionsenligt sätt med läsning av kvällstidning. I sportbladet hittade jag världens roligaste grej. Fast Heinz tyckte inte att den var så rolig, så det kanske är gårdagens alkoholintag som fortfarande roar mig. Anyways - det är ett reportage om Sveriges VM-kvalmatch mot Albanien som skall gå i Tirana, på Qemal Stafa-stadion. Roande läsning, från början till slut, men det mest roande är när en Kristoffer Bergström sätter betyg på stället.

I like.

Särskilt avsnittet om maten. Och även om Kristoffer Bergström ju faktiskt inte är den som har uppfunnit stället utan bara skriver om det, så måste man ändå säga att jag uppskattar Kristoffer, för han skriver SÅ BRA om det.

Känns det inte som man är där, på riktigt? Känner man inte den albanska själen lysa igenom?

"Rena Déjà vu-upplevelsen att kliva in på Kolonat, en av få restauranger intill arenan.
Trots att jag aldrig förut sett loggan, menyn, personalens rutiga skjortor eller den bruna påsen som hamburgarna kommer i så verkar de bekanta. Jag tar en Big Meal, en kärlekslös dubbelhamburgare som smakar pappförpackning. För barnen finns Happy Kids, en mindre meny där kidsen får med sig en leksak, just nu en svart plastrevolver"

Precis så har jag ju liksom föreställt mig Albanien. Ett ställe där allt är lite mindre bra. Och barnen får en svart plastrevolver för att ha något festligt att leka med.

Lägg märke till loggan. Inredningen. Alles.

Forskade i alla fall fram lite info på google.Den klassiska skottska resturangen finns inte i Albanien. Men Kolonat finns. Men knappt på webben, kan jag säga. En liten recention hittade jag i alla fall.

http://www.inyourpocket.com/albania/tirana/where_to_eat/fastfood/venue/2715-kolonat.html


Låter lockande.


För oss blir det i alla fall inga burgare idag, även om jag tagit fram ett helt kilo köttfärs ur frysen (Esther skall ha sitt p-piller idag så jag behöver en matsked köttfärs. Vettifan vad jag skall göra med resten av färsen...).


Midsommardagen är den dag på året det säljs mest pizzor. En urgammal svensk tradition. Heinziman vet det inte ännu, men vi skall äta pizza. Att gå emot det svenska kulturarvet genom att göra annorlunda strider mot hela min moral, etik och mina värderingar.


Det må vara de kvarstående promillena som talar, men jag måste bara säga att jag är så glad att jag har träffat Heinziman. Kunde inte hittat någon bättre.

Kundservice

Jag vet inte riktigt vad man skall säga om denna nyhet. Den är gjord i så många lager. Som en riktigt gammal hederlig Radiokaka.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2700916.ab

Samhällets två giganter slår sig samman och skapar en ohelig allians.

Alltså - damen med det lustiga namnet har beställt en tågbiljett. Hon hade köpt en resa mellan Norrköping och Arlanda. Jag förmodar att hon köpte det till ordinarie pris, vilket i sanning är kränkande.

Särskilt för att jag läste en intervju med SJs vd häromsistens. Logiken hos denna herre var glasklar - ju fler som vill åka en viss sträcka - desto högre pris. Marknadsanpassning, sade han. Utan att skämmas. Journalisten ifrågasatte att det var dyrare att åka tåg än att flyga och att det många gånger tog längre tid än att åka bil och poängterade att det kanske inte var det bästa sättet att få folk att välja det miljövänligare tåget. Bah, tyckte vdn. Det var minsann inte SJs sak att ta hänsyn till, det får den enskilde göra. Jag är inte vare sig ekonomiskt lagd eller någon miljökramare, men någonstans i min hjärna tänkte jag att det kanske fanns någon form av tankefel i hela resonemanget. Typ att han kanske bet sig i... där man biter sig när man har gjort ett tankefel. Är det i svansen?

Obekvämt, dyrt, tar lång tid, mögliga sallader (Jo, det har hänt. Mig. Två gånger) för ett jävla överpris. Bränt, men i och för sig billigt kaffe (som man får gratis på flyget. Med en macka. Och en tidning, som inte är en nedkladdad, nedsaggad äcklig grej som legat framme sedan Hedenhös)

Det känns kanske lite, lite, LITE som att SJ kanske förlorar några av sina kunder med sitt marknadspris, vilket jag förmodar leder till billigare tågresor överallt, eller? Eller så kanske man måste höja priset på de avgångar som ingen vill åka på för att täcka kostnaderna... Vad vet jag. Jag bävar i alla fall för att jag inte skall få tag på ett alternativt transportmedel när jag skall upp till det nordliga norr om några veckor. Jag vill inte åka tåg! Vill inte, vill inte, vill inte!

SJ tänker till. Kostnadseffektivitet! För att slippa ha massa egna anställda som kanske skulle kunna veta vad de talar om och kanske skulle lära sig skillnaden mellan "Falköping" och "Falkenberg" när de skriver ut en biljett som sedan inte går att "omboka", för det är en ombokning och ingen reklamation... (jo, det har hänt mig, men bara en gång) så anlitar man en annan av samhällets stöttepelare. Ett CALLCENTER.

