Intentioner är just intentioner. De kan gå fel. Mina Blondinbellaintentioner gick fel. Mitt bröllop gick däremot ganska bra.
Intentionerna inför den stora dagen var ju glasklara. Inget firande här, inte. Nope. Inte för mig. Jeans och tröja på mig och den blivande maken. Shorts och tischa på lilleman. Heinzimans mor och far skulle bli informerade om dagens agenda på morgonen och det skulle bli sååååå odramatiskt. Efter akten skulle jag och Heinziman intaga en romantisk middag på den skottska restaurangen.
Nu fick ju svärmodern reda på att jag skulle knyta hymens band med hennes gulleson ungefär en vecka tidigare än beräknat. Detta gav henne, och resten av familian viss tid för förberedelse. Den blivande maken packade ner sin kostym när han skulle åka så jag insåg att det bara var att packa ner min rosa klänning också. Lite festligt får man väl göra dagen ändå. Tänkte jag. Om inte annat för att: 1. Min blivande make verkligen ansåg att gifta sig med mig var en anledning att åter ta på sig en slips, vilket är den största komplimang han någonsin givit mig, tror jag, 2. Med hänsyn till att mina svärföräldrar skulle komma att medverka vid akten kanske det var en god idé att visa för dem att man såg ganska allvarligt på det inträffande.
Det andra intentionsbrytande var när jag informerades om att måltiden ingalunda skulle intagas på Mc Donalds utan på en herrgård ute vid havet. Med nya svågern, svägerskan 0ch deras två barn. Men, tänkte jag, planer är till för att ändras. Middag kan vara trevligt. Jag är ju inte antisocial, jag är bara inte så särskilt bra på att stå mitt i en grupp som firar något. Typ mig. Eller i alla fall den jag har gift mig med. Men middag, det kan vara trevligt. På en herrgård. Vid havet.
Dessutom så insåg jag när jag kommit till Umeå att Mc Donalds inte var det ultimata alternativet. Ej heller hembygdens stolthet Max (som är så fantastiskt jävla överskattat! Jag har icke ätit på Max i Ume, jag har ätit på Max i... var det Örebro eller var det i Eskilstuna? och jag har ätit på Max i Halmstad och jag gillar INTE Max. Max påminner lite granna om det där albanska Mc Donalds alternativet jag skrev om för några månader sedan. Max är sänt från helvetet för att plåga oss sörlänningar och för att få norrlänningar att tro att de har någon form av egen drivkraft. Lite som sovjetiska industriprodukter, kan man säga. Det SER inte så illa ut, men det är så vansinnigt överjordiskt kass att de som är utelämnade åt det (norrlänningarna) intalar sig att det inte finns bättre någon annanstans och de som har möjligheten att välja (sörlänningar) gör kitchval för att unna sig något lustigt.
Nej, det självklara hamburgeralternativet för den som gifter sig i Ume stadshus heter Frasses. På Frasse har man inte ambitionen att efterlikna Mc Donalds, inte. Nä, här går man på de stora elefanterna. Man vill likna Sybilla.Eller Sibylla. Med en liten halvsjuklig twist som min då blivande make, nu make, upplyst mig om tidigare. "Parisare".
Vet du vad en "parisare" är? Håll i hatten.
Parisare är en skiva av en gigantisk falukorv som steks som en hamburgare och läggs mellan två bröd och förses med de vanliga hamburgerattiraljerna. Sjukt. Sjukast är kopplingen mellan "gigantisk falukorv" och.... Paris????
Nåja. Herrgård vid havet efter akten. I am prepared.
Så några dagar innan så erbjuder Heinzimans far oss (mig?) Heinzimans farmors ringar. Vi hade ju inga. Ringarna visade sig vara summa två styck, jag förmodar förlovnings- och vigselring. Problemet med ringarna var/är att de är gjorda av 23 karats guld vilket gör dem mycket mjuka och de har således slitits ned till hälften under den tiden som Heinzimans farmor bar dem. (Vilket innebär att gravyren är halv och oläslig.) Det finns alltså två skäl till att man måste göra om dem - för att de skall fortsätta existera OCH för att "de" skall bli "den".
Då har vi ett uppklätt brudpar, en middag vid havet och en personlig vigselring.
Så kom kvällen innan den stora dagen. SMHI utlovade regn. "Typiskt" muttrade jag. Heinziman påminde mig om att regn i brudkronan betyder ett lyckligt äktenskap. "Jag skall inte ha någon krona" påminde jag honom om buttert. Vi gick till sängs och somnade sött.
Dagen därpå sken solen från en klarblå himmel och vi hann sola och leka med sonen hur mycket som helst. Blivande svärmor var lite orolig för att vi skulle komma försent.
Snabbt och lätt förlovade jag och Henziman oss på verandatrappan i sommarstugan, för att förenkla vid eftermiddagens ceremoni. Hur lätt är det att ta på en brud TVÅ ringar? Nä, en måste på pronto. Därefter så åkte vi till Föräldrahemmet för att ansluta till blivande svärföräldrarna och sonen som gjort sig i ordning helt utan oss. Där mötte även blivande svägerska, svåger med två barn upp. Med en brudbukett.
"Bukett?" säger du. "Hade DU en brudbukett"
Jupp. Svägerskan hade fixat. En multo vacker tingest. Daggkåpor och vita pioner med rosa inslag. En liten dröm i limegrönt, vitt, gult och rosa. Jajamen.
Så då har vi förlovning, bröllopsutstyrsel, personliga ringar, brudbukett och middag vid havet.