Ja, jag vet att det säkert finns en massa bra folk som jobbar på callcenters runt om i riket. Och några i Lettland också. (Hörde att färdtjänsten på någon ort någonstans hade lagt ut beställningar på ett lettiskt callcenter vilket skapade vissa förbistringar för de åldriga kunderna som beställde bilar som inte kom, eller snarare kom men inte dit de skulle.) Det är inte dessa jag talar om. Samtidigt måste jag ju beundra callcenterbruden Veronika.

”Jag är den hemska massmördaren Veronika. Jag kittlar dem i näsan med mina dreads tills de dör. Charlott Yxnäs. Yxnäsa. Jag ringer på uppdrag av SJ och jag ringer för att mobba dig för ditt efternamn, som är Yxnäs och som jag tycker är väldigt konstigt. Jag vill bara säga att jag inte tycker om dig. Du har ett konstigt efternamn och är säkert ful.”

Callcenterpersonal i sitt nötskal. Men här är en brud som inte stannar vid att tänka tanken - hon säger det! Var det hennes sista dag på jobbet? Eller var hon inkapabel att förstå att en "telefonsvarare" spelar in vad folk säger - lite som ett verbal mail?

Och vad säger Yxnäs själv?

"Jag känner mig oerhört kränkt."

Såklart. På riktigt så kan jag för en gångs skull förstå att någon tar illa vid sig. Man vill inte höra på telefonsvararen efter att man betalt alldeles för mycket pengar för en biljett att man är ful. Inte ens när det kommer från en lowlifecallcentertelefonist med dreads som aldrig sett en och som man själv aldrig kommer att se. Å andra sidan ringer Yxnäs till Aftonbladet för att få tala ut. (eller går i vart fall med på det) Om att hon är kränkt. Därmed förlorar hon mina sympatier till en... tja... 89% eller så.

Vad säger SJ, eller i vart fall deras pressjour T. Oberländer? (för övrigt ett ganska konstigt namn. Vilket inte påpekas av varken honom eller journalisten, vilket visar med all önskvärd tydlighet att humor och självdistans inte är en ledstjärna i detta bittra samhälle.)

"Det här är ett olycksfall och det är absolut inte så här vi ska bemöta kunder. Vi ser allvarligt på det inträffade."

Låt oss bryta ned vad mannen sade.
"Det här är ett OLYCKSFALL" - Eh, hur tänkte du då, Thomas? Menar du att stackars Veronika plötsligt fick en verbal bokstavsdiarré och av en ren slump så råkade bokstäverna skapa meningen "Du har ett konstigt efternamn och du är säkert ful"? Var olycksfallet att headphonen var trasig så att Veronika var tvungen att använda en sådan där telefon som kräver att man lägger på luren och råkade hon drabbas av akut musarm och tappade luren, opålagd, samtidigt som hon olyckligtvis råkade dra några av replikerna till en pjäs som hon och hennes skolkamrater övade in, och som bara av ren slump hade en person i sig som hette Charlott Yxnäs? Eller VAD ÄR OLYCKSFALL? Och skall man lägga denna definition av olycksfall till grund för alla försenade och inställda tåg? Är olycksfallen i de fallen bara att lokföraren eller banchefen tycker att det är tråkigt att låta tåget från Göteborg till Stockholm avgå 14.53?

"Det är absolut inte så här vi skall bemöta våra kunder". No shit, Sherlock. Väl talat. Jag förstår att du fick tjänsten som pressjour. Du kan ditt jobb.

"Vi ser allvarligt på det inträffade". Phu. Jag pustar ut.

Han avslutar med: "Vi vill nu veta hur det kunde hända och vad som kommer att göras för att det här aldrig ska upprepas". Ett råd - anställ folk som är myndiga, i en egen telefonservice, och betala en hyfsad lön så kanske ni kan få folk som inte är uppvuxna i lador och soprum. För råd lär ni ju ha med de jävla priserna.

"Jag är fullt medveten om att det handlar om en enskild person. Men jag ser inte fram emot resan efter det här." säger Yxnäs själv. Och jag måste avslutningsvis fråga; VEM och under vilka omständigheter ser NÅGON fram emot en tågresa?

Blut und Ehre

Blodet sprutar och äran rinner bort i samma takt.

Min lille ligist har nu fått uppleva smärta.

Heinziman hade gått ut för att vara en duktig miljövän och lägga barnmatsglasburkarna i återvinningen (Varför finns inga returburkar? Vansinne! På riktigt! Hur vettigt är det att kasta alla dessa burkar?) och jag skulle handha min son i ynka tio minuter.

Vi hade redan kört ett par repor med bobbycaren. Jag ville att han skulle komma och pilla med den där metalltrådsmojen med pärlor på som jag köpte till honom igår och som är en liknande grej som de tydligen har på öppna förskolan och som min son, enligt fadern, ÄLSKAR. Need I say att sonen skiter högaktningsfullt i den. Anyways, sonen kravlade av Bobbycaren och jag fick hjärtat i halsgropen när jag tittade på akrobatiken detta medförde. Men han grejjade det. Så gick han emot mig. Jag trodde att han skulle komma till mig. Men nä. Han ångrade sig i sista sekund, gjorde en 90-graderssväng och rasade med läppen rakt in i vår sideboard. Med vassa kanter.

Jag såg det som i ultrarapid. Det påminde på många sätt om Edward Nortons gatuslagsmål i början av American History X. If U know wot I mean. Hjärtat stannade, faktiskt och helt på riktigt, i bröstet på mig. Sonen ramlade baklänges och jag hade full panik, men nu är jag mor så nu måste jag vara pedagogisk. Ingen tid för lallall här inte. Så jag gick fram till honom utan ett ord, en halvmeters färd, och barnet hade då kommit på att DET DÄR, det gjorde JÄVLIGT ont och han hade börjat skrika på ett sätt som jag aldrig hört honom skrika förut.

Lyfte naturligtvis upp den lilla olycklige saten. Då började blodet komma. Det SPRUTADE.

"TÄNDERNA" tänkte jag."TÄNDERNATÄNDERNATÄNDERNA FÖR I HELVETE TÄNDERNA" men jag skulle ju vara så där pedagogisk, och i ärlighetens namn, vad betyder några mjölktänder?

"TADETLUGNTTADETLUGNTTADETLUGNTTADETLUGNT" ylade Självbehärskningens goda fe när jag inte fick se något alls eftersom sonen satte sina händer i munnen och på ett effektivt sätt fördelade det röda blodet över ansiktet och händerna.

Styrde kosan mot badrummet och en våt tvättlapp.

Just då kom Heinziman in genom dörren.Min första reflex var att skrika "DETVARINTEJAGHANGJORDEDETSJÄLV" men jag behärskade mig.

Av någon konstig anledning så tog Självbehärskningens goda fe semester och jag började naturligtvis böla jag med. Fadern torkade bort blodet och vi TROR att alla tänder är på plats. Vi försökte kolla tänderna, men det gick han INTE med på. Några gränser för vår sadism finns. Inte fan sliter vi upp munnen med tvång när hela läppen är spräckt. Det är bara mjölktänder.

Sonen grät och grät och grät. Det gjorde inte längre jag. Självbehärskningens goda fe kom tillbaks ungefär samtidigt som ytterdörren stängdes från utsidan (för Heinz var tvungen att kila ut innan butiken stängde) och där satt jag och vyssjade och pyssjade och gungade fram och tillbaks och strök över huvudet med en son som hade ont. Och början på en fläskläpp.

Självbehärskningens goda fe fick tråkigt och ringde en polare, som av en ren händelse råkade vara Gina Davis i den där fruktansvärt tråkiga filmen då hon är en yrkesmördare med minnesförlust. Jag satt och gungade sonen som grät och grät och grät och hörde mig säga:
"Men lille gubben, det är sånt som händer när man är liten, det är inget farligt. Det gör ont, men det är BRA att det gör ont, för då LÄR man sig saker. Vilken motivation skulle du ha om allt bara gick på räls"

"Huvudsaken är att du får behålla dina fina vita tänder. Allt annat går att fixa, men inte dina fina vita tänder" Jag har uppenbarligen inte bara en hangup på misslyckade förlossningar. Min trehjulade cykeltur nedför betongtrappan spökar fortfarande, verkar det som, och manifesterar sig icke bara i en skadad permanent framtand (mjölktänderna trycktes upp i överkäken och demolerade anlagen för de nya) utan även i felprioritering vid skada.

"Men om dina fina vita tänder är kvar så är det ingen fara"

Jag bad Självbehärskningens goda fe att be Gina Davis att omedelbart lämna min skalle, för hon var uppenbarligen fullkomligt skruvad.

Sonen kramade Coca. Emma svansade runt oss där vi satt och pep. Sonen tittade på mig med blodiga ögonbryn och... log. Naturligtvis. Det är min kille det. Men med världens fläskläpp. En riktig, riktig, riktig fläskläpp.

Heinz kom hem och han slog uppenbarligen i näsan som barn, för det var det som HAN ansåg var det viktigaste som var oskadat. "Tänk om han hade dragit i näsan" sade den chockade fadern. "Vilken tur att det var munnen" Jag svarade inte. För, som ovan nämnts, så är det faktiskt gaddarna som är högprio. Framför nacke och rygg.

Han har påbörjat vägen till vuxenlivet. Den första smärtsamma upplevelsen. Den första blodsutgjutelsen. Den första förlust av stolthet. Nu är han riktigt, riktigt stor. Och i ärlighetens namn inte särskilt vacker. Just nu. Men tänderna har han (nog) kvar.

Terror, terrorism, terrorist

Jag är utsatt för återkommande terrorattacker på eget territorium. Jag kan därmed inte utvisa våldsverkaren emedan han inte har någon annan som tar emot honom. Just nu är han satt i lägenhetens motsvarighet till Guantanamo, det blå sovrummet med sol-lampan, och mer exakt, i spjälsängen. Hans återkommande dåd har tydligen gjort honom sömnig för efter blott 30 minuters ilskna terrorvrål lade han Coca under armen, sitt huvud på Jättebizzi och fötterna på Nalle, slöt sina mörka Alqaidaögon och somnade tillsist, säkert smidandes nya lömska planer han kan utsätta mig för när han vaknar.