Vi var en halvtimme tidiga till stadshuset. Men vad gör väl det? Vår vigselförättare kom ut på trappen och sade till oss att vi kunde komma in, så vi vigdes lite tidigare än vad vi skulle i stadshusets ceremonirum.
Ett ceremonirum är ett rum som vissa kommuner har investerat i för att okristliga typer skall känna att det minsann är serious bizzniz de ger sig in i. Umeå stadshus är byggt under Jugendperioden. Du VEEET hur mycket jag gillar Jugend! När vi traskade upp för de pampiga trapporna på väg till ceremonirummet så tänkte jag att det ju var riktigt vackert. Inte som stadshuset i... var det Kiruna? där en väninna till mig gifte sig. Det stadshuset var ett sådant där kommunistiskt sextitalsbygge och deras ceremonirum var ett utrensat kontorsrum där kvarglömda datasladdar låg i fönstret. Det var något sådant jag hade väntat mig. Men inte i Umeå, inte, nänä.
Ett vackert Jugendhus med ett ceremonirum i blekgult där man satt upp som en liten vägghylla i kalksten under en skir akvarellmålning, en stor bukett blommor och två tända ljus. Jajamensan. Inte långt till kyrkobröllop, här inte.
Så då har vi bröllopsutstyrsel, personliga ringar, brudbukett, vacker miljö och middag vid havet.
Vigselförrättaren hade jag talat lite kort med några dagar tidigare. Han verkade i telefonen vara en hyvens man. Alternativt en riktigt sjuk individ. Jag har ju, som du vet, historiskt sett ibland tillskrivit personer en humoristisk sida som de inte har, och jag har ibland klampat i klaveren med alla mina fötter för att jag har trott att en tråkig jävel har humor och så har han inte alls det och vips så blir allt fel. Vid det här telefonsamtalet så höll jag därför en mycket låg profil och skrattade inte alls när det uppstod tveksamheter om farbrodern var skojsig eller fullt allvarlig. Min blivande svägerska informerade mig efter samtalet om att farbrodern i fråga var någon höjdare på universitetet i Umeå, vilket ytterligare fick mig att befara att mannen var en sur gammal stöt och inte alls någon underfundig lustifikationsfarbror.
Men, se, det var han! Han var en helt fantastisk vigselförrättare! Mycket trevlig. Så istället för att rusa in och ut på två och en halv minut så var vi säkert inne i ceremonirummet i... tja, säkert tio minuter. Och det var trevligt!
Heinziman satte ringen på mitt finger och han sade rätt namn och han sade ja, och så vips var vi gifta!
Vad hände då?
Jo, serru. Umeå kommun har inte bara ett vackert ceremonirum och trevliga vigselförrättare, inte! Nej, nej! De har verkligen insupit kunskapen om att äktenskapet är fundamentet vårt samhälle springer ur. Så vi fick en kokbok. "Mat för kära" heter den. Heinziman fick dessutom avlägga ett löfte att en gång i veckan bereda en måltid till familjen. Detta var han naturligtvis snar till, emedan han ansåg att han drog en vinstlott då han tillreder de flesta av familjens måltider framtills dess. (Och därefter också, vill jag bara meddela...)
Så då har vi bröllopsutstyrsel, personliga ringar, brudbukett, vacker miljö, trevlig vigselceremoni, bröllopspresanger och middag vid havet.
(Nu har min son vaknat och min make är och åker skateboard så det blir ett snart slut på denna berättelse.)
Efter ceremonin fick jag för mig att brudparet skulle inmundiga ett glas skumpa på källarkrogen som är inrymd i stadshuset. Icke, sade den berömda Nicke. Ty svägerskan och svågern hade tagit med sig skumpa och jordgubbar och detta intogs i en trädgård vid älven i Umeå medan svägerskan fotograferade.
Därefter, som sagt, herrgård vid havet med grillad hjort som var att dö för och lite annat grejsochmojs. Därefter tillbaks till stugan där det vankades tårta och mer presanger från svägerskan och svågern. Och, det här är lite kul, faktiskt... Jag fick en individuell presang från svägerskan och svågerns dotter... (Vad heter en sådan individ på släktspråk?)
Därefter söp sig den nyblivne maken full på likör och fick ledas till sängs av den älskande makan och bröllopsnatten spenderades i total harmoni.
Så då har vi förlovning, bröllopsutstyrsel, personliga ringar, brudbukett, vacker miljö, trevlig vigselceremoni, skumpa, fotografering och middag vid havet samt bröllopsfest.
Det du! Det trodde du inte va!
Jag hade till och med tänkt att lägga in ett kort. Men nu fungerar inte min mail på grund av Sprays förbättringar av sitt mailsystem (!) och batteriet i min egen kamera är slut.... Så kan det gå!
Nu skall jag återgå till att vara en älskande moder och lägga klossar i en hink, tror jag minsann.
4 kommentarer:
ooooh, vad fint!!! ge mig foto!!!
Vänta, vänta, vänta!
Klanton har tagit laddaren till vår kamera. Min nya, fina mailadress har ännu inte kommit svägerskan tillgodo. Men snaaaart, min vän, snaaart skall du få se en överårig korpulent brud pussa på sin nyblivne make.
Var du på Way Out West?
but of course. det var grymt. i dag är jag en slagen hjälte dock.
Men hallå! Det låter ju som det blev en riktigt högtidlig och fin dag för dig och Heinz! Häftigt, jag är imponerad! Foto önskas, så klart!
Skicka en kommentar