Jag har aldrig hört talas om att ett barn kan vara i grunden destruktivt. Jag är naturligtvis stolt över min son och hans initiativrikedom och egen vilja skall alltid uppmuntras. Men humöret är inte på topp när man står inne på Willys klockan 17.00 för att köpa lite frukost till sig själv, barnet ställer sig i vagnen med blott en sko på sig och vägrar sätta sig ned. Man vill ju inte att ens ättelägg, en pride and joy, skall störtlanda med näsan före rakt ner i Willys kalkstensgolv. Man vill ju inte heller låta sin avkomma knata runt i butiken med blott en sko, varpå ett slagsmål (som naturligtvis sonen vinner) om skopåtagning uppstår. Därefter får man försöka ta den där värdelösa varukorgsvagnen (OH vad jag hatar dem! OH vad jag hatar dem! De är i sanning den värsta uppfinningen som kommersialisternas motståndare har uppfunnit! Hur i helvete kan man handla med en barnvagn OCH dra en skranglig, lättvältande plastkorg efter sig?) och en tom barnvagn och jaga ett barn ifrån tacohyllorna.

Inte ett papper får vara helt. Inte en kloss får ligga i klosshinken. Inte en pusselbit i pusselramarna. Inte en pryl på något bord. Allt skall NED på golvet och spridas runt. Hela tiden. Ve den som fyller klosshinken med klossar - den är värd ett dödsskri varandes i sisådär en kvart som straff.

Vätska är till för att sprida så långt man kan.

Allt är till för att kasta.

Byta blöja? Glöm det. Killen har kommit på att detta innebär en kränkning värre än döden. Kränkningar accepteras icke. Det är slagsmål om att få av sig smutsiga blöjor. Det är slagsmål om att torka av bajsiga rumpor. (Ett uppdrag som är så fantastiskt lockande även när barnet är samarbetsvilligt, vid min ära, men som blir såååå mycket mer tilltalande när man vet att man riskerar att smetas in i gårdagens käk alternativt ha en stinkande, smittspridande unge med röd rumpa.) Det är våldsamma slagsmål för att få på en ny blöja. Jag börjar på allvar förhandla med mig själv om vilket som är värst - att byta blöja eller torka upp resultatet av blöjfrihet.

Jag är emellertid ganska nöjd med att ha lyckats förhindra säkert tusen självmordsuppdrag under dagen. Bara en gång så hann barnet nästan sätta sina planer i verket vilket resulterade i en panna mot ett golv. Annars så har jag hunnit före. HA. HA. HA. Där fick han.

På tal om terror - FRA. Jag har grunnat lite på hela grejjen. Jag har funderat på om det kan röra sig om en massiv arbetsmarknadsåtgärd, i paritet med nödarbetena på trettitalet då man fick bygga järnväg om man så önskade. Kanske är hela lagen till för att man ÄNTLIGEN har funnit ett arbete som förmodligen 99,9 % av alla sjukskrivna har arbetsförmåga till och att man därmed kan avskaffa BÅDE arbetslöshet och sjukfrånvaro i ett enda slag! I så fall är det ju ett riktigt, riktigt bra förslag.

För det kan väl inte vara så som de säger - att endast vissa ord skulle sökas i den skrivna texten och granskas närmare? I så fall blir jag mycket, mycket oroad över hur säkerheten sköts i landet. Jag menar, om vår regering och vårt försvar förväntar sig en liknande mailkorrenspondens som den som följer så... (Fet stil markerar de sökbara fraserna/orden)

Ey, Ahmed
Jag har värsta planen, brorsan! Du vet, så fett bra plan! Jag tänkte att vi gör som vår hjälte Usama och kapar ett flygplan, brorsan! Sen gör vi sådär jättemycket bomber och så spränger vi ett strategiskt mål. I Stockholm. Söndagen den 8 februari är ledig i min almanacka. Hur ser det ut för dig, brorsan!
Puss
Terror-Hassan

Ey, My man Hassan!
Kul att höra från dig! Jag sitter just nu och tillverkar en smutsig bomb, man. Du vet, det kommer smälla fett mycket i hela Akalla. Fan, har så fett mycket att göra. Måste till moskén, man. Du vet, morsan... Såg en dokumentär på SVT igår, såg du den? Den handlade om invasionen i Normandie. Somnade i soffan och försov mig i morse. Synd, för jag hade lovat brorsorna att jag skulle spränga en bilbomb. Har kollat men det ser lite tight ut den 8:de. Kan vi ta den 9:de istället? Jag föreslår förresten att vi tar det där jävla Kaknästornet. Jag är så fett trött på SVT.
Kram din terrorist - kompis Ahmed

Alltså, jag vet inte... Men det verkar lite... naivt. När jag skickar elaka mail om dumma människor så skriver jag något liknande "Och den där frikyrkopastorn som du vet att jag verkligen verkligen önskar skulle hamna på ett alternativt ställe - vi skall ju på baddag med jobbet. Jag funderar på att ge honom en simlektion. Med sten i fickorna. Och betong runt vristerna" Inte så mycket sökbart. Om jag hade planerat att spränga Rosenbad hade jag förmodligen uttryckt mig ÄNNU mer försiktigt. Men det kanske är jag som har sett för mycket amerikanska thrillers och därmed överskattar terroristers intelligens. Vad vet jag. Jag fattar i alla fall så mycket att jag inte fattar någonting.

Jag har inget emot alls att man sätter upp kameror här och där. Jag har inget att dölja, jag petar ta mig tusan inte ens i näsan när jag står i en hiss. Jag kladdar inte på spårvagnen, jag sätter inte ens upp mina fötter på sätet framför mig. Jag snattar inte, jag provsmakar inte ens vindruvor. Vill någon filma mig - fine, go ahead. Jag känner mig inte heller hotad av att FRA kan läsa mina mail. Men det känns... onödigt. Vad får man ut av det? Förutom då, som sagt, att man får ut några personer i jobb som annars skulle suttit hemma. Eller blivit uppsagda efter nästa försvarsbudget.

Helt utan att ta några som helst politiska ställningstaganden så kan jag heller inte låta bli att fundera lite, lite, lite på att om den här lagen trätt i kraft i, låt oss säga Vitryssland eller Turkmenistan (som jag förmodar redan har liknande lagar, i och för sig, eller så skiter de i lagstöd...) så skulle det finnas en ganska blocköverskridande åsikt om att det kanske inte var så himla förenligt med "västerländska demokratiska värderingar". Eller ännu värre - tänk om en liknande lag infördes i låt säga Iran eller Libyen! (Som i och för sig säkert redan har liknande lagar - eller skiter i lagstöd)

Lite, lite, lite granna kan jag inte heller låta bli att få årtalet 1984 i huvudet (säkert även det ett sökbart ord/siffra). Det känns lite, lite, lite för Orwellskt för att det skall kännas helt bra. Särskilt som jag just nu själv håller på att nära en terrorist. Som jag, btw, tycker vansinnigt mycket om.

Förresten - SD har tydligen kommit över 4% nu. Det måste ju kännas tryggt att ha polare i riksdagen när man skriver mail till sina liktänkande i framtiden.

Rum för förändring

Blodtörstiga komposter får alltför lite utrymme i media, tycker jag. De är ju trots allt vanligt förekommande våldsverkare. Därför skuttade jag av skräckblandad förtjusning idag när jag läste Expressen.

http://www.expressen.se/nyheter/1.1196998/dodad-av-kompost
Jag citerar: "Dödad av kompost
LONDON. Den 47-årige mannen var ute och påtade i trädgårdskomposten. Fyra dagar senare var han död. Nu varnar forskarna för" ...

Hör hajenmusiken. Se den allvetande skräphögen från Fragglarna återuppstå, men nu med ett blodigt hämndbegär! Hör forskarna skaka av skräck! De sänder ut en varning: OM du ser en kompost med huggtänder, AK5:a och sarin i gamla PET-flaskor - SPRING!

Fast nu var det ju inte SÅ illa. Det var ju faktiskt inte komposten som var farlig. Nu höll jag på att skylla på fel person igen. Generalisera. Fy på mig. Forskarna varnar inte för komposter. De varnar för "dödliga sporer". Dödssporer, alltså. Jag är förvånad att inte just det ordet användes.

"Forskare varnar: DÖDSSPORERNA FINNS I DIN TRÄDGÅRD". Mycket mer catchy rubrik, tycker jag.

Idag har jag utöver att jag mötat och skrivit och samtalat med folk fått ett nytt rum. Du anar inte vilket rum jag fått! Det är det största rummet jag hittills haft i min karriär. Megarum. Jag tyckte att mitt förra rum hade stora fönster. I jämförelse med de i mitt nya rum är de källargluggar. Jag har panoramautsikt över lekplats och fotbollsplan. Det är nymålat. Och utan gardiner. Synd att det redan är beställt gardiner annars kunde jag inrett själv. Med puffgardiner, tror jag. Rosa. Med blommor. Eller kanske lite käckt turkos-rosaspräckliga. Eller något sådant här.


(Nä, nu försökte jag skoja till det igen.) Nu förmodar jag att jag kommer få institutionsgardiner.

Men gardiner behövs. När någon knackar på dörren så genljuder knackningarna en trefyratusen gånger. Det ekar något fruktansvärt i mitt oh så stora rum.

Jag har ett typ barbord på mitt nya fina rum. Synd bara att jag är tre äpplen hög och inte kan stå och hänga lite nonchit med min kaffe i snyggt glas (kaffet är SÅÅÅÅ mycket bättre i mitt nya fikarum och glasen är nyinköpta) hela dagarna. Nu kommer jag förmodligen få använda det som avlastningsyta för alla mina papper. Och använda den lilla hyllan som avställningsyta för stämplar och inte snygga spritflaskor. Lådan kommer inte att innehålla jordnötter, öppnare och burkar med tomatjuice utan förmodligen typ gem och gummiband. Å andra sidan har jag ju en hurts till dylika ting, så även om jag inte kan stå lite avslappnat på eftermiddagskanten och suga på en drajja vid mitt barbord när folk kommer in till mig för råd och stöd så kan jag ju sitta och fyllna till på det gamla vanliga stället och fylla på från min snygga minibar. Eller så blir la chefa sur då, jag vet inte. Det skulle inte förvåna mig, för det är så typiskt svenskt.

Konungafamiljen som jag fick tillsänd mig från Tarras var det första jag satte upp. Det är ganska lustigt, jag har blivit känd som rojalist. Jag orkar inte längre förklara utan jag lever upp till förväntningarna. Det tråkiga är bara att jag inte kan svara så mycket på frågor om knugafamiljens väl och ve.

Rummets placering är helt ok. Jag har mycket närmare till parkeringsplatsen nu, det är bara tio femton meter. Så där rök min vardagsmotion. Förut fick jag ju gå i alla fall 75 meter. Å andra sidan jobbar jag nu två våningar upp utan hiss. Och lääääängst bort i en jättekorridor, och superlångt ifrån postfacket. OCH mitt säkerhetsskåp. Det skåpet som finns på mitt rum är inte brandsäkert, nämligen, så där får jag inte ha mina oh så viktiga papper. Nope. De skall låsas in i brandsäkra skåp. Med brandsäkra menar man att pappret inte börjar brinna på två timmar. Hur lång tid det tar i ett ickebrandsäkert skåp vet jag inte. Men i alla fall, jag tar det säkra före det osäkra och använder säkerhetsskåpet som ligger läääääängst bort i andra ändan av korridoren. För vem vet? När jag har sugit på 25 Mojitos så kanske jag vill ha en cigg och så kanske jag slänger den i papperskorgen och så kanske det börjar brinna och så kanske inte brandkåren kommer på flera timmar och då brinner alla mina viktiga papper upp. Och det vill vi ju inte.

Jag har även fått längre till fax, skrivare och kopiator. Säkert tio meter, jag lovar!

Å andra sidan så kompenseras det av den absoluta närheten till toan. Rakt över korridoren. Och vilken toa sedan! Jättestor, med, håll i dig nu, BADRUMSMATTA. Jupp. Kid U not. Det slutar inte där. Nej, nej. På denna magnifika toa finns det även en fungerande dusch med draperi! Med små delfiner på, tror jag att det var. Och stora fönster längs taket. Det bästa av allt - där finns en arg lapp. Av den klassiska sorten.

"JOBBAR DIN MAMMA HÄR" börjar den. Man anar en viss ironi, men den aningen försvinner när man läser fortsättningen. "Släng inte papper på golvet! Om papperskorgen är full, tryck ihop pappret som finns i den och lägg ditt papper där det skall vara. OCH GLÖM INTE ATT SPOLA!"


Mitt första besök på luxustoan gav mig en nästintill oövervinnerlig lust att lägga papper på golvet fast papperskorgen nästan var tom. Någon annan rebell hade emellertid hunnit före. Jag böjde mig ner och tog upp pappret och slängde i papperskorgen, för jag var rädd att jag, da newbe, skulle få skulden för brottet annars.

Möte hela helgen. Tjoho.

En hård arbetsdag tillända

Eftersom jag var ledig idag satte jag klockan på 7.00 istället för tidigt. Sovmorgon! YEY!

Emma väckte mig med den frenesi endast en svältande Emma kan uppbåda. Jag vacklade naturligtvis raskt ur sängen genast, klockan var ju i alla fall halv sex.

Nä. Jag bara skojade. Jag försökte putta undan hennes sylvassa klor ur mitt ansikte och gullegulla bort hungern. Det gick sådär. Men hon slutade klösas i alla fall och körde sitt skallben mot mitt näsben istället, fram tills att klockan ringde.

DÄREFTER stapplade jag mig ur sängen. Vacklade in i köket för att öppna en ickeexisterande kattmatsburk. Tre katter svansade kring mig. Så jag gjorde gröt istället ty barnet hade vaknat och var även han hungrigt. Min kattmani till trots - barnet går före.

Min son skrek av hunger. Tre katter visslade vid mina fötter. "HÄLL UPP TORRFODER" vrålade jag till Heinziman i ren desperation. H lydde och hällde upp det torrfoder som icke var.

En sur son fick sin gröt, och åt till största delen själv, vilket gjorde honom mycket nöjd. Nöjdare än de tre, snart av svält döende som skrikande svansade kring mina fötter.

Jag mekade pajdeg. Katterna hade, med undantag av den uthungrade Emma nu givit upp. Ellis lade sig på eksoffan för att dö, Pester bara försvann. Skönt, tänker du, bara en liten oskyldig katt kvar att bekymra sig över. Du känner inte Emmas frenesi. Du vet intet om hennes viljeyttringar. En hungrig Emma är värre än Pattons armé. Och det är inte ens någon överdrift. På ett sätt är EN hungrig Emma värre än tre hungriga katter, varav Emma är en. Lite homeopatisk effekt. Ont botar ont, men det onda som skall bota är lite mindre än det onda som skall botas. Ellis och Esther är ganska harmlösa. De rultar bara runt och under ens fötter, men gör i övrigt inget större väsen av sig när de är hungriga.

Klockan 9 öppnar Willys. Klockan tio över hade jag inhandlat blötmat, torrmat, Oatly, vaniljsåspulver (det fanns ingen Oatlyvaniljsås och torralternativet var det som innehöll minst mjölk, resonerade jag. Sonen må vara allergifri, men man behöver ju inte ge honom en överdos. Jag minns med smärtsam tydlighet vad mjölkprodukter gjorde mot min lilla mage när jag övergav den mjölkfria dieten. AJ vad ont det gjorde!) samt Semperfestis. Icke att förväxla med vanlig festis. Barn skall inte dricka vanlig festis. Vanlig festis innehåller socker. Socker is BAD.

Därefter bar det av upp till lotten för rabarberskörd. Jag började i det här läget känna en viss stress.

Väl på lotten visade det sig att den där tornadon som svepte in över ett scoutläger någonstans i Midwest även drabbat västkusten i Sverige. Det såg ut som fan. Vad värre var var att vinden tagit tag i täckdukarna och dragit med sig stenarna som skulle förankra duken. Bara två av mina bondbönor hade grott - nu var en av dem krossad av en vinddriven sten. Scheisse. Mina stolar låg inmurade i grannens vinbärsbuskar. Potatisen hade blåst sönder. Tomaterna behövde omedelbar vård. Ganska många av mina relativt få morötter hade drabbats av samma grymma öde som min bondböna.

Och, vad ännu värre var, var att de jordgubbar som mognat under gårdagen delvis hade ätits av pippifåglar. Dumma pippifåglar!

Och rabarberna hade BÅDE torkat OCH blåst sönder. Jag skövlade båda mina bestånd och gick därefter utan det ringaste dåligt samvete över till grannen och tog av hennes också. Hon har sagt att hon inte gillar rabarber. Hon har sagt att jag får ta av hennes. DESSUTOM så växte de jag tog FAKTISKT på min sida gränsen. Sådetså. (Kanske inte helt utan dåligt samvete. Jag kände mig som värsta dynamitarden. Dessutom så var the Anal One naturligtvis där i denna arla timme och trimmade gräset och han såg mig i mitt värv. Skam. Skam är det ord jag söker för mina känslor. Helt i onödan. För grannen har ju SAGT att jag skall ta så mycket jag vill.) Hur som helst så bestod min paj nu av tre sorters rabarber. Och två bananer. Hur många rabarberpajer kan stoltsera med det?

Stormens härjningar gjorde i alla fall att mitt planerade kvartslånga besök vid lotten tog närmare en timme. När jag kom hem var det plötsligt inte bara bråttom. Det var mycket bråttom. Mekade pajen men insåg att den inte hade tid att kallna innan vi var tvungna att ila. Så ingenjör Grüber mekade en låda av kartong så att pajen kunde svalna på vägen.

I botaniska var alla, utom en, samlade när jag kom.

Så var det barnkalas. Alla barn var stora, helt plötsligt. Och de interagerade en hel del. Med ett och annat undantag. Läs "min son". Han gick sin egen väg.

På ett barnkalas finns ballonger, barn och en massa att äta. Jag har idag inmundigat bland det godaste i laxsnurreväg jag ätit. OCH, och nu överdriver jag inte ett dugg, fått den mest fantastiska kolapajen någonsin på min tunga. Min son åt sitt livs första ostmacka. Det gillade han. Mycket. Han gillade dock inte laxsnurrorna. Klanton fick dricka saft (Läs Semperfestis) vilket gjorde honom till den gladaste laxen i snurran. (Ty i vanliga fall får han dricka vatten. Sån är jag. Ogin elak och sadistisk.) Så glad att han var den ende som inte aktivt valde paket. Han fick det sista som fanns.

Vilket paket sedan! En bok. Den handlade om traktorer. Nu kanske du tycker att det låter tråkigt med en bok om traktorer, men nej. Denna bok om traktorer skapade en klunga av, säkert avundsjuka, ettåringar kring sig. Bara den där grejen som man tryckte på en av fyra knappar varpå en av fyra figurer poppade upp väckte samma uppmärksamhet. Massa kul grejjer - motorer som lät - luckor att öppna - rattar att styra - motorer som lät - traktorer som poppade upp i 3D - sade jag att det fanns motorer som lät?

I kväll när jag läste boken om traktorer för Klanton skrattade jag inombords, för personen som gjort traktorboken har en humor som jag gillar. Jag tänker köpa traktorboken åt en nära vän. Som gillar motorfordon.

Vid sex var vi hemma och jag styrde kosan mot lotten igen, för nu jävlar skulle det fixas! Jag skulle plantera om, jag skulle rensa ogräs, jag skulle så, jag skulle vattna. Nu skulle det bli ordning på torpet!

På väg till lotten hade matchen mellan Düskland och Tjeckien börjat. Hörde Torsten Flinks namn nämnas. Hajade till. Men så tänkte jag att varför skulle inte Torsten Flink kunna gilla fotboll? Han må vara strange men han kan ju ÄNDÅ gilla fotboll, tänkte jag. Men så började jag fundera över varför radiokommentatorerna nämnde att Torsten Flink gillade fotboll. Ok för att JAG häpnar över uppgiften men jag ser ändå inte samhällsintresset av att meddela det i ett fotbollsreferat.

Torsten Flink hade bollen.

SAY WOT? I mitt huvud såg jag en vildögd Torsten Flink springa över planen, vilt skriandes replikerna i någon obskyr Norénpjäs samtidigt som han slog ner alla som närmade sig.

Därefter insåg jag raskt att det finns någon tysk som heter Torsten Flinks. Mitt intellekt sade mig att det är sådant som kan hända, att en tysk fotbollsspelare heter Torsten Flink och han är säkert jätteduktig för annars skulle han ju inte vara med att spela EM. Men bilden av Torsten Flink på en fotbollsplan, i shorts och dubbskor och yvigt hår och cigarett i mungipan kunde inte lämna mitt sinne.

Förutom att jag glömde alla fröer hemma och mina handskar också så blev det lite ordning på torpet. Jag planterade mina lila bönor så att de nu fyller en och en halv rad, istället som förut, fyra. Mina gula bönor planterades så att de endast upptar en rad. Med sina fyra plantor. Spritärtor blev det en rad av. Sockerärtor två. Därefter hade solen börjat sänka sig. Jag rensade lite ogräs och vattnade med slangen och gick hem med de sex jordgubbar som mognat under dagen.

När jag kom hem så var det fotboll igen. Utan Torsten Flink. Inte ens Ingmar Bergman var på plan.

I morgon är det åter arbetsdag. Skall bli skönt att få vila lite.

Pretty as a picture

Lillebror fick tillsänt sig en massa bilder från bröllopet idag. Han vinkade in mig på sitt rum och bläddrade.

"OOOOOOH vad fina de var" sade jag och han visade ännu ett kort på brudparet.

"OOOOOOH vad lycklig han ser ut" sade jag och lillebror klickade fram ett kort till.

"OOOOOOH visst var hon vacker" sade jag när jag beskådade bruden. Han klickade fram ett till.

"Tja" sade jag, "Jag har stubbar till ben. Än sen då? Heinziman är stilig. Tycker du inte" Brollan klickade igen.

"DET var väl ett fint kort på er båda" sade jag när jag såg lillebror och svägerska omfamna varandra på ett sommarkort.

Jag är inte korkad. Jag hörde på hans röst när han ropade in mig att det skulle komma något. Men jag är cool nuförtiden. Jag kan ta ett ruggugglefoto. Jag ser alltid ut som en rugguggla på kort. Så efter det där kortet när jag stod med mina stubb-ben så trodde jag att jag var home safe. Lillebror klickade fram nästa kort. Taget missinassen. Lillebror gav upp ett diaboliskt skratt.

På mig och svägerskan. Runt tre, skulle jag tippa, för jag hade en alkoläsk i näven och vi stod på dansgolvet och det var ganska tomt runtomkring.

En av oss såg ut som en sommardröm. Matt hy, vacker sminkning. Ögonen lyste blå av lycka. Det blonda håret låg som en gloria. Kläderna satt smickrande.

En av oss såg ut att ha använt vaselin som underlagskräm. Det stripiga håret låg över skuldrorna och ögonen var geggiga och leendet snett. Den cerisa klänningen framhävde barmen på ett sätt som skulle gjort Linda Rosing grön av avundsjuka.

Jag tackar gud för att jag föddes vacker. Kortet påminde mig en hel del om mitt förra exemplariska Linda Rosingkort - det som togs förra midsommar när jag sitter med min nyfödde lille gullige son i famnen och tittar ned på hans lilla söta ansikte. Han är så raaaar i sin lilla snigeltischa. Han möter min blick. Jag har vitt linne och håret i halvtofs. Och ser glad ut. I teorin ett fantastiskt vackert kort. Om det inte vore för min ickefotogeniqueegenhet. Jag ser ut som en riktigt, riktigt dålig transa. Med jättemeloner som håller på att ramla ur.

Om jag dör i morgon är det sådana bilder som kommer att haunta min son för evigt. Han kommer att få dölja det faktum att han någonsin haft en moder, ty om någon av hans små kamrater vill se kort på mig så kommer deras mödrar ringa till soc för tvångsvård av sonen och förhindra att han någonsin kommer närmare än 250 meter ifrån dem. Därefter kommer min hyresvärds ombuds teori om mitt yrke vara ett inofficiellt bekräftat faktum. Jag ser ut som ett fnask. Den glada horan. Med sillisar.

Om man skall vara tacksam för något så är det väl det - mina tuttar ser ut att existera även på bröllopsbilden.

Så kom jag hem. För några dagar sedan fick jag en sträng uppmaning i en av tusen påminnelser om att "skriva några rader om mig själv och bifoga foto" till en tidning. Jag svarade med att skriva några intetsägande rader om mig själv men bifogade inget foto. Istället skrev jag att det var ett vedertaget faktum att jag inte fastnade på bild, så... Dessvärre. No foto.

Idag hade jag fått ett svar på mailen.

"Du fastnar visst på bild". Bevismaterialet bifogades. Vad skall man säga? Vad skall man göra? Det är väl bara att låta sin, på detta foto, akneförsedda glansiga nuna (med oplockade ögonbryn, dessutom) ingå i en kioskvältartidning. Om gissa vad.

Övriga händelser idag, inte lika viktiga, så klart, men ändå.

Du vet min vision av min son, två meter lång, fylld med akne och med glasögon, när han om femton år står bredvid fotbollsplanen och skriker "Heja ÖIS, friskt humör, det är det som susen gör, heja, heja, heja" med målbrottsröst, bara för att han så gärna vill passa in bland de andra pojkarna som inte gillar schack lika mycket som han själv gör, allt medan han krampaktigt håller i sin inhalator? Denna vision har idag bleknat något.

Klanton är numera ingen allergiker. Tada. Han är en av de 80% som växte ifrån sin mjölkallergi. (Förmodligen i alla fall - allergiläkaren sade visserligen att testerna inte var helt tillförlitliga. Men IDAG tror jag i alla fall på dem. Trots en mkt stinkigare blöja än vanligt och en barnmatsburk med mjölk till lunch.) Han är således inte en av de 25% av mjölkallergikerna som blir äggallergisk. So fucking WOT om han får lite atopiskt eksem igen. Spelar ingen roll. Tant doktorn informerade om att om Klanton var astmabarn så skulle det ha märkts nu. Tjoho.

Min son är således ingen tönt. Visserligen har han förlorat lite av sin särart och originalitet - men han är ingen astmatisk, allergisk tönt. Nope. Lika tuff som mamma.

Men han gör sig bättre på bild